Hur vet du vad du tycker om Brexit?

Du har fått höra nyheten att Storbritannien ska lämna EU och du får frågan vad du tycker. Det verkar som att du kan välja mellan de här alternativen:

  1. Jag tycker det är bra.
  2. Jag tycker inte det är bra.
  3. Jag tycker ingenting.
  4. Jag vet inte vad jag tycker.
  5. Jag förnekar att saker behöver vara antingen bra eller dåliga och har istället långrandiga och komplexa åsikter som inte på något sätt kan fångas av “bra” eller “dåligt”.

Hur går det till när du tar reda på vad du tycker? Du funderar lite. Det är väl så de flest av oss upplever att det går till. Man tänker efter. Tänker igenom vad andra har sagt, vilka värderingar man har och kommer med en åsikt. Om någon har frågat en förut kanske man inte behöver tänka efter så mycket. Då bara säger man det man sa förra gången.

Lägg märke till skillnaden mellan alternativ 3 och 4. I nummer 3 har man funderat och kommit fram att man inte har en åsikt, medan i nummer 4 har man funderat men inte kommit fram till om man har en åsikt eller inte. Det skulle kunna vara så att man har en åsikt, men det kan också vara så att man inte har det. Man vet inte just nu.

Kan man ge fel svar? Att man säger att man tycker att det är bra, men egentligen har man ingen åsikt. Det verkar tänkbart. Man kanske tror att man tycker om sitt jobb jättemycket, men i själva verket hatar man det, men man har förtryckt det för att det skulle vara så komplicerat att sluta.

Hur tar man reda på om man tänkt efter tillräckligt? Ett annat sätt att ta reda på vad man tycker är att titta på hur man beter sig. Både i stort och i smått: om man rynkar på näsan så fort någon nämner Brexit eller jobbet, eller om man hoppar över de bitarna i tidningen eller alltid kommer försent. Sådant som inte riktigt stämmer med det man tror att man tycker.

Men hur kan man egentligen tycka något man inte vet om att man tycker? Tyckande är trots allt något man gör med sin hjärna, och tänka efter är också något man gör med sin hjärna. Man har ju uppenbarligen inte alltid fel när man tänker efter. Ibland funkar det ju. Så hur vet man när det fungerar och när det inte fungerar?

Det här är något som diskuteras inom området self-knowledge, på svenska självkunskap eller självkännedom (även om det brukar betyda något annat på svenska). Några inom det fältet säger att vi förstår vad vi själva tycker genom någon form av introspektion – lite som ett öga som tittar in på våra övertygelser och läser av dem. En annan teori, kallad teori-teorin, säger att vi läser av vår kropp för att förstå vad vi tycker lite på samma sätt som vi läser av andras kroppar för att förstå vad andra tycker. Vårt inre känner av hur vi drar ihop axlarna, tittar bort snabbt och rynkar på ögonbrynen och har en teori om att det beror på att vi gör det eftersom vi är upprörda. Eftersom vi tänkte på Brexit förstår att vi är upprörda över Brexit, eller över jobbet. Så därför, menar de senare, blir det ofta fel – vi drar slutsatser om vad vi tycker trots att det skulle egentligen kunna bero på helt andra saker.

Båda teorierna lämnar frågor obesvarade. Den första att förklara hur det så ofta blir fel om vi nu kan se in i oss själva. När kan vi göra det och när kan vi inte göra det? Varför går det bara ibland? Den andra teorin, teori-teorin, har istället svårt att förklara hur vi vet att vi tänker just på Brexit. Om vi kan introspektivt veta att vi tänker på Brexit, varför kan vi inte också veta genom introspektion att vi tycker illa om Brexit? Annars, om vi inte vet det genom introspektion, så vilka kroppsliga signaler kan man läsa av för att förstå “Brexit”?

Om det här kan hända ibland, hur kan vi veta att det inte händer hela tiden? Har vi några goda skäl för att tro att vi ens har någon aning om vad vi tycker? Och är det därför det gick som det gick i omröstningen om Brexit? Som så ofta föds bara fler frågor.