Sex miljoner smittade i Stockholm

Foto: Kjell-Olof Hedlund, Folkhälsomyndigheten

I en modellering som Folkhälsomyndigheten släppte tidigare denna vecka beräknades det gå 1000 fall per bekräftat fall i Covid-19. Denna siffra visade sig vara inkorrekt och den korrekta siffran var 75. “Sådant händer” kan man tänka, särskilt om man som jag ofta har fel om detaljer. Bara det att det när rapporten släpptes fanns ungefär 6000 bekräftade fall i Stockholm. Så om det gick 1000 fall per bekräftat fall skulle matematiken se ut så här:

1000 x 6000 = 6 000 000

Det skulle alltså finnas cirka tre gånger så många smittade som det finns invånare i Stockholm. Anders Tegnells kommentar dagen efter: “vilket vi borde sett, många av oss,” är lätt att hålla med om. Modellen må vara komplicerad, och när jag hör matematikern prata om den blir det mindre tydligt var felet uppstod, men att kunna räkna ut ovanstående siffra på stående fot och inse att den är felaktig känns som något en biträdande statsepidemiolog borde kunna göra.

Det här med vad man “borde ha insett” är lite lurigt. Här i veckan strök jag en del av min genomgång för att spara tid, men detta var en del som studenterna hade använt för sin förberedelseuppgift. Det blev förstås lite förvirrat när jag inte nämner något som de uppfattat som viktigt, och det borde jag ha insett. Vad betyder det här, “borde ha insett”?

Det här uttrycket har jag tänkt ganska länge på. Den tankegången är till exempel den drivande tanken bakom de studier som jag diskuterar i min magisteruppsats. I dessa studier ställer man frågor till slumpvis utvalda personer, i några av studierna om deras preferenser när det gäller utseende eller smak, i andra om deras åsikter inom politik och moral. Deltagarna markerar sina svar på ett papper och när allt är klart får deltagaren förklara sina tankegångar för den som gör experimentet.

Tricket är att den som gör experimentet har i hemlighet ändrat på svarspappret så att det nu står exakt motsatt vad det gjorde tidigare. Om man egentligen hade svarat att prostitution var moraliskt förkastligt står det nu på pappret att man tycker att det var moraliskt acceptabelt. Det förvånande med det här är att deltagarna i åtminstone två tredjedelar av fallen inte märker förändringen. De argumenterar för den position som står på pappret, som om den vore den som de faktiskt hade utan att inse detta, och blir överraskade när de får reda på att de blivit lurade. Forskarna låter andra personer lyssna på inspelningar från deras diskussioner utan att veta om den de hör på är lurad eller inte, och det går inte heller att avgöra utifrån kvaliteten på resonemangen om det är deras verkliga åsikt eller inte. Det ska också sägas att dessa två tredjedelar inkluderar alla som var lite tveksamma, eller som efteråt sa “ja, jo jag tyckte det var något konstigt med alltihopa” (vilket man kanske säger för att det är skämmigt att upptäcka att man blivit lurad).

Det kan så klart vara att dessa personer egentligen inte hade någon stark åsikt, även om de trodde att de hade det. Men det verkar konstigt om det skulle vara fallet för alla som man lyckades lura. I så fall har nästan ingen koll på vilka åsikter de faktiskt har. Det känns ju inte så rimligt.

Något som jag funderar över i min uppsats, och har tänkt vidare på efteråt, är antagandet att man “borde” upptäcka felet om man får resonera kring det. Det är inte helt orimligt att tänka sig det: genom att lägga tid och uppmärksamhet på något som är konstigt så kommer man upptäcka att det är konstigt. Det är så vi gör när vi letar efter fel: vi tittar noga. En stor skillnad är förstås att vi då går in med just den inställningen att vi tittar efter fel. Ta exemplet att läsa en text, då finns det fyra olika varianter:

  1. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel och utan att lägga märke till några fel.
  2. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel men hittar ändå några fel.
  3. Vi läser texten med avsikten att hitta fel och hittar några fel.
  4. Vi läser texten med avsikten att hitta fel men hittar inte några fel.

