Så, vad jobbar du med?

Du är på en fest och står och småpratar med någon du inte känner. Nästan alla sådana samtal börjar med att man berättar om sig själv och frågar om den andre. Det går att komma runt det om det finns ett tydligt gemensamt samtalsämne, som varför ni är på festen eller om ni är utklädda på något sätt, men till slut behöver man gå igenom vem det är man pratar med egentligen. Det är nästan oartigt att inte göra det. Så vad säger du? Hur förklarar du för den andre vem du är?

Arbete, utbildning, bostadsort, födelseort och hur du fick din nuvarande lägenhet är standardfrågorna i Stockholm i min ålderskategori. Sedan kommer man kanske in på vad man har för hobbies och vad man tycker om Tiger King, eller vad som råkar vara den allmänt sedda TV-serien just då. När detta är avhandlat har man genomfört det sociala handslaget och kan prata om vad man egentligen vill prata om.

Det här kan kännas ganska begränsande. Man vill kanske inte bli definierad utefter sin utbildning eller sitt arbete. Vi har olika kategorier i våra huvuden som vi använder för att hålla reda på saker, men sådana kategorier kan också vara missvisande. Om du säger “advokat” som svar på frågan vad du jobbar med så vet du att personen du pratar med, åtminstone ganska sannolikt, kommer få en mängd förutfattade meningar om dig. Vad du tjänar, var du bor, hur du ser på människor, kläder, sanning, rättvisa, och så vidare. Samtidigt kan du inte direkt bemöta dessa på ett naturligt sätt, eftersom du ju faktiskt inte vet om personen tror det här om dig. Att säga “Jag är advokat, men jag tjänar inte så bra och jag tror på en absolut sanning” skulle nog ge ett ännu mer felaktigt intryck av dig som person, om du nu inte råkar vara lite ängsligt lagd. Så hur gör man då för att ge en korrekt bild av sig själv?

I kommunikation är sådant som är mindre sant ibland mer sant. Tänk dig att du håller på med charader och ska visa att någon åker bil. Antagligen håller du fram händerna som om du greppade en ratt och låtsas svänga fram och tillbaka på den, ungefär som bilförare i gamla filmer. Men i verkligheten svänger man förstås inte fram och tillbaka så mycket, då skulle man ju pendla fram och tillbaka på vägen, utan oftast håller man ratten stilla. Problemet är att man om man gör så i charaderna är det lite oklart vad man håller i, och svängandet visar tydligt att det just är en ratt. Så genom att göra något som man inte gör med bilar, visar man att man är i bilen. Den felaktiga representationen av handlingen är en mer korrekt representation för att kommunicera handlingen.

Så här är det ofta med kommunikation, tycker jag. Vi väljer att inte säga saker som är sanna för att vi inser att det för den andra personen skulle ge en felaktig uppfattning av det vi försöker säga. Det kan till och med vara så att vi säger sådant som inte är sant för att det blir mer sant än det missförstånd som sanningen skulle orsaka. I kommunikation tar vi hänsyn till mottagarens förståelse.

Ett sätt att säkerställa förståelse är genom att undvika detaljer. Generella beskrivningar är förenklande och därmed i någon mening felaktiga, men det finns en outtalad överenskommelse mellan talare och lyssnare att man inte berättar alla detaljer först. Istället börjar man med den stora bilden och går in på detaljer senare. Förklarar man hur en bensinbil fungerar kanske man börjar med att säga något i stil med: “bensin pumpas in i motorn där den antänds och exploderar och den kraften trycker på stavar som är kopplade till hjulen som får dom att snurra”. Därefter går man in på lite mer detaljer, kanske: “en sådan stav kallas en kolv, och explosionen sker i en cylinder, och det som händer när du gasar är att det kommer in mer bensin i motorn. Men det räcker inte med bara bensin utan det behövs också luft…”. Och så vidare.

De här inzoomande beskrivningarna finns också i historieberättande. Klassiska sagor börjar ofta med generella beskrivningar – “det var en prinsessa som bodde i ett land långt borta” – och går sedan in på mer och med detaljerade beskrivningar – “och prinsessan styrde landet med järnhand, för hon var mycket olycklig”. Modernt historieberättande använder istället ofta andra tricks för att förmedla vem karaktären är. Vi kanske får reda på någon liten detalj ur personens liv, ett ögonblick som säger mycket om vem den personen är. Personen köper en fin läderväska och lurar försäljaren att tro att den är skadad och lyckas därmed få ned priset. Nu vet vi att personen är en sådan som använder fina läderväskor, är tillräckligt självsäker för att försöka pruta och oärlig nog att lura andra för sin egen vinning. Den här händelsen måste vara konsistent med andra beskrivningar av personen, men vi är samtidigt medvetna om att en sådan här liten episod inte är hela sanningen om en person. Vi kanske sedan få se personen ta hand om sin gamla mamma på ett ömsint sätt, och får då en mer komplex bild av en person mer både goda sidor och sidor som är mindre hedervärda.

