Månad: augusti 2018

I ett filosofiskt samtal är det viktigt att alla som deltar känner att de får vara med. Att varje deltagare förstår vad de andra säger, och att de andra tycker att det är viktigt och förklarar igen om man inte förstår. Eller att de lyssnar på det som man säger, och funderar över om de håller med eller inte, och kanske bygger vidare på det som man sa.

När man är många i ett samtal, kanske fler tio, är det självklart att man måste räcka upp handen för att få ordet – annars kommer deltagarna prata i munnen på varandra. Som samtalsledare vill jag fördela ordet så att det blir rättvist, och hjälpa till så att alla får komma till tals. Det innebär inte nödvändigtvis att alla får prata i ordningen de räckte upp handen. En som har pratat mycket kanske får vänta för att någon som inte har sagt något ska få komma fram.

Men när det är färre i ett samtal, kanske tre eller fyra deltagare, så går det ibland bra utan att räcka upp handen. Deltagarna hinner med att titta på varandra och signalera till varandra genom ögonkast och kroppsspråk vem som vill prata och när man är färdig med det man sagt.

Men när man är någonstans däremellan, sju-åtta deltagare kanske, kan det  vara svårt. För inte sällan känner några deltagare att de klarar av att uppmärksamma de som vill prata, och att man därför inte behöver fördela ordet genom handuppräckning. Det saktar ju ned samtalet. Samtidigt så tenderar det att göra så att några slutar prata under samtalet och bara lyssnar. Då kan det verka för de flesta deltagare, kanske till och med de som är tysta, som att alla som ville säga något fick säga något, men det i själva verket var så att de tysta kunde ha deltagit om det funnits en tydligare struktur.

Samtal – alla samtal – är mycket mer komplicerade än vad man först kan tro. Vi gör avvägningar när vi bedömer det vi har att säga, vilka som är där, vilka som pratar mest och om de kommer lyssna på oss. ”Kommer det jag har att säga bli hört? Om de  struntar i det jag har att säga och börjar prata i munnen på mig så kommer det kännas mycket sämre än om jag bara är tyst. Lika bra att vara tyst, alltså.”

Jag har tycker mycket illa om att bli avbruten i mina privata samtal, och har lika svårt att leda ett samtal där det förekommer. Om någon blir avbruten signalerar det för mig ett åsidosättande av reglerna, så att man kan aldrig räkna med att få tala till punkt om man inte är villig att stå upp för sin rätt att prata och säga till den andra att vara tyst. Ofta blir folk lite sårade om man trots allt säger till, så då måste man stå ut med deras sårade känslor också. När jag leder samtal tycker jag det är bättre att ha handuppräckning som en regel även i små samtal, för det visar tydligt att alla som följer den regeln kommer få prata. Man behöver inte stå på sig, och man kommer inte bli avbruten.

Dessutom tror jag det medvetandegör samtalsdeltagandet som sådant. Det blir en process av det, en liten ritual kring det. Det är inte bara saker man säger, det är inte bara lösa tankar och tyckande. Varje hand är en pusselbit i lösningen på den fråga man försöker besvara. En uppsträckt hand är ett sätt att hjälpas åt.

Det är val i höst. Så klart borde alla rösta! Det är viktigt för demokratin att alla gör sin röst hörd. Men om man tänker på det så är det helt okej om alla utom just jag röstar. För det kommer aldrig hända att ett val avgörs av en enda röst. Om det bara skiljer en röst mellan två olika partier eller två grupper av partier så blir det omval. Så därför kan det inte spela roll med just min röst.

”Men tänk om alla andra gjorde så, då skulle ingen rösta?”
Nej, naturligtvis måste alla andra rösta. Men just jag, jag behöver inte rösta.
”Du borde rösta för att det inspirerar andra människor att rösta.”
Nja, så länge som jag säger till alla andra att jag röstar så räcker det. Jag kan till och med gå till vallokalen för att lura dem ordentligt, men bara rita teckningar på katter bakom röstskärmen och lägga i mitt valkuvert istället för valsedel.

Hur man än vänder och vrider på det så verkar det stämma. Just jag behöver inte rösta så länge andra gör det. Detta kanske verkar lite som en paradox, för om inte jag behöver rösta så gäller det för min kollega Jonathan också, och min kollega Lasse med. Det kommer aldrig skilja bara tre röster mellan två partier i ett land av Sveriges storlek. Det viktigaste är att alla andra gör det. Så här är det med flera andra saker. Återvinning, till exempel, för så länge alla andra sorterar så påverkar inte mina sopor så mycket att det faktiskt blir sämre med till exempel klimatet. Så länge ingen vet om det.

