Johan G:son Berg

När vi låter deltagarna hitta på en fråga som de vill diskutera med de andra säger vi alltid att den kan handla om i stort sett vad som helst. Den ska helst inte vara en ren faktafråga, ”hur långt är det till Göteborg?” till exempel, men är man osäker så ställ den ändå. Det brukar bli filosofi av det ändå.

Men det finns frågor som faktiskt är ganska kluriga att göra filosofi av. Hilda Denward och Jonathan Clinton nämner till exempel de empiriska frågorna i sitt kapitel av ”Att Slippa Tänka Själv”.

Frågor som ”hur stor är rymden?” är en fråga som nog borde ställas i ett annat sammanhang, till exempel, och ”dricker fiskar vatten?” kanske till och med ett uttryck för att man inte vill delta i samtalet. (Inte helt säkert naturligtvis – det går att fundera om huruvida att ”andas” vatten är att dricka vatten, till exempel och gå vidare från det.)

Men frågor som börjar med ”Vad skulle hända om…?” eller ”Hur skulle det bli om…?” uppfattar jag oftast som frågor från nyfikna personer, som vill ha svar på frågor där det inte finns något svar. Hur skulle det bli om alla mobiltelefoner slutade fungera? Vad skulle hända om tiden började gå baklänges? Vad skulle hända om alla pratade samma språk?

Problemet är: hur gör man det till ett filosofiskt samtal? Vi kan förstås sitta i vår cirkel och fantisera om hur det skulle bli, bygga på varandras idéer och tänka tillsammans – alltså många av de saker som vi vill att ett samtal ska innehålla. Men jag upplever ofta att det är något som saknas, och därtill att deltagarna själva ger små uttryck för detta. Att de inte upplever det som lika meningsfullt som att diskutera andra frågor.

Det jag brukar försöka göra är att skilja ut mer eller mindre rimliga alternativ, kanske till och med låta var och en av deltagarna föreslå något som de tror och något som de inte tror skulle hända. Skriva ned de olika förslagen på blädderblocket i varsin spalt och sedan läsa igenom dem. Frågan blir därmed mer: hur går vi till väga för att besvara frågan? Vi verkar ha en uppfattning om att några av förslagen är mycket mindre rimliga än andra. Vilka kriterier använder vi för att skilja dem åt? Det kanske handlar om att vissa förslag ligger närmare vår rådande verklighet, eller att de passar bättre med vad man tänker är den mänskliga naturen. Eller att några förslag kräver en lång kedja av saker som ska hända för att förslaget ska bli verklighet, och att sannolikheten att alla händer är små.

Detta tycker jag är en bra metod för att göra en sådan fråga filosofisk, men den är i grunden lite otillfredsställande. I praktiken innebär det nämligen ofta att man slutar fokusera på själva ämnet för frågan, det som frågeställaren var intresserad av, och diskuterar en annan fråga som jag är mer intresserad av. Ibland kan man behålla temat genom att parallellt reda ut definitioner av viktiga begrepp – ”språk” kanske i mitt exempel några stycken upp, med argumentet att det behövs redas ut först för att vi ska kunna veta hur det blev om alla pratade samma språk. Men det är också kanske lite fusk: jag byter ut frågan till ”vad är språk”.

Egentligen kanske detta inte är något problem. Mitt jobb är att hjälpa deltagarna göra det till ett filosofisk samtal. Om de väljer en fråga som inte är filosofisk så är det okej att jag hjälper dem byta fråga utan att någon behöver tappa ansiktet för att ha ställt en ofilosofisk fråga. Det är kanske ett bra svar – ändå så kan jag inte riktigt släppa tanken på att det kanske går att hantera dessa frågor på något annat sätt. Hur skulle det bli om jag hanterade ”hur skulle det bli” frågor på ett bättre sätt? Det är tack och lov en fråga jag kan utforska empiriskt!

Den här veckan pratar vi om forskningsetik på mina seminarier på KTH, och då blir det också lite normativ etik. Normativ etik handlar om att försöka hitta den etiska teori som är den mest välgrundade, som säger hur vi bör leva våra liv. En populär teori är konsekventialism, som säger att man ska ta reda på vilken handling som är rätt genom att titta på konsekvenserna. Man kommer fram till något som är bra i sig själv – lycka till exempel – och tänker sedan att ju mer lycka som skapas i världen, desto bättre är världen. Det verkar ganska rimligt. Den handling som har mest lycka som konsekvens är den rätta att göra.

Men man får ganska snabbt problem. Massor av problem. Hur ska man ta reda på hur mycket lycka som kommer skapas av en handling? Ska man räkna in alla konsekvenser som kan hända i framtiden också? I så fall blir det ju jättesvårt. Och är det verkligen moraliskt rätt att offra tio för att rädda en bara för att den enda personen är jättemycket lyckligare? Och så vidare.