(Här kan “några fel” läsas som “minst ett fel av minst ett förekommande fel”.)

Det är så klart lättast att hitta fel om man letar efter fel, men eftersom vi ibland hittar fel även när vi inte letar efter fel så kanske det är rimligt att tänka att detta är en del av vårt varseblivande av texten. Typ: genom att ta in texten i huvudet och pressa den genom läsförståelsecentrum så kommer fel “stå ut”, fastna i mekanismens olika delar och därmed uppmärksammas. Vi har svårt att förstå ogrammatiska meningar och felstavade ord och därför kommer vi upptäcka dem. Kanske kan vi acceptera att detta inte sker när när vi är stressade, trötta eller tänker på annat, men om vi faktiskt läser en text noggrant, får frågor på den och resonerar kring den så borde detta ske. Ju större felet är desto lättare borde vi upptäcka det.

En reaktion är förstås: “vad då, borde? Borde i vilken bemärkelse?”. Det kanske känns som något som borde hända, men om den här känslan inte faktiskt har någon koppling till verkligheten så är det väl bara att strunta i den här känslan.

Ja, visst. Men hur kommer det sig att vi ibland upptäcker det och ibland inte? Det är väl en empirisk fråga, men en idé jag har är att det beror på vilken relation man har till processen. Det är ju inte alls orimligt att tänka sig att man är mer benägen att (omedvetet) överse med fel om man i (i någon mån) uppmanas försvara sig. Det blir viktigare att man lyckas försvara sig (eller förklara sig) än vilken position man lyckas försvara (eller förklara). Om man läser en text som man verkligen vill ska vara bra läser man den kanske med ögonen hos någon som försöker försvara den.

En anledning till varför det är så pinsamt att upptäcka att man inte upptäckte ett misstag man gjorde är att det får en att verka lite högfärdig. Som att man trodde att man var så ofelbar att man därmed blev blind för sina egna misstag. Särskilt om man tänker att anledningen till att man har de åsikter man har är att det finns goda argument för dem, och att det inte finns tillräckligt goda argument för de motsatta åsikterna. Då har man avslöjat att inte nog med att man faktiskt kunde komma på bra argument för motsatta åsikten, man kunde dessutom proklamera dem som ens egna.

När Anders Wallensten får frågan om matematiken kan stämma, och han svarar “önskar du särskilda förtydliganden hänvisar kan du fråga matematikern efteråt” så är det pinsamt eftersom han då i praktiken säger att anledningen att han inte kan svara rakt på frågan är att matematiken är så komplicerad. Eftersom den bevisligen inte är komplicerad kan detta inte vara det verkliga skälet. Samtidigt kan det knappast heller vara så att Wallensten försökte ljuga eller vilseleda eftersom det var så uppenbart orimligt.

En annan möjligt svar på hur det är möjligt att göra sådana misstag är att säga att man “bara pratar”. Vi har en idé om att vi är sammanhållna subjekt, att vi agerar rationellt och konsekvent utifrån våra tankar och åsikter och att det vi säger är en konsekvens av dessa. Med den synen måste sådana här misstag vara ovanliga och ha särskilda förklaringar. Jag lutar, som jag skrivit tidigare, ofta åt en annan syn på människor, där olika delar av hjärnan har ganska olika uppgifter och att varje del bara till viss del, och vid vissa tidpunkter, inkluderas i vår medvetna upplevelse. Kanske är det som händer att vi har en del som “bara pratar”, en del som “ifrågasätter” och en del som “argumenterar” och att dessa delar kan arbeta lite oberoende av varandra. Så att inte inte uppstår någon konflikt när man står och argumenterar för att det finns sex miljoner smittade i Stockholm.

Att inte vara på väg

Afrika

Häromdagen när jag sökte efter något annat på min hårddisk hittade jag en anteckning jag skrivit någon gång. Jag minns inte sammanhanget, jag tror det bara var en spontan tanke nångång som jag skrev ned. Jag kom ihåg exakt vad jag tänkte då och har gått och rullat den i huvudet i några dagar.