Att möta en person på en fest är att berätta historien om sig själv. Det går inte att komma runt det. Även om du säger “jag tycker det är så tråkigt att alla ska prata om sig själva” så är det också något som berättar vem du är. Dessutom, i brist på information så finns risken att den du pratar med skapar sig en helt egen bild av dig, baserat på saker som du inte har någon aning om att du förmedlar. Kanske blir det en rättvis bild av dig, men risken är stor att det blir ett oavsiktligt dåligt urval av fakta som den baseras på.

Det är bättre att äga situationen, inse att det är vad man håller på med och göra vad man kan för att ge en korrekt bild av en själv, alltså det man själv tänker är en korrekt bild. Det första steget är att inse vem som sitter i publiken: vem man pratar med. Mötet är mellan två personer, du som talar och den som lyssnar, och du har också förutfattade meningar om den du pratar med. Det är bra att inse dessa. Det andra steget är att föreställa dig hur du framstår för personen, redan innan du säger något. Det är så klart väldigt osäkert vad den andra tänker, och du har säkert fel om en massa saker, men tack och lov finns det många möjligheter att förändra och komplettera under ett samtal. Det tredje steget är att fundera ut i vilken grundkategori som du bör hamna i lyssnarens huvud för att bli så korrekt representerad som möjligt, och det fjärde steget är att fundera ut vilken berättarteknisk strategi som förmedlar detta på det bästa sättet.

Det kanske verkar lite manipulativt och det är så klart att man inte gör det här så väldigt medvetet. Men jag tror att det egentligen är ett ganska schysst sätt att möta någon: att vara medveten om den man pratar med och försöka möta denna person utifrån den personens förutsättningar och världssyn. Det gör att man kan fokusera på det man har gemensamt och minskar risken att man råkar få den andra att känna sig till exempel oviktig, omogen eller dum. Pratar man med någon som är mycket yngre kanske man framställer sin fina utbildning eller sitt fina jobb som något som en del människor har, men som man absolut inte måste ha för att vara en fullvärdig deltagare i samtalet, för att inte stänga ute den personen. Utgångspunkten i samtalet är att den andra personen vill ha både en korrekt men också en positiv bild av dig (och vice versa) och genom att tänka över den andre personens synvinkel gör du din del av detta. Den andra personen vill tycka om dig, och du hjälper till. Varför pratar ni annars med varandra?

När någon frågar vad du jobbar med så har du möjlighet att besvara den frågan på olika sätt. Du kan berätta om din yrkestitel och lämna det där, eller så besvarar istället du en annorlunda, men närliggande, fråga och berättar om vad du har jobbat med just den dagen. Eller berätta om vad du drömmer om att få jobba med, eller hur det kommer sig att du jobbade där – alltihopa sådant som är viktigt när man skriver en berättelse om någon.

När jag själv får frågan kan jag antingen börja med att berätta att jag jobbar på KTH och därefter med en kurs i vetenskapsteori eller så börjar jag med att berätta att jag jobbar på filosofiska avdelningen på KTH och därefter att jag har hand om en kurs som handlar om den filosofiska bakgrunden till vetenskap och forskning. Båda sakerna är sanna, men ger (tror jag) ganska olika bilder av mig. Jag kan också så klart börja med att berätta om att jag jobbar med filosofiska samtal med barn, och bara komma in på KTH-jobbet om någon frågar om det är tillräckligt för att försörja sig på (vilket det ju i dagsläget inte är). Om någon frågar mig om mina hobbies kan jag välja att berätta om att jag brygger öl, eller håller på med musik, eller odlar, eller är med i ett par bokklubbar. Alla sakerna är sanna men ger olika bilder av mig. Vad tror jag att jag har gemensamt med den jag pratar med?

Målet, som jag ser det åtminstone, är inte egentligen att framställa mig själv i god dager. Istället är det att personen ska få en så korrekt bild av mig som möjligt givet det sammanhang vi befinner oss i och den tid vi har pratat, så att mötet blir så bra som möjligt. Om jag bara ska möta någon ett kort ögonblick och sedan antagligen aldrig mer, kanske en kompis kompis man har stött på när man är ute och går, är det okej med en väldigt förenklande bild, så förenklande att den kanske till och med är närmast felaktig. Men för det här mötets skull är den det bästa: personen får en känsla av att ha mött en riktig person som den i någon mån lyckades förstå. Jag tar min del av ansvaret för mötet och bekräftar den outtalade ömsesidiga förståelsen att det finns mer att veta om mig och mer att veta om den andra personen. Jag visar, genom att förenkla bilden av mig själv, att jag inte själv tänker att jag å min sida har fått reda på den fullständiga sanningen om den andra personen. Att det finns mer att upptäcka om oss båda, tillsammans. Kanske en annan gång?