Man kan antingen försöka fixa problemen, eller byta teori – eller tänka dem som redskap snarare än läror. Säga ungefär ”konsekventialism är ett sätt att förstå de relevanta aspekterna i en situation, men inte något som det är meningen att man ska leva efter”. Det verkar ganska vettigt, och jag tänker nog så till stor del med de normativa teorierna. Men det är i slutändan ganska otillfredsställande. För nästan alla teorier, om vad som helst, går att göras om till redskap när de stöter på problem. Och det är klart att de också är användbara som redskap åtminstone, för att få olika perspektiv på en situation. Men något perspektiv borde vara det riktiga.

Att tänka på en teori som ett redskap kan vara ett sätt att kunna ta till sig den och använda den samtidigt som att man tycker att teorin verkar problematisk. Det blir alltså en metod för att avhålla sig från att fälla omdöme om teorin, men ändå lära sig hur den fungerar. Att använda den som ett redskap blir ett redskap i sig. Å andra sidan kan det bli så att man slutar ta teorins problem på allvar eftersom man inte längre tänker att den gör anspråk på att vara sann. Då spelar inte alla problemen någon roll, den är ju bara ett redskap! Och då slutar teorin utvecklas.

Inom normativ etik kanske fler är nöjda med att tänka på teorier som redskap eftersom det är lättare att tänka att normativa teorier inte egentligen gör anspråk på att säga något om sanning. Man kanske till exempel inte tror att det finns en objektiv moral som teorierna kan ha rätt eller fel om. Men jag tror inte man kommer undan genom att säga så – jag tror problemet kommer igen inom andra områden. Metafysik, medvetandefilosofi, språkfilosofi – att se något som redskap går nog att använda sig av inom alla områden. Borde man göra det? Eller borde man avstå från det?

Jag kan räkna upp tio karaktärer i bokserien Sagan om Ringen – det är för att jag vet namnet på tio olika karaktärer i den bokserien. Jag kan också köra bil. Det är för att jag vet hur man kör bil. Inom filosofin brukar man skilja på dessa två användningar av ”veta” – på engelska ”know how” och ”know that”, eller ”episteme” och ”techne”. Man skiljer alltså på praktisk kunskap och propositionell kunskap.

Propositionell kunskap kan förmedlas med ord – en proposition är vad en försöker förmedla. Den praktiska kunskapen är sådan som är svår att överföra till någon annan med ord, och vi lär oss inte den genom att höra hur man ska göra, utan genom att faktiskt göra själva.

Visst finns det en skillnad mellan dessa sorters kunskap. Men hur stor är den skillnaden? Det som vi kan göra, kan vi göra inte bara för att vi vet hur man gör det utan också för att vi vet en massa andra saker som inte ”sitter i musklerna”. När jag kör bil så vet jag att växelspaken byter utväxlingen från motorn, och att för att kunna röra växelspaken måste jag trycka ned kopplingen för att göra det möjligt att välja ett större kugghjul. Att kunna argumentera för sin åsikt borde rimligtvis bero på både en förmåga och på kunskap.

Hur avgör man vad som är förmågor och vad som är kunskap – vad som är techne och vad som är episteme?

Jag har börjat mer och mer tänka kunskap i termer av minne. Vi har ju bara kunskap för att vi kommer ihåg saker. Kom vi inte ihåg det skulle vi ju inte veta det. Minne kan vara både semantiskt (att komma ihåg ord och namn) och episodiskt (att minnas händelser) men också procedurminne, alltså hur man gör saker. Och när man drar sig till minne så ombearbetar man sitt minne på nytt, och minnen har därför en tendens att ändras. Det är ingen passiv framplocking av det man vet utan ett återskapande.

Riktigt hur långt man kan dra detta, och hur användbart det egentligen är återstår att se. Hittills tycker jag kunskap blir ett mycket tydligare begrepp om man tänker på det som minne. Och då behöver man inte göra någon stor skillnad mellan att kunna och veta.