“Att inte vara på väg är att vara både fångad och fri, för det som är är allt som är, och det som kommer är allt som är – du behöver aldrig någonsin vänta, men dagen blir en dom utan hopp eller tro.”

Låt mig försöka förklara lite vad jag tänkte.

[1] Att inte vara på väg

Att vara på väg handlar inte bara om att faktiskt färdas någonstans, utan också om att tänka på det som kommer, att se slutet på det som är, tänka på nästa sak. Just nu ska man vara stilla, man ska vara inne. Det finns inget tydligt slut. Vi rör oss i små cirklar mellan sängen, datorn, köket och toaletten, med enstaka utsvävning till en affär eller på en promenad. Detta är cirklar: vi börjar där vi slutar. Alla planer är inställda, alla plan är inställda. Dop, skolavslutningar, examensfester, bröllop och begravningar. Alla delar av livet är inställda. Ingen är på väg någonstans.

[2] är att vara både fångad och fri

Friheten i detta består i att ingenting mer krävs: allt är komplett. Det finns ingen press eller strävan. Du har nått livets maximala utveckling. Du har tillåtelse att bara vara. Fångenskapen består i att du inte längre har något val: detta är livets maximala utveckling. Det blir inte mer än såhär.

[3] för det som är är allt som är

Vi lever inte enbart i det som är utan lika mycket i det som händer imorgon och det som händer om en månad. Normalt sett är det som kommer också en del av det som är. När vi hör början på en melodi förväntar vi oss slutet av melodin, och melodins slut finns inneboende i början på melodin. På samma sätt finns slutet på ett jobbprojekt inuti början på ett jobbprojekt, sommarlovet inuti vårterminen, festen inuti vardagen. Varje dag är kanske viktig i sin egen rätt, men inte minst är den ett sätt att komma till dagen bortom denna dag. Vi varseblir dagen i ljuset från dagen som kommer.

[4] det som kommer är det som är

Nu sker ingen förändring, så vi kan inte leva i det som kommer, utan bara i det som är, eftersom det som kommer är det samma som det som är. Vi tror visserligen på slutet på denna situation, men ingen vet när eller hur det blir då. Vår dagliga uppgift så långt vi kan överblicka är att leva exakt likadant varje dag. Det som är är inte längre det som kommer, tvärt om är det som kommer det som är.

[5] du behöver aldrig någonsin vänta

Eftersom dagen imorgon är samma dag som idag är det inte lönt att vänta på den. Det finns ingen anledning att skjuta upp något eller att längta. Det bästa är att finna dig i det som finns runt dig. Det finns en stillhet, en frihet i detta.

[6] men dagen blir en dom utan hopp eller tro

I ett evigt nu är vårt enda val att finna oss, men i detta förlorar vi möjligheten att hoppas eller att tro. Vi blir realister. Vi är dömda till den här dagen, och vi kan välja att se vårt livstidsstraff som en utmaning som vi kan klara av, men det spelar egentligen ingen roll. Även om vi skrattar när vi rullar stenen upp för kullen så är det ändå det vi gör tills vi dör.

Jämför med något helt annat: filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray och Andie MacDowell från 1993. Phil (Murray) drabbas av en kosmisk förbannelse och återupplever samma dag igen och igen. Phil, som alltid har levt i morgondagen, drabbas nu av att denna enda dag är allt som är. Han försöker först lösa problemet, genom att till exempel “rätta till fel” (såsom hemlöshet och olyckor) eller genom att ta livet av sig (eller försöka åtminstone, han vakar ju igen och det är fortfarande måndag, och det är väl en diskussionsfråga huruvida han faktiskt lyckades).

