Johan G:son Berg

Här om dagen pratade jag med en vän som funderade över sitt karriärval. Hennes jobb är stressigt och utsatt, och det finns ofta för lite tid och resurser och man tvingas prioritera vad man ska få gjort när man egentligen borde göra alltihop. Hon funderade om hon hade valt rätt jobb, eller om hon borde byta. Samtidigt så är de flesta jobb jobbiga.  Hur jobbigt är för jobbigt?

Det är rimligt att ett arbete kräver något av en. Det kanske kräver att man ska vara på plats tidigt på morgonen, att man ska vara effektiv när man väl är där. Det kanske kräver att man hanterar missnöjda kunder och dåliga chefer. Det kanske kräver att man gör något som man egentligen inte vill göra, och man kanske behöver göra exakt samma sak om och om igen. Sådana saker är krävande, och gör en trött, men man kan bestämma sig för att det inte är så farligt att man behöver byta. Det kommer alltid finnas sådana saker, och det är en anledning till att man får betalt för det.

Vi kan kalla denna syn på saken för ”Nöj-dig-inställningen”. Alla är lite olika, men i grund och botten kommer man behöva göra saker man inte vill. Det gäller att hitta vad man kan leva med att göra mot sin vilja, och sedan nöja sig. Att nöja sig innebär att tycka illa om ett antal saker, men bestämma sig för att inte agera, och avföra dessa saker som argument för att agera. Om man inte nöjer sig kommer man leva sitt liv sökandes efter något som inte finns – vilket med största sannolikhet gör en olycklig.

En motsatt syn på saken kallar jag ”själsfrände-teorin”. Den går ut på att det precis som det finns en själsfrände för alla så finns det ett jobb för alla. När man har hittat jobbet som det är meningen att ha kommer man inte längre uppleva det jobbiga som jobbigt. Anledningen att man tycker det är jobbigt är att man inte har hittat rätt jobb. En partners snarkningar och dåliga ordvitsar som någon ser som fel och brister, blir för själsfränden trygghet i mörkret och gemensamma gapskratt. En person tycker det är stressigt att sälja varor via telefon, men för en annan är detta ett spännande tävlingsmoment. Detta är ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” attityden.

Det är kanske frestande att bara mötas halvvägs och säga att den rätta synen ligger någonstans emellan, men det går inte om man tittar lite noggrant på det. ”Nöj-dig-inställningen” säger inte att man ska nöja sig med vad som helst, utan bara att man kommer behöva bestämma sig för att sluta leta fel, och ”själsfrände-teorin” säger tvärt om att när man hittar rätt kommer man inte behöva nöja sig. Om man nöjer sig lite grand, ja då har man nöjt sig. Samtidigt kräver inte ”själsfrände-teorin” inte att allt är fantastiskt hela tiden, bara att man inte menar att dessa problem beror på jobbet. Ett par bestående två själsfränder kan fortfarande drabbas av sjukdom och arbetslöshet och annat som gör livet svårt, men riktiga själsfränder tvivlar inte på sin kärlek. Eller, översatt från metaforen, jobbet kan ju vara jobbigt av anledningar som inte har med jobbet som sådant att göra – man har en jobbig kund, eller ekonomin är dålig.

Snarare än att mötas halvvägs tror jag felet snarare ligger i att tänka att de utesluter varandra. Att nöja sig med ett jobb låter som att man menar att man kommer vara kvar på samma arbetsplats tills man dör. Det är säkert ganska tufft att svälja, även när man gillar sitt jobb. Och vad menar man egentligen med ”mitt jobb” – är det ens yrkestitel? En försäljare kan ju sälja många olika varor – har en telefonförsäljare och en mäklare samma jobb? Att vara revisor på en statlig myndighet, på ett multinationellt företag och på ett litet familjeföretag kan säkert vara väldigt olika. Om det är samma koncern, men olika arbetsplatser, är det då samma jobb?

Det är så klart svårt att i praktiken veta om man skulle trivas bättre någon annanstans, och också svårt att veta om man skulle lyckas få jobb på det där andra stället. Ofta är det säkert praktiska aspekter, som bolån och barn, som avgör om man byter jobb eller inte, snarare än nöjdhet. Men man kan nog sträva mot själsfrändejobbet, samtidigt som man nöjer sig vid varje enskilt tillfälle.

Det finns två nyår: det faktiska nyåret, som sker 31 december och sedan det känslomässiga nyåret som sker efter sommaren, när skolan börjar. Åtminstone för oss som fortfarande har något att göra med utbildning, eller har att göra med sådana som har det. Själv gick jag från att studera till att arbeta med utbildning, så jag kom aldrig från det tankesättet. Kanske att någon som arbetar med saker som har årsslutet som deadline – företag till exempel – kommer ifrån detta och kan tänka om och börja tänka i kalenderår. Åtminstone om man inte har egna barn.

Nyår, som jag tidigare skrivit om, är ju inte en helt godtycklig gräns utan firas ungefär när dagen är som kortast och det blir vår igen, något som märks tydligt inte minst i Sverige. Givet att de flesta människor under lång tid höll på med jordbruk kan man tänka sig att det är en viktig tidpunkt, och rimligt att hänga upp en årscykel på det. Men inte nödvändigt – man kan använda andra system för att dela in året, och man behöver inte heller se det som en cirkel som börjar om. Det kan istället ses som en linje som sträcker sig in i framtiden. Att sätta ned foten och börja räkna om verkar då desto mer godtyckligt. Kanske vi bara borde räkna dagar?

Ett argument mot detta är att man då aldrig får börja om. Det finns något förlösande i tanken på att få glömma det som var, dra ett streck och tänka noll-noll. När man håller på och bakar lussebullar, bara för att ta det första exemplet som dyker upp i huvudet, och det blir helt fel och man inte får till ”prästens hår”, och få köra ihop allt till en enda deg och dela på nytt och det är som att man inte hade försökt. Det man gjorde tidigare spelar ingen roll. Ett år är så klart mer permanent än en deg, för det finns spår av det man gjort och tänkt både i ens omgivning och i andras minnen. Men att kunna låtsas, åtminstone, att det är nytt ger en frihet. Det förgångna binder en till ens situation, och när man börjar på nytt bryter man de kausala processerna.

Om man gör något väldigt radikalt, och säljer det man äger och byter land och bryter sina vänskapsband, då är det förstås på nytt på riktigt. Då är det bara den man själv är som är samma, och det är ju verkligt ofrånkomligt. Men de flesta av banden är ändå bara i ens huvud. Att man måste vara på ett visst sätt beror ju bara på att man själv tycker det – bestämmer man sig att vara på ett annat sätt så skulle man snart bli så.

På min arbetsplats springer det runt nyblivna studenter, vallade fram och tillbaka av något mer erfarna studenter på olika upptåg. De har alla börjat, och kanske börjat om. Det blir ett sting av ånger i mig, en fundering hur det hade blivit om jag själv hade börjat och om jag kanske borde ha börjat om. Hur hade det blivit då?

Häromveckan hade jag ett samtal med en vän om behov, närmare bestämt kontrollbehov. Det är ju så man säger, men man menar nästan alltid att den man pratar om har ett överdrivet kontrollbehov. Alla behöver ju kontroll i sin vardag, lite grand i alla fall, för att må bra. Det man menar är nog egentligen ”kontrollberoende”. Men vad är egentligen skillnaden mellan behov och beroende?

Om jag inte äter så dör jag. Mat är livsnödvändigt för mig. Jag är alltså beroende av mat. Men det finns också en annan innebörd av ordet ”beroende” som man reserverar för sådant som är beroendeframkallande. Alkohol, tobak och narkotika är kanske det vanligaste att prata om i det sammanhanget. Ingen har ett beroende av dessa saker när man föds, utan det är något som kommer först när man prövat. Det är ett framkallat behov. Alla behöver däremot äta: det är ett naturligt behov.

Men mat kan också bli ett beroende: det finns människor som äter mer än de behöver: ett onaturligt behov. Strängt taget behövs det till något mer: det räcker inte bara att man faktiskt äter mer än vad man behöver (alltså mer än vad man gör av med) utan att man inte kan avstå att äta så mycket. Det är ju problemet med beroende av tobak till exempel: man kan inte inte röka. Eller kan kan man kanske, men det får konsekvenser – man blir irriterad eller får huvudvärk till exempel. En som är beroende av mat och inte äter för mycket kanske känner ångest. Gemensamt för dessa saker är att de negativa konsekvenserna till stor del är mentala: man blir olycklig.

Men det är inte tillräckligt att säga att det kommer utifrån eller har negativa konsekvenser för att veta vad ett beroende är. De flesta människor behöver kultur: musik och berättelser. Det har blivit ett invant beteende och nu blir de olyckliga om de inte får lyssna på musik eller se filmer. Är det här ett beroende? Det går att svara nej med två olika argument: (3) kultur är inte negativt för vår hälsa, och (4) kultur är inte onaturligt. Sedan tidigare har jag sagt att för att något ska vara ett beroende så ska det (1) ha uppstått och inte vara medfött, (2) inte gå att avstå utan negativa konsekvenser. De nya argumenten är alltså (3) det man behöver ska vara negativt för hälsan, och (4) det ska vara onaturligt. Det är inte säkert att både (3) och (4) behövs.

För att kunna utvärdera om (3) är rimligt behöver man fundera över vad som är handlingen i sig. För handlingen ”att äta” är ju inte i sig negativ. Å andra sidan, handlingen ”att äta för mycket” är så klart negativ. I så fall kan man göra beroende av allting bara genom att lägga till ”för mycket” efter. Men allt som är ”för mycket” är ju negativt för vår hälsa på något sätt, det är ju vad ”för mycket” betyder, så då har man inte kommit så mycket längre. Kanske går detta att rädda genom att närmare specificera vad ”för mycket” är – att man lyssnar på så mycket musik att man inte hinner med det andra man måste göra, till exempel. ”Jag behöver äta så mycket för att inte få ångest att det påverkar min hälsa negativt.”

När man tittar närmare på argumentet att det behöver vara onaturligt blir det snabbt tydligt att det också behöver förtydligas. Vad är naturligt? Betyder det ”medfött” blir argumentet samma som (1). ”Medfött” är för övrigt också ett problematiskt argument, av empiriska skäl – hur tar vi reda på exakt vad som är medfött och inte? Vi tycker om musik och kultur och människan är tydligt ett socialt djur – betyder det att vårt behov av kultur är medfött? Eller exakt vad är det som är medfött? En annan betydelse av ”naturligt” är att det betyder i enlighet med vår biologi: det är till exempel naturligt att äta lika mycket som man gör av med, eller lite mer om man lägger på vikt inför svårare tider kanske. Det är vad människan skulle göra oavsett sammanhang. Även det här är problematiskt av empiriska skäl – hur vet man vad människan skulle gjort annars? Och gäller det vad som är naturligt för en människa eller naturligt för Människan, arten? För människan är det onaturligt att behöva injicera insulin, för en diabetiker är det naturligt.

Mycket debatt inom filosofin de senare åren verkar handla om huruvida beroende (engelska: addiction) ska ses som en sjukdom eller inte. Det är en viktig fråga, inte minst för hur sjukvården ska se på det, vilket i en amerikansk kontext spelar stor roll eftersom det avgör om behandling täcks av försäkringar. Det spelar också roll för hur var och en av oss ser på oss själva och eller andra som är beroende. Men för den här funderingen tror jag inte att det löser så mycket, för då måste man ju istället bestämma vad som är en sjukdom, och då trillar man ned i samma problematik. Vad är det som gör att något är en sjukdom? Är det för att det är ett onaturligt tillstånd kanske?

Man skulle förstås kunna tänka sig en rent empirisk metod: låt oss skanna hjärnorna på de som är beroende. De ser kanske speciella ut för beroende människor. Jag har ingen aning, men flera artiklar jag läst (skrivna antingen av filosofer eller filosofiskt intresserade läkare) verkar man mena att det inte verkar vara så. Det finns också saker vi ser som beroende, även om det verkar ännu mer tveksamt att det skulle finnas en gemensam hjärnmekanism bakom. ”Kontrollbehov” som nämnt tidigare, är ett begrepp som vi använder nästan enbart när det egentligen ter sig som ett beroende: personen behöver ha kontroll för att må bra, och det påverkar personen negativt , åtminstone socialt. Andra kanske har ett behov av närhet eller sällskap så till den grad att de inte klarar av att vara själva, och att det framstår som ett beroende. Skulle det finnas något gemensamt för dessa på en hjärnnivå som går att hitta skulle jag bli mycket överraskad. Däremot har de något gemensamt på ett socialt plan, och eftersom det är på det sociala planet vi människor rör oss är det intressant.