Maj är halv fem en lördag

Mitt på dagen är det lätt att bli lurad och tro att maj är en sommarmånad. Det är först på kvällen, när den råa kyligheten blir uppenbar, som man inser att det är ännu ett tag kvar och att värmen bara ligger ovanpå och inte finns inuti. Man vet att promenaden måste ta slut och att man hela tiden är på väg hemåt. En sommarnatt finns en outtalad möjlighet att bara lägga sig i gräset och somna in till nattens ljud. I maj är dofterna är ännu något dämpade och har inte den där hjärtslitande inverkan på mig som sommarens allra kraftigaste uttryck har. När sommaren är som störst kan jag drabbas av en känsla av otillräcklighet: allt är så underbart och jag är oförmögen att uppleva allt så fullständigt som jag skulle vilja. Sommaren förpliktigar, den kräver något av mig. Maj, däremot, är enbart möjligheter och löften om det som skall komma.  

En vän liknade detta med känslan man kan ha när man är i väntan på något. Det är lördag, och man ska iväg och träffa vänner på kvällen. Det kommer bli fest med människor man tycker om och man ser fram emot det. Men det är ännu ett tag kvar, klockan är halv fem och man håller på att göra sig i ordning: man tar en dusch, spelar musik, väljer ut kläder. Kanske smuttar på ett glas och äter lite chips och känner lite att man fuskar som börjar festen innan festen, men man känner ingen skuld över detta. Det känns som att man lite busigt unnar sig något.

Själva festen förpliktigar. Den är väl egentligen roligare än förberedelsetiden innan, men då är man också medveten om att det är nu det gäller. Det var detta man såg fram emot. Det är nu man ska ha roligt. Man behöver fatta beslut för att göra det ”så bra som möjligt” och därmed om och om igen fundera över hur roligt man egentligen har det och vad man kan göra för att ha det ännu roligare.

Naturligtvis är detta ”måste” inget riktigt ”måste”. Man väljer väl själv om man försöker ”maximera roligheten” eller inte, och kanske att man lyckas maximera mer om man inte försöker maximera. Men eftersom söndagen ovillkorligen kommer efter lördagen, och att jag vet hur denna söndagskväll kommer kännas i väntan på måndagen, tycker jag det är svårt att komma undan denna tanke.

Jag såg en dokumentär förra veckan där de filmade hemma hos en familj och i bakgrunden såg man en lampskärm med skyddsplasten kvar. Det kan naturligtvis bara vara så att den är ny och de inte hade hunnit ta av den än, men min gissning är att den satt kvar där för att lampskärmen skulle fortsätta vara ”fin”. Samtidigt så är den så klart inte ”fin” eftersom den ju är bakom plast. Den är ”fin i sig” men inte ”fin för oss”. Givet att man inte tänker sälja vidare lampan, och givet att det inte finns särskilda skäl att tänka att den kommer bli smutsig snart – man har inget skumparty planerat – så verkar detta lite ”dumsnålt”. Vad är poängen med att köpa fina saker om man inte njuter av att de är fina?

Både maj månad och lördagar halv fem är potential. I denna potential finns alla möjliga utfall samlade, men vi behöver inte ta ställning till något av dem. Vi kan njuta av alla goda utfall samtidigt, trots att en del av dem är ömsesidigt uteslutande och därför inte kan bli verklighet samtidigt.

Å ena sidan är denna njutning som ”att ha plasten på” sommaren, eftersom ens njutande bygger på att det inte är på riktigt. Alla dessa möjligheter är mer eller mindre uttalade fantasier. Att njuta av dem är inautentisk njutning, skulle man kunna hävda. Å andra sidan är dessa fantasier bara njutbara om en av dem blir verklighet: vi skulle inte njuta om vi bara stannade hemma och förberedde oss hela kvällen. Vi skulle inte vilja att det var maj hela sommaren. På det sättet är denna njutning ren: vi hänger oss åt den och vi vet att den är övergående. En annan liknelse: du är och badar i havet och du lyfts upp av en våg från en motorbåt. Du drabbas av en barnslig oförfalskad glädje när du stiger i vattnet för att hålla huvudet över ytan. Men denna glädje beror på att vågen går över: går det ens att föreställa sig en våg om den inte försvinner?

Faktum är, ironiskt nog, att jag är mer grundad i nuet i väntan på festen än festen. Trots att väntan bär med fantasier om hur det kan komma att bli sedan finns det ingen annan stans jag just där och då ska vara, ingenting annat jag skulle kunna göra. I väntan kan jag kan bara vara.

Jag njuter av alla dessa löften som maj ger just eftersom bara ett av dessa kommer infrias. Kanske njuter jag mer av löftena än av verkligheten, det kanske beror på hur sommaren blir, men det säger inte att min njutning är falsk eller att jag skulle vilja ha det på något annat sätt. Det är vågrörelsen mellan det som är och det som kommer som gör livet värt att leva.

