I fredags spelade jag ett frågesportspel med några vänner. En fråga var ”Vad betyder det engelska ordet ’fudge’?”. Vi svarade ”kola” och fick rätt av spelledaren, fast egentligen stod det ”en mjuk kola”. Det var ju tillräckligt nära för att vara rätt. Vi visste ju vad det var. En annan fråga var ”Vad heter det verktyg man använder för att skrapa rent hästars hovar?”. Vi svarade ”krats” och fick rätt fast det egentligen stod ”hov-krats”. Det var ju uppenbart att det handlade om hästar. ”Vad tillverkar företaget Intel?” var en tredje fråga. Vi svarade ”processorer”, fast svaret var ”mikroprocessorer”. Är det nära nog? En mikroprocessor är visserligen också en processor, men hade frågan varit ”vad tillverkar Harley Davidson” och vi hade svarat ”cyklar” hade det varit konstigt att ge rätt bara för att motorcyklar tekniskt sett också är cyklar. Vi hade ju inte kunnat svara ”saker” på någon av frågorna och få rätt, trots att både cyklar och processorer är saker.
Hur nära det perfekta måste något vara för att vara rätt? En åsikt kan vara att det måste vara det perfekta för att vara rätt. Man kan fortfarande säga att det var rätt att ge oss rätt för ”kola”: för det rätta svaret, det perfekta svaret, var ”kola”. Det stod fel på kortet. En annan syn på det är att det perfekta är för högt kriterium att ställa. Visst är det perfekta bra, men det borde inte krävas för att det ska vara helt rätt. Om man säger att Ludvig den sextondes fru hette ”Mari Antoinette” så vet man uppenbarligen vem man pratar om, även om hon dels egentligen kallades för”Marie-Antoinette”, som ett dubbelnamn, och sedan i själva verket hette Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike. Det finns ett intervall mellan det perfekta svaret och det helt felaktiga svaret, och en bit av det intervallet bör räknas som godkänt svar.
Jag tror att vi oftast tänker på det här sättet. Vi tänker också att det där intervallet flyttas åt olika håll beroende på hur svår frågan är. Är frågan lätt så kräver vi ett mer exakt svar, är frågan svår så godtar vi att det är mer fel. Även sammanhanget spelar roll – vad är syftet med frågan? Om det är handlar om att ta körkort kanske det måste vara väldigt rätt. Hur mycket har man fått lära sig innan? Om frågan handlar om något man borde kunna så är man hårdare i bedömningen. Hur mycket kan de andra som svarar på frågor? Om det är lite som skiljer deltagarna åt så blir man petigare, för att kunna skilja ut en vinnare. Och så vidare. Det innebär att det inte bara är frågan och svaret som spelar roll, utan även vad den som håller i kortet och ställer frågan och ser det rätta svaret tänker. Hur den personen bedömer de andras kompetens (om det kommer bli svårt att kora en vinnare), den personens egen kompetens (alltså om de tror att frågan var lätt eller inte), och naturligtvis deras syn på rättvisa. Det är ju inte rättvist att ge rätt för något som är fel.
Det här handlar naturligtvis inte bara om frågesportspel, utan även om undervisning i skola och högskola, formulär inskickade till skatteverket, regel och lagbrott som utreds av ordningsvakter och polis. Den som gör bedömningen är en aktiv deltagare, även när den faktiska prestationen och den perfekta prestationen är enkla ting, såsom ordet ”kola”. Det är viktigt att bära med sig. Tänk hur svårt det blir när det finns många ord eller beteenden. Bra nog kanske borde vara rätt ibland.