Johan G:son Berg

Under hösten har jag haft ett citat uppsatt på väggen:

In the end it’s not how many you loose but how many you catch.

Francis Ford Coppola

Filmregissören Francis Ford Coppola sade det i dokumentärfilmen ”Hearts of Darkness” angående inspelningen av hans film Apocalypse Now från 1979. Metaforen handlar gissningsvis från början om att fiska: det spelar ingen roll hur många fiskar som man inte lyckas fånga, utan det är de fiskar som man faktiskt lyckas fånga som man kan äta. Det är känt att inspelningsprocessen var mycket svår: vädret förstörde inspelningar, de kunde inte använda de platser de hade planerat, huvudrollsinnehavaren Martin Sheen fick en hjärtattack. I Hearts of Darkness berättar Coppola att många scener var improviserade eller skrevs kvällen innan. Han lät ofta kameran gå och spelade in det som kom för honom.

Även om det var en mycket svår process och det var prövande med alla motgångar och scener som behövde slängas på grund av tekniska problem så menade han att allt det egentligen inte spelade så stor roll. Det som hamnar i filmen är inte alla scener som inte blev av, förstås, utan de som faktiskt blev av. Har man fått en bra scen på film så har man den, och filmen byggs upp av dessa scener.

När vi upplever något så upplever vi förstås allt, och fogar in det i ett narrativ där även de dåliga händelserna finns med. Det gör också att vi har en tendens att missa den progression som sker. Alla slängda sidor text spelar ingen roll, alla misslyckade målningar spelar ingen roll, alla låtar som inte blev bra spelar ingen roll. Det som spelar roll är de som blev bra.

Det enda sätt som det som inte blev spelar roll är om det får oss att sluta försöka få det att bli. Naturligtvis handlar det inte bara om att vi är veka personer, som inte klarar av motgångar, utan ofta om helt andra saker. För Coppola innebar det att han hade slut på pengar, eftersom han hade lagt pengarna på scener som inte hade blivit bra. I andra sammanhang kanske det handlar om att man hade en viss tid att skriva en text, göra en målning eller skriva en låt, och den gick åt till något som inte blev. Vi hade inte tid att försöka fånga fler fiskar och fick gå hungriga.

Men ofta ser vi inte de förlorade fiskarna på detta sätt. Istället har vi en tendens att antingen tolka det som tecken på vår oförmåga att göra det vi försökte göra, eller som att vi nu brutit ett viktigt löfte. Den första biten är kanske lättast att se: vi gör en dålig låt och drar slutsatsen att vi därför inte kan göra låtar. Anledningen till att det har blivit så många dåliga djungelscener är för att filmen är dålig på något sätt, eller på många sätt: för att skådespelarna är otränade, för att filmcrewet inte kan sina jobb, för att manuset är illa skrivet. Och är det så kommer det ju aldrig bli bra, och vi kan lika gärna ge upp.

Den andra biten är kanske inte lika uppenbar. Men säg att din chef är arg för att du alltid kommer försent till jobbet, och du lovar att nu aldrig komma försent. Alla de gånger du nu kommer i tid räknas förstås inte – de är bara en del av vad du lovat. Grundnivån har höjts, så att säga, och den enda gången du kommer försent är nu tillräcklig för att allt ska vara förstört – åtminstone i din chefs ögon. Genom att försöka skapa en film, låt, text, målning eller vad det nu kan vara har du lovat dig själv att du nu är en sådan som gör sådant: en som skapar bra material. Du lovar dig själv att det är värt tiden och ansträngningen eftersom det kommer vara bra. När du stöter på motgångar blir du besviken, och känner dig sviken. Det var ju inte så här det skulle vara?

Ibland är förstås en motgång faktiskt tillräckligt för att förstöra något som varit bra länge: att vara otrogen en gång, kanske, eller en öl för en alkoholist. Plötsligt faller allt samman, och tiden innan spelar ingen roll, eller i alla fall inte så stor roll. Andra saker är lite mitt emellan: träning till exempel. Att man inte tränar en dag spelar förstås ingen roll, men om det blir väldigt många dagar man inte tränar kommer man inte få den fantastiska kondition man är ute efter. Detta till skillnad från skapande: varje godkänd textsida kan man ju lägga till handlingarna. Den finns kvar. Träningspasset har en begränsad livslängd. Samma sak med tandborstning, att kunna spela gitarr eller hålla ordning på sitt skrivbord.

Det finns alltså tre olika resultat: det som sparas, det som underhålls och det som försvaras. I det första fallet spelar bara det som blev roll, i det andra spelar båda roll (och sådant som proportion mellan dem, och frekvens), och i det sista är det bara det som inte blev som spelar roll. Att göra reda på vilket av dessa resultat man väntar sig kan nog hjälpa en i ens försök att göra något, och säkert också göra det lättare att samarbeta. Vilket av dessa försöker du göra nu?

Att tilldelas nobelpriset är nog en av de största meriterna en forskare kan ha – ett kännetecken på att man gjort något som inte bara är betydelsefullt inom sitt fält, utanför hela mänskligheten. Om vetenskapen bygger ett torn så är en nobelprisvärdig upptäckt en byggsten som har gjort det möjligt att bygga ännu högre än någon föreställt sig.

Att belöna sådana upptäckter känns väldigt vant för oss. Vi tycker att det är viktigt eftersom det uppmuntrar forskare att sträva mot nya höjder, och vi tycker det är rimligt eftersom vi betygsätter både filmer, böcker, studenter och elever. Varför skulle inte forskning kunna betygsättas?

Det finns förstås en skillnad mot att ge elever betyg – bara en person kan få nobelpris inom det fältet varje år. Det skulle vara som att bara den bäste personen fick ett A i svenska det året. En annan skillnad är att man får ett betyg för att ha uppfyllt vissa kriterier. En elev demonstrerar en viss färdighet och får det betyg som den färdigheten motsvarar. Kriterierna är, eller bör vara åtminstone, tydliga och bestämda på förhand. 

Finns det några kriterier för ett nobelpris? Ja, priset ska ges till den som ”gjort mänskligheten den största nytta”. Det är ungefär som att säga att betyget A ska delas ut till den elev som skrivit den bästa uppsatsen. Inte så informativt för den som vill nå dit.

Hur är det med sport, då? OS-guld i löpning på 100 meter tilldelas den löpare som har sprungit sträckan fortast under en olympiad. Den som vill nå dit kan försöka med att springa fortare än de andra. Å andra sidan så är det lite som att säga att eleven kan pröva att skriva bättre än de andra. Kanske inte heller så informativt.

