“Samlade Verk” är mysig men lite lång

Lydia Sandgrens Samlade verk
23 centimeter närmare bestämt.

Den här texten går att lyssna på (och ladda ned via de tre prickarna bredvid spelaren).

Tidigare i år skedde en kulturdebatt i Sverige där kulturjournalisten Åsa Beckman kritiserade andra kulturjournalisters positiva recensioner av Lydia Sandgrens debutroman Samlade Verk i en artikel i DN. Kritiken av kritiken försvarades genom kritik av kritiken av kritiken. Allt det här gick mig förbi. När jag nu efter att själv ha läst Lydia Sandgrens bok och letat upp och läst många av recensionerna och debatten kring recensionerna tycker jag att det fortfarande finns en del att säga. Men inte så mycket om recensionerna eller kritiken, