Stå ut

Var tredje marshmallow är ett virus

Ett återkommande budskap från myndigheterna just nu är ”håll i och håll ut”, alltså att man ska fortsätta med “social distansering” fastän det börjar bli tråkigt.

En av de viktigaste sakerna man kan försöka bli bra på är att att avgöra när man ska agera på något som är dåligt och när man inte ska göra det. Ta en ordentlig förkylning till exempel. Det finns halstabletter, huvudvärkstabletter, nässpray och halsspray som minskar symptomen, men det finns egentligen inget att göra åt själva sjukdomen. Det handlar bara om att vänta till det blir bra av sig själv. Att vänta på det här sättet är något vi lär oss som barn, till exempel när vi är förkylda och lider: vi kommunicerar vårt lidande med skrik och gråt och våra föräldrar ser på oss med medlidsamma ögon men gör ingenting, mer än att trösta oss. ”Hur kan det få vara på det här sättet?” skriker vi, och de säger bara ”jag vet, jag vet”, som om det vore ett svar på frågan.

Ett barns liv handlar mycket om att stå ut. Att stå ut är något vi lär oss och vi sedan som vuxna hjälper oss själva med att klara av. Barn vill inte vänta på middagen, de vill redan vara framme på landet, de vill inte hålla sig vakna längre, de vill inte sitta still, de vill göra något annat. Barn ägnar sig mycket mer åt att stå ut under en dag än de flesta vuxna. Dels eftersom vi vuxna mest gör sådant vi själva vill och för att vi lärt oss att vilja det som ändå är omständigheterna, men också för att vi har lärt oss att tänka bort från det som är det jobbiga.

Det finns ett berömt exempel på detta, kallat Marshmallowtestet och som finns beskrivet i en bok med samma namn av Walter Mischel. Det är ett experiment som går ut på att ett ungt barn presenteras för en situation där det finns en marshmallow (eller en kaka eller liknande) på bordet. Experimentpersonen förklarar att hen nu kommer lämna barnet ensamt i rummet och komma tillbaka alldeles strax, och om barnet inte äter upp marshmallowen så kommer den få två marshmallows senare. En del barn klarar av att vänta, och får därmed mer gott, andra klarar det inte utan vill ha belöningen på en gång. Mischel menar att huruvida personen klarar detta eller inte kan (på en statistisk nivå) förutsäga mycket om personens framtida liv, som framgång i skola och arbete. Denna slutsats har på sistone kritiserats, men den generella tendensen är tydlig: de barn som klarar av att se ”kallt” på marshmallowen klarar av att låta den ligga, medan den som ser ”varmt” på den äter upp den. Att se ”kallt” på den är att tänka sig den som en del av en tavla, eller som ett moln eller något annat som inte kan ätas, medan att se ”varmt” på den är att tänka in sig i hur den sega texturen kommer kännas mot tänderna och hur underbart det kommer smaka när man väl får äta den. Att stå ut handlar mycket om att distrahera sig själv från det man står ut med. Andra sätt som barnen använder sig av är att hitta på sånger för att sysselsätta sig, rabbla ramsor om att de inte ska äta den eller rent fysiskt med den ena handen hindra den andra från att ta den. Att ägna sig åt något annat så att man inte blir så medveten om det som är det jobbiga.

När det gäller en förkylning så har man i och för sig inte så mycket val om att stå ut med eller inte, kan man tycka. Oavsett vad man gör kommer man bli frisk från den, om man inte har ett extremt svagt immunförsvar. Men precis som för barnet i marshmallowtestet ställs vuxna inför situationer där de faktiskt kan välja. Det kanske handlar om precis samma sak: säga nej till den där efterrätten som kommer göra en tjock eller säga nej till glaset med vin, eller så handlar det om något större. Att stå ut med sitt jobb, fast man skulle kunna sluta. Stå ut med en partner man känner sig begränsad av.

Den gamla grekiska och romerska filosofiska traditionen stoicism högaktade denna förmåga att koppla bort känslolivet från agerandet och istället handla enligt dygden. För dem handlade det inte bara om att det skulle leda till något gott i slutändan, utan att den dygdige personen också är den lycklige personen. ”För ett lyckligt liv är det aldrig avgörande, huruvida man känner smärta eller inte. Ty ett sådant liv beror endast på dygd” säger t ex Zenon. Självkontrollen som sådan gav lycka och välbefinnande, den högsta dygden.

Idag tänker vi kanske på lite liknande sätt, även om vi inte skulle hänvisa till just dygden. För oss nu så handlar att härda ut mycket mer om att tro på löftet om en bättre morgondag eller instrumentella värdet i något. Man står ut med sin relation för att man tror den kommer bli bra senare eller med sitt jobb för att man behöver pengarna. Risken är att man blivit så bra på att stå ut att man ”gör det av bara farten”, fastän man nog egentligen inte tror på löftet (det kommer inte bli bättre) eller på att instrumentet behövs för att få värdet (man kan tjäna pengar på andra jobb). Vi är bättre på att reagera på förändringar än på situationer: är det dåligt och fortsätter att vara dåligt, men precis lika dåligt, finns det en risk att man inte gör något just därför. Om jag stod ut idag så är det enda rimliga att också stå ut imorgon.

Oavsett om det handlar om relationer, jobb eller desserter är den viktigaste insikten man kan göra är att inse att det finns ett beslut att fatta. Det finns ofta något att göra: göra slut, säga upp sig eller tacka ja. Jag är inte heller här först på bollen, stoikern Epikuros skriver några hundra år före Kristus att: ”Dryckeslag och upptåg, sexuella utsvävningar eller festande på god mat ger ingen grund för ett gott liv. Det når man däremot genom nykter eftertanke, genom att noga överväga skälen för att välja eller undvika något och genom att göra sig av med de gängse åsikter som vållar den största ängslan”. Det handlar inte om att säga nej till allt, utan att överväga skälen till varför man gör det man gör. Det är ett aktivt beslut att stå ut.

Jag tänker att detta även är något man gör med en förkylning eller något annat man inte kan undvika. Även om det handlar om något man inte kan undvika så har man faktiskt ett alternativ: lidande. Poängen med ”att stå ut” är att minska sitt lidande genom olika psykologiska tekniker. Risken med att inte aktivt stå ut är att man istället gör något annat som är mer skadligt.

Så även om myndigheternas påminnelse att ”hålla i och hålla ut” ekar tom och känns som något ens förälder säger åt en så är det viktigt att komma ihåg att det här är något vi gör medvetet. Vi hittar på alternativ till det vi egentligen vill göra, precis som föräldrar hittar på en lek i bilen för att få tiden att ”gå fortare” och hjälpa en att stå ut. Vi behöver, nu i vår situation, hitta på egna lekar, alternativ och möjligheter för att orka. Om vi bara låter det vara är risken stor att vi av misstag gör något dumt, äter upp vår marshmallow och får en andra våg av smittspridning. Och dessutom, lyckas vi kontrollera våra känslor finns alltid möjligheten av att nå den sanna stoiska lyckan.  

Citat hämtade från Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden och renässansen, i urval av Konrad Marc-Wogau, 1970 Bonniers. Bild baserat på foto av carolyn christine på Unsplash.