Det är i allmänhet lättare att säga vem som lyckats än hur man ska göra för att ta sig dit. Vi behöver bara bevaka mållinjen för att se vem som kom i mål först. Att vi klarar av att säga vem som kom i mål först betyder inte att vi har någon som helst aning om hur man ska göra för att lyckas med det. Hur gör man för att springa snabbt?

Till skillnad från löpning så har både nobelpriskommittén och Sveriges svenskalärare dessutom svårare att säga om man verkligen har kommit över mållinjen. Det är svårare att mäta litterär kvalitet, och det är svårt att avgöra vilken av alla upptäckter som har gjort mänskligheten den största nytta. Hur viktar man olika effekter mot varandra? Är kunskap nyttig i sig, även om de praktiska applikationerna ännu inte visat sig? Bör vi titta på antal räddade liv?

För den som vill få ett A i svenska, eller för den som vill få ett Nobelpris, spelar det roll, och här hjälper kriterierna oss. Om vi vet att en bra text behöver ha minst en metafor, ha en kritisk distans till sitt ämne och inte ha några grammatiska fel så kan vi försöka lära oss vad en metafor är, hur man har kritisk distans till sitt ämne och svensk grammatik och sedan skriva om. 

Men hur vet jag om min upptäckt kommer göra mänskligheten den största nytta? Det går förstås inte – det kanske inte ens är önskvärt att försöka. Vägen till upptäckter som hjälper många människor går nog sällan genom att man försöker göra just det, snarare genom att man är nyfiken och vill ta reda på något. Man får hoppas på tur och att slumpen gör en värdig ett ädelt pris.

Jag har en god vän, Jonas, som jag ofta umgås med. Det händer ibland att jag får frågan hur jag och Jonas träffades. Det var många år sen nu, och jag hade varit ute och fjällvandrat med Fältbiologerna i över två veckor. Vi var fem stycken som skulle åka hem med tåget tillsammans och hade bokat fem av sex bäddar i ett nattåg mot Stockholm. När vi väntade på tåget skojade vi åt att någon stackare skulle behöva dela hytt med fem, måttligt rena, flamsiga ungdomar som efter två veckor tillsammans enbart pratade i referenser till olika interna skämt. Synd om den personen! Men det visade sig att den sjätte personen var Jonas, som själv hade varit ute och fjällvandrat. Inte nog med att han var lika fjällofräsch som vi, han ville ha sällskap, och dessutom skulle han precis flytta till Stockholm och ville skaffa nya vänner. Han gick med i Fältbiologerna han med och sedan den dagen har vi varit vänner.

Det är en bra historia. I själva verket var det bara lite över en vecka som vi hade vandrat. Det kanske inte spelar någon större roll för historien? Man kanske undrar varför jag skarvade med den biten, men det gör ingenting, det var inte viktigt. Fast det var inte enda saken jag skarvade med. I själva verket var inte jag på det där tåget, utan det var en av mina vänner som var med om det, som sedan introducerade oss. Jag lade till detaljerna om att vi/de skämtade om den sjätte personen, men det var säkert så. Spelar det roll? Vi blev inte heller vänner direkt utan det tog ett halvår kanske innan vi verkligen började bli vänner. Det, däremot, kanske verkar som en större lögn. Men det blir en smidigare historia, en bättre historia, och ingen bryr sig egentligen om exakt hur det gick till. Eller? Hur mycket kan jag ändra på den här historien, innan det slutar vara okej? Den måste väl vara lite sann i alla fall.

För påhittade historier, som romaner, spelar det förstås ingen roll. Då läser man den och vet om att allt är osant. Samtidigt så spelar det ju roll ibland åtminstone. Om man läser Ondskan av Jan Guillou, som handlar om en pojke som blir mobbad och misshandlad, och vet att den är baserad på hans egna upplevelser så undrar man säkert exakt vad som är sant och inte. I boken jag läste nyss, Den Underjordiska Järnvägen av Colson Whitehead, så undrade jag det ganska ofta. Boken handlar om en slav som flyr från en plantage i södra Förenta Staterna. Det är en roman – huvudpersonen flyr med hjälp av ett tåg som går på en underjordisk järnväg. I verkligheten var ”Den underjordiska järnvägen” en metafor för det system av kontakter och hemliga färdvägar som användes för att hjälpa slavar att fly. Samtidigt förstår man att boken baseras på sådant som verkligen har hänt. I boken förekommer flera vidriga tortyrscener, och samtidigt som man hoppas att det aldrig har hänt, så förstår man att det nog är så. För vem skulle, indirekt kanske, tvinga mig att läsa något så hemskt, om det inte hade hänt på riktigt? Om jag läser om sådant som har hänt så får det vara hemskt, för då lär jag mig något om hur världen har varit. Om det är påhittat så tycker jag sämre om boken. Var det nödvändigt?

Handlingen att ändra på en historia spelar också roll – jag tror ingen har något emot min förkortade historia om hur jag träffade Jonas, så länge de inte får veta att den är förkortad. Att jag medvetet sade något som inte var sant till dem skulle nog vara mer upprörande än vad lögnen faktiskt handlade om. Dessutom kanske man störs av att man nu inte bara vet att man blev ljugen för, utan också måste reagera på det. Personen behöver nu ”förlåta mig” och säga att det inte spelar någon roll för att ett vanligt samtal ska kunna fortsätta.

Inte nog med det, nu kanske man inte längre bryr sig om att veta det man hört. Kanske man har en kompis som har en kompis som har varit med om något – och så blir det ens egen kompis, eller kanske en själv, som har varit med om det när man berättar. Att höra om något som har hänt en vän är intressant, en väns kompis är inte så intressant, men kanske ändå inom ramen för vad man kan vara intresserad av. En väns kompis kompis är definitivt inte längre intressant. Om man fick höra en historia och trodde att det var något som en person man brydde sig om hade varit med om och fick höra att det i själva verket var tre steg bort måste man slänga historien. Vad ska man göra av den annars? Om det inte är så bra historia att den klarar sig på egen hand. Genom att säga hur det verkligen var måste man plötsligt glömma något man precis börjat komma ihåg. 

När ska man egentligen säga som det var? Har man rätt att ändra i historier och bestämma om den som lyssnar bryr sig om sanningen eller en bra historia? Är det viktigt att våra historier är sanna? När blir en modifierad historia en lögn?