Han kommer ur förbannelsen först – spoiler alert – när han bestämmer sig för att leva i nuet, ägna sig åt kärleken (MacDowell) och finna lyckan i att samma dag kommer återupprepas igen och igen. Att acceptera att allt kommer vara samma låter världen förändras. Samtidigt – filmens ironi – så bestämmer sig Phil för att fortsätta leva i det lilla samhälle han strandades i, tillsammans med samma kvinna: när allt förändrar sig väljer Phil att leva samma dag om och om igen av fri vilja (för att hårdra det lite).

Phils inställning i slutet liknar lite den som ofta förespråkas inom Mindfullness: det är det som är här och nu som är det centrala. Saker händer runtomkring en, saker är jobbiga och roliga, men det finns ett nu som är gemensamt i alla dessa tillfällen, en blå himmel ovanför. Huruvida man “är på väg” eller inte är egentligen inte relevant för hur man man mår. Vi behöver så klart inte tycka om hur det är nu – att inte få träffa nära och kära och så vidare – men det skakar oss inte i grunden, inte som människor.

Ett annat perspektiv är att se förändringen som central för oss människor. Att få utvecklas, se nya saker och så vidare, är inte något “extra” som en person gör när hen har tid, utan något nödvändigt för fortlevnad. Lärdomen från “Måndag hela veckan” är då att även om vi kan nöja oss med hur livet är, så vill vi göra valet att nöja oss. Man kan också notera att även små förändringar, som att få dra en ny lapp på kalendern, också är förändringar. Allt är ju – i verkligheten – bara nästan samma. Barn blir faktiskt större, och så vidare.

Kanske är detta sanningen, kanske rent av den obehagliga sanningen, som den nuvarande situationen sätter fingret på: att se fram emot en konsert, en weekendresa, ett bröllop – det var tillräckligt för att vi skulle kunna tänka att vi “var på väg”. Alla dessa små markeringar i kalendern, tillsammans med livets sedimentära förändringar, var tillräckligt för att få livet att “vara på väg någonstans”. Vi lever från jobbdeadline till jobbdeadline som om livet kommer vara annorlunda efter just den här deadlinen, trots att vi (nog) egentligen vet att så inte är fallet.

Poängen med min anteckning var varken att säga att “livets enformighet gör det meningslöst” eller att säga att “vi bör hitta mening i det som är och se glaset som halvfullt”, utan att visa att båda perspektiven finns samtidigt. Att inse att man inte är på väg är just att vara både fångad och fri: friheten i att inte leva med blicken på imorgon och fångenskapen i att inte blir mer än såhär.

Tänk att nått så nära kan va så långt bort

Mina föräldrar bor bara några kvarter bort från mig, men att träffa dem är nu att vinka på ett par meters avstånd när jag lämnar kassar med mat. Att gå till jobbet är att vandra ett par meter till skrivbordet för morgonmöte. Där finns också bokklubb och AW. Vänner på andra sidan jordklotet är plötsligt exakt lika nära som vänner på andra sidan stan.

På en filosofisamtalsworkshop på distans häromdagen ställde jag med anledning av det här frågan: vad är närhet? Jag visste inte att jag hade den frågan förrän i ögonblicket jag uttalade den, den hade växt och tagit plats i mig under de senaste veckorna. Min relativa ensamhet hade gjort närheten annorlunda, och en misstanke hade börjat smyga sig på: är detta verkligen närhet?

Det finns många olika betydelser av närhet. Den mest grundläggande är nog det fysiska avståndet mellan två föremål. En annan fundamental betydelse är likhet: två fenomen som är lika varandra.

En annan vanlig betydelse är den metaforiska: emotionell närhet. Den fysiska aspekten av metaforen återkommer hela tiden: “jag står nära mina föräldrar” eller “hon kom närmre mig än någon annan”. Metaforen står för det förtroende man känner för den andra, erfarenheterna man delar, likheten i tankar och känslor.

Det som händer i det fysiska mötet med en annan människa är att ett informationsutbyte sker: vi prövar löften, delar erfarenheter, tankar och känslor, och ser hur den andra mottar dessa. Får vi motsvarande information tillbaka så skapas närhet.