Verklighetsflykt

Genom åren har jag vid flera tillfällen fastnat i TV-serien House. Seriens huvudperson är Greg House, en sardonisk cyniker som leder ett team i diagnostik på ett sjukhus. Varje avsnitt går till så här. Det börjar med att vi får se någon som blir dramatiskt sjuk. Efter titelsekvensen ser vi House som gör något konstigt eller elakt som lägger grunden för avsnittets sidohistoria, till exempel att han försöker lista ut om hans chef är gravid. Sedan följer tre scener: (1) hans team presenterar fallet, House driver med dem och kommer med en förenklande liknelse (“matsmältningssystemet är som en motorväg”) säger åt dem att göra någon behandling, (2) teamet träffar patienten och gör behandlingen, (3) behandlingen fungerar inte och patienten blir sämre. Dessa tre scener återupprepas sedan under resten av avsnittet, med avbrott för att hans chef ska bli irriterad på honom (“inte nog med att du snokar i min papperskorg efter graviditetstest, du låter just nu ditt team utsätta patienten för en livsfarlig behandling!”) och att hans bästa kompis, onkologen James Wilson, säger åt honom att skärpa sig. Mot slutet av avsnittet har de prövat allt och patienten kommer dö, då House råkar få syn på något helt orelaterat – en person som äter en sallad kanske – och stormar in i patientens rum och injicerar honom med medicin, eftersom han insett att den enda lösningen var att patienten blivit biten av den livsfarliga sallatsspindeln utan att märka det. Allt blir bra igen och alla erkänner motvilligt att House är ett geni.

Varje avsnitt är så här. Eller: det finns kanske typ 10 av 177 avsnitt som inte följer den här strukturen till punkt och pricka. Varför fastnar jag då? Den utger sig för att handla om medicinska mysterier – Greg House och James Wilson är anspelningar på Sherlock Holmes och James Watson – men precis som i TV-serien Sherlock har vi som tittar ingen som helst möjlighet att lösa gåtan innan, åtminstone om man inte är läkare. Den är välskriven och rolig, absolut, men inte så välskriven att det är rimligt att ägna fyra timmar på raken åt den. Så varför ser jag avsnitt efter avsnitt?

Min förklaring brukar vara att det handlar om verklighetsflykt. De perioder när det “blir så” är också perioder då jag inte orkar med och vill fly bort. Även om jag inte är medveten om att det är därför jag gör det så tror jag att det är förklaringen. Den här viljan, det här behovet, att fly är också anledningen till att jag lyckas försjunka i TV-serien till den grad att jag helt slutar uppleva att jag tittar på något. Jaget som sådant försvinner. Det här är egenskaper hos verklighetsflykt, eller eskapism som det också kallas: en tidlös försjunkenhet i ett flow.

Verklighetsflykt kan vara både negativt och positivt. En positiv sak med verklighetsflykt är att man får en mer balanserad syn på sig själv, eftersom verklighetsflykten tystar ens självkritiska drag, menar tre de danska psykologerna Stenseng, Rise och Kraft [1]. Man blir mindre självmedveten och mindre självutvärderande genom att för ett ögonblick dissociera och dela upp mentala tillstånd som normalt sett är del av en hel jagupplevelse: tankar, känslor och beteenden.

En annan anledning till varför eskapism kan vara positivt finns i deras distinktion mellan förespråkande motiv och förebyggande motiv (min översättning, på engelska: promotion motives och prevention motives). Verklighetsflykt innebär en möjlighet att i tanken ägna sig åt ett önskat möjligt utfall, och att det kan leda till att självutveckling. Man lever sig in i hur bra det skulle kunna vara. Sådan verklighetsflykt kallar de förespråkande.

Å andra sidan, verklighetsflykt som man ägnar sig åt istället för att till exempel göra något man skulle kunna misslyckas med, och därigenom skämmas inför andra, är förhindrande. Man förhindrar lidande, men då också möjligheten att utvecklas. Stenseng, Rise och Kraft menar att man ägnar sig åt verklighetsflykt med förespråkande motiv bara för att nå positiva resultat och inte för att försöka fly undan en stressig livssituation.

Filosofen John L Longeway har en mer begränsad syn på verklighetsflykt, och tar inte hänsyn till denna utvecklande aspekt [2]. Han menar att eskapism är en aktivitet som handlar om att undvika att bli medveten eller påmind om ett faktum som man tycker är jobbigt. Om detta faktum skapar stress och ångest och det ändå inte är något man kan göra åt det är verklighetsflykten positiv. Till exempel om man är ordentligt förkyld, och det enda man ska göra är att vänta, då är det lika bra att “bingea” Netflix. För att kalla någon eskapist, menar Longeway, krävs dock att man gör detta i hög grad, och att det då finns något av självbedrägeri i det hela. Det handlar inte bara om att man inte vill tänka på faktumet, utan att man försöker förändra på detta faktum genom att föreställa sig en alternativ verklighet. Sådan eskapism är irrationell, menar Longeway.

Verklighetsflykt har de senaste åren diskuterats flitigt med hänvisning till dataspel, och om sådan verklighetsflykt är positiv eller negativ. Å andra sidan är verklighetsflykt på inget sätt ett modernt fenomen. Tvärtom är en av de mest klassiska exemplen på verklighetsflykt Don Quijote från boken med samma namn. Den är skriven av Miguel Cervantes på tidiga 1600-talet och handlar om en äldre man som läser så många riddarromaner att han tror att han själv är en riddare. Han beger sig ut på vägarna tillsammans med grannen Sancho Panza som väpnare, och misstar gång på gång den moderna verklighet han befinner sig i för den medeltida verkligheten han läst om i sina böcker. Till exempel ger han sig i kast med väderkvarnar, i tron att de är jättar att besegra, med negativt utfall (se bilden ovan).