Det här liknar det problem som kallas ”allmänningens dilemma” eller på engelska ”tragedy of the commons”. Ett exempel på det är ett antal fiskare som fiskar för mycket i en sjö så att fisken fångas snabbare än den fortplantar sig. För alla fiskarna vore det bättre om man gemensamt slutade fiska ett tag så att fiskbeståndet kunde växa tillbaka. Men för var och en av fiskarna vore det bättre att smita ut på natten och fiska ändå, så hen tjänar lika mycket pengar som förut. Om bara en av fiskarna gör det så går det ändå. Problemet är att det gäller för var och en av dem och om alla agerar utifrån sitt eget intresse så kommer fiskbeståndet dö, så länge de inte kan hindra de andra från att fiska.

Lösningar på allmänningens dilemma är ofta att man inför lagar och straff så att det blir en del av ens egenintresse att göra det som är bäst för alla. Det finns länder som har lagar om att man måste rösta, men även de brukar inte kräva att man faktiskt väljer ett alternativ, så länge som röstsedeln är markerad på något sätt. Det kanske verkar deppigt att ens röst inte spelar roll, men man kan också tänka tvärt om. Det viktigaste när det gäller röstning är att man använder sin faktiska röst, alltså sin yttrandefrihet, och försöker övertyga andra så att de röstar som en själv tycker. För alla är ense om att många människors röster förändrar val.

---

Foto: Bengt Nyman – originally posted to Flickr as IMG_4433-1, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10777438

När man läser vad filosofer under historien har tänkt på är det lätt att märka hur ämne efter ämne slutat vara filosofi – frågan om världens beståndsdelar besvaras idag av fysiker, inte av filosofer. Frågan hur en stat styrs (och kanske även bör styras) besvaras idag av statsvetare och inte av filosofer. I några ämnen pågår dragkampen fortfarande, som frågan om hur medvetandet fungerar som både filosofer och hjärnforskare försöker besvara, men många ämnen har slutat räknas som filosofi. Kanske till och med ämnen som moralfilosofi och de frågor som existentialistiska filosofer skriver om kommer lösas med vetenskap, om kognitionsvetenskapen når sin fulländning.

Det finns också en risk att vi människor fortsätter med filosofi i tron att vi löser problem, men i själva verket är allt intressant redan löst av vetenskapen och vi lever i en vanföreställning att vi gör något viktigt. Forskare som Stephen Hawking (känd för att ha förutsagt svarta hål, bland annat) och Neil DeGrasse Tyson (känd bland annat från tv-serien Kosmos) har redan förklarat filosofin död [1]. Har de rätt? Nej, helt uppenbart inte, eftersom det bedrivs filosofisk forskning runt om i världen fortfarande. Men kommer det att vara sant, i framtiden? Är filosofins öde att avskaffa sig själv?

Det finns olika sätt att svara på det här, jag tänkte utforska några. Vilka tycker du är bäst? Tror du att några går att kombinera med varandra? Finns det fler svar? Skriv en kommentar!

Fortsätt läsa Kommer filosofin att ta slut?

Ta två minuter och titta på titelsekvensen från HBOs fantasydrama Westworld:

En bit in så ser du en skelettliknande varelse spela en vacker melodi på ett piano. Händerna trycker ned tangenterna och tonerna som hör till klingar. Vi utgår från att varelsen spelar melodin – men lite senare in i videon lyfter varelsen på händerna och pianot fortsätter spela. Det var ett självspelande piano, känt från vilda-västernfilmer, där ett maskineri i pianot tryckte ned tangenterna i rätt ordning så att det lät – ungefär som en speldosa.

Man kan göra två paralleller till filosofiska resonemang här. Den lite mindre uppenbara är den om kausal överdeterminering. Det är ett svårt uttryck för att säga att två eller fler saker orsakar något, men det skulle räcka med en. För att få pianot att låta kan man antingen trycka på knapparna eller låta maskinen göra det – de är var för sig tillräckliga för att få pianot att låta.

Den andra parallellen – som är lite mer uppenbar för någon som sett serien – är den om medvetande och fri vilja. Vi tror att vi bestämmer själva vad vi ska göra genom att fundera igenom och besluta oss för något, men vi skulle kunna ha fel. Tänk om vi bara slutade att bestämma oss för något och inte hade några medvetna upplevelser alls. Hur vet vi att vi inte skulle fortsätta precis likadant ändå, precis som en robot? Tänk om våra upplevelser av världen och att reagera på det bara är sådant som händer ändå, och som inte påverkar hur vi agerar?