I fredags spelade jag ett frågesportspel med några vänner. En fråga var ”Vad betyder det engelska ordet ’fudge’?”. Vi svarade ”kola” och fick rätt av spelledaren, fast egentligen stod det ”en mjuk kola”. Det var ju tillräckligt nära för att vara rätt. Vi visste ju vad det var. En annan fråga var ”Vad heter det verktyg man använder för att skrapa rent hästars hovar?”. Vi svarade ”krats” och fick rätt fast det egentligen stod ”hov-krats”. Det var ju uppenbart att det handlade om hästar. ”Vad tillverkar företaget Intel?” var en tredje fråga. Vi svarade ”processorer”, fast svaret var ”mikroprocessorer”. Är det nära nog? En mikroprocessor är visserligen också en processor, men hade frågan varit ”vad tillverkar Harley Davidson” och vi hade svarat ”cyklar” hade det varit konstigt att ge rätt bara för att motorcyklar tekniskt sett också är cyklar. Vi hade ju inte kunnat svara ”saker” på någon av frågorna och få rätt, trots att både cyklar och processorer är saker.

Hur nära det perfekta måste något vara för att vara rätt? En åsikt kan vara att det måste vara det perfekta för att vara rätt. Man kan fortfarande säga att det var rätt att ge oss rätt för ”kola”: för det rätta svaret, det perfekta svaret, var ”kola”. Det stod fel på kortet. En annan syn på det är att det perfekta är för högt kriterium att ställa. Visst är det perfekta bra, men det borde inte krävas för att det ska vara helt rätt. Om man säger att Ludvig den sextondes fru hette ”Mari Antoinette” så vet man uppenbarligen vem man pratar om, även om hon dels egentligen kallades för”Marie-Antoinette”, som ett dubbelnamn, och sedan i själva verket hette Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike. Det finns ett intervall mellan det perfekta svaret och det helt felaktiga svaret, och en bit av det intervallet bör räknas som godkänt svar.

Jag tror att vi oftast tänker på det här sättet. Vi tänker också att det där intervallet flyttas åt olika håll beroende på hur svår frågan är. Är frågan lätt så kräver vi ett mer exakt svar, är frågan svår så godtar vi att det är mer fel. Även sammanhanget spelar roll – vad är syftet med frågan? Om det är handlar om att ta körkort kanske det måste vara väldigt rätt. Hur mycket har man fått lära sig innan? Om frågan handlar om något man borde kunna så är man hårdare i bedömningen. Hur mycket kan de andra som svarar på frågor? Om det är lite som skiljer deltagarna åt så blir man petigare, för att kunna skilja ut en vinnare. Och så vidare. Det innebär att det inte bara är frågan och svaret som spelar roll, utan även vad den som håller i kortet och ställer frågan och ser det rätta svaret tänker. Hur den personen bedömer de andras kompetens (om det kommer bli svårt att kora en vinnare), den personens egen kompetens (alltså om de tror att frågan var lätt eller inte), och naturligtvis deras syn på rättvisa. Det är ju inte rättvist att ge rätt för något som är fel.

Det här handlar naturligtvis inte bara om frågesportspel, utan även om undervisning i skola och högskola, formulär inskickade till skatteverket, regel och lagbrott som utreds av ordningsvakter och polis. Den som gör bedömningen är en aktiv deltagare, även när den faktiska prestationen och den perfekta prestationen är enkla ting, såsom ordet ”kola”. Det är viktigt att bära med sig. Tänk hur svårt det blir när det finns många ord eller beteenden. Bra nog kanske borde vara rätt ibland.

I mellanstadiet hade jag en musiklärare som vi brukade kalla ”Tig”, efter hans ålderdomliga sätt att säga åt oss att vara tysta. En stor del av musiklektionerna gick till så att vi stod kring pianot och sjöng till hans ackompanjemang. Så här i efterhand har undrat över det, om det bara var hans personliga syn på vad musikundervisning var, eller om det faktiskt stod i skolplanen. Jag hade hur som helst inget emot det, och många av sångerna vi sjöng minns jag än, till exempel den makabra Liten Karin, där en kvinna (eller nu när jag tänker på det, nog en flicka) som säger nej till kungens frieri stängs in i en tunna som man sedan slår spikar in i, varpå ”konungens små svenner de rullade henne kring” tills hon förblöder av såren.

Men när vi skulle sjunga ”Det gåtfulla folket” av Olle Adolphson så ville jag inte vara med. Jag mimade istället. Så vitt jag minns var det enda låten jag vägrade sjunga. Det var den här idén om att barn är ett gåtfullt folk som bor i ett främmande land. Jag tyckte den var idiotisk, och förnedrande. Barn är inte ett gåtfullt folk, och barn bor inte i ett främmande land. Barn är precis som vuxna. Jag förstod förstås att den inte var skriven med avsikten att förnedra, utan beskriva den förundran vuxna känner för barns fantasi. Det är ju en hyllningssång till barns förmåga att betrakta det påhittade som verkligt. (Här skulle jag vilja gå in på vuxnas förmåga att på saker och betrakta dem som verkliga, och diskutera social ontologi och förklara min frustration med Sapiens-författaren Yuval Hararis behandlande av ämnet, men det får bli ett annat inlägg.)

Den här irritationen över synen på barn som fundamentalt annorlunda höll i sig under under alla år som jag var barn. Jag irriterades över att barn inte hade rösträtt och tyckte inte att några av de argument som framfördes höll över huvud taget. Det finns ett avsnitt av TV-serien Vita Huset som handlar om en ungdomsgrupp som lobbar för sänkt rösträtt som besöker Vita Huset och efter lite påtryckningar faktiskt får uttrycka sina åsikter till ansvariga som jag inspirerades mycket av. Visst är barn i allmänhet omogna och har inte koll på fakta. Men det gäller ju jättemånga vuxna också. Visst är det viktigt att vara utbildad för att kunna fatta ett beslut om Sveriges framtid. Men hur många vuxna har koll på sjöarna i Södermanland eller kan namnge Islams fem pelare, om nu kunskap är ett krav för rösträtt? Och det som irriterade mig allra mest var att barn var straffmyndiga tre år innan de fick rösta. Det är orättvist om något, helt oavsett att barn inte i egentlig mening får straff innan 18 års ålder. Och naturligtvis andra saker, som att vuxna har begränsat incitament att rädda pensionssystemet eller planeten för framtiden, eftersom de kommer vara döda när det blir ett problem. Det allra minsta man kunde begära, tyckte jag då, var att det skulle stå i lagen att vuxna var skyldiga att ta hänsyn till sina barns framtid när de röstade.

Nu är jag vuxen, men tycker i stort sett samma sak nu. Det här med att se barn som vuxna är också något jag bär med mig när jag håller mina samtal. Självfallet finns det skillnader mellan barn och vuxna. Men det finns samma skillnader mellan vuxna och andra vuxna. Visst har barn ofta svårare att koncentrera sig längre stunder. Men det har väldigt många vuxna också. Visst är barn inte sällan sämre på abstrakt tänkande. Men många vuxna är jättedåliga på det med. Och så vidare. I mitt arbete med barn så är mitt ingångsvärde att behandla barn som vuxna, men med hänsyn till deras förmågor, behov och personligheter. Det är kanske vissa specifika anpassningar man ofta måste göra när man arbetar med barn, men det är samma typ av anpassningar som man behöver göra inför att möta en grupp med vuxna.

De som irriterar sig över att barn sitter med telefonerna under en lektion har nog inte tittat från bakre raden på en föreläsningssal på länge, och sett vad som verkligen händer på vuxna människors datorer. Eller på möten. Det verkar som att många förväntar sig att barn ska vara mer intresserade av en lektion som de är tvingade att gå på än de förväntar sig att vuxna ska vara intresserade av en utbildning eller ett arbete de valt frivilligt. Lösningen är förstås inte (nödvändigtvis) att låta barn också hålla på med mobiler hela tiden, utan bara att inte vara så förskräckta eller rasande när de gör det trots att de inte får. Vi brukar inte ha mobilförud under samtalen, utan bestämmer från fall till fall. Ofta säger vi att om någon behöver ta en paus och göra något annat så går det bra, så länge man inte stör de andra. Kanske sätta sig en bit bort, och komma tillbaka lite senare. I andra fall kanske man känner att det är bättre att säga nej, när ”att hålla på med mobilen” verkar vara ett begär som deltagaren egentligen vill stå emot, men inte riktigt kan. Lite som jag själv ofta kollar Facebook av en nervös reflex än för att jag vill se vad som har hänt i mitt flöde. Våra deltagare är ju där för att de vill filosofera, egentligen, så det får man ta med i beräkningen. Syftet är att de ska få filosofera – hur gynnar vi det bäst?

Förmågor som barn har mer av, som kanske nyfikenhet och fantasi, är förstås också något som jag försöker använda mig av. Det är fantastiskt att höra deras idéer och tankar. Och inspirerande! Men barn är inte ett gåtfullt folk i ett främmande land. Barn är som vuxna – olika.

Du har fått höra nyheten att Storbritannien ska lämna EU och du får frågan vad du tycker. Det verkar som att du kan välja mellan de här alternativen:

1. Jag tycker det är bra.
2. Jag tycker inte det är bra.
3. Jag tycker ingenting.
4. Jag vet inte vad jag tycker.
5. Jag förnekar att saker behöver vara antingen bra eller dåliga och har istället långrandiga och komplexa åsikter som inte på något sätt kan fångas av ”bra” eller ”dåligt”.

Hur går det till när du tar reda på vad du tycker? Du funderar lite. Det är väl så de flest av oss upplever att det går till. Man tänker efter. Tänker igenom vad andra har sagt, vilka värderingar man har och kommer med en åsikt. Om någon har frågat en förut kanske man inte behöver tänka efter så mycket. Då bara säger man det man sa förra gången.

