Månad: januari 2019

Du har fått höra nyheten att Storbritannien ska lämna EU och du får frågan vad du tycker. Det verkar som att du kan välja mellan de här alternativen:

1. Jag tycker det är bra.
2. Jag tycker inte det är bra.
3. Jag tycker ingenting.
4. Jag vet inte vad jag tycker.
5. Jag förnekar att saker behöver vara antingen bra eller dåliga och har istället långrandiga och komplexa åsikter som inte på något sätt kan fångas av ”bra” eller ”dåligt”.

Hur går det till när du tar reda på vad du tycker? Du funderar lite. Det är väl så de flest av oss upplever att det går till. Man tänker efter. Tänker igenom vad andra har sagt, vilka värderingar man har och kommer med en åsikt. Om någon har frågat en förut kanske man inte behöver tänka efter så mycket. Då bara säger man det man sa förra gången.

Lägg märke till skillnaden mellan alternativ 3 och 4. I nummer 3 har man funderat och kommit fram att man inte har en åsikt, medan i nummer 4 har man funderat men inte kommit fram till om man har en åsikt eller inte. Det skulle kunna vara så att man har en åsikt, men det kan också vara så att man inte har det. Man vet inte just nu.

Kan man ge fel svar? Att man säger att man tycker att det är bra, men egentligen har man ingen åsikt. Det verkar tänkbart. Man kanske tror att man tycker om sitt jobb jättemycket, men i själva verket hatar man det, men man har förtryckt det för att det skulle vara så komplicerat att sluta.

Hur tar man reda på om man tänkt efter tillräckligt? Ett annat sätt att ta reda på vad man tycker är att titta på hur man beter sig. Både i stort och i smått: om man rynkar på näsan så fort någon nämner Brexit eller jobbet, eller om man hoppar över de bitarna i tidningen eller alltid kommer försent. Sådant som inte riktigt stämmer med det man tror att man tycker.

Men hur kan man egentligen tycka något man inte vet om att man tycker? Tyckande är trots allt något man gör med sin hjärna, och tänka efter är också något man gör med sin hjärna. Man har ju uppenbarligen inte alltid fel när man tänker efter. Ibland funkar det ju. Så hur vet man när det fungerar och när det inte fungerar?

Det här är något som diskuteras inom området self-knowledge, på svenska självkunskap eller självkännedom (även om det brukar betyda något annat på svenska). Några inom det fältet säger att vi förstår vad vi själva tycker genom någon form av introspektion – lite som ett öga som tittar in på våra övertygelser och läser av dem. En annan teori, kallad teori-teorin, säger att vi läser av vår kropp för att förstå vad vi tycker lite på samma sätt som vi läser av andras kroppar för att förstå vad andra tycker. Vårt inre känner av hur vi drar ihop axlarna, tittar bort snabbt och rynkar på ögonbrynen och har en teori om att det beror på att vi gör det eftersom vi är upprörda. Eftersom vi tänkte på Brexit förstår att vi är upprörda över Brexit, eller över jobbet. Så därför, menar de senare, blir det ofta fel – vi drar slutsatser om vad vi tycker trots att det skulle egentligen kunna bero på helt andra saker.

Båda teorierna lämnar frågor obesvarade. Den första att förklara hur det så ofta blir fel om vi nu kan se in i oss själva. När kan vi göra det och när kan vi inte göra det? Varför går det bara ibland? Den andra teorin, teori-teorin, har istället svårt att förklara hur vi vet att vi tänker just på Brexit. Om vi kan introspektivt veta att vi tänker på Brexit, varför kan vi inte också veta genom introspektion att vi tycker illa om Brexit? Annars, om vi inte vet det genom introspektion, så vilka kroppsliga signaler kan man läsa av för att förstå ”Brexit”?

Om det här kan hända ibland, hur kan vi veta att det inte händer hela tiden? Har vi några goda skäl för att tro att vi ens har någon aning om vad vi tycker? Och är det därför det gick som det gick i omröstningen om Brexit? Som så ofta föds bara fler frågor.