Samtidigt går det att tänka sig att det finns något positivt i detta. Den verklighet han flyr in i är en där han kan ställa saker till rätta, rädda människor i nöd, kämpa i oändlig trohet till ett ideal, ha en odödlig kärlek till någon han nästan aldrig träffat. Alla dessa ideal ställs mot den råa verklighet han befinner sig i. I denna aspekt finns det något av ett förespråkande motiv. Det kanske är lite väl mycket av det goda, förstås, men i grund och botten innebär verklighetsflykten en möjlighet av att se samhället som det skulle kunna vara. Kulturen visar andra möjliga verkligheter och genom att vi flyr in i dessa blir dessa verkligheter en faktisk del av oss och därmed av den aktuella verkligheten.

Samtidigt innebär detta en lite väl positiv beskrivning av mitt strecktittande på House. Det handlar inte om att utforska möjliga världar, utan det finns något undvikande i detta beteende. Det handlar mer om att jag vill komma undan något, än att jag vill få nya perspektiv. Däremot tror jag inte att sådan verklighetsflykt alltid är negativ. Ett perspektiv som inte nämns så ofta, verkar det som, är att det spelar roll på vilken verklighet man flyr in i. Det är möjligt att det är exempel på samma beteende oavsett om man flyr in i House, riddarromaner eller dataspel, men när man väl är i den verkligheten spelar det faktiska innehållet roll. Ett problem med TV-serien House är att den förmedlar en oerhört cynisk livssyn. Inte bara från House själv, utan när man tänker efter är alla karaktärer i slutändan lika cyniska. En vanlig handling i avsnitten är att någon säger att House har fel och att de vägrar vara cyniker för att i slutet av avsnittet inse att House hade rätt, och underförstått också att hans cynism är motiverad. Han räddar liv, men det är tydligt att han måste må dåligt och få andra att må dåligt för att kunna göra det. När jag strecktittar på House får jag denna ideologi förmedlad till mig. Det är i den verkligheten jag lever.

Att kolla mängder av romantiska komedier efter varandra kan också vara verklighetsflykt och säkert också problematiskt på många sätt, men den ideologi som förmedlas (vågar jag, kanske något kontroversiellt, säga) är en god ideologi i jämförelse med “House”. Människor som har goda avsikter går det bra för, det löser sig i slutändan, vänskap är viktigt, och så vidare. Två lika våldsamma dataspel kan vara helt olika i termer av hur de påverkar den som spelar beroende på vilken ideologi som våldet skildrar och hur spelets skapare ser på denna ideologi. Detta trots att de erbjuder samma nivå av verklighetsflykt. Om man upptäcker att man fastnat i verklighetsflykt som förmedlar negativa ideal borde man säga ifrån på skarpen till sig själv. Stänga av efter ett avsnitt. Titta på något annat som skildrar världen som man vill att den är. Men kanske låta väderkvarnar och vindkraftverk stå i fred.

Referenslista:

[1] Stenseng, Frode, Jostein Rise, and Pål Kraft. 2012. ‘Activity Engagement as Escape from Self: The Role of Self-Suppression and Self-Expansion’. Leisure Sciences 34 (1): 19–38. https://doi.org/10.1080/01490400.2012.633849.

[2] Longeway, John L. 1990. ‘The Rationality of Escapism and Self-Deception’. Behavior and Philosophy 18 (2): 1–20.

Near, far, wherever you are

Varför känns det mer intimt att träffa någon än att skriva ett mejl till personen? En rimlig utgångspunkt skulle kunna vara att det handlar om information: när man träffar någon så får man också höra den personens röst, tonfall, stakningar, halvt uttalade meningar, korrigeringar, tvekanden och så vidare. Man får också se personens kroppsspråk, ansiktsuttryck, hållning och hur man positionerar sig i rummet, och hur man rör sig i rummet. Tesen blir då ungefär: ju mer information man delar med sig av sig själv till en annan person, ju mer intim är man med den personen. En del av denna tes skulle kunna förklaras med “tillit”: genom att man är beredd att dela med sig av sådan information som är svårt att styra över i någon större utsträckning, som tonfall eller ansiktsuttryck, så litar man på att denna information inte kommer skada relationen. Det är inte bara viktigt hur mycket information man delar, utan ens förhållande till informationen.

Men det här kan inte vara svaret. Dels kan man argumentera att det krävs tillit för att skriva ett mejl, eftersom man inte kan kontrollera hur personen uppfattar det och korrigera missförstånd. Men framförallt har jag börjat fundera över det här nu när jag har så mycket videomöten. Här i veckan hade jag ett videomöte inom jobbet med en person jag inte känner, och vi skulle komma överens och fatta beslut så vi behövde kommunicera effektivt och mejl räckte inte. Givet tesen att desto mer information som ges, ju intimare är relationen, så hade ett telefonsamtal varit det riktiga nu när mejl var omöjligt, eftersom det innebär mindre information. Men för mig hade detta varit otänkbart och det hade känts extremt intimt. Trots all ofrivillig information vi delade med oss av i form av kroppsspråk och tonfall och trots att den här personen nu fick se ut min lägenhet ser ut och jag fick se hans – vilket normalt sker ganska långt in i en bekantskap – var videosamtalet helt uppenbart mindre intimt än ett telefonsamtal hade varit. Varför då?

Det här bygger så klart på att man håller med om min känsla här, om man inte känner samma sak är det kanske svårt att hålla med om att det ens finns något att förklara. Det kan också vara så att man tycker att det inte finns något att förklara eftersom hur intim en kommunikationsväg är beror på så många olika saker. Just det här mötet hade kanske varit mer intimt via telefon, men det är inte så att det i allmänhet är mer intimt via telefon än via video kanske man tycker. Det finns så klart många situationer där det känns med personligt med video än med telefon: om jag ska prata med någon på Skatteverket ringer jag hellre än hör av mig via Zoom. Men om vi tar det här fallet och försöker förstå det, kanske det kan finnas några insikter som kan föras över till andra sammanhang. Det ger inte en fullständig insikt eller en total bild, utan är ett exempel som kanske kan vara intressant både i sig och för vad det kan leda till. Här är hur som helst några skillnader jag tänkt på.

(1) Konvention och vanor – så klart. Videomöten liknar de möten vi har i verkligheten. Det är därför inte så svårt att föra över möteskonventionen till onlineformatet och ändå behålla känslan för hur intimt ett sådant möte är. Telefonsamtal har jag enbart med familj, nära vänner och min lokala pizzabagare, annat än i undantagsfall som om jag ringer skatteverket eller kanske om jag behöver brådskande få tag på en kollega. Att ringa en annan person blir att föra in den personen i en sfär där jag normalt sett bara har vänner och min lokala pizzabagare.

(2) En video är “där”. Den är där borta i datorn, på skärmen. Jag kan gå ifrån den och den är lika mycket där som den var när jag satt framför den. Videon är inte beroende av mig för sin existens i mitt rum och därför är den mindre knuten till mig. Så är det naturligtvis med människor som man träffar i verkligheten också. Men det går inte att uppfatta en människa som en helhet i en verklig situation, utan vi fokuserar på små olika delar av deras uppenbarelse. Utseende, rörelsemönster, färg på tröjan, gäspning och mitt i allt detta ska man också interagera och göra och säga saker själv. Det sociala mötet är beroende av mig och mitt arbete med att ta in den andra. En video är så pass liten att jag kan se hela personen och mitt agerande påverkar inte den sociala situationen alls i samma utsträckning.

Det att videon är “där”, att det finns ett medium mellan oss, påverkar hur vi beter oss. När man träffar människor i verkligheten så finns det extremt många regler för hur man kan bete sig när någon sitter på andra sidan borde. Om man tänker på det är det ganska lätt att vara “konstig” under ett riktigt möte. Sitta skräddare på stolen till exempel, eller luta huvudet i handen. Dessa saker kanske är konstiga även i ett videosamtal, men mycket mindre konstiga. Under ett möte med många personer kan en person gå och hämta kaffe samtidigt som någon annan pratar. Samma person skulle aldrig göra detta i verkligheten. Det faktum att det finns ett medium mellan alla mötesdeltagarna förändrar synen på mötet. Tänk ett möte i ett mötesrum där alla deltagarna en efter en går därifrån. När det bara är en personen kvar har mötet i praktiken upphört. Om samma möte hålls digitalt verkar det för mig som att samtliga personer skulle kunna lämna sina datorer och i någon mån skulle mötet fortsätta, eftersom “mötet” som sådant har skiftat från att vara en beskrivning av något som händer mellan oss till att bli något som händer mellan våra datorer. Mötet är “där”, i min dator och därför mindre nära mig.

(3) Ett telefonsamtal är “här” – inne i mitt huvud. Jag kan så klart lägga ifrån mig telefonen, men då är samtalet avbrutet. Den andra personen vet inte om jag är en decimeter ifrån eller i andra rummet och när jag slutar svara kommer den personen sluta prata. Men utöver detta så behöver jag under samtalet konstruera en bild av personen jag pratar med i mitt huvud. För att jag ska kunna interagera på ett kompetent sätt med den personen jag pratar med behöver jag ha en föreställning om den personen jag pratar med. Utifrån den information jag har skapar jag en bild av personen och i ljuset av denna bild tolkar jag det som sägs. Detta tror jag sker på samma sätt som när vi läser en bok. I någon mån finns rollkaraktärerna bara i huvudet och de är därför beroende av mig. Genom att vi kan se den andra i videomötet behövs inte detta arbete i samma utsträckning. Gränsen mellan jaget och den andre blir tydligare och det blir därför mindre intimt.