Förresten, Jonas heter inte Jonas. Spelar det roll?

There is no strife, no prejudice, no national conflict in outer space as yet. Its hazards are hostile to us all. Its conquest deserves the best of all mankind, and its opportunity for peaceful cooperation may never come again. But why, some say, the Moon? Why choose this as our goal? And they may well ask, why climb the highest mountain? Why, 35 years ago, fly the Atlantic? Why does Rice play Texas? We choose to go to the Moon! We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard […]

President John F Kennedy 1962 – via Wikipedia 

Härom veckan var jag på en konsert med en lite märkligt brittiskt band – Public Service Broadcasting. De gör instrumentell musik där de klipper in bitar av gamla public-service filmer och andra äldre reklamfilmer. Det låter kanske som att det inte skulle vara särskilt lyckat, men det fungerar. Deras två senaste fullängdsskivor har varit temaskivor. ”Every Valley” handlar om den Walesiska kolindustrins uppgång och fall, och skildrar gruvans majestätiska mörker, industrins löften om arbeten i fyra hundra år till, arbetarnas stolthet och kvinnorörelsens framväxt, strejkerna och slutligen gruvornas nedläggning. Genom att använda sig av andras röster får varje perspektiv ett eget, äkta uttryck.

Skivan innan, ”The Race for Space”, handlar om, som namnet antyder, det sovjetiska och det amerikanska rymdprogrammet. I första låten citeras talet ovan, dock utan skämtet om att college-fotbollslaget Rice hade svårt att slå Texas-laget. På konserten visade de klipp ur videorna som de hade tagit en del av citaten från. Att stå och närmast andaktsfullt tillsammans med ett rum fyllt av människor se hur astronauterna och kosmonauterna förberedde sig för resorna, märka den spända stämningen i kontrollrummet och se, på riktigt, hur raketerna lyfte var en mycket starkare upplevelse än jag var beredd på. Det var lite som att vara del av det som hände där och då. Här nedan ett exempel.

Det slog mig efteråt att jag inte har varit med om något liknande i mitt liv: en enskild händelse, som har gått att titta på, som har berört hela jorden. Att ta sig ut i rymden är ett stort steg för mänskligheten, jag kan inte förneka det. Dessutom, naturligtvis, gjorde den politiska aspekten av det än mer relevant. Möjligtvis kanske man kommer åka till Mars innan jag dör, då kanske jag har möjlighet att uppleva något liknande.

Oavsett den politiska bakgrunden till beslutet att åka till månen så finns det en dröm i det, en ambition, som jag inte kan se någon likhet till idag. Till och med kolindustrin drömmer om att trygga försörjning under århundraden, citerade på den senaste skivan. Ingen kommer idag med sådana löften. Det något ironiska i sammanhanget är förstås att vi idag har något som skulle behöva just sådana drömmar – den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. Vi står inför en jättekris och plötsligt kan ingen tänka utanför lådan.

Samtidigt är det förstås mycket lättare att skicka någon ut i rymden än att stoppa klimatkrisen. Det första kräver i teorin en rejäl slangbella, det andra kräver stora beteendeförändringar, ny lagstiftning och teknologi i en majoritet av alla de länder som finns. I praktiken att alla personer och företag ska bestämma sig gemensamt för att jobba mot sina egna intressen, åtminstone på kort sikt. Och belöningen, om vi faktiskt lyckas, är bara en utebliven undergång, vilket även om det är bättre än alternativet, inte är direkt något man går och dagdrömmer om.

Åka till månen, flyga över Atlanten, vinna över Texas Longhorns i amerikansk fotboll – det är sådana drömmar som är värdiga ett helt jordklot. Kanske också att bekämpa undergången. 

Häromdagen var jag hemma hos en vän, som plockade fram ett brädspel jag för länge sedan gjort och gett till honom som present. Jag hade kallat det Claim to Fame, och det gick ut på att man var en manager som köpte artister och satte ihop band som man försökte hjälpa att bli framgångsrika. Det visade sig faktiskt vara ett ganska roligt spel, och det var också roligt att återupptäcka min egen, lite märkliga, humor. I spelet drar man till exempel kort där det står recensioner skivorna som ens band släppt, och de kunde låta så här:

”Det låter lite som att Borås kommunala musikskola hade bestämt sig för att spela in Rod Stewards B-sidor, men göra alla låtar i tretakt. Inte dåligt, egentligen, men man vill inte lyssna så länge.” 5/10

Ett litet problem med spelet var bara att det verkade vara  feldimensionerat – vissa kort var så kostsamma så att det var svårt att hämta sig igen, andra verkade ge alldeles för mycket fördelar. Men det var lite svårt att veta, eftersom vi bara spelade en gång. Man skulle behöva spela femtio spelomgångar för att veta säkert. Men det skulle kanske ta en veckas heltidsarbete.

Jag går för skojs skull just nu en kurs på distans i programmering och det slog mig att det vore inte så väldigt svårt att skriva ett program som spelade åt mig. Om man implementerar en slumpvariabel som motsvarar tärningen, så kan det som händer på korten strängt taget beskrivas som att ens kassa minskar eller ökar, eller att ens band får fler eller färre talangpoäng. Fler talangpoäng ger mer pengar vid en spelning. Sagt och gjort och jag fick snart ett program som fungerade utan några större fel. Den spelade femtio omgångar medan jag blinkade, och skrev ut hur det gick för spelaren i varje runda.

Problemet var att det verkade som att det var mycket lättare att bli bankrutt i min programmerade variant än vad det var i det riktiga brädspelet. Efter att ha klurat lite på det så kom jag fram till att den regel jag hade valt för om programmet skulle investera i en ny artist eller inte var för trubbig. Jag hade skrivit in att så länge det fanns $1200 kvar i kassan skulle programmet köpa vilken artist som helst om det gavs tillfälle till det. Det gjorde att den programmerade spelaren investerade för dåligt. Istället för att räkna ut en ny, bättre regel, så bestämde jag att användaren – alltså jag – skulle fatta beslutet om det var ett bra köp eller inte genom att klicka ja eller nej i en dialogruta. Det skulle ändå gå väldigt fort. Det fungerade ändå inte riktigt. Något är fortfarande fel på antingen programmet eller spelet, men precis då när jag satt och klickade insåg jag att jag inte bara skapat en modell för att testa spelet – jag hade skapat en datorversion av spelet. Det var bara att fylla ut med allt grafiska och all rolig text så skulle jag ha ett datorspel.