Lägg märke till skillnaden mellan alternativ 3 och 4. I nummer 3 har man funderat och kommit fram att man inte har en åsikt, medan i nummer 4 har man funderat men inte kommit fram till om man har en åsikt eller inte. Det skulle kunna vara så att man har en åsikt, men det kan också vara så att man inte har det. Man vet inte just nu.

Kan man ge fel svar? Att man säger att man tycker att det är bra, men egentligen har man ingen åsikt. Det verkar tänkbart. Man kanske tror att man tycker om sitt jobb jättemycket, men i själva verket hatar man det, men man har förtryckt det för att det skulle vara så komplicerat att sluta.

Hur tar man reda på om man tänkt efter tillräckligt? Ett annat sätt att ta reda på vad man tycker är att titta på hur man beter sig. Både i stort och i smått: om man rynkar på näsan så fort någon nämner Brexit eller jobbet, eller om man hoppar över de bitarna i tidningen eller alltid kommer försent. Sådant som inte riktigt stämmer med det man tror att man tycker.

Men hur kan man egentligen tycka något man inte vet om att man tycker? Tyckande är trots allt något man gör med sin hjärna, och tänka efter är också något man gör med sin hjärna. Man har ju uppenbarligen inte alltid fel när man tänker efter. Ibland funkar det ju. Så hur vet man när det fungerar och när det inte fungerar?

Det här är något som diskuteras inom området self-knowledge, på svenska självkunskap eller självkännedom (även om det brukar betyda något annat på svenska). Några inom det fältet säger att vi förstår vad vi själva tycker genom någon form av introspektion – lite som ett öga som tittar in på våra övertygelser och läser av dem. En annan teori, kallad teori-teorin, säger att vi läser av vår kropp för att förstå vad vi tycker lite på samma sätt som vi läser av andras kroppar för att förstå vad andra tycker. Vårt inre känner av hur vi drar ihop axlarna, tittar bort snabbt och rynkar på ögonbrynen och har en teori om att det beror på att vi gör det eftersom vi är upprörda. Eftersom vi tänkte på Brexit förstår att vi är upprörda över Brexit, eller över jobbet. Så därför, menar de senare, blir det ofta fel – vi drar slutsatser om vad vi tycker trots att det skulle egentligen kunna bero på helt andra saker.

Båda teorierna lämnar frågor obesvarade. Den första att förklara hur det så ofta blir fel om vi nu kan se in i oss själva. När kan vi göra det och när kan vi inte göra det? Varför går det bara ibland? Den andra teorin, teori-teorin, har istället svårt att förklara hur vi vet att vi tänker just på Brexit. Om vi kan introspektivt veta att vi tänker på Brexit, varför kan vi inte också veta genom introspektion att vi tycker illa om Brexit? Annars, om vi inte vet det genom introspektion, så vilka kroppsliga signaler kan man läsa av för att förstå ”Brexit”?

Om det här kan hända ibland, hur kan vi veta att det inte händer hela tiden? Har vi några goda skäl för att tro att vi ens har någon aning om vad vi tycker? Och är det därför det gick som det gick i omröstningen om Brexit? Som så ofta föds bara fler frågor.

Tänk dig att du tränar boxning med din kompis. Din kompis har fått hyra ett skåp som ni har tillsammans på träningshallen där ni låser in handskar och mitsar så ni slipper släpa med dem hem varje gång. Det är din kompis som står på kontraktet så hon har med sig nyckeln. Fast din kompis är lite glömsk. Eftersom du är lite oroligt lagd frågar du ibland när ni ses om hon har med sig nyckeln, trots det egentligen är försent då, eftersom den ligger hemma. Och det händer några gånger att du frågar om hon har glömt nyckeln, och då har hon förstås det och ni kan inte träna.

En dag när du frågar henne och hon har glömt säger hon plötsligt:
”Vet du, det känns så tråkigt att du alltid tror att jag glömmer saker.”
”Ja, men jag frågar ju bara för att du ofta glömmer.”
”Nähä. Vet du, jag känner dig utan och innan. Jag känner dig så bra att jag förutsäger om du kommer svika mig, och ställa frågan, eller om du kommer stå upp för mig och inte fråga. Och de dagarna då jag tror att du kommer svika mig och fråga om jag glömt den, då lämnar jag nyckeln hemma.”
”Vad då, så det är bara om jag frågar dig som vi inte kan träna?”
”Ja, och jag har inte haft fel en enda gång. Kan du minnas en enda gång senaste halvåret som du inte frågade och jag hade glömt den?”