Den rådande situationen har fått mig att tänka en hel del på att överföra våra liv till digitala plattformar och föreställningen att våra liv kan kodas genom att se det som olika former av information och informationsöverföring. Mer och mer tror jag “information” bara kan vara en del av beskrivningen. Jämför man med en bok blir det tydligt att mer information inte alltid betyder en rikare upplevelse: ibland är ett sparsmakat språk långt mycket mer målande än ett fullödigt, eftersom det är en person i andra ändan som ska ta emot texten och omvandla den. Att välja vad man beskriver och ignorera alla andra delar kan göra att helheten upplevs starkare, trots att det mesta av helheten inte är beskrivet. Detta urval är en grundbult i romankonsten. Romanen utspelas inom oss, och att hitta rätt ord för att skapa denna inre scen är författarens uppdrag.

På samma sätt utspelas våra sociala relationer också inom oss. Vänskapen till mina vänner finns i mig, och i min föreställningsvärld, även när mina vänner är frånvarande. När de är fysiskt närvarande kan jag uppleva dem som subjekt, men i videosamtalet tvingas jag uppleva dem som objekt, som exakt lika verkliga som alla andra på Youtube eller för den delen på film. När vi rings vid kan jag fortsätta min inre vänskap utan att behöva försöka jämka min inre bild av min vän med den tvådimensionella yttre som presenteras i ett videosamtal.

När jag stänger ned ett Zoom-möte kan jag drabbas av en stark känsla av ensamhet, och jag tror att det beror på att jag inte gjort det inre arbetet som jag skulle gjort om jag träffat personerna på riktigt. De har varit “där borta” i datorn men inte inom mig. Det inte har behövts. Det har inte krävts av mig att skapa dem inom mig eftersom de fanns där i skärmen. I slutändan leder detta till något fattigare eftersom jag inte har påmint mig själv om deras plats inuti mitt sinne. Vi bär våra vänner inom oss, och de kommer till oss i tanken där vi ser dem, känner dem, och vet hur de lever sina liv. De är här i våra hjärtan, och våra hjärtan går vidare med oss. Så att säga.

Att låtsas på riktigt

Just nu är det mycket prat om att övergå till det digitala. Vi digitaliserar underskrifter, utbildning, sociala relationer och samhällsfenomen.

En kul grej med människor är att vi kan hitta på att något är någonting och sedan komma överens om det och bete oss som att den saken är det där någonting. Barn gör det spontant: någon säger att pinnen är ett svärd, och alla är sedan med på att det är ett svärd. De klarar av att hålla båda faktumen i huvudet samtidigt: det är en pinne och det är också ett svärd. De klarar också av att hålla isär vilka saker som gäller för vilken existens: som pinne betraktad finns det ingen risk att skära sig på den, som svärd betraktad behöver man akta sig för den.

Vuxna gör det till exempel med pengar: det är en rad siffror, och det är samtidigt min lön. Det som gör det till pengar är vår kollektiva intentionalitet: vi har tillsammans skapat ett socialt faktum att detta är pengar. Exakt vad det är vi kallar pengar är inte jätteviktigt. Vi har gått från värdet av själva myntet, till att myntet representerar ett värde till att vi nu nöjer oss med siffrorna: en ren representation av representationen. Samtidigt är det inte helt godtyckligt vad vi väljer: precis som att inte vilken sak som helst passar för att vara ett svärd (den måste nog vara lite formad som ett svärd åtminstone) kan inte vad som helst vara pengar, åtminstone inte i praktiken.

Detta låtsande beror på vår föreställningsförmåga. Anledningen till att det inte är helt godtyckligt vad som är ett svärd när vi leker är för att vi har svårt att föreställa oss en bok, till exempel, vara ett svärd. De ser för olika ut. Men detta är naturligtvis inte statiskt: om den vi leker med förklarar på vilket sätt boken är ett svärd, eller om vi leker en massa gånger, så kommer man vänja sig vid det och det kommer kännas mer rimligt. Men i slutändan kommer man nog ändå välja en bra pinne framför en bok om man ska leka. Det kräver mindre av vår föreställningsförmåga och det är svårare att glömma bort vad det är.

Idag är det första maj. De vanliga demonstrationstågen är inställda. De politiska talen som brukar hållas på stora torg framför massor av människor hålls nu framför en liten grupp tekniker och kablas ut till människornas hem. Det finns något i detta som är oproblematiskt för vår föreställningsförmåga: att höra Stefan Löfven tala gör man lika bra på i sitt hem som på ett torg, i betydelsen “ta del av den information han vill förmedla och den retorik han gör det genom”. Det är också något inte alla gör, så att lyssna på talet är ett sätt att skilja ut sig från andra, vilket man också gör genom att gå till torget. Men det finns något utöver denna informationsöverföring: handlingen “att gå och lyssna på statsministern”. Vi går inte till torget för att få reda på vad han har att säga (det kan man läsa i en tidning efteråt) utan vi går till torget för att vara där som fysiska personer.