Det är lite speciellt med datorprogram, på det sättet. Jag skulle kunna skriva ett program som representerade lagandet av en god tomatsås (som itererar ”stek lök” loopen och lägger till lite värde på ”färg” i varje runda tills värdet för ”lök” har blivit ”gyllene och genomskinlig”) men jag skulle inte få en tomatsås som resultat, utan en rad text: ”tomatsås klar”. Å andra sidan, om jag skrev ett program som simulerade hur man skriver en bra bok, skulle produkten faktiskt bli en bra bok – även om det nog skulle vara ett jättesvårt program att skriva. Det är för att orden i en bok, precis som mina artister i mitt brädspel, inte ”finns på riktigt”. Ord kan matas in på en dator, sägas högt eller skrivas på ett papper – orden betyder samma sak. En bra bok är bara en serie ord. Och namnen och talangerna hos artisterna man köper i mitt brädspel kan lika gärna vara skrivna på en datorskärm som på ett kartongkort. Så är det inte med mat. Ett datorprogram som simulerar en god tomatsås är lika ätbar som en videoinspelning av någon som lagar en god tomatsås.

Men det finns områden där det inte är helt klart än hur det förhåller sig, om det är på det ena eller det andra sättet. Hjärnan och medvetandet är ett tydligt exempel. Många tycker att det borde räcka med att representera hjärncellernas avfyrningar i en dator, att de i praktiken ändå bara är ettor och nollor. Precis som att om man sätter ihop ord på ett visst sätt så får man en begriplig mening så är en viss sekvens av avfyrningar det samma som medvetande, tänker man sig. En sådan position liknar sådant som filosofen Daniel C Dennett har uttryckt. Andra menar att simulera hjärnor visserligen kan ge resultat som liknar det som en person med en hjärna skulle ge, men det betyder inte att det som har hänt i programmet är detsamma som medvetande. Lite som att ett datorprogram kan skapa en väldigt korrekt simulerad bild av hur det skulle se ut efteråt om, säg, Grimstaskogen i Stockholm brann ned. Men det brinner ingenstans i datorprogrammet. En sådan position har John R Searle förespråkat. Man kan läsa mer i John R Searles bok ”The Mystery of Consciousness”. Den är förstås ganska partisk, men han har även med kommentarer från de som han kritiserar. 

Det verkar inte finnas någon mängd kod som är tillräcklig för att skapa en tomatsås. Så länge inte datorn börjar förändra ätbara kolmolekyler kommer den inte laga mat. Och ska man vara noggrann, så är mitt nya datorprogram inte ett brädspel heller, utan just ett datorprogram. Brädspel ska ha ett bräde. Oavsett hur det förhåller sig med hjärnan, om den bara är ett formellt system eller inte, så är det tydligt att ett möjligt sätt att förstå vad som händer i en hjärna kan vara att försöka efterlikna den i ett program. Precis som att genom att i ett program beskriva exakt hur man gör kanske kan hjälpa en att sätta fingret på varför en tomatsås är godare än en annan. Eller, förhoppningsvis, hjälpa mig att göra mitt gamla spel lite roligare.

Härom dagen satt jag och förberedde en övning för mina filosofigrupper. Jag behövde ungefär 60 stycken pappersfyrkanter. Jag gjorde det för hand, inte för att jag tror på vikten av hantverk,  utan för att min skrivare lekte byråkrat. Först vägrade den erkänna att de nya patroner jag matat den med faktiskt var isatta , när den väl medgav att så faktiskt var fallet hade den istället kommit fram till att en annan patron var tom, och då en som jag inte hade en extra av. Då kunde den naturligtvis inte skriva ut något över huvud taget. Det blev alltså till att rita.

Jag upptäckte att det fick plats fyra fyrkanter på ett A4, och konstaterade att det behövdes 25 A4-ark med fyrkanter, och började rita. Efter att ha hållit på en god stund var det någon del av min hjärna som började vifta lite extra och försökte få min uppmärksamhet. Jag tänkte igenom det igen. Jo visste stämde det, så jag sade åt den delen av min hjärna att vara tyst och fortsatte. Nej, vänta nu här. Jag började räkna varje fyrkant jag ritat genom att peka på dem en och en och insåg till slut att jag hade räknat fel. 

Visst räknar man fel ibland, man ska inte vara så hård mot sig själv. Men 60 delat på 4 är inte något man borde räkna fel på i min ålder. Jag påmindes om häromdagen när jag skulle räkna ut hur mycket pengar några komiker hade tjänat på att sälja ut alla 1200 platser till ett pris av 300 kronor, och kom fram till ”ungefär tre miljoner”, var på en kollega tittade lite frågande på mig och sa ”trehundra sextio tusen”. På ett filosofisamtal för några veckor sedan stavade jag sköld ”skjöld” och blev raskt rättad av mina 10-13-åriga deltagare, och nu på senaste samtalet skrev jag avsiktligt otydligt för att jag inte mindes hur många m det var i ”omdöme”.

Det är säkert sant att man lär sig saker hela livet, men stava och räkna verkar inte vara något som jag blir bättre på. Med tanke på hur bra jag en gång var på det finns det förstås en lång väg ned, men jag hade kanske inte väntat mig att jag redan nu skulle ha hamnat under mellanstadienivå. Det kanske verkar rimligt att på något sätt förklara detta: jag var trött när jag försökte räkna 60/4, jag var upptagen med att läsa av rummet och hålla koll när jag skulle stava till sköld. Det är visserligen sant,  men det var nog inte det som var felet. Ett svar är förstås att jag inte tränar – mina stavfel upptäcks (och ibland även rättas till) innan jag hinner lägga märke till dem, och jag räknar nästan alltid ut allt med miniräknare. Fast trehundra gånger tusen? Hur kan man tänka det och inte landa i trehundra tusen?

Eftersom jag inte har något bra svar på frågan kanske jag istället kan berätta lite om den övning som jag behövde papperslapparna till. Jag kallar den ”Det Alternativa Passet”. I ett pass står ens namn, vilken dag, månad och år man är född, vilken plats man är född, hur lång man är och så vidare. Det är min identitetshandling och visar att jag är just den personen och ingen annan. Men om man tänker på det så kan ju faktiskt någon heta samma sak, vara född samma dag och på samma ställe som någon annan. Det finns förstås mitt personnummer, men det är inte alla länder som har personnummer heller, och det säger inte så mycket om mig. Gör ett nytt pass, ett alternativt pass, som plockar ut just dig och bara dig. Ett pass som visar vem du är.

Det finns flera möjliga tolkningar av uppgiften, och avsikten är inte att de ska välja en specifik tolkning. Deltagarna kan välja att se det som en utmaning att plocka ut något som är unikt för en person, men ingen annan – DNA, framkom som förslag, även om motargumentet blev att enäggstvillingar kan ha samma DNA. Fingeravtryck kanske, men det är inte egentligen omöjligt för någon att ha samma fingeravtryck, det är mest väldigt, väldigt, osannolikt. Och det är ju redan osannolikt att någon skulle ha samma namn, födelsedag, födelseplats och så vidare. Måste vi nöja oss med det? Eller finns det något som är unikt för oss?

En annan möjlig tolkning är att se det som att hitta ett pass som bättre beskriver vem man är: ens intressen kanske, eller hur man ser ut. Problemet är förstås att de sakerna ändras över tid. Det gör visserligen ens utseende också, och det är därför man behöver byta pass ibland, så det kanske inte är ett jätteproblem. En annan lösning är att man på något sätt lägger ned ens minnen i passet – om man väljer ut fem-tio minnen så kommer det inte vara någon som har just dessa minnen.
Här kan man också skilja på hur man bevisar någons identitet och hur man anger någons identitet. Även om ett pass anger jättebra vem du är, så betyder det inte att vi därför automatiskt kan använda det för att bevisa att du är du – någon annan kan ju säga att de har minnen som de inte har. Sedan kan det förstås bli problem om man, som det verkar vara för mig just nu, glömmer bort ens de mest grundläggande saker. 

Frågan kan alltså både handla om att bevisa numerisk identitet, alltså att jag är jag, och om personlig identitet, alltså vad som gör mig till mig och om det kan bestå över tid. Efter att alla har fått göra sitt första pass kan man ta det vidare och låta dem göra ett nytt, antingen försöka hitta ett sätt att ”förfalska” passet för den som sitter bredvid, eller göra ett åt sig själv fem år i framtiden, lite beroende på hur deltagarna tolkade frågan. Så därför behöver man dubbelt så många lappar som deltagare. Men be inte mig räkna ut hur många det blir.

I Youtube-videon ”The adorkable misogeny of The Big Bang Theory” går Jonathan McIntosh under aliaset ”Pop Culture Detective” genom den amerikanska TV-serien The Big Bang Theory och kritiserar den för att vara misogyn, alltså hatisk mot kvinnor, och att dölja denna misogyni bakom ett lager av nördighet. Serien handlar om fyra forskare som är vänner och umgås och delar intresse för nördig popkultur, så som brädspel och superhjältar, samt deras kvinnliga vänner och flickvänner, som huvudsakligen inte delar deras intresse. McIntosh argumenterar att serien baserar många av sina skämt på förakt för kvinnor och framställer detta beteende som ursäktat, till och med accepterat, just på grund av denna nördighet. I en uppföljare till den videon fortsätter han på samma spår och menar att TV-serien också framställer skadlig maskulint beteende på samma sätt, där karaktärerna hånar varandra när de gör något ”omanligt”, och att detta hån är punchlinen i skämtet. Det här är ett sätt att skriva skämt som känns väl igen för den som har sett andra amerikanska TV-serier såsom How I Met Your Mother, Vänner, Scrubs, Brooklyn Nine Nine, för att inte tala om direkt uttalat misogyna serier så som Two and a Half Men. McIntosh poäng är att misogyni, som alltid är problematiskt, är särskilt problematisk i The Big Bang Theory eftersom karaktärerna är skrivna för att vara sympatiska personer man tycker om. Eftersom personer vi tycker om säger sådant så drar vi slutsatsen att det är acceptabelt att säga så.

Det ligger nog en hel del i den typen av kritik. Det sätt vi pratar påverkas av kulturen, och därmed blir vi kanske mer benägna att själva acceptera misogyna skämt – inte minst för hur de andra karaktärerna reagerar på de misogyna skämten. När jag har såg om TV-serien Vänner slogs jag av hur många homofobiska skämt det fanns. TV-serien How I Met Your Mother, som började sändas året efter Vänners sista säsong, har långt färre sådana skämt, däremot återkommande transfobiska skämt – och alltid sagda av någon av seriens huvudkaraktärer, de personer man ska tycka om mest. McIntosh menar att en viktig komponent till varför misogynin i The Big Bang Theory är problematisk är att serien inte har med en kritisk röst som ifrågasätter eller kritiserar detta beteende. Detta är också fallet med de homofoba och transfobiska skämten i Vänner och How I Met Your Mother. Som ett exempel så föreställer sig seriens huvudkaraktär Ted i den senare serien vad som skulle kunna vara fel med hans dejt, och i den sista fantasin säger hand dejt ”he’s probably going to the urinal, I remember when I had a penis”, vilket alltså är det värsta Ted kan tänka sig (värre än att hon var kriminell). Detta skämt återkommer dessutom minst en gång till i en senare säsong, på precis samma sätt. How I Met Your Mother har dessutom en berättarstil där karaktärerna ibland beter sig illa, och berättarrösten (som är en åldrad Ted som ser tillbaka på sitt liv) kritiserar sitt forna jag vid dessa tillfällen och betonar hur viktigt personlig utveckling är. Efter de transfobiska skämten sägs ingenting.

”Vad får man inte skämta om?” är en ganska uttjatad diskussion idag. Komiker som försvarar rätten att skämta om allt, och personer som representerar gruppen som är skämtets punchline förklarar deras utsatthet. Båda perspektiven är viktiga, och jag har ingen tydlig åsikt i den generella frågan. Men jag ser likheter med en större diskussion om hur kultur egentligen fungerar. En del kritik av böckerna (och senare även filmerna) i serien ”Fifty Shades of Gray” av E.L. James kretsade kring att det var dålig litteratur i en moralisk bemärkelse, eftersom den skildrade destruktiva relationer utan att markera detta som något skadligt, utan att böckerna tvärt om framställde detta som något (på något plan) åtråvärt. Inte minst  finns det en underliggande oro om att boken gör samhällelig skada när den hamnar i händerna på läsare som inte läser kritiskt.

Samma typ av kritik har riktats mot både skräckgenren och dataspelsvärlden. Yvonne Leffler skriver i boken ”Skräck som fiktion och underhållning” att det på 1700-talet fanns en oro för att skönlitteraturens skildringar av brott och våld skulle leda till kriminalitet och omoraliskt beteende. Genom att romanen hjälpte läsaren att identifiera sig med karaktärerna och bli engagerad i handlingen blev man mycket mer påverkbar och det blev naturligare att själv även i verkliga livet bete sig på samma sätt. Leffler skriver att det i diskussionen om våldsskildringar i film och TV de senaste decennierna har funnits en rädsla för att tittaren ska bli avtrubbad och kräva grövre och grövre skildringar för att bli rädd eller chockad, och att vissa undersökningar visar att det finns en inlärande och avtrubbande effekt men att andra undersökningar inte har hittat ett sådant samband. (Lefflers bok är skriven 2001.) Leffler tar inte uttryckligen ställning, men hon skriver att det är viktigt att komma ihåg att skräckfiktion är just fiktion, och att vi läser boken med vetskapen att det inte är på riktigt. Vi kan leva oss in i händelserna, men också avbryta när som helst, och det ingår i genren att det finns ett givet gott slut, även om det slutet inte alltid blir verklighet. Hon påpekar också att vi i skräckfiktion möter våra rädslor och klarar av att känna rädslan, samt inte sällan följer hur en sympatisk huvudperson faktiskt lyckas övermanna monstret och vinna striderna, vilket då ger oss hopp om att kunna göra detsamma.

När det är så blir då skräckfiktionen närmast stärkande. I skräckfiktionen finns en tydlig moralisk vinkel som är premissen för hela berättelsen. Ofta väljer monstren ut sina offer spontant, och även när det finns en underliggande anledning till det som händer (som att man byggde huset på en begravningsplats eller vad det kan vara) så tycker vi inte att handlingarna därför blir berättigade. Det här går dock inte att applicera på våldsfiktion i allmänhet. Fightingspel och fightingfilmer där våldet är själva poängen med spelet eller filmen, till exempel. Det verkar rimligt att tänka att våld som en del av en handling som har en tydlig moralisk kompass är mindre problematiskt än våld för våldets skull. I skräckgenren, som jag läser Leffler att mena, är den moraliska situationen en förutsättning för hela genren, på samma sätt som ”brottet” som begrepp är en förutsättning för detektiv-genren eller kanske till och med för thrillergenren generellt. Även en skräckfilm som följer monstret och dess fruktansvärda handlingar, och där vi till och med identifierar oss med monstret, har denna moraliska ton bara utifrån att vi vet att det är en skräckfilm, för i sådana händer sådant som är (moraliskt) dåligt. Frågan är om det ändå är skadligt att se skräckfilm, om man nu vet att det man ser är omoraliskt, eller åtminstone något ingen vill att det ska hända?

Samtidigt så påverkas man utan tvivel av kulturen och samhället, utan att man avser det eller kan välja bort det. Jag läser just nu romanen ”Den Underjordiska Järnvägen” som handlar om slavars liv i Amerika på 1800-talet. I den finns tortyrscener som är grymmare än någonting jag stött på förut, och långt grymmare än något jag hade kunnat föreställa mig. Det är för mig obegripligt hur någon kan tänka ut och genomföra något sådant. Men nu är de scenerna i mitt huvud, Colson Whitehead har satt dem där. Om jag skulle bli tortyrknekt har jag nu flera exempel att använda mig av som jag inte hade innan. Min föreställningsvärld är utvidgad. Är en sådan skildring därför problematisk? Samtidigt ger det mig en djupare förståelse av slaveriet och de grymheter som utfördes, vilket nog gör mig till en bättre människa.

Bör kultur vara fostrande och göra oss till bättre människor? Eller, är det legitimt att kritisera kultur som inte gör det, eller i synnerhet kultur som spelar på våra sämre egenskaper? Ja, det tycker jag. Men det är inte den enda grunden på vilken man kan kritisera ett verk. Att en TV-serie kommunicerar problematiska värden, eller som är fallet med The Big Bang Theory smyger in problematiska värden utan att tittaren är direkt medveten om det, är något som är rimligt att ta upp när man utvärderar TV-serien, och definitivt en anledning att själv välja att inte titta på den. Men sedan finns det naturligtvis andra kvaliteter också. Man kan kritisera den för att den är förutsägbar, för att den har stereotypa karaktärer som inte utvecklas särskilt mycket, eller för många andra skäl. Sedan finns det ju också skildringar av stark vänskap mellan personer med svåra personligheter, passion för sina egensinniga hobbys, eller riktigt bra skämt ibland, om man ser på plussidan.

Sedan är jag inte riktigt lika säker på att The Big Bang Theory är riktigt så misogyn som McIntosh vill få det till. (Därmed inte sagt att den inte är misogyn.) McIntosh pekar på karaktären Howard i The Big Bang Theory, som inte hjälper till med hushållsarbetet hemma. Även om man går med på att det är ett uttryck för Howards misogyni – eller patriarkala föreställningsvärld åtminstone – så kan man också se det som ett gestaltande av hur det är i många hem, där kvinnor utför det mesta hushållsarbetet. Att Howard, som är en självcentrerad och ganska trångsynt person med tvivelaktiga värderingar, inte vill göra hushållsarbetet är helt i linje med hans personlighet. Men det framstår knappast som en rekommendation att ta efter. När deras svagheter, som sådant problematiskt beteende, skildras så kan vi känna igen oss i det, eftersom vi också är svaga människor. Vi kan se deras beteende i en komisk skrattspegel och inse att vi själva inte är lika dåliga människor som de, samtidigt som vi fått det bekräftat att det är svårt att navigera i världen ibland. Är karaktärerna för korrekta, för bra, blir det overkligt och ointressant. McIntosh tolkar till exempel en scen där gänget bestämmer sig för att gå ut och festa och säger stereotypt manliga saker, innan de istället bestämmer sig för att gå till serieaffären, som att skämtet är att de inte är tillräckligt manliga. I den scenen ser jag istället att skämtet är avståndet mellan de förväntningar som ställs på män i deras ålder och vad de egentligen vill göra, och hur de gemensamt hjälps åt att glömma den idén, och på det sättet pekar på hur osanna de stereotyper de just gav uttryck för är. Precis som vi som tittare kanske ”egentligen” borde vara ute och festa, men istället ligger i soffan under en filt och ser femton episoder av The Big Bang Theory i streck, för att det är det som vi egentligen vill göra. Om skämtet är att de är omanliga töntar är det egenskaper som delas med alla som ser på The Big Bang Theory. Därmed inte sagt att man inte skulle kunna skriva det skämtet bättre, eller för den delen hela serien – inte minst efter tio år av möjligheter till utveckling.

 

Det finns tre sorters monster, skriver Yvonne Leffler i ”Skräck som fiktion och underhållning” (2001). Det finns…

1. Väsen och varelser som är naturliga men som inte människan har stött på förut.
2. Övernaturliga väsen som inte lyder under naturlagarna.
3. Inre monster.

I den första kategorin finns både zombies och varulvar, men också aliens och katastrofala genetiska experiment. I den andra kategorin finns det mytologiska väsen med krafter bortom vad den här världen kan förklara. Demoner, Djävulen, spöken, poltergeistar. Det finns en stor skillnad mellan den första och den andra kategorin. I den första hittar vi varelser som likt oss själva försöker leva och fortplanta sig. De vill visserligen äta upp oss, men det är åtminstone rent spel. Vi har motsatta mål – de äta oss, vi inte bli ätna – och därför skrämmer de oss, och därför försöker vi förgöra dem. Den andra kategorin går inte att tänka sig in i på samma sätt. Djävulen är ond, demoner är onda. De kanske går att tänka som naturfenomen, som parasiter eller virus, men det är enbart metaforiskt. Deras natur är övernaturlig. Bara i väldigt progressiva skildringar är dessa övernaturliga väsen en helt legitim intressegrupp, med behov som bör respekteras. 

I den tredje gruppen hittar vi… oss själva. Leffler nämner Norman Bates från Psycho som exempel. Andra massmördare, som Leatherface från Texas Chain Saw Massacre eller Jigsaw från Saw-filmerna, borde vara andra exempel. Sådana filmer är lite speciella, eftersom de försöker skrämma oss med sådant vi mycket väl vet finns på riktigt. Sådana monster är inte på något sätt påhittade, och inte sällan är filmerna inspirerade av verkliga händelser.

Jag associerar till Colson Whiteheads bok ”Den underjordiska järnvägen”, som jag håller på att läsa, som skildrar amerikanska slavars liv. Jag läser parallellt också ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad som handlar om en resa i upp för kongofloden under kolonialtiden, samt ”Utrota varenda jävel” av Sven Lindqvist som handlar om verkligheten bakom boken ”Mörkrets hjärta”. Det finns mycket att säga om dem, och mer kanske kommer i ett senare inlägg. Men visst finns det monster i dessa böcker. Som torterar människor. Som gjorde det på riktigt. Dag ut och dag in, i hela sina liv. I hela deras offers liv.

Jag minns ett citat från TV-serien Vita Huset som gjorde intryck på mig. I scenen är de på besök i ett annat land där några soldater skjutit barn. En kollega till soldaterna säger att han kände dem som sköt och att de var goda människor. ”When people, who are not monsters, do this, the circumstances are to blame” säger mannen. Det som slog mig med citatet var att vi på något sätt vet att det finns sådana monster, och att det finns människor som inte är monster men som kan göra monstruösa handlingar, på grund av omständigheterna.

Efter den här punkten i tankekedjan hamnar mina tankar i konflikt. De människor som inte är monster men som gör monstruösa handlingar vill jag förklara med hänvisning till omständigheterna och med det som hänvisning ursäkta dem. De är inte dåliga människor på grund av det. Till och med kategori 1 av monster kan få komma undan med det försvaret – en varulv är knappast mer ansvarig för sina handlingar än en björn, och en alien som vill äta upp alla har bara hittat en speciell evolutionär nisch som råkar vara dålig för oss. De är inte mer onda än bakterier eller termiter. Men problemet är att om jag inte tror att monster från kategori 3 i själva verket är monster från kategori 2, och är onda per definition eller konstitution, så kommer det finnas en anledning till varför de gör det som de gör – till exempel för att de är sjuka. De skulle behöva vård, eller en social revolution som omkullkastar de maktförhållanden som orsakade deras monsterskap. 

I vilken grad ursäktar deras omständigheter deras handlingar? Och vad spelar det för roll? Slutar man vara monster om det finns en förklaring?

Här i helgen pratade jag med en granne på landet som nyligen förlorat sin man till en hastig cancersjukdom. Hon är 81 år och hon och hennes man blev tillsammans några år efter de fyllt tjugo. Ett helt liv med en person var nu slut, och hon kunde inte längre minnas något annat liv. Hon var så klart förkrossad, kände sig övergiven och hopplös, och rädd för hur det skulle bli. Vad gör människor egentligen på dagarna? Hur gick det till förut, när man fick tiden att gå? Tillsammans hade det alltid funnits något att göra, någonting att prata om eller att göra en plan. Det spelade oftast inte så stor roll vad de gjorde om de var tillsammans. Det finns inte så mycket man kan säga, ingenting som gör det bättre åtminstone. Lyssna och småprata. I många fall är att fördriva tiden det viktigaste ändå.

Det är märkligt med erfarenheter. På ett sätt har jag ingenting som närmar sig hennes upplevelse. Jag aldrig upplevt just den sorgen, av att förlora sin livskamrat sedan sextio år. Men jag har förstås upplevt sorg, och upplevt att bli lämnad. Vi kunde hitta varandra i de känslorna. På vilket sätt är våra upplevelser likadana? På vilket sätt är hennes sorg annorlunda än min? Vi kom att prata om det under kvällen, om man kan förstå någon annan utan att ha den personens upplevelser, och om det spelar roll om man förstår. Det är lättare att behandla andra som de behöver om man kan förstå, men det är inte säkert att man måste känna för att förstå. Kanske mina erfarenheter räcker tillräckligt långt?

Ibland har jag upplevt att när jag är fångad av en dålig känsla så trots att känslan är dålig så känner jag en irritation över att jag kommer förlora den. Som att den inte är på riktigt om den kan gå över. Att jag måste föreställa mig att sorgen eller ilskan är för evigt för att den ska vara meningsfull, även om den tanken egentligen är långt mycket sorgligare. För det finns två sätt att förstå en känsla som sorg, å ena sidan är det det konkreta, det praktiska, det som går att uttrycka i ord. Å andra sidan är det det känslomässiga, det som man upplever. Och är man i det i det konkreta är man utanför, och ingen kan känna utanför sig själv.