Tänk dig att du tränar boxning med din kompis. Din kompis har fått hyra ett skåp som ni har tillsammans på träningshallen där ni låser in handskar och mitsar så ni slipper släpa med dem hem varje gång. Det är din kompis som står på kontraktet så hon har med sig nyckeln. Fast din kompis är lite glömsk. Eftersom du är lite oroligt lagd frågar du ibland när ni ses om hon har med sig nyckeln, trots det egentligen är försent då, eftersom den ligger hemma. Och det händer några gånger att du frågar om hon har glömt nyckeln, och då har hon förstås det och ni kan inte träna.

En dag när du frågar henne och hon har glömt säger hon plötsligt:
”Vet du, det känns så tråkigt att du alltid tror att jag glömmer saker.”
”Ja, men jag frågar ju bara för att du ofta glömmer.”
”Nähä. Vet du, jag känner dig utan och innan. Jag känner dig så bra att jag förutsäger om du kommer svika mig, och ställa frågan, eller om du kommer stå upp för mig och inte fråga. Och de dagarna då jag tror att du kommer svika mig och fråga om jag glömt den, då lämnar jag nyckeln hemma.”
”Vad då, så det är bara om jag frågar dig som vi inte kan träna?”
”Ja, och jag har inte haft fel en enda gång. Kan du minnas en enda gång senaste halvåret som du inte frågade och jag hade glömt den?”

Du tänker efter och inser att nej, det kan du inte. Det är bara när du har frågat som hon har glömt den. Väldigt märkligt.

Nästa vecka möts ni som vanligt vid lokalen. Så fort du ser henne så slår det dig: ska du fråga, eller inte?

Du känner din kompis väl, och vet att hon inte skulle ljuga och låtsas att hon inte hade tagit med nyckeln om hon hade tagit med den. Hon är kanske lite störig, men hon är inte oärlig. Är nyckeln med så kommer hon erkänna det, det vet du.

Du skulle kunna tänka att eftersom hon känner dig så väl och kan förutsäga det du gör så himla bra, så är det bästa att inte fråga. För då lär hon ju ha förutsagt att du inte skulle fråga och tagit med nyckeln. Bäst att hålla tyst.

Å andra sidan så har hon ju nyckeln med sig eller inte. Antingen är den med, eller så är den inte det. Det är ju inget som du kan påverka nu. Visst kanske det är bättre för er relation, på sikt, om du inte frågar. Men här och nu finns det ju ingen anledning att inte fråga. Hur ska du göra?

Det här är en variant av ”Newcombs problem” som skapades av fysikern William Newcomb men blev allmänt känt när filosofen Robert Nozick 1969 skrev om det. Scenariot är lite annorlunda, förstås, men kärnan i problemet är samma.

Det som det mynnar ut i är skillnaden mellan två olika metoder för att fatta beslut. Den ena, evidentiell beslutsteori, utgår från det statistiska underlaget när man fattar beslut. I mitt exempel ovan så är det att kompisen har haft rätt alla gånger under ett halvår. Den andra, kausal beslutsteori, tittar på vad som är möjligt från ett kausalt perspektiv. I mitt scenario är det att antingen så är nyckeln med eller inte. Att fråga efter den förändrar ingenting.

Det spännande med det här problemet är att det ofta händer att folk har starka intuitioner om hur man ska göra. Man kan förändra exemplet och säga att kompisen har gjort hundra miljoner förutsägelser tidigare och alla har varit rätt. Då verkar det idiotiskt att fråga, speciellt om man ändrar exemplet så att det är mycket pengar inblandat. Men, å andra sidan, antingen är nyckeln men eller inte. Några av mina hetsigaste diskussioner med filosofivänner och kollegor genom åren har handlat om det här problemet. Folk tycker inte sällan väldigt olika och väldigt starkt. Själv tycker jag att det är uppenbart att man ska fråga (och kanske har jag omedvetet skrivit exemplet för att göra detta som den rimligaste tolkningen). Man kan inte ändra det förflutna. Vad tycker du?