Eftersom den funktionella aspekten av ett möte är informationsutbyte, och vi nu har enorma möjligheter för informationsutbyte på distans, finns det ingen anledning att närheten skulle minskas med avståndet. Detta är övertygelsen älskande människor bär i hjärtat när de ger sig in på distansförhållande: vår fysiska kärlek är en konsekvens av vår emotionella. Vår emotionella kärlek är informationsutbyte, och informationsutbyte är med Internet oberoende av avstånd. Alltså finns det ingen anledning att tro att vår kärlek inte kommer hålla.

Samma löfte sker nu på miljoner arbetsplatser världen över: vår arbetsplats är en metod för informationsöverföring, samma informationsöverföring sker nu via internet, alltså kommer vårt arbete bli oförändrat. Skillnaden är enbart praktisk (dålig hållning när man sitter vid matbordet) och social (det är tråkigt). Den första går att underlätta med en stol, den andra är underordnad och är mest en fånig, nästan underhållande, uppvisning i personlig svaghet. Behöver du någon som håller dig i handen? Är du tio år gammal?

Frågan som uppkommer är om distansarbetesillusionen kommer gå samma väg som de långväga älskande. I denna övertygelse om att närhet är informationsutbyte så anar jag en skräck för det verkliga och en flykt in i reduktionismen och funktionalismen. Idén att verkligheten går att förstå i termer av molekyler och krafterna som råder mellan dem, går över i fascinationen av de symboliska representationerna av dessa i termer av matematiska lagar och strukturella formler, och landar i en föreställning att dessa symboler är allt som verkligheten är. När våra kroppar ligger hopslingrade i sängen är de enda som sker en frisättning av molekyler såsom oxytocin, endorfin och dopamin, utsöndrade av min hjärna när dina celler trycker på mina celler. Om jag injicerar dessa ämnen i min kropp, och du viskar samma ord i min hörlur, finns det ingen skillnad mellan om du var här med mig, eller om du var någon annanstans.

Vi kan se denna föreställning som tydligast i filmen “Her” där Joaquin Phoenix spelar en man som har en relation med en artificiell intelligens, som han kommunicerar med genom en hörselsnäcka i örat. Kärleken är abstraherad till sin renaste essens, den mentala, rentav andliga, och all fysisk kärlek är sekundär och (som så ofta) smutsig, obehaglig eller komisk. (Detta ska inte ses som en kritik av filmen: jag rekommenderar den.)

Om man, som jag, köper den vetenskapliga världsbilden fullt ut och tankarna även slinker med på idén att om representationen av världen är funktionellt identisk med världen, så är det den världen, så blir det oundvikliga långdistansuppbrottet obegripligt. Man tänker: Jag hade representerat den enda relevanta aspekten av vår kärlek, nämligen informationsutbytet, genom mina digitala verktyg – hur kunde vår relation inte hålla? En lösning är förstås att säga att kärleken hade dött ändå: många relationer tar slut. Distansen var ingen faktor. En annan lösning är förstås att säga att de digitala verktygen är otillräckliga när det handlar om att överföra information. Hade vi kunnat träffas i en virtuell verklighet, där vi hade varsitt VR-headset, hade det gått.

Istället börjar jag luta åt att förneka idén att representationen är identisk med det som det representerar bara för att det är funktionellt identiskt. Närhet handlar inte om informationsutbyte: en del av det mänskliga mötet är den fysiska aspekten och om den fysiska aspekten saknas är inte det digitala mötet ekvivalent. När jag ser dig, är det inte först och främst ett informationsutbyte som sker, utan ett skapande av mig själv: genom att du är ett fysiskt föremål så är jag ett fysiskt föremål. Ett subjekt är inlåst i sin abstrakta hjärna och blir förlöst av insikten av att vara ett fysiskt objekt. Detta går inte att göra med en representation av ett fysiskt föremål: jag kan inte känna att jag finns genom att titta på något som kanske inte finns. (Kontinentalfilosofer får förlåta en analytisk filosof för vad som säkerligen är en A-kursnivå av analys.)

Slavoj Žižek(ja, så klart han skulle komma in här någonstans) skriver i boken “Välkommen till verklighetens öken” om passionen för det reala, och att fantasin är kännetecknet för vår moderna tid. Han nämner skadliga varor som inte längre är skadliga: kaffe utan koffein, öl utan alkohol, grädde utan fett, och menar att detta har gått vidare till själva verkligheten: verklighet utan verklighet. Ett exempel på detta hittar han i filmen Matrix, där vår värld visar sig vara en simulerad värld men ändå verkligare än den yttre värld som ingen på riktigt erfar. (Boken skrevs innan uppföljarna kom.) Det är från den filmen som titeln på Žižeks bok är hämtad: det är vad karaktären Morpheus säger till Neo när han visar honom hur världen ser ut – men det han egentligen visar är bara en simulation av verkligheten som den faktiskt ser ut. Detta abstraherande av egenskaper, kaffe utan koffein och verklighet utan verklighet, får människan att sukta efter den oförnekbara verkligheten: i förfallet, i sexet och i våldet.

Jag är inte säker på om jag delar Žižeks analys fullt ut (eller om jag ens fullt ut förstår den), men det finns något i detta som kommer igen när jag tänker på idén om närhet i isoleringens tid. Det är inte bara smaken i ölen jag är ute efter: det är också alkoholen. Hur kan jag känna mig otillfredsställd av att träffa mina vänner via Zoom? Jo, eftersom att träffa mina vänner inte enbart är ett informationsutbyte. Tvärtom skulle jag nog kunna ta bort all information från vårt möte och jag skulle ändå njuta av mötet.

Den mycket banala insikt jag drabbades av för några månader sedan kommer tillbaka: jag bor i Stockholm eftersom min familj och de flesta av mina vänner bor här, och att träffa min familj och mina vänner är vad som gör livet värt att leva.

Det är nog därför jag blev så arg när jag såg SLs nya reklamkampanj, där de hävdar att jag inte längre “är välkommen” på lokaltrafiken, och att de “inte kör för mig”. Jag tänkte till en början att det handlade om att påståendena var oklara: får jag åka, även om jag “inte är välkommen”? Kommer bussen att lämna hållplatsen om chauffören “inte kör för mig”? Nu tänker jag istället att det kommer sig av att de säger att jag inte får träffa mina friska vänner som bor i Stockholm. Att använda Zoom är inte detsamma som att “träffa mina vänner”, och eftersom det är det som gör livet värt att leva är livet (i längden) inte längre värt att leva. Det är rädslan för döden som gör mig arg.

Detta är en överdrift, naturligtvis, eller en långt dragen konsekvens: digitala verktyg kompenserar i någon grad för det uteblivna mötet, och håller mig flytande tills detta är över. Jag kan också träffa vänner utan att åka kollektivt (även om det är besvärligt) och jag kan också ignorera SLs kampanj och istället följa Folkhälsomyndigheternas rekommendation: det är tydligt att de med “undvika resor i påsk” inte menar att ta sig till, till exempel, Fridhemsplan.

Min slutsats av denna fundering är att det egentligen inte finns någon skillnad mellan den metaforiska innebörden av närhet och den fysikaliska. Den närhet som är meningsfull är inte enbart den metaforiska, utan även den fysiska. Den känslomässiga närheten är oftast en konsekvens av den fysiska, men det innebär inte att vi kan ignorera den fysiska om vi kan uppnå den känslomässiga på annat sätt. För att vara nära behöver vi vara nära.

Tolkning över fiendelinjerna – en övning i frågor och svar

En viktig del av att skapa ett bra filosofisamtal beror på relationen mellan det som sägs och hur detta tolkas. Att kommunicera med andra människor är en ständig process av tolkning: först en tolkning av en själv för att hitta det man vill säga, sedan en tolkning (eller översättning) av detta till ord som man tror de andra kommer förstå och sedan försöker den andra parten tolka dessa ord för att förstå vad den andra personen ville säga. Det är lätt att tänka när någon inte verkar förstå en att detta är ett problem hos den andre. Det är ju den personen som inte förstår det jag säger. Men det kan lika gärna vara problem i något annat av dessa steg: kanske man uttrycker sig otydligt, eller kanske ens idé inte var så tydlig som man tänkte sig (eller allt på en gång).

