Månad: september 2018

Härom veckan gick ”Tillbaka Till Framtiden”-filmerna på TV. Jag hade bara sett bitar av dem, men den här gången tog jag mig tid att se i alla fall större delen av de två första. Filmerna handlar om tidsresor – i första filmen åker Marty McFly tillbaka till 1950-talet, där han råkar orsaka att den händelse som gör att hans föräldrar träffas och blir kära inte händer. Det gör att han och hans syskon inte heller kommer födas – vilket i filmen visas som att hans syskon sakta men säkert bleknar på ett fotografi han har med sig. Fortsätter det så kommer inte heller han att finnas till.

Marty måste alltså se till att hans föräldrar blir ihop, så att de blir kära och han fortfarande kommer att existera i framtiden, och därmed även där han är nu, i 1950-talet. Det finns naturligtvis flera olika saker att diskutera om en sådan film – tidsresor i sig ger uppslag till en mängd olika frågor – men den som slog mig var att Marty i praktiken kämpar för sitt liv. Vi brukar normalt tänka att man har rätt att göra lite andra saker om man kämpar för sitt liv än vad som vanligtvis är accepterat. Kanske man har rätt att slå någon annan, kanske är det rätt att stjäla – om alternativet är döden.

Marty kämpar för sitt liv – men han kämpar för något han redan vet har hänt. Han vet att han borde existera. I vanliga fall när man kämpar för sitt liv vet man ju inte hur det ska gå, kanske kommer man överleva eller så gör man det inte. Frågan är om vetskapen om att han kommer existera ger honom några andra rättigheter i kampen för sitt liv än vad han normalt har? Det handlar ju om att ställa något till rätta, och då brukar andra saker vara okej än om man gör något bara för att man vill det. Det är inte bara det att han vill överleva, det verkar också riktigt att säga att i någon mening av termen så borde han överleva.

Det finns en diskussion inom filosofin huruvida vi har moraliskt ansvar gentemot framtida generationer. Är vi skyldiga att inte förstöra miljön, till exempel, för att det kommer bli jobbigt med torka och stormar eller tråkigt utan isbjörnar och pandor? Normalt sett brukar vi tänka att bara personer som faktiskt finns kan ha ett moraliskt värde, och vara relevanta för sådana här exempel, men när det gäller miljön så pratar man om att just sådana framtida generationer har rättigheter. Men framtida generationer är människor som skulle kunna finnas, men som vi inte vet om de kommer göra. Marty McFly vet ju om att han kommer finnas, han är inte en hypotetisk människa. Gör det någon skillnad?

Det första man kan fråga sig är om det i allmänhet gäller att det som finns  (eller då kommer att finnas) är på något sätt att föredra för det som inte finns (men som skulle kunna finnas), bara i kraft av det finns (eller skulle finnas om inte någonting annat hade hänt). Alltså: bör vi vara konservativa?

Sedan kan man fråga sig om tidresandet i sig ger upphov till några speciella moraliska möjligheter. Kanske det ska betraktas som något ”onaturligt”, och att det som sker på grund av en tidsresa är mindre naturligt än det som inte är en konsekvens av tidsresandet. Alltså: är det naturliga bra i sig?

Slutligen (eller åtminstone sist i detta inlägg) kan man fråga sig om det är en bättre värld där Marty McFly lever än en där han inte gör det. Det är ju bättre för honom, förstås, men sämre för det eller de barn hans föräldrar skulle haft istället, så det går kanske på ett ut. Men i övrigt? Hur lever Marty? Har hans handlingar goda konsekvenser? Är hans föräldrar lyckliga? Alltså: har man mer rätt att få finnas till om ens liv har goda konsekvenser än om det inte har det?

Be yourself is all that you can do

Säger Audioslaves Chris Cornell något intressant med det här påståendet? Det är ett man hört otaliga gånger, inte sällan som upplösningen på en tonårsfilm. Det som menas är förstås inte att jag som person inte har möjlighet att vara en annan person än jag själv, utan att man inte ska krångla till det, man ska vara autentisk, sann mot kärnan i sin personlighet. Men är det alltid bra?

Rimligtvis kan man tycka att det borde bero på vem man är. Om man är en förfärlig person innerst inne så borde det väl vara bättre om man försökte vara någon annan, till exempel en trevlig person. Det vore väl alltid bättre att vara en bättre person än en sämre person.

Men, utan att anta för mycket om den som läser det här, så skulle du gissningsvis kunna vara lite bättre. Det är väl inget större fel på oss, antar jag, men visst är vi inte de bästa tänkbara människorna. Så då borde alla människor försöka vara någon annan. Men kan vi det? Eller har Chris rätt?

Det beror förstås lite med vad man menar med ”vara”. Om man är en person genom att bete sig på ett visst sätt, då verkar det möjligt att åtminstone vara lite bättre varje dag, oavsett vad man tänker är ”bättre”. Det är nog möjligt att vara lite mer rättvis, till exempel, lite mer empatisk, lite mer öppensinnad, eller skänka lite mer pengar till välgörenhet.

Men man måste inte tänka att en person är sina handlingar. Tvärt om kanske många upplever att de är en person som utför handlingar, inte handlingar som utgör en person. Jag skulle inte automatiskt bli någon annan person bara för att jag började göra andra saker, även om någon som tittade på skulle tro det. Vem man är handlar om känsloliv och tankevärld, minnen och förhoppningar. Ingenting som går att ändra på, åtminstone inte i första taget (prova gärna!).

Men varför säger man då att man ska vara sig själv? Det borde väl inte vara något att behöva säga till någon, om man nu inte har ett val? Uppmaningen kanske inte egentligen är ”var dig själv” utan ”känn dig själv”. Var medveten om vem du är – om ditt känsloliv och tankevärld och allt det andra – och försök inte tränga undan det eller förneka det.

Men, skulle jag lägga till, att känna sig själv och veta vem man är, behöver inte betyda att man är bunden av det. Det är viktigt att veta att man är en snål och otrevlig typ, men det betyder inte att man måste göra snåla och otrevliga handlingar. Var dig själv, för därtill har du inget val, men agera så bra du kan. Eller:

Know yourself and act the best you can

Det händer ibland när jag undrar över något att jag hellre håller det för mig själv och inte säger något. Lite handlar det förstås om att jag inte vill visa att det finns något jag inte vet. Men det handlar inte sällan om att jag är rädd för att jag  faktiskt ska få ett svar. Det beror inte på att jag inte vill ha svaret, för det vill jag. Det beror istället antingen på att jag inte har tänkt färdigt själv, så att jag inte kommer att vara säker på om jag förstår svaret. Så är det ibland när man börjat tänka, att man inte riktigt hittat frågan.

Men inte sällan beror min tveksamhet på att jag tror att den som ger mig svaret kanske inte har det rätta svaret, men att jag kommer behöva låtsas som det för att inte vara otrevlig. Man kan tycka att om jag har en fråga så säger jag att jag inte vet, och om någon då ger mig ett svar så borde jag acceptera det svaret. Det verkar lite märkligt att både säga att jag inte vet vad svaret är och att svaret jag fick är fel.

Samtidigt är det ofta så. Om man har tänkt på något komplicerat ett tag så har man kanske själv tänkt ut ett antal svar som man sedan själv har förkastat, så då vet man ju att de svaren är felaktiga. Det bästa är förstås då att leda personen som ger det förkastade svaret längs den tanketråd som fick en att avgöra att svaret var fel, och låta personen upptäcka att svaret var fel  – eller alternativt så upptäcker man själv att tråden inte håller och att svaret fortfarande kan vara det rätta svaret.

Det svåra med den metoden, i min erfarenhet, är att många har en helt annan inställning till andras frågor än till sina egna. Det verkar som att man uppfattar det som att jag med min fråga har satt oss i en speciell relation, en där jag delges deras kunskap. De har fått i uppdrag att lösa mitt problem, och gör detta. När jag sedan inte tycker lösningen är den rätta blir de frustrerade – ”duger inte mina svar?” – och försöker kanske raskt hitta ett annat svar, eller helt enkelt bara upprepar svaret en gång till, som om det skulle göra det mer rätt.

Ledordet är ”undersökning”. Mitt mål med frågan som jag tvekade över att ställa var att kunna undersöka den tillsammans. På många sätt är det samma process som att besvara frågan, men i undersökningen finns det en känslighet för att det kommer att ta tid att hitta svaret, att man kommer pröva många olika svar som kommer visa sig vara felaktiga, och acceptans över att man kommer avsluta samtalet utan något svar – vilket för mottagaren innebär ytterligare en viktig obesvarad fråga att leva med. Och det kan jag förstå att inte alla vill ha i sitt liv.

 

 

 

 

 

Tänk dig att du vill veta vilken mat din kompis Sune tycker bäst om. Du frågar honom på måndagen och då svarar han pizza. Men sedan frågar du igen på tisdagen och då säger han lasagne. På onsdagen frågar en annan kompis dig vilken som är Sunes favoritmat. Vad svarar du?

Alternativ 1. Du svarar att han gillar lasagne bäst. Det verkar som att han hade ändrat sig, och därför borde det han sa senast vara det rätta.

Alternativ 2. Du svarar att han gillar pizza bäst. Det var det han sa först och det spontana svaret är oftast rätt.

Alternativ 3. Du svarar att Sune tycker lika mycket om lasagne och pizza. De är på delad förstaplats och det finns ingen enskild rätt som han gillar allra mest.

Alternativ 4. Du svarar att Sune har ingen favoritmat så vitt du vet. Det finns olika maträtter som han gillar, till exempel pizza och lasagne, men vad du vet har han har ingen preferensordning mellan dem eller några andra rätter.

Fortsätt läsa Vad vill du egentligen?