Julieb2768 [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], from Wikimedia Commons

Om vi vill veta hur bred en bok är kan vi använda oss av en linjal. Vi lägger linjalen mot boken och ser var på linjalen boken slutar. Eftersom linjalen är uppdelad i lika långa numrerade delar kan vi säga hur många av dessa delar som boken var bred: ”boken var lika bred som femton linjal-delar”, till exempel. Eller vanligare: ”boken var femton centimeter bred”, eller kanske ”boken var femton tum bred” (om det var en väldigt bred bok). Det här säger oss ingenting, i sig, förstås – vi behöver använda vår linjal för att mäta något annat för att kunna använda siffran femton. Boken är kanske bredare än en annan bok, som bara var tolv centimeter – vilket i sin tur är en miljon gånger kortare än avståndet från där jag bor till Eskilstuna. Om jag lade den boken framför mina fötter, satte mina tår där boken slutar och lade boken framför mina tår igen, en miljon gånger, skulle jag komma till Eskilstuna, om jag hade gått åt rätt håll och inte blivit överkörd.

Ett annat sätt att mäta boken skulle kunna vara att lägga den på bordet och sedan skjuta den mot kanten och ta tid hur lång tid det tar innan jag hör dunset: boken är tolv sekunder lång. Det kräver förstås att jag skjuter boken lika fort hela tiden, men å andra sidan kräver jag av min linjal att den är uppdelad i lika stora bitar, vilket inte heller är helt lätt om man ska göra det själv. Om vi ville veta hur tjock boken var skulle vi kunna lägga in den i frysen och se hur lång tid det tog för boken att bli rumstempererad igen. Säger det något om hur tjock boken är? Ja, vi kan ju jämföra med en annan bok – tunnare böcker håller kylan sämre.

Nu kanske du vill invända och säga att det har blivit tramsigt i överkant: för att det ska funka måste ju båda böckerna ha samma papperskvalitet, och dessutom så säger det ju bara något om relativ tjocklek, inte om hur många sidor boken har – varje sidan kanske är jättetjock? Och då får jag naturligtvis hålla med, mätningen har sina begränsningar, och antaganden. Men även när vi mäter tjockleken med en linjal så vet vi inte hur många sidor den har. Om det var det vi ville veta så borde vi ha använt en helt annan metod. Vi borde ha satt fyra fingrar på bokryggen och tummen på sidorna och sett hur starkt luftdrag det bildades när vi flippade genom alla sidorna. Eller, om man har gott om tid antar jag, räknat dem en och en. Fast varför vill vi veta antal sidor egentligen? Handlar det om hur mycket text vi måste läsa? I så fall verkar det inte så bra att räkna sidorna. Istället borde vi fotografera alla sidor och låta ett datorprogram mäta den totala mängden svart färg, för det är bara den svarta färgen vi behöver läsa. Eller, det kräver ju att inte är jättestor storlek på texten. Bättre att mäta antalet avstånd mellan det svarta.

När vi mäter gör vi det alltid med något annat som referens. Den referensen är meningsfull för att vi kan jämföra den med något annat. Visst kanske det är opraktiskt att mäta tjockleken hos en bok med en termometer, men det beror bara på omständigheterna – som att papperskvaliteten varierar hos böcker. En bra mätning är helt enkelt en sådan som utesluter sådana variationer som vi inte är intresserade av. Om vi ville veta tjockleken på böcker för att vi tänkte isolera vårt hus med dem hade det inte varit något större fel på den. När vi räknar sidor i en bok så gör vi det för att det alltid brukar finnas ungefär lika många ord på en sida i varje given kontext. Om vi ville veta hur mycket bläck som gick åt att trycka en bok skulle det inte vara något större fel på metoden att fotografera sidorna och analysera mängden svart. Så två saker: för det första: mätmetoder finns överallt – det handlar bara om att hitta två saker som hänger ihop, och för det andra: en mätmetod är bara bra eller dålig i relation till sitt syfte.

Bild: By David Monniaux007 Tanuki© Jorge Royan / http://www.royan.com.ar / CC BY-SA 3.0User:ZX95, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21987941

Under julen gör vi en hel del märkliga saker som att hugga ned ett träd och sätta det i vårt vardagsrum, dekorera det och lägga presenter under det. Det finns egentligen ingen riktig anledning till varför vi gör detta. Det finns inte heller någon egentlig anledning till att vi tycker att just en viss sorts mat ska serveras under julen. Vi gör det mest för att det är tradition. Till och med på nyår har jag varit med om att man ”går ut för att titta på fyrverkerierna” på tolvslaget, trots att vi var så långt borta från andra att det var uppenbart att det inte skulle finnas mer än någon enstaka explosion i fjärran. Det är en tradition att gå ut en stund på tolvslaget, och därför gör man det.