I våra filosofisamtal arbetar vi med att försöka uppmärksamma den här kedjan av tolkning, och skapa en medvetenhet hos deltagarna om att förståelse är ett gemensamt arbete som bygger på samarbete. Vi förstår ofta varandra på lite olika sätt – ibland (kanske oftast) är det vi förstår tillräckligt nära det som avsågs för att det inte ska märkas, men ibland skapar det missförstånd.

Ett samtalsverktyg vi använder är att då och då stanna upp samtalet, ta en tankepaus (då man tänker för sig själv) och be deltagarna fundera ut vad det var någon annan menade med det som hen sa. Sedan får flera deltagare (eller alla) berätta vad de tänkte att personen menar, de får diskutera likheter och skillnader och så försöker vi skilja ut olika betydelser av påståendet.

Ibland upplevs det som frustrerande eftersom samtalet “stannar av” och man måste vänta med att säga det man hade tänkt. Vi bryter ju också av samtalskedjan, och det kan bli svårare för deltagarna att hänga med. Men om man gör det över tid så blir det tydligt att det behövs: när samtalet stannar upp kommer olika betydelser fram i ljuset och det blir tydligt varför man känt att det har “skavt” lite i samtalet: man menade lite olika saker med samma ord.

Ett annat sätt man kan arbeta med tolkning är att göra en övning. Det finns många olika sätt, och här nedan tänkte jag beskriva en övning som jag gjorde under vårens samtal med deltagare i åldern 10-13. Det är egentligen en utvecklad variant av 20-frågor: en nackdel med 20 frågor är att spelarna ofta bara “slänger iväg” sina frågor, utan att fundera ut vad som man vet och behöver veta. Min avsikt med den här förändringen var att skapa ett sammanhang där det blir tydligare att man vill hushålla med sina frågor. Samt göra det lite roligare.

Tolkning över fiendelinjerna

Material, per grupp:

  • Avlånga lappar för att skriva frågor: 7 st vita, 2 st gröna, 1 st röd
  • Fyrkantiga lappar för att skriva svar: 7 st vita, 2 st gröna, 1 st röd – läggs i ett kuvert som det står “svar” på.
  • Gul lapp med strategisk information på.
  • Gul lapp som man skriver tolkningen av budskapet på.

Det är krig! Mellan två allierade bataljoner finns fienden. Uppdraget är att ta reda på vilken strategisk information den andra bataljonen har, och besvara de frågor som den andra bataljonen har om ens egen strategiska information.

Varje grupp drar en lapp med strategisk information. Här är exempel på vad som kan stå på lapparna:

  • Attackera inte Rom! Det finns dolda kanoner runt om staden.
  • Folket i Rom hatar fienden, de kommer hjälpa oss när vi attackerar staden.
  • Det finns nästan ingen mat kvar i Rom, både befolkning och soldater svälter.
  • Attackera Rom från bergen, från det hållet är försvaret svagast.

Eftersom fienden finns emellan bataljonerna så vill man inte avslöja för mycket. Därför gäller vissa regler för meddelanden, för att minska säkerhetsrisken. Vita frågelappar besvaras med ja/nej, gröna frågelappar besvaras med ett ord, och röda frågelappar besvaras med en bild.

Första rundan läser varje grupp sin lapp och tar reda på vilket budskap man har. Sedan väljer man en lapp av någon färg och skriver en fråga. Denna första fråga blir ett skott i mörkret, men man kan naturligtvis anta att den information man själv har kan hänga ihop med den information den andra bataljonen har.