Om vi går med på att det är i första hand ett socialt fenomen, som nog inte har så mycket gemensamt på en underliggande – låt säga biologisk – nivå, så kan vi också släppa på kravet att vi ska hitta en slutgiltig, perfekt, definition. Många ord har kluster av associerade betydelser, snarare än strikta definitioner. Då kan vi nöja oss med att säga att beroende oftast kommer från något som inte är medfött. De negativa konsekvenserna är till ingen liten del mentala – eller i första hand mentala – eller något i den stilen. Tankar som uttrycks i argument (3) och (4) kanske kommer in ibland, men är oftast inte vad man menar. Det är kanske inte så tillfredsställande, eftersom det fortsätter att vara lite rörigt. Vilket är ju svårt om man gillar ordning och reda – eller om man har ett aldrig så litet kontrollberoende.

Kärnkraft är på tal: inför EU-valet, som lösning på klimatkatastrofen och även genom HBOs miniserie om Tjernobylkatastrofen. Inför EU-valet så hade ett parti på sin valaffisch att kärnkraft är bra för klimatet. Ett kärnkraftverk genererar nämligen inte utsläpp av koldioxid, så om man kan byta kolkraftverk mot kärnkraftverk skulle det kanske hjälpa lite mot klimatkatastrofen, så är åtminstone argumentet. Det är inte bara politiska partier som har argumenterat så, även inom miljörörelsen har ibland sådana röster höjts, i enlighet med att av två onda ting välja det mindre onda. Å andra sidan, har det motsatta argumentet varit, kärnkraft är inte det mindre onda utan det mer onda. Det är mer ont, men senare. Exakt hur ont det kommer vara då vet vi inte just nu. Det pratas till exempel om problemet att förvara kärnbränsle säkert, och hur vi förmedlar till framtida generationer att det är farligt. Det är nämligen skadligt många tusen år efter att det slutat vara kärnbränsle, och vårt nuvarande samhälle har bara funnits i ett par tusen år. Vem vet hur det ser ut i framtiden? Men exakt hur stort problem det är kan vi inte veta säkert – kanske kommer man med modern teknik kunna minska radioaktiviteten mycket snabbare än bara genom att vänta. Några av mina insatta vänner säger att det redan är möjligt.

Argumentet är alltså att något som är farligt, men om lång tid, kan betraktas som mindre farligt eftersom det då finns tid att lösa problemet innan dess. Det bygger på tanken att människors kunskap och förmågor ökar med tiden, och så har det väl varit – i någon mån åtminstone – de senaste par tusen åren eller så, men kanske i synnerhet de senaste par hundra åren och de senaste decennierna. Men det är förstås inte garanterat. Bara för att något har gått i en positiv riktning förut betyder inte det att det kommer fortsätta så. Dels så kanske det inte finns mer att upptäcka och vi kanske slår i ”uppfinningstaket”. Sedan så kanske samhällena som gjort dessa upptäckter och uppfinningar möjliga störtar samman. Till exempel på grund av en klimatkollaps. Eller något annat, liknande många av de andra kollapser mänskligheten varit med om.

Så hur säkert är säkert nog? Hur säkra behöver vi vara att vi kommer hitta en lösning på vad vi ska göra med kärnbränslet, eller på att vi kommer kunna få dem i framtiden att förstå hur dödligt det är? Man kan räkna på risk utifrån en kostnads-nyttokalkyl. Hur många liv man skadar, multiplicerat med risken för att det händer. Fast vi vet varken risken för att det händer eller hur många som skadas, så det hjälper oss inte. Inte om vi kräver ett säkert svar.

Kanske det aldrig är säkert nog. Eller det är en tanke som slår mig när jag ser HBO-serien ”Chernobyl” som i fem delar skildrar katastrofen och vad som hände efteråt. Orsaken förklaras i serien bero på snålhet, hemlighetsmakeri och idioti. Chefen för verket ignorerade visserligen ett antal säkerhetsregler när han gjorde ett stresstest av kärnkraftverket. Men han visste inte att nödknappen som skulle stänga ner kärnkraftverket delvis innehöll ett material, som under extrema omständigheter – sådana han hade orsakat – ökade reaktiviteten kraftigt innan den minskade den. Och innan minskningen skedde hade olyckan skett. Den informationen hade hållits hemlig. Sedan läser jag om olyckan vid Fukushima på Wikipedia. I den artikeln läser jag att olyckan berodde på att reservgeneratorerna för kylsystemet visserligen hade flyttats till en säker, högre, plats för att skydda från just sådana tsunamivågor som ödelade verket, men att kopplingsstationen inte hade gjorts vattensäker. Kraftverket hade inte heller säkrats som det borde, eftersom det hade inneburit att erkänna att det under lång tid hade varit osäkert. Olyckan vid Three Mile Island vid Harrisburg berodde delvis på att en indikatorlampa inte faktiskt visade om en ventil var stängd, utan bara visade om strömmen var på till ventilen eller inte. Därför trodde de som arbetade att ventilen var stängd, och agerade därefter, trots att den i själva verket hade fastnat öppen.

Däri ligger det som jag ser som problemet med kärnkraft. Jag har ingen stark åsikt i frågan egentligen, men när jag tänker på människans förmåga till sådan dumhet, och den ofattbart enorma kraft och dödlighet som ett verk innehåller, undrar jag om det kan vara säkert nog – någonsin. Visst kan även ett kolkraftverk explodera – antar jag. Men när branden är släckt är det över. Radioaktiviteten finns däremot kvar.

Det här inlägget innehåller information om handlingen i HBOs fantasyserie Game of Thrones, How I Met Your Mother och the Sopranos, inklusive slutet. Inte jättemycket viktiga saker, men ändå.

De senaste dagarna har besvikna fans delat med sig av sina känslor angående slutet på Game of Thrones. Strängt taget är fansen besvikna på hela åttonde säsongen. Framförallt är de besvikna över handlingen och dramaturgin (vilket betyder strukturen hos berättelsen), men även på illa skrivna repliker och karaktärer som inte beter sig som vore rimligt.

Det är förstås alltid tråkigt att se något som är dåligt gjort. För några veckor sedan skrev jag om filmen som ibland kallas världens sämsta film, nämligen ”The Room”. Men ingen blir upprörd eller besviken över att den är dålig: tvärt om är det vad man väntar sig när man ser den. Men Game of Thrones har sänts i nio år, och många har följt serien troget genom alla åren. Det finns också böcker som är förlaga till de första säsongerna av serien, och de som gillade dessa hade stora förväntningar på serien. Om någon tar ett omtyckt material och gör det till TV så känner fansen att skaparen har en skyldighet att producera något bra utifrån detta. Folk förväntar sig något bra

Game Of Thrones var också en mycket omtyckt serie i början, och ansågs vara nyskapande i genren, med komplexa karaktärer, djuplodande dialoger och överraskande handling – egenskaper som fantasyfans oftast fått se tvättas bort när text blev till TV. Den var vågad, och då tänker jag inte främst på att serien skildrade sex och våld utan omsvep – för det hade HBO-serier gjort tidigare, utan på att den vågade överraska och låta karaktärer som publiken fäst sig vid dö, eller fatta helt oväntade beslut.