Den tanken kan liknas vid den teorin om epifenomenalism. Här tänker man sig att människor har fysiska egenskaper, som att ha en viss massa (alltså vikt), en viss ålder och så vidare. Men man har också icke-fysiska egenskaper, som till exempel att tro att det är onsdag eller känna smärta eller rädsla och så vidare. Tanken är att våra fysiska egenskaper orsakar icke-fysiska egenskaper – vi ser en robot och blir rädda, till exempel. Åsynen av roboten orsakar fysiska händelser i vår hjärna som orsakar både icke-fysisk rädsla och det fysiska beteendet att springa därifrån. Enligt epifenomenalism så är de icke-fysiska egenskaperna helt överflödiga. De påverkar inte någonting, utan de bara händer. De fysiska händelserna i vår hjärna får oss att springa därifrån, men det är inte vår rädsla som gör det. Den skulle man kunna ta bort och vi skulle ändå springa därifrån.

Kanske verkar det långsökt, men tänk då på ett datorprogram som är skrivet så att det först visar en röd fyrkant, sedan en gul fyrkant och sedan en grön fyrkant. Färgerna följer ju på varandra, men det stämmer inte att den röda fyrkanten orsakade den gula fyrkanten. Orsaken var ju hur koden var skriven. Programmet hade fungerat lika bra även om man inte hade haft en skärm kopplad till datorn som körde programmet. På samma sätt skulle är våra icke-fysiska egenskaper, enligt epifenomenalismen, helt irrelevanta för det våra kroppar faktiskt gör.

Är det så här då? Stämmer det? Hur tar vi reda på hur det är? Ja, antagligen genom filosofi och genom naturvetenskap. Men det är inte självklart vilket som är sant eftersom den information vi har verkar vara tillräcklig för att ge stöd åt både förklaringen att våra medvetna tillstånd faktiskt påverkar våra andra medvetna tillstånd (att vår rädsla påverkar vår vilja att springa därifrån och fårr oss att bestämma oss för att springa därifrån) och förklaringen att vi tror att det är så, men att vi har fel och vår rädsla och våra tankar inte spelar någon roll. (Se också det föregående inlägget: ”Nära och liten eller avlägsen och stor?”.)

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om det här, och mycket att läsa i frågan – man kan t ex börja med wikipediaartikeln på engelska, sedan en grundbok i medvetandefilosofi eller artikeln på Stanford encyclopedia of philosophy. Man kan också titta på HBOs serie och tänka själv och tillsammans med andra kring de frågor som serien tar upp. Till exempel i ett filosofisamtal.

Du är ute och åker med en båt på havet, men är inte riktigt säker på var du är. Du har en karta – alltså ett sjökort, som det heter på sjön – och försöker bestämma var du är. Långt framför dig skymtar du en ö, och du tror att du vet vilken det är. Det är en ganska stor ö, tänker du, och du är en bra bit ifrån den. Men ju mer du tittar på den, ju mer börjar du undra. Tänk om det är en liten ö som istället är ganska nära? Ju mer du funderar på det, ju mer osäker blir du. För en stor ö långt bort, ser likadan ut som en mindre ö som är nära.

Så här är det med flera saker – om du hör ett svagt ljud så skulle det kunna vara ett starkt ljud långt bort, eller ett lite svagare ljud nära. Båda förklaringarna passar in på vad du vet, alltså hur ön ser ut just nu, eller hur högt något låter. Utan att skaffa mer information kommer du inte kunna välja. I fallet med ön kan du förstås styra mot ön och se om den verkar bli större snabbt – då är den nära, men om den fortsätter vara liten är den långt bort. Kanske du kan fundera över hur ljudet ekar för att se om det verkar ha studsat mot något innan det kom till ditt öra.

Det här kallas inom filosofin underdeterminering, vilket betyder helt enkelt att den information man har inte är tillräcklig för att bestämma hur det är. Du kanske kan gissa, men du har inga starka skäl för att tro det ena eller det andra. Så är det ganska ofta i vardagen. Du kommer hem och det står ett par nya fina skor i hallen – det skulle kunna vara så att en familjemedlem har köpt nya skor, men det skulle också kunna vara så att någon är på besök.

Så här är det förstås ofta när man diskuterar inom filosofin. Det skulle kunna vara så att vi har en fri vilja, men det skulle också kunna vara så att vi bara tror att vi har en fri vilja – till exempel. Utmaningen i ett samtal är att fundera ut:

1. Vet vi tillräckligt för att besvara frågan?
2. Om inte, vad behöver vi ta reda på för att kunna besvara frågan?
3. Hur tar vi reda på det?

Hur gör vi då det? Det finns ingen bästa metod för att göra det. Vi måste tänka, pröva och prata med varandra.