När tiden för frågeskrivande (3 minuter) är ute, viker man ihop lappen och grupperna möts på neutral mark. Spionerna utväxlar lapparna under tystnad, övervakad av fienden (ledaren). Fienden får läsa frågorna, men får inte läsa svaren. Detta är framförallt för att förhindra att en grupp skriver sin strategiska information som en del av sin fråga: “På vår lapp står det att man inte ska attackera Rom från söder, har ni någon annan information?”. Tror man inte att det är en risk kan man ta bort denna aspekt. Man kan också helt enkelt säga att det inte är tillåtet, och att alla frågor kommer granskas i slutet, och har man gjort det så förlorar man.

Tillbaka hos gruppen besvarar de frågan på en lapp av samma färg som frågan är skriven på (Ja/Nej, ett ord, eller en bild). Sedan ställer de en ny fråga – även denna fråga blir ett skott i mörkret, men nu kan de använda informationen de fått i frågan från den andra gruppen som ledning.

Ny utväxling, denna gång lämnas både den nya frågan, och svaret på frågan över till den andra gruppen. Processen återupprepas tills frågelapparna är slut. Gruppen skriver vad de tror den strategiska informationen var på den gula lappen. När kriget nu är slut jämför man vad man hade fått fram, med vad som verkligen stod på lappen. Om fienden kan gissa vilken information som en bataljon hade så förlorar man (om man kör med detta tillägg).

Precis som den vanliga versionen 20-frågor blir denna övning bättre om man gör den några gånger, eftersom man lär sig hur man ska ställa frågor, och hur man ska ge svar. Den pedagogiska poängen (utöver att det är roligt) är att övningen kräver att man ser relationen mellan frågor och svar som ett samspel, och att man genom utbytet av frågor och svar kan samarbeta, utöver den bokstavliga meningen hos orden. Genom att ställa en fråga, snarare än en annan, eller att formulera den på ett visst sätt, kan man få den andra gruppen att förstå mer än vad som faktiskt är skrivet i frågan. Ofta hamnar fokus i ett filosofiskt samtal mycket mer på svaren på frågorna än på själva frågorna. Frågorna ses som neutrala och svaren som subjektiva. Frågor ses ofta som informationsfattiga och svar som informationsrika. här är det tvärtom. Poängen med övningen är att visa att frågor och svar är intimt förknippade, och att frågor också har med sig föreställningar och förförståelser.

En annan, mindre, poäng är att det blir viktigt att skilja mellan vad som är ens egen information, ens egna frågor och ens egna svar. När man har skickat iväg sin fråga har man den ju inte kvar, så då måste man minnas den, eller skriva ned den någon annanstans. Det är också viktigt att anteckna vad som var svaret på vilken fråga. Detta är en insikt som deltagarna gärna kan få upptäcka själva.

Om man vill öka komplexiteten kan man låta en grupp vara fienden, mitt emellan. Dessa får då läsa svaren på frågorna. De får också läsa tre frågor från varje grupp: “bagaget blir genomsökt”. Målet blir då att förmedla vad som står på lapparna, utan att man kan gissa vad det är utifrån svaren. Det bästa, och rimligaste, sättet att göra det på är att ha en större mängd strategisk information (kanske 10 st) och att fienden vet vilka dessa påståenden är. Alternativt att fienden får en text som beskriver läget, men som inte är uppdelad i påståenden. Det är rimligt eftersom att det är ju information om fienden som bataljonerna försöker förmedla, och det är ju information som fienden har. Det som fienden inte vet är vilken information som vilken bataljon har. Målet är då att ta reda på exakt vilken information som vilken bataljon har.

Det som deltagarna nog borde inse är att den röda bild-lappen, som i den första versionen var den lättaste att använda för att förmedla komplex information, nu är den farligaste lappen. De vita lapparna är praktiskt taget ofarliga.

Leken kan naturligtvis också skalas upp så att man försöker hämta in flera gruppers information samtidigt. Slutprodukten kan därför vara att varje lag ger en order, baserat på hur de tolkat informationen: “Vi attackerar från söder!”. Då ser man om de tolkat frågorna och svaren rätt.