Serien blev sämre, det är nog de flesta överens om, när serien hann ikapp bokförlagan, alltså att det inte fanns fler böcker att filma. Serien var inte färdigskriven när de började, och George RR Martin skrev inte böcker tillräckligt fort. Så de fortsatte på egen hand, med Martins tillåtelse och under hans översyn. Därefter sjönk kvaliteten: handlingen blev mer väntad, karaktärerna både mindre komplexa men också mindre trovärdiga. Detta kulminerade i den sista säsongen, där manusförfattarna försökte få ihop säcken och få till ett slut. Fansen blev inte nöjda över hur de gjorde det. Karaktärer vilkas utveckling och mognad man följt under flera år dör snöpligt, folk färdas över hela landet på ingen tid alls när det tog en hel säsong att göra motsvarande resa tidigare. Effekterna var undermåliga och den interna logiken – som vad som händer när man träffas av drakeld – varierar från avsnitt till avsnitt.

Men vad är ett bra slut? En sådan serie kan sluta lyckligt (de goda vinner) eller olyckligt (de onda vinner). En serie som varit så pass komplex och mångbottnad kan knappast sluta lyckligt: det skulle vara ett hån mot allt som hänt tidigare. Å andra sidan så känns ett olyckligt slut inte riktigt som ett slut. Slutar det med att de onda vinner väntar man sig snarast en uppföljare som ska ta hem den emotionella resan till en acceptabel slutpunkt. Om allt är bra med de vi bryr oss om kan vi slappna av – ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.

Snarare än att det är viktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt så tror jag det är viktigt att slutet är meningsfullt. Ett meningsfullt slut binder ihop olika trådar så att det som vi har upplevt tidigare spelar roll för hur det slutar, att vi som tittar förstår varför slutet blev som det blev, även om vi inte kunde förutsäga det. Mening är kopplat till förståelse. Samtidigt är meningsfullhet också svårt. ”How I Met Your Mother” heter en amerikansk sitcom som också hade ett omdiskuterat slut: i nio säsonger väntar vi på att huvudpersonen ska få träffa barnens mamma, och i samma sista avsnitt som det händer så får vi också veta att mamman är död, och att hela berättandet kommer sig av det. Det ”makes sense” – verkar vettigt – mot bakgrunden av serien som sådan. Men många fans var inte glada, särskilt inte som serien slutar med att huvudpersonen blir tillsammans med den kvinna som varit hans kärleksintresse serien igenom. När tittarna gått med på att de inte passar ihop ska vi nu tro på att de gör det. Det arbete vi lagt ned är bortkastat.

Det är inte lätt att göra fans glada, och det är inte lätt att avsluta något stort, som pågått i många år. Alla trådar kan nog inte knytas, och eftersom varje säsong måste vara mer spektakulär än den innan för att inte göra någon besviken kanske man drivit upp stämningen så att det är svårt att ta det ned till noll. Kanske lika bra att sluta som TV-serien Sopranos, med en svart ruta mitt i en scen?

Tre gånger i veckan åtminstone, skulle jag uppskatta, försöker jag komma in på mitt kontor genom att blippa SL-kortet i kortläsaren vid ytterdörren. Naturligtvis vet jag att reskassa inte går att använda på jobbet, det är bara att jag har båda korten i min plånbok och slumpmässigt väljer endera sidan att försöka blippa. Men varje gång blir jag lite överraskad och irriterad över att det inte går. Efter mer än ett år i de nya lokalerna tycker man kanske att jag skulle ha lärt mig vilken sida som kortet sitter på, alternativt att jag skulle vara mer uppmärksam innan jag drar kortet. Kanske avslöjar jag något fundamentalt om min personlighet nu: att jag hellre slarvar än anstränger mig lite extra?

Hur som helst, varje gång det händer tänker jag samma tanke efteråt: man blir inte bättre på allt. ”Repetition är kunskapens moder” brukade min till åren komna mellanstadielärare säga. Första gången man gör något så är det svårt, men ju fler gånger man gör något ju bättre blir man – eller så brukar jag ofta tänka. Att jag ser många olika saker som träning, och inbillar mig att jag till exempel blir bättre på att läsa ju mer jag läser, blir bättre på att cykla ju mer jag cyklar, kan mer ju mer jag surfar på Wikipedia och så vidare. Och på ett plan är det naturligtvis fallet. Man kan vara ”otränad” på att läsa, även om man vet hur det går till, och läser man några böcker går det fortare eftersom man kommer in i det. Samtidigt är jag inte så extremt jätteduktig på att borsta tänderna som man skulle förvänta sig av någon som har övat två gånger om dagen hela sitt liv.

Till viss del förklaras det av avtagande värde av ytterligare träning: har man bara borstat tänderna en gång, är en extra tandborstning hundra procent ytterligare träning, men en gång till är bara 50 procent, 33 procent och så vidare. Det man lär sig av ett ytterligare träningstillfälle planar ut. Det handlar nog också till viss del om att träning inte bara är att göra något, utan också om hur man gör något. Jag tänker ju inte så mycket på min tandborstning. En tandläkare kanske skulle komma på speciella övningar för att få mig bli bättre på att borsta specifika områden jag oftast missar. En del i att bli bättre är ju att faktiskt försöka bli bättre.

Det handlar om prioritering, skulle man kunna tänka. Visst skulle man kunna bli bättre på att borsta tänderna eller på att blippa rätt kort, men vinsten med detta är nästan obefintlig. Det finns en kostnad med att lära in ny kunskap. Man tycker det borde gå automatiskt när man bara gör något, men faktum är att min hjärna inte sparar minnet av hur kortet ligger i plånboken, och vill jag minnas det måste jag anstränga mig. Det är bättre att välja det man vill bli bra på. Man kan bli bättre på allt, men inte allt samtidigt. Det är inte värt att lära sig bre den perfekta mackan, den tiden det sparar hjälper en inte. Istället borde man identifiera ett antal saker som är viktiga och bli bra på dem. Kanske bli bra på att lyssna och vara en stödjande medmänniska – läsa en bok om hur man kan bemöta folk på ett mer inkluderande sätt. Det vore ju värt det, kan man tänka.

Å andra sidan kan man fundera över om hela det här ”bli bättre på saker” ens är värt att hålla på med. Visst ska man försöka hitta lösningar på problem, men det är något helt annat än att försöka optimera sig själv. Som människa så är man inget projekt, ingen maskin som ska fungera, utan en upplevande varelse och detta faktum är mål i sig själv. Man kan förstås bli bättre på saker ändå, men inte på grund av att förbättringen i sig är något eftersträvansvärt, utan för att man är en kännande människa som dras till nya upplevelser, och blir tillfredsställd av att utvecklas.

Samtidigt, när jag än en gång blippar fel kort är det svårt att inte ställa sig själv frågan: men lite bättre kan du väl ändå bli?

För någon vecka sedan såg jag för första gången kultfilmen ”The Room”. Den kom 2003 och är allmänt känd som en av de sämsta filmerna som gjorts. Den kombinerar ett till stora delar obegripligt manus med taffliga skådespelarinsatser, bisarra regi- och produktionsval, med en tydlig avsikt att göra en helt vanlig dramafilm, vilket resulterar i något mycket underhållande. Vid visningen, som var på en biograf, var en av skådespelarna, Greg Sedaris, närvarande och berättade om produktionen av filmen – till exempel förklarade varför det hade blivit en tradition att kasta skedar på bioduken. I filmen finns det ett inramat fotografi av en sked i bakgrunden i huvudpersonens hem. Sedaris förklarade att den som hade ansvar för interiörer hade köpt en ram för att sätta in en bild på karaktärerna – som det kan finnas i ett vanligt hem. Men filmens regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare Tommy Wiseau tyckte att det var onödigt och lät ramen stå med det exempelfoto som den såldes med – vilket var av en sked. Trots att ingen normal människa skulle ha ett inramat foto av en sked i sitt hem. När skeden kommer i bild uppmärksammar publiken detta med att kasta skedar på duken.

När The Room började få status som en film som var värd att se just för att den var så dålig att det blev roligt, bestämde sig David Sedaris för att skriva en bok om hur det var att spela in filmen. Han träffade ursprungligen Tommy Wiseau på en skådespelarkurs, de blev vänner och de både hjälptes åt att skapa filmen. Sedaris berättade innan visningen började att han fångades av Wiseaus enigmatiska uppenbarelse – han var uppenbart inte ursprungligen från USA – men ville inte erkänna detta, han var också säkert fyrtio år gammal (och hans ansikte rörde inte på sig när han pratade, påminnande om någon som har varit med om en dålig plastikoperation) men vägrade säga hur gammal han var och hävdade att han var ungefär lika gammal som Sedaris, som då var i tjugoårsåldern. Han var också mycket rik, men var förtegen om varifrån han fått sina pengar. Sedaris bok blev sedan till filmen The Disaster Artist, som handlar just om inspelningen av The Room.

Så efter att ha sett The Room såg jag The Disaster Artist – en film som fick goda omdömen. Aggregationssidan Rotten Tomatoes beräknar att 91 % av alla recensenter var positiva till filmen. Det är alltså en bra film om en film som var så dålig att den blev bra – en ironi som filmskaparna säkert var medvetna om.

Men det som slog mig när jag såg The Room var att om man bortsåg från det som var uppenbart illa genomfört, fanns det en spännande historia i botten. Jag ville verkligen se hur filmen slutade – vilket är mer än jag kan säga om många filmer. The Room handlar i korthet om Johnnys flickväns Lisas otrohetsaffär med Johnnys bästa vän Mark – ett svek så djupt att Johnny (spoiler alert!) tar livet av sig i slutet. Jämfört med The Disaster Artist där historien är, i korthet, att en miljonär som vill göra en film, gör en film. Fokus för filmen är visserligen, om man ska vara rättvis, snarare vänskapen mellan Sedaris och Wiseau än själva handlingen. Men även den historien saknar något större djup. Vänskapen börjar när Sedaris (som jag från och med nu tänker kalla Greg), tar kontakt med Wiseau (som jag nu tänker kalla Tommy) efter skådespelarkursen, fast vi förstår inte riktigt om Greg verkligen tycker att Tommy är duktig (för vi i publiken tycker inte det), eller om han mest tycker han verkar rolig. Den osäkerheten finns med genom filmen, och vi får ingen riktig vägledning om vad Greg egentligen tänker om Tommy, eller åtminstone inte varför han tycker om Tommy. Tommy blir svartsjuk när Greg skaffar en flickvän, och ännu mer upprörd när de flyttar ihop. Han hämnas genom att sätta käppar i hjulet för Gregs karriär, och det leder till att de bryter kontakten. När filmen är klar kommer Tommy och hämtar Greg till premiären, där det verkar som att de blir vänner igen när Greg tröstar Tommy när publiken skrattar åt hans sorgliga film. Det är inte en särskilt gripande skildring av vänskap.

Jag ska säga att jag gillade The Disaster Artist och hade roligt åt den, och det är självklart en mycket bättre film än The Room. Men jag tyckte nog mest om den för att den handlar om en film som finns som jag har en relation till, och att mycket av det som händer i filmen har hänt på riktigt. Det är nog också vad som hindrar filmen från att bli ännu bättre – de försöker inte berätta en historia om hur tokigt det kan bli när rika människor utan självinsikt lever ut sina drömmar, utan just den specifika historien om skapandet av The Room. Jag har en smygande aning om att The Disaster Artist nog inte skulle kunna stå på egna ben. Den hamnar lite mitt emellan – å ena sidan något som borde varit en dokumentär, och å andra sidan en spelfilm som borde redigerats kraftigt. Samtidigt är The Room helt uppenbart inte ”världens sämsta film”, som ofta påståtts. Den är bara dålig på väldigt specifika sätt.

Youtubekanalen ”Red Letter Media” har en serie avsnitt där de tittar på gamla lågbudgetfilmer och kommenterar dem och sedan bedömer vilken som var ”Best of the Worst” – bäst av de sämsta. Bara ett avsnitt är nog för att få en att förstå att det kan bli mycket värre än ett märkligt manus och kassa skådespelarprestationer. Det finns många sätt något kan vara dåligt på – när det kommer till kritan är ”bra” en väldigt liten mängd egenskaper. Men så är det nog med det mesta. Om man spelar golf, till exempel, finns det väldigt många dåliga saker man kan göra, och ganska få som faktiskt gör att man får bollen i hålet. The Room är en golfare som skjuter självsäkert och med attityd åt käpprätt fel håll, men genom studsar på träd och människor ändå hamnar väldigt nära hålet på en annan bana. Många andra dåliga filmer är bara en golfare som ägnar veckor att skjuta lite åt ena hållet, lite åt andra, sedan lite framåt, sedan ned i vattenhålet där bollen får ligga tills alla går hem. Inte så mycket att titta på. Men det kanske å andra sidan gäller golf i allmänhet.