Hur ska man då göra med första-maj-tågen? Vänstern har annonserat att de ska hålla sitt tåg i World Of Warcraft. Det är, som säkert de flesta vet, ett dataspel där man har en karaktär som man kontrollerar och spelandet sker tillsammans med andra, online samtidigt. Karaktären kan hoppa, springa, byta kläder, plocka upp saker och så vidare, utöver att slåss (vilket väl är det huvudsakliga i spelet). Ens karaktär delar en digital verklighet tillsammans med andra människors karaktärer, i likhet med att personer delar en verklig verklighet med andra personer. Frågan som uppstår är om detta verkligen är ett första-maj-tåg? Flera vänner jag pratat med känner sig tveksamma till detta, de har svårt att ta det på allvar. De kan se likheterna med ett verkligt första-maj-tåg, men tycker inte att de är tillräckliga för att denna handling ska få samma betydelse som handlingen att hålla i ett verkligt första-maj-tåg. En likhet är att eftersom varje person (möjligen med något enstaka undantag) har enbart en karaktär visar mängden karaktärer på mängden personer som bryr sig om frågan. Genom att gå i tåget visar man att man följer de gemensamma reglerna för aktiviteten, och därmed att gruppen som enhet har handlingskraft.

Ett problem kanske är att det är mycket mindre jobbigt att gå i ett digitalt tåg en ett verkligt tåg. Att gå i ett digitalt tåg är relativt bekvämt. Uppoffringar, i till exempel bekvämlighet, är något som gör våra handlingar betydelsefulla. Det är också relativt anonymt att låta sin karaktär gå i tåget. Om jag går i ett verkligt tåg kan någon känna igen mig och hålla mig ansvarig för att ha varit med i tåget. Om jag inte använder mitt riktiga namn (vilket i WoW nog får sägas vara mycket ovanligt) finns det ingenting som gör att jag går att identifiera. Jag tar inte heller någon större risk: om någon skulle hugga ned min karaktär så skulle jag som person inte påverkas. Det är inte heller möjligt att hugga ned varandra överallt i spelet, så det går att reglera risken.

Det kanske är sådana skillnader som är anledningen till varför ett digitalt tåg känns som ett tomt surrogat (det ska väl kanske sägas att det började som ett aprilskämt, och nog genomförs med glimten i ögat). Men jag undrar om det inte också beror på att representationer inte är helt ekvivalent med det verkliga. Detta är en tanke jag haft ett tag nu, men fortfarande inte lyckats formulera så tydligt, så det blir lite “handviftande” av det. Det är ju också ganska självklart: även om jag skriver ett sms med texten “jag smeker din kind”, jag skickar en bild på mig där jag smeker din kind, du vet att jag vill smeka din kind, du vill också att jag smeker din kind, du blundar och föreställer dig detta hända, luktar på något med min parfym… och så vidare så kommer det ändå inte vara så att jag faktiskt smeker din kind. Symboliken i handlingen, innebörden, känslan av kärlek, kan jag så klart förmedla på detta sätt men det är trots det inte sant att jag faktiskt smeker din kind. Det är något men inte lika bra.

Min… – känsla? Oargumenterade övertygelse? – är att denna fysiska aspekt är både oreducerbar och viktig. Jag associerar till filosofen John Searles argument mot en viss syn på AI. Grundidén är att även om simulationer av medvetandet hjälper oss förstå medvetandet så betyder inte det att simulationen faktiskt är medvetande. Simulerar du en skogsbrand är det inga träd som faktiskt brinner i datorn. Det spelar ingen roll hur verklighetstrogen simulationen är, så länge den inte består av träd som faktiskt bränns upp är det inte en skogsbrand utan bara en simulation av en skogsbrand. På samma sätt är en simulation av ett medvetande inte ett medvetande utan bara just en simulation av medvetande. Eller i detta fall: vi kan representera första-maj-tåget, men det kommer inte vara samma sak som ett första-maj-tåg, utan just en representation av ett sådant tåg.

Sedan så finns det något flytande i just ett sådant tåg, eftersom det är till stor del symbolik. Hur viktig är den fysiska närvaron? När det gäller pengar så visade det sig att vi kunde plocka bort den materiella aspekten och behålla den symboliska. Det räcker med att vi har en vag känsla av ett samband med fysiskt värde, någonstans i bakhuvudet. Värdet hos siffrorna som är min lön blir också verkliga för mig i kraft av vad det innebär för mitt liv: jag kan köpa mat och betala hyra, till exempel. Så är det med underskrifter: själva skrivandet med bläck var inte det centrala, utan det som skrivandet stod för, överenskommelsen och vad det innebär för ens liv. Kanske det räcker med att det blir lite jobbigare att gå i ett digitalt första-maj-tåg, att det kräver lite större uppoffringar så att det får större konsekvenser för mitt liv. Eller att det blir fler som är med på att tåget faktiskt är betydelsefullt, till exempel att tåget görs på en arena där många andra är och att de inte kan undvika att se oss om de är där av andra skäl. Eller så kommer det aldrig att bli samma sak: det digitala tåget kanske kommer bli som att försöka låtsas att en bok är ett svärd – det duger i brist på annat.

(Foto: Photo by Markus Spiske on Unsplash)