Artisten Markus Krunegård sjunger i en låt ”Bästa vänner tills vi dör / Sen går livet vidare precis som förr”. När man är där och då så finns det inget mer föraktfullt än någon som säger att de som är ens bästa vänner kanske inte kommer vara det för alltid. Precis som när man är ledsen över att ha blivit dumpad för första gången, och någon säger att det går över. Det är klart att det går över. Men vad spelar det för roll, just nu? Man berättar inte om sin sorg för att man är orolig över att det kommer göra lika ont resten av livet (och även om det var så, så vet väl andra människor lika mycket om framtiden).

Samtidigt är det svårt att hålla sig från att säga det, när man är på utsidan, även fast man vet att det är meningslöst och gör ont för den som lyssnar. Det går över. Även om man inte vill det. Man har inget val. Så man säger det ändå. För det finns inte så mycket mer att säga.

Nyligen skaffade Försvarets Radioanstalt, FRA, ett konto på sociala medieplattformen Twitter, och inledde med en tweet som lät:”Pwzqemuözrözvykvvgt”. Det var ett kodat meddelande, i linje med anstaltens generella arbetsprofil, och kunde utläsas som ”Nu också på Twitter”, om man gick bakåt två steg i alfabetet för varje bokstav. Om man satt och klurade på vad meddelandet betydde och råkade pröva med lite olika krypton – detta är en av de mer klassiska varianterna – så skulle man nog vara ganska säker på att man hittat rätt när man fick up just det meddelandet. Ingen kände nog ett behov att prova med något annat efter det.

Men hur vet man annars när man ska sluta? Jag har ibland skojat med små barn som nyss har lärt sig räkna och pekat på saker och räknat ”En, två, tre, fyra, fem” men där den femte saken var samma föremål som den första saken. Barnet skrattar och tycker jag är tramsig, och jag börjar om och det blir ändå fem. Det är självklart för barnet att det är fel, men när jag frågar varför blir det helt plötsligt svårt och verkar roligare att leka med någon annan, mindre störig, kompis. Det är ju förstås en ganska svår fråga egentligen, om man ska försöka förklara svaret och inte bara visa svaret genom att ta bort de saker man redan räknat. Man får bara räkna en sak en gång, man får inte räkna samma sak flera gånger. Men vad betyder det att räkna samma sak flera gånger? 

Det är förstås på intet sätt omöjligt att förklara, varken talspråkligt eller matematiskt, så länge man har en välvillig lyssnare (och inte en som jag, som bara är jobbig). Men tänk istället om FRAs tweet hade varit på ett okänt språk. Om det var ett språk du inte kunde. Hade du vetat när du hade hittat rätt lösning? Kanske det ändå, för visst har man lite koll på hur andra språk som till exempel turkiska eller kinesiska brukar se ut med västerländska bokstäver. Man har en känsla för hur långt ett ord brukar vara, eller blandningen av långa och korta ord, till exempel. Men om språket var artificiellt konstruerat, eller utomjordiskt? Mindre uppenbart om det skulle gå. Man behöver något att börja jobba med, som man vet är rätt för att kunna avgöra vad som är fel.

Det grundläggande problemet är alltså: hur vet man när man hittat svaret? Jag undrar om det inte är därför filosofi finns över huvud taget, kanske många andra akademiska discipliner också. Vissa saker går att testa – flyger inte flygplanet så hade man felaktiga uträkningar – men mycket som är viktigt för oss att få svar på verkar inte ge alls lika tydliga indikationer om våra lösningar är rätt ute. Ibland når vi förståelse, och kan säga ”aha, nu fattar jag!”. Det här stämmer, det verkar rimligt, lite som ett pussel som går ut i vårt huvud långt bortom vårt medvetande. Men jag är tveksam till den förståelsen, om den leder oss rätt. Den verkar ganska mycket vara en känsla: det känns som att vi förstår. Vi får en upplevelse av förståelse. Problemet är att den känslan verkar folk kunna få lite när som helst. Folk kan få den av sådant som är fel, eller till och med helt upp åt väggarna tokigt. Konspirationsteorier till exempel. Och folk kan förstå saker, och leva bra om de bara kör på, utan att få den känslan – och ständigt känna att de inte har koll.

Jag har ibland varit lite dragen till träningsmetaforer när det handlar om filosofi, trots att jag egentligen ogillar både träning och träningsmetaforer. Men som ”Wax on wax off” från Karate-Kid. I filmen från åttiotalet tvingas den unge karateintresserade av herr Miyagi i evighet göra för honom helt meningslösa, snurrande rörelser åt höger och åt vänster i luften. Men sedan när han hamnar i en fajt så visar det sig att de visst var meningsfulla – han slog med händerna i en cirkel jättesnabbt, vilket var jättebra. Jag kanske kommer återkomma till just den här metaforen någon annan gång – vad jag egentligen tänkte på nu var filosofi som en verksamhet. Precis som träning. Ingen som går på ett spinningpass frågar ”Blev det rätt nu?”. Eller ”Har jag åstadkommit något varaktigt?”. Ens uppgift var att man skulle sitta där och producera en god bit av döda havet under cykeln. Sedan går man därifrån. Inget konstigt med det. Ingen som styrketränar kan rimligtvis tänka att man måste hålla på tills man har ballongmuskler. Man håller på en timme och sen går man hem, känner sig kanske lite överlägsen, har träningsvärk, och tänker att i slutändan kommer de nog löna sig.

Kanske ska man tänka lite så med filosofi, funderar jag. Man ska inte sluta när man är färdig, man ska sluta när tiden tar slut. Sen kommer man tillbaka och gör samma sak igen. Om och om igen. Och så är tanken att det nog blir bra till slut. Och det är den verkliga herr Miyagi-läxan: det man lär sig när man håller på med filosofi är förmågan att vara helt okej med att inte ha blivit klar, att inte ha nått förståelse eller kommit till något svar. Att allt är kaos och katastrof. Att ägna timmar åt att diskutera om livet är värt att leva och bli mer och mer övertygad om att allt är meningslöst eller att kommunikation är omöjligt och ingen vet någonting alls, och sedan gå hem och laga pasta och titta på tv och vara som vanligt. Som om att det inte var något konstigt med det alls. För att sedan gå tillbaka och göra exakt samma sak igen. Så får man nog större muskler till slut. Åtminstone bildligt talat.