Jag arbetade ett tag för ungdomsrörelsen Fältbiologerna och var ibland ute i skolor och berättade om vår organisation och vår verksamhet. Ibland, när det var ett lite längre pass med högstadieelever, gjorde vi en övning med klasserna som vi kallade klimaträttegången. Eleverna befann sig nu i framtiden, kanske fyrtio år fram i tiden. Världen de bor i är hård: klimatforskarnas värsta prognoser för konsekvenserna av den globala uppvärmningen har blivit verklighet, med katastrofalt oväder, havsnivåhöjning, torka. Många miljoner människor har dött av dessa saker, men även av svält, sjukdomar och krig, som blev konsekvenser av förändringen. Sverige har dock, som förväntat, klarat sig undan relativt bra utan dödsfall och kriser på den skala som setts i många andra länder.

Den internationella domstolen hade hand om den enorma klimaträttegången där politiker och företagsledare ställdes till svars för att antingen ha orsakat den globala uppvärmningen, eller för att ha underlåtit att göra det som gick att göra för att förhindra den. De visste, med stor säkerhet, att många människor skulle dö på grund av hur de handlade eller inte handlade och agerade ändå som de gjorde. Men det är inte detsamma som att de därmed är medskyldiga till dessa personers död – det behöver en domstol avgöra. Av en slump har samtliga i klassen valt att bli domare, och nu utgjorde dessa fem olika domargrupper i denna internationella domstol som skulle diskutera och ta ställning till om de åtalade var oskyldiga eller skyldiga, och i det senare fallet rekommendera ett straff.

I den här lilla delen av klimaträttegången är det tre personers ansvar som ska utredas: Bob Dudley, dåvarande VD för oljebolaget BP, Barack Obama, dåvarande president för Amerikas förenta stater och Lena Ek, dåvarande miljöminister i Sverige. Jag och min kollega presenterade en sammanfattning av åtalspunkterna och de åtalades försvar, och lät sedan grupperna överlägga och diskutera om någon och i så fall vem eller vilka som var skyldiga och i så fall vem som var mest skyldig. Den förste, Bob Dudley var åtalad i kraft att ha varit ansvarig för ett företag som tjänade pengar på och aktivt bidrog till ökad mängd koldioxid i atmosfären. Hans företag arbetade dessutom aktivt med att förhindra omställning till alternativa energikällor och att med att sprida felaktig information. Hans försvar är att han var tvungen att göra detta, eftersom styrelsen och aktieägarna hade sparkat honom om han inte hade gjort det. Då hade han ersatts av någon annan som hade gjort precis samma sak.

Barack Obama är åtalad i kraft att ha varit ledare för ett land som åtminstone såg sig själva som ”ledare för den fria världen”. Det verkar mycket sannolikt att om USA gjort en radikal omställning och gått före, så hade många av världens länder följt efter. (Dessa skolträffar gjordes innan klimatavtalet i Paris – argumentet blir dock oförändrat, eftersom det bygger på vad som faktiskt gjordes, snarare än löften om framtida omställning.) Obamas försvar är att han inte kunde göra mer på grund av att den amerikanska kongressen kontrollerades av Republikanerna, som inte ville göra omställningen.

Lena Ek står åtalad för att som miljöminister inte ha sett till att Sverige gjorde sin del av det förebyggande arbetet. Det är sant att Sverige är ett litet land med en liten befolkning, men Sverige stod för en oproportionerligt stor del av utsläppen. Sverige hade dessutom också kunnat gå före i klimatomställningen, och utnyttjat sitt välstånd för att visa att omställning var möjlig. Lena Eks försvar är att Sverige är ett så litet land att även om vi hade slutat släppa ut koldioxid över huvud taget dagen hon blev miljöminister så hade klimatkatastrofen ändå skett. Dessutom kämpade hon i motvind både inom sin egen regering och i det politiska klimatet i Sverige – det hade inte gått att genomföra en sådan omställning, ens om hon hade försökt.

Sedan fick grupperna överlägga och bestämma. Svaren varierade förstås mycket – och det var för länge sedan för att jag skulle kunna säga exakt vad svaren var. Men som jag minns det ansågs ofta Barack Obama skyldig, och mest skyldig. Inte sällan friades Lena Ek, medan Bob Dudley ibland ansågs skyldig och inte. Inte sällan sade någon grupp: ingen av dem är skyldiga: deras handlande var beroende på vad folket i länderna tyckte och tänkte. Vi är alla ansvariga. ”Jag gör inte allt som jag skulle kunna göra.”

Det finns flera saker att säga om detta, och man kan fundera över vad dessa argument egentligen handlar om och om de är starka. Även om vi försökte framställa neutrala argument var vi så klart partiska och tyckte att dessa tre åtminstone i någon mån var ansvariga, och det förstod nog högstadieeleverna. Vi tyckte ”konsumentmakt och medborgarinitiativ i all ära, men de som har stor makt är mer ansvariga än de med liten makt”. Men även de som tyckte att ingen av dem var ansvarig eftersom att alla var ansvariga tvingades då att inse att vi vanliga människor behöver organisera oss för att ge företagsledare och politiker anledning att göra det rätta. Och det passade ju vårt syfte, hur som helst. Vi ville ju att de skulle engagera sig för klimatet: genom att ställa politiker till svars eller organisera medmänniskor.

Jag kom att minnas denna övning när jag nyligen läste boken ”Den banala ondskan – Adolf Eichmann i Jerusalem” av filosofen Hannah Arendt. I början på sextiotalet infångades Eichmann i Argentina och fördes till Jerusalem. Han åtalades för sitt arbete med nazisternas förintelseprojekt, dömdes till döden och avrättades. Han hade framför allt ansvarat för att se till att transporterna av människor till de olika förintelselägren fungerade. Boken beskriver rättegången, de argument som framlades och innehåller även Arendts reflektioner över både rättegången och Eichmanns person. Jag avser naturligtvis inga liknelser mellan Adolf Eichmanns fall eller förintelsen och någon av de tidigare nämnda personerna eller klimatförändringarna – jag hoppas detta är uppenbart. Eichmann medverkade medvetet till ett avsiktliga massmord. Så är inte fallet med klimatförändringarna, de konsekvenser dessa får och de personer som har makten idag (eller hade det för fem-tio år sedan). Nej, utan det som fick mig att tänka på denna övning var Arendts beskrivning av Eichmann som en man utan fantasi, en man som ville göra sitt jobb och som en man som såg sin karriär som det centrala. Det var det hon avsåg när hon beskrev hans ondska som ”banal” – han var ingen hängiven rashatare. Han var en tjänsteman.