Det finns förstås en sorts anledning till att vi gör allt detta: vi har gjort det sedan vi var små, vi har sett på tv att man gör så, våra föräldrar har sagt att det är så man gör och så vidare. Det är ju en sorts förklaring till varför man gör det. Det går kanske att studera vidare och hitta historiska förklaringar om symboliken hos trädet och att man trodde att det – kanske, nu hittar jag på – skulle ge god tur, bra väder eller stor skörd. Man trodde kanske att det fanns en kausal koppling mellan handlingen och något man egentligen bryr sig om, och vanan har levt kvar trots att vi inte längre tror det. Lite som att gå ut på nyår även när det inte finns några fyrverkerier att se.

Det hela blir kanske mest så märkligt eftersom vi inte har så mycket traditioner till vardags. Vi lever rationellt. Vi lever våra liv enligt ett ideal där saker ska göras rationellt: vi mäter tid och planerar och försöker vara effektiva. Om vi gör något som inte är effektivt, är det för att det är roligt eller njutbart – som att se en film eller ha semester. Traditionerna kommer fram just vid vissa tillfällen och många av dessa vanor är inte särskilt vettiga om man tittade närmare på dem: fettisdagen, kräftskivor och valborg till exempel, för att inte nämna midsommar. Men njutning räcker inte riktigt till för att förklara kräftskivor: man måste inte ha hattar, tallrikar med kräftor tryckta på dem, eller märkliga månformade kulörta lyktor. Man hade nog varit ganska glad ändå. Vi måste inte plocka in ett träd. Julen är kul ändå.

Traditioner är sociala fenomen – de finns i kraft av våra handlingar. Det är ganska självklart egentligen – det blir ingen jul om man inte gör det till jul. För övrigt till skillnad från sommaren, som kommer helt oavsett om Ida sätter fart eller inte. Och nej, Ida, det är inte du som gör så att blommorna blommar. Det är ljuset. Hur som helst, alla julfilmer som har ”julens magi” och ”hjälpa tomten att rädda julen” som handling säger i själva verket något väldigt konkret: vi skapar julen genom våra handlingar. Vi kanske kan avstå från några av handlingarna som konstruerar våra traditioner, och över tid byta ut dem, men om vi avstår för för många för snabbt kommer traditionen att försvinna.

Jag tror att traditioner, som fenomen i sig, är något bra. Det skapar strukturer och ritualer i våra liv, som skänker en känsla av mening, på ett behagligt cirkulärt sätt. Det är jul, och alltså måste vi göra alla dessa saker, för annars blir det inte jul, och det vore ju fel eftersom det ju är jul. Fråga inte så dumt och gå ut och hugg ned ett träd. Nej, inte en tall, vad håller du på med?

Kanske borde vi istället försöka skapa nya traditioner, fler traditioner? Earth Hour kanske är en begynnande sådan, men som behöver bli längre – en timme är för kort tid, och behöver fler tydligt utstakade ritualer än bara släcka lampan. Men man kan ju inte skapa traditioner helt själv, eftersom de är sociala fenomen, så man får gå ihop ett gäng vänner och bekanta. Kanske göra det, vad det nu är, tillsammans de första åren för att sedan missionera ut det till andra vänskapskretsar. Ritualerna måste vara tillräckligt udda och specifika att de står ut, men samtidigt bygga på sådant som är bekant och omtyckt. Mat och dryck, ljus och dans är klassiker, och så lägga till något speciellt, något tokigt.

Det hela får gärna ges en extern koppling. Kanske en speciell dag som kopplas till något större – fira någon speciell persons namnsdag kanske, eller ett astronomiskt tillstånd. Vårdagjämningen är en bra kandidat, till exempel, en ganska viktig punkt på året men ingenting som händer just precis då och därför. Å andra sidan händer både påsken ibland då, och det är inte jättelångt från Valborg. Men det kanske ändå kan duga. Man kopplar ihop det med en maträtt – solskenskaka av något slag, och en lite märklig handling. Kanske alla knäcker ett ägg i en skål samtidigt som man säger något man är tacksam för? Och sedan lagar man en omelett av allt ihop för att fira att livet kommer åter, om än inte till just dessa ägg. Men man kanske måste döda ett träd eller knäcka några ägg för att skapa en tradition.