Du tänker efter och inser att nej, det kan du inte. Det är bara när du har frågat som hon har glömt den. Väldigt märkligt.

Nästa vecka möts ni som vanligt vid lokalen. Så fort du ser henne så slår det dig: ska du fråga, eller inte?

Du känner din kompis väl, och vet att hon inte skulle ljuga och låtsas att hon inte hade tagit med nyckeln om hon hade tagit med den. Hon är kanske lite störig, men hon är inte oärlig. Är nyckeln med så kommer hon erkänna det, det vet du.

Du skulle kunna tänka att eftersom hon känner dig så väl och kan förutsäga det du gör så himla bra, så är det bästa att inte fråga. För då lär hon ju ha förutsagt att du inte skulle fråga och tagit med nyckeln. Bäst att hålla tyst.

Å andra sidan så har hon ju nyckeln med sig eller inte. Antingen är den med, eller så är den inte det. Det är ju inget som du kan påverka nu. Visst kanske det är bättre för er relation, på sikt, om du inte frågar. Men här och nu finns det ju ingen anledning att inte fråga. Hur ska du göra?

Det här är en variant av ”Newcombs problem” som skapades av fysikern William Newcomb men blev allmänt känt när filosofen Robert Nozick 1969 skrev om det. Scenariot är lite annorlunda, förstås, men kärnan i problemet är samma.

Det som det mynnar ut i är skillnaden mellan två olika metoder för att fatta beslut. Den ena, evidentiell beslutsteori, utgår från det statistiska underlaget när man fattar beslut. I mitt exempel ovan så är det att kompisen har haft rätt alla gånger under ett halvår. Den andra, kausal beslutsteori, tittar på vad som är möjligt från ett kausalt perspektiv. I mitt scenario är det att antingen så är nyckeln med eller inte. Att fråga efter den förändrar ingenting.

Det spännande med det här problemet är att det ofta händer att folk har starka intuitioner om hur man ska göra. Man kan förändra exemplet och säga att kompisen har gjort hundra miljoner förutsägelser tidigare och alla har varit rätt. Då verkar det idiotiskt att fråga, speciellt om man ändrar exemplet så att det är mycket pengar inblandat. Men, å andra sidan, antingen är nyckeln men eller inte. Några av mina hetsigaste diskussioner med filosofivänner och kollegor genom åren har handlat om det här problemet. Folk tycker inte sällan väldigt olika och väldigt starkt. Själv tycker jag att det är uppenbart att man ska fråga (och kanske har jag omedvetet skrivit exemplet för att göra detta som den rimligaste tolkningen). Man kan inte ändra det förflutna. Vad tycker du?

Julieb2768 [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], from Wikimedia Commons

Om vi vill veta hur bred en bok är kan vi använda oss av en linjal. Vi lägger linjalen mot boken och ser var på linjalen boken slutar. Eftersom linjalen är uppdelad i lika långa numrerade delar kan vi säga hur många av dessa delar som boken var bred: ”boken var lika bred som femton linjal-delar”, till exempel. Eller vanligare: ”boken var femton centimeter bred”, eller kanske ”boken var femton tum bred” (om det var en väldigt bred bok). Det här säger oss ingenting, i sig, förstås – vi behöver använda vår linjal för att mäta något annat för att kunna använda siffran femton. Boken är kanske bredare än en annan bok, som bara var tolv centimeter – vilket i sin tur är en miljon gånger kortare än avståndet från där jag bor till Eskilstuna. Om jag lade den boken framför mina fötter, satte mina tår där boken slutar och lade boken framför mina tår igen, en miljon gånger, skulle jag komma till Eskilstuna, om jag hade gått åt rätt håll och inte blivit överkörd.

Ett annat sätt att mäta boken skulle kunna vara att lägga den på bordet och sedan skjuta den mot kanten och ta tid hur lång tid det tar innan jag hör dunset: boken är tolv sekunder lång. Det kräver förstås att jag skjuter boken lika fort hela tiden, men å andra sidan kräver jag av min linjal att den är uppdelad i lika stora bitar, vilket inte heller är helt lätt om man ska göra det själv. Om vi ville veta hur tjock boken var skulle vi kunna lägga in den i frysen och se hur lång tid det tog för boken att bli rumstempererad igen. Säger det något om hur tjock boken är? Ja, vi kan ju jämföra med en annan bok – tunnare böcker håller kylan sämre.