Det finns en osäkerhet om vad som kommer hända när klimatförändringarna blir uppenbara. Men givet vad vetenskapen förutsäger är det inte orimligt att tänka att människor kommer dö som inte hade dött utan global uppvärmning. Om man tror att det sätt man agerar på kommer leda till andra människors död – vad finns det för goda argument för att fortsätta agera på det sättet? Knappast ”någon annan skulle gjort det” – även om det är sant, ändrar det inte det faktum att det var jag som gjorde det. Man är ansvarig för sina handlingar – låt då denne någon annan vara ansvarig istället. Knappast ”det var inte olagligt” – det är inte rätt att göra något bara för att det råkar vara lagligt, i synnerhet inte att handla så att andra dör. Knappast ”det hade hänt även om jag gjort rätt” – för det första gjorde man orätt, för det andra så även om det inte alltihopa hade förhindrats av att man gjorde rätt, så hade det åtminstone blivit bättre om man gjort rätt. När det gäller global uppvärmning finns det skäl att tro att varje kilo koldioxid spelar roll.

När är man då utan skuld? Det var när jag läste bitarna om Eichmanns försvar som jag kom att minnas denna övning: Eichmanns försvar försökte presentera exempel på att han hade agerat för att rädda liv, vilket skulle varit förmildrande omständigheter. Vad är förmildrande omständigheter i mitt fantasilösa liv, i min arbetsmoral, i min karriärdrift? Räcker det att Barack Obama skrev på Parisavtalet för att han ska frias? Räcker det för mig att inte flyga? Att investera i solceller? Att rösta för partier med en radikal miljöpolitik? Måste jag göra allt jag tänkbart kan för att gå fri från skuld?

Det är inte ondska som finns i dagens motstånd mot omställning till ett klimatneutralt samhälle – åtminstone inte till någon stor del. Däremot girighet, svaghet – och en god del banalitet.

För några dagar sedan gick en märklig tillställning av stapeln. Det var slutsålt. Biljetterna var dessutom dyra. De såldes till och med på svarta börsen. Den var inte minst märklig eftersom den ena av dem är filosof och den andra nog gärna ser sig själv som filosof. Det hör inte till vanligheterna inom filosofin.

Debattörerna var också något speciella: den ena var Jordan B Peterson, professor i psykologi och sedan några år tillbaka mest känd som självhjälpsguru, inte minst inriktad på unga män. Den andra var Slavoj Žižek, doktor i filosofi och psykoanalys och känd för att med långa, invecklade haranger göra analyser av populärkulturella fenomen. Jag tror att det är rättvisande att säga att även om båda är välkända inom sina fält så är deras kollegor betydligt mer delade om kvaliteten på deras arbete. Det är nog också rättvisande att säga att deras bidrag är mycket större utanför akademin än inom den.

Titeln på debatten var ”Happiness: Capitalism vs Marxism”. Peterson har ofta kritiserat marxism, medan Žižek brukar använda sig av marxistiska ramverk (åtminstone) och kritiserar kapitalism. Det finns mycket att säga både om det ämnet och om det som sades i debatten, men det gör andra bättre än jag. Till exempel de skolade i politisk filosofi, eller praktisk filosofi. Istället tänkte jag bara nämna fyra saker som slog mig.

1: Ingen av dem presenterade teser, och försökte underbygga dessa med argument – åtminstone inte på ett tillräckligt tydligt sätt för att det skulle gå att utröna i tal. För Žižeks del är det lite en del av hans stil, men det är inte en ursäkt. Ge en bakgrund till det du ska säga, presentera din tes, ta upp ett antal argument för, redogör för några argument mot och visa hur du besvarar dessa. Detta är något som alla filosofer lär sig på den första grundkursen, och dessa två borde definitivt veta detta.

2: Moderatorn gjorde praktiskt taget ingenting. Både i sina anföranden och sedan under själva diskussionen – för det var ingen debatt, vilket var lika bra det – så sade moderatorn knappast mer än deras namn när det var deras tur att tala. Eftersom de ständigt talade förbi varandra, och talade om olika saker och dessutom gemensamt gled från ämnet, hade det behövts någon som styrde upp det.

3: Det fanns ingen tydlig frågeställning för tillställningen. Det fanns ett tema, men temat var så enormt brett att man kan säga lite vad som helst. Resultatet blev att de ägnade trettio minuter åt att prata om helt olika saker. När de dessutom har väldigt olika sätt att prata och framföra saker på hade det blivit så mycket mer intressant om de åtminstone börjat på samma ställe. Då hade deras olika tankesätt gjorts tydliga.

4: Just dessa två är ett dåligt par för just detta tema. Peterson må uttala sig om marxism ofta, men (och detta sade han själv) han kan inte så mycket om marxism och antagligen inte kapitalism heller. Han är ingen ekonom eller statsvetare – han är en psykolog med en karriär inom självhjälpsfacket. De har båda bakgrund inom psykologi – så mycket bättre att välja något om detta, till exempel som handlar om människors ansvar för sitt eget liv. De berörde detta kort i sin diskussion, och det var det mer intressanta i samtalet.

Det var spännande att se dem, men kanske mest på grund av spektaklet, och den kittlande tanken: tänk om filosofi alltid fick sådan här uppmärksamhet?

Du är ute och ska köpa en bil. Efter mycket om och men hittar du en fin, ny bil för 200 000 som du bestämmer dig för att köpa. Men i samma stund som du får nycklarna i handen ångrar du dig. Du lämnar tillbaka nyckeln och vill inte längre ha bilen, och vill ha tillbaka dina pengar. Problemet är att du inte kan få tillbaka dina pengar – inte lika mycket åtminstone. Tekniskt sett är det nu en begagnad bil, och begagnade bilar är inte värda lika mycket pengar. Du kommer kanske få tillbaka maximalt 170 000. 30 000 kr är nu bara borta. I praktiken kanske du lyckas övertyga din bilhandlare att strunta i detta och ge dig tillbaka alltihop, men faktum är att det inte är självklart.

Det verkar naturligtvis jättedumt, bilen är precis lika bra som förut absolut ingenting har hänt med den i de fem sekunder du ägde den. Men värde är något som vi har hittat på tillsammans. Att bilar, och pengar också för den delen, är värda något alls beror bara på våra gemensamma åsikter om dessa saker. En av dessa åsikter är att begagnade bilar är värda mindre än nya bilar. Huruvida det finns en faktisk grund till att detta värde minskar, alltså om något verkligen har blivit sämre med bilen, är av underordnad betydelse när det handlar om värde. Tänk bara på samlarobjekt, som gamla starwarsleksaker eller för den delen frimärken. Det går inte att säga vad ”deras verkliga värde” är, eftersom värde bara finns i relation till något annat, och någon annan.

Sådant som bara är sant för att vi tänker på ett visst sätt brukar man kalla sociala fakta, och sådana är speciella eftersom de bara finns i kraft av våra inställningar till det och våra tankar om det, det filosofer brukar kalla intentionalitet. Men när dessa faktum väl finns, så är de objektiva och oberoende av vad var och en tänker. Jag kan inte skriva ut egna pengar och betala med i affären. Den amerikanske filosofen John Searle, som har skrivit mycket om detta, sade att sociala fakta var ontologiskt subjektiva men epistemiskt objektiva – alltså att deras existens beror på vår subjektivitet, men vi får kunskap om sociala fakta genom objektiva metoder.

Att det är något speciellt att fylla jämnt, alltså delbart med tio, är ett socialt faktum, och att det är något speciellt med trettio är definitivt ett socialt faktum. Det är kanske inte taget ur luften – sociala fakta är sällan helt slumpartade. Vi behöver för det första sätt att markera tid på: veckor, månader, årstider och år för att kunna hålla koll på våra liv, och några av dessa sätt hänger dessutom ihop med egenskaper hos verkligheten. Ett år är ett varv runt solen till exempel. Vi behöver överenskommelser om när man räknas som mogen nog för att gå i skolan, när man räknas som vuxen och när man har arbetat färdigt. Alla dessa saker ändras förstås med tiden – dessa faktum beror ju trots allt på vår intentionalitet, alltså vad vi tycker och tänker, och det ändras ju med tiden – men inte över en dag.

Att det betyder något särskilt att fylla delbart med tio verkar inte hänga ihop med något icke-socialt faktum, och inte heller med någon tydligt formulerad regel. Det medför inte så många formella konsekvenser för andra delar av livet att fylla delbart med 10: det är enbart när man fyller 20 som något speciellt händer, nämligen att man får handla alkohol på Systembolaget. Alla andra viktiga ögonblick, som straffmyndig, myndig och pensionsfärdig är inte delbara med tio. Samtidigt verkar det som att många tycker att det är något särskilt: vi kan på ett empiriskt objektivt sätt studera detta genom att notera att man ofta har större fester vid dessa tillfällen, vilket medför att vi lägger mera pengar på festen, och pengar är en markör för att vi värdesätter något.

Att fylla trettio är att bli vuxen på riktigt. Sakta men säkert har åldern då man blir vuxen på riktigt skjutits upp, från konfirmation till myndighet och sedan till trettioårsstrecket. Någonstans måste man sätta en gräns, och trettio har nu blivit gränsen. Man är vuxen i någon mån när man fyller arton, men inte på riktigt, men efter trettio år fyllda kan man inte låtsas längre, man är inte en 20-någonting som försöker hitta sig själv och sin plats i livet. Eller om man är det finns det något sorgligt över det. Jag har upplevt åren som har lett upp till 30 som ett hot, och en press: hoppas du har roligt nu för snart tar det roliga slut! När du blir vuxen på riktigt, då kommer det inte vara kul. Då är du fast i en vuxenvardag med ansvar och plikter som du inte kan ta dig ur.

Men allt eftersom jag kom närmare 30 så insåg jag mer och mer att det inte behövde bli så: dels visade många av mina vänner som var över 30 att det var fullt möjligt att vara vilsen och omogen flera år efter att ha passerat strecket, dels så insåg jag att allt det som var att vara vuxen gjorde jag redan. Ingenting nytt skulle komma och tvinga mig till tristess. Till viss del var detta en lättnad: jag fick plötsligt mera tid på mig. Jag behövde inte ha allting utrett på en gång, bara för att jag gick över en socialt accepterad gräns. Och det var inte så bråttom med att ha roligt, för den tiden var egentligen ändå redan förbi – från perspektivet av vad samhället sa till mig alltså. Nu var det fritt fram att ha tråkigt om jag ville. Så att säga.

Samtidigt fanns det en besvikelse i det. Det var lite som när man får en deadline i skolan, ”uppgiften ska vara klar nästa fredag”, och man sliter allt vad man kan för att bli klart, sitter på natten till torsdagen och räknar timmarna och inser att om man sitter hela torsdagsnatten också kommer man lyckas. Men så kommer man till skolan och läraren säger ”eftersom flera av er hade det väldigt stressigt just nu och har svårt att hinna med att skicka in i tid har jag förlängt deadlinen en vecka”. Man borde rimligtvis bli glad, eftersom man nu inte måste sitta hela natten och kanske skicka in något som man inte var nöjd med. Men samtidigt så blir allt arbete man lade ned meningslöst, och man blir berövad den stolthet man kände över att lyckas med uppgiften trots de svåra kraven.

Jag insåg att den där idén att saker skulle bli på allvar när man blev 30 var helt påhittad och kunde förlängas så länge man ville. Och att besvikelsen över att gränsen inte fanns på riktigt kom sig av att jag längtat efter den. Därför att i hotet om att saker skulle bli på allvar fanns ett löfte om precis samma sak. Att det skulle bli på allvar nu. Precis som deadlinen i skolan skapade en meningsfullhet genom att det gick att misslyckas. Jag trodde att jag skulle genom yttre omständigheter, eller åtminstone genom omvärldens kritiska öga, ledas in på en mer vuxen, seriös och därmed meningsfull verklighet. Men ingen sådan yttre meningsfullhet kom.

Men meningsfullhet är något som kommer inifrån oss människor och beror på vad vi tänker och tycker om saker. Att det betyder något att fylla just 30 beror på vad vi människor tänker och tycker om detta: det är ett socialt faktum vi skapar genom att behandla det som något som spelar roll. Även om jag är praktiskt taget densamma som för fyra månader sedan så har mitt sociala värde (och allt värde är socialt) ändrats: på vissa sätt minskat (inom de områden där ungdom ses som något värdefullt) och på andra sätt ökat (inom de områden där erfarenhet ses som något värdefullt). Jag är både tacksam och besviken över att min egen deadline var på låtsas – och egentligen är det nu mer på riktigt. För nu måste jag bestämma själv vilken min deadline är. Vad som är meningsfullt, vad som är betydelsefullt, vad som är på riktigt. Vad det innebär att vara vuxen.