Svårt för att det är svårt

Föreställ dig att du är general över armén och får reda på att ett av dina kompanier har mött på svårt motstånd och är nära att övermannas. De begär hjälp och du skickar dit nya kompanier – det verkar vara det enda rimliga. Problemet med detta är att din motståndare gör precis likadant – de platser där striden håller på att förloras får förstärkning. Om förstärkningen du skickar dit gör så att du håller på att vinna slaget kommer generalen på andra sidan skicka dit nya trupper. Resultatet blir att slagen blir mycket långa och det tar tid innan någon vinner.

Jag har fått det förklarat för mig (av vem minns jag inte längre) att detta var den generella strategin i det första världskriget, och är en av förklaringarna till att det blev så utdraget. Att man i andra världskriget tänkte precis tvärtom och skickade fler trupper till de strider som man var nära att vinna och tog bort trupper därifrån man höll på att förlora. Genom att striderna blev kortare och antingen vanns eller förlorades sparade man människoliv.

Jag vet inte om denna förklaring stämmer, men det är ett intressant tankesätt. Man applicera det på ett företag – man ger mer pengar till projekt som går bra och mindre till projekt som går dåligt, och det blir närmast ett naturligt urval av idéer. Kanske även i sitt eget liv – man investerar tid i de relationer som går bra och överger de som inte fungerar.

Det här tankesättet kan man naturligtvis kritisera för att vara hjärtlöst, inte minst i fallet med soldater som dör och inte får hjälp och understöd. En annan kritik är att genom att följa minsta motståndets lag på detta sätt så genomför man aldrig något som är svårt. Företaget värderar idéer utifrån hur bra de går, alltså hur lätta de är att förverkliga, men en del idéer är svåra att förverkliga och kräver arbete. Hur lätt det är att hålla liv i en vänskapsrelation är inte nödvändigtvis ett mått på hur viktig relationen är.

Man behöver naturligtvis inte göra antingen eller – olika situationer kräver olika tankesätt. Men det kräver i sin tur att man identifierar när vilket tankesätt är det rätta. Är det svårt för att det är dåligt? Eller är det svårt för att det är svårt?

Vilket är det bästa sättet att rösta?

Under ett filosofisamtal får deltagarna hitta på sina egna frågor. Vi skriver upp frågorna på ett blädderblock så alla kan se. Sedan ska deltagarna få bestämma vilken fråga som de vill diskutera. Det är viktigt så att det blir gruppens eget samtal, och att sökandet efter svaret blir gemensamt. De pratar om det för att det var den fråga som flest ville prata om, inte för att jag eller någon annan hade bestämt det.

Hur ska man då gå till väga för att hitta frågan? En enkel metod är att man numrerar frågorna och så skriver man ned siffran på den fråga man vill prata om på en lapp och så räknar man rösterna. Problemet är att man kan ju anta att man vill prata om sin egen fråga, annars skulle man inte tagit upp den. Ett annat problem är att det kan finnas flera frågor som man vill prata om och det tar tid att bestämma sig.

Man kan lösa det genom att ha två röster, och kanske ha krav på att man inte får rösta på sin egen fråga, eller att man inte får rösta två gånger på samma fråga. Ett problem är att det inte sällan blir lika mellan flera alternativ och man får rösta igen. Om nästan alla frågor upplevs som lika intressanta av gruppen som helhet så tenderar rösterna att vara jämnt utspridda och det får bli omröstning på omröstning. Det är lite kul, men tar också tid.

Ett sätt jag har använt ofta är “melodifestivalen”. Det är att man får ge 1 poäng till en valfri fråga, 2 poäng till en annan valfri fråga och 3 poäng till en tredje valfri fråga. Det är ett enkelt sätt att skapa lite av en intern ranking, och det visar sig inte sällan att flera deltagare tycker att samma fråga är mest intressant, och då har den lättare att vinna. Räknar man trepoängarna sist blir det dessutom lite extra spännande. Det här systemet tar dock lite extra tid.

Hittills har jag pratat om vilket system som är mest praktiskt, men vilket system är det bästa, om vi kunde genomföra det? Kanske om man rankade alla frågor. Sedan skulle man kunna räkna allas förstahandsval, och om det inte fällde avgörande skulle man kunna se på näst högsta alternativet (liknande “enkel överförbar röst“).  Kanske rösta mellan alla frågor i par, som man gör under en sportturnering?

Kanske det bästa vore att inte rösta alls? Om vi istället kom överens om vilken fråga som alla helt enkelt tyckte var bäst? Men hur vet man om ett sådant system är rättvist eller inte, att ingen bara har sagt okej på grund av socialt tryck? Tills vidare får röstningen vara kvar, men jag kommer fortsätta leta efter nya sätt att rösta på.