Nu kanske du vill invända och säga att det har blivit tramsigt i överkant: för att det ska funka måste ju båda böckerna ha samma papperskvalitet, och dessutom så säger det ju bara något om relativ tjocklek, inte om hur många sidor boken har – varje sidan kanske är jättetjock? Och då får jag naturligtvis hålla med, mätningen har sina begränsningar, och antaganden. Men även när vi mäter tjockleken med en linjal så vet vi inte hur många sidor den har. Om det var det vi ville veta så borde vi ha använt en helt annan metod. Vi borde ha satt fyra fingrar på bokryggen och tummen på sidorna och sett hur starkt luftdrag det bildades när vi flippade genom alla sidorna. Eller, om man har gott om tid antar jag, räknat dem en och en. Fast varför vill vi veta antal sidor egentligen? Handlar det om hur mycket text vi måste läsa? I så fall verkar det inte så bra att räkna sidorna. Istället borde vi fotografera alla sidor och låta ett datorprogram mäta den totala mängden svart färg, för det är bara den svarta färgen vi behöver läsa. Eller, det kräver ju att inte är jättestor storlek på texten. Bättre att mäta antalet avstånd mellan det svarta.

När vi mäter gör vi det alltid med något annat som referens. Den referensen är meningsfull för att vi kan jämföra den med något annat. Visst kanske det är opraktiskt att mäta tjockleken hos en bok med en termometer, men det beror bara på omständigheterna – som att papperskvaliteten varierar hos böcker. En bra mätning är helt enkelt en sådan som utesluter sådana variationer som vi inte är intresserade av. Om vi ville veta tjockleken på böcker för att vi tänkte isolera vårt hus med dem hade det inte varit något större fel på den. När vi räknar sidor i en bok så gör vi det för att det alltid brukar finnas ungefär lika många ord på en sida i varje given kontext. Om vi ville veta hur mycket bläck som gick åt att trycka en bok skulle det inte vara något större fel på metoden att fotografera sidorna och analysera mängden svart. Så två saker: för det första: mätmetoder finns överallt – det handlar bara om att hitta två saker som hänger ihop, och för det andra: en mätmetod är bara bra eller dålig i relation till sitt syfte.

Bild: By David Monniaux007 Tanuki© Jorge Royan / http://www.royan.com.ar / CC BY-SA 3.0User:ZX95, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21987941

Under julen gör vi en hel del märkliga saker som att hugga ned ett träd och sätta det i vårt vardagsrum, dekorera det och lägga presenter under det. Det finns egentligen ingen riktig anledning till varför vi gör detta. Det finns inte heller någon egentlig anledning till att vi tycker att just en viss sorts mat ska serveras under julen. Vi gör det mest för att det är tradition. Till och med på nyår har jag varit med om att man ”går ut för att titta på fyrverkerierna” på tolvslaget, trots att vi var så långt borta från andra att det var uppenbart att det inte skulle finnas mer än någon enstaka explosion i fjärran. Det är en tradition att gå ut en stund på tolvslaget, och därför gör man det.

Det finns förstås en sorts anledning till att vi gör allt detta: vi har gjort det sedan vi var små, vi har sett på tv att man gör så, våra föräldrar har sagt att det är så man gör och så vidare. Det är ju en sorts förklaring till varför man gör det. Det går kanske att studera vidare och hitta historiska förklaringar om symboliken hos trädet och att man trodde att det – kanske, nu hittar jag på – skulle ge god tur, bra väder eller stor skörd. Man trodde kanske att det fanns en kausal koppling mellan handlingen och något man egentligen bryr sig om, och vanan har levt kvar trots att vi inte längre tror det. Lite som att gå ut på nyår även när det inte finns några fyrverkerier att se.

Det hela blir kanske mest så märkligt eftersom vi inte har så mycket traditioner till vardags. Vi lever rationellt. Vi lever våra liv enligt ett ideal där saker ska göras rationellt: vi mäter tid och planerar och försöker vara effektiva. Om vi gör något som inte är effektivt, är det för att det är roligt eller njutbart – som att se en film eller ha semester. Traditionerna kommer fram just vid vissa tillfällen och många av dessa vanor är inte särskilt vettiga om man tittade närmare på dem: fettisdagen, kräftskivor och valborg till exempel, för att inte nämna midsommar. Men njutning räcker inte riktigt till för att förklara kräftskivor: man måste inte ha hattar, tallrikar med kräftor tryckta på dem, eller märkliga månformade kulörta lyktor. Man hade nog varit ganska glad ändå. Vi måste inte plocka in ett träd. Julen är kul ändå.

Traditioner är sociala fenomen – de finns i kraft av våra handlingar. Det är ganska självklart egentligen – det blir ingen jul om man inte gör det till jul. För övrigt till skillnad från sommaren, som kommer helt oavsett om Ida sätter fart eller inte. Och nej, Ida, det är inte du som gör så att blommorna blommar. Det är ljuset. Hur som helst, alla julfilmer som har ”julens magi” och ”hjälpa tomten att rädda julen” som handling säger i själva verket något väldigt konkret: vi skapar julen genom våra handlingar. Vi kanske kan avstå från några av handlingarna som konstruerar våra traditioner, och över tid byta ut dem, men om vi avstår för för många för snabbt kommer traditionen att försvinna.

Jag tror att traditioner, som fenomen i sig, är något bra. Det skapar strukturer och ritualer i våra liv, som skänker en känsla av mening, på ett behagligt cirkulärt sätt. Det är jul, och alltså måste vi göra alla dessa saker, för annars blir det inte jul, och det vore ju fel eftersom det ju är jul. Fråga inte så dumt och gå ut och hugg ned ett träd. Nej, inte en tall, vad håller du på med?

Kanske borde vi istället försöka skapa nya traditioner, fler traditioner? Earth Hour kanske är en begynnande sådan, men som behöver bli längre – en timme är för kort tid, och behöver fler tydligt utstakade ritualer än bara släcka lampan. Men man kan ju inte skapa traditioner helt själv, eftersom de är sociala fenomen, så man får gå ihop ett gäng vänner och bekanta. Kanske göra det, vad det nu är, tillsammans de första åren för att sedan missionera ut det till andra vänskapskretsar. Ritualerna måste vara tillräckligt udda och specifika att de står ut, men samtidigt bygga på sådant som är bekant och omtyckt. Mat och dryck, ljus och dans är klassiker, och så lägga till något speciellt, något tokigt.

Det hela får gärna ges en extern koppling. Kanske en speciell dag som kopplas till något större – fira någon speciell persons namnsdag kanske, eller ett astronomiskt tillstånd. Vårdagjämningen är en bra kandidat, till exempel, en ganska viktig punkt på året men ingenting som händer just precis då och därför. Å andra sidan händer både påsken ibland då, och det är inte jättelångt från Valborg. Men det kanske ändå kan duga. Man kopplar ihop det med en maträtt – solskenskaka av något slag, och en lite märklig handling. Kanske alla knäcker ett ägg i en skål samtidigt som man säger något man är tacksam för? Och sedan lagar man en omelett av allt ihop för att fira att livet kommer åter, om än inte till just dessa ägg. Men man kanske måste döda ett träd eller knäcka några ägg för att skapa en tradition.

Ibland är det svårt att veta om en fråga är meningsfull eller inte. Ta frågan: ”Hur skulle det bli om tiden stannade?”. Hur besvarar man den? Först får man börja med att nysta lite i vad man egentligen menar. Menar man att alla klockor slutar fungera? Eller att jorden slutar snurra kring solen? För det är ju två saker som gör att vi märker att tiden går. Det skulle ju bli konstigt om det alltid var dag eller natt, och växt och djurliv skulle säkert påverkas enormt, och säkert en massa andra fysikaliska saker också. Men det är ju egentligen inte att tiden har stannat. Det är ju bara att några av våra sätt att mäta tidens gång har slutat fungera. Även om alla sätt att mäta tiden skulle sluta fungera (kanske lite svårt att föreställa sig, i och för sig) så skulle tiden ändå fortfarande gå. Skulle allt bara stå stilla? Det verkar ju som att man på något sätt behöver tid för att kunna röra på sig. Att röra sig är väl lite att först vara på en plats, och sedan på en annan – och utan tid kan det ju inte finnas ”först” och ”sedan”.

Fysikerna har säkert mer att säga om det, och det är bortom vad jag kan uttala mig om. Istället tycker jag att frågan plockar ut något intressant, nämligen relationen mellan vår uppfattning av tiden och vårt sätt att mäta den. Vi fattar förstås att tid finns ändå, men våra mätningar av den överlagras och blir på något sätt viktigare. Att tid delas upp i år, till exempel, och efter en dag börjar det om. Förstås hänger det ihop med årstiderna, som ju börjar om. Men det bryr sig inte tiden om. Vi går efter våra år, våra månader våra veckor, våra dagar. En i taget, steg för steg. Det är så vi orkar.

Å andra sidan så måste väl saker har en minsta enhet. Det kanske inte är sekunder, eller nanosekunder, men någon minsta enhet måste det väl finnas, hur ska tiden annars kunna gå? År, månader och dagar kanske bara är vårt sätt att approximera verkligheten, att försöka komma nära hur tiden egentligen går?

Någonstans måste ju året börja. Visst kan vi säga att ett år är 600 dagar, eller 1200 dagar, men någon gång måste ju det komma ett nytt. Det skulle lika gärna kunna vara idag. Så i brist på andra rimligare alternativ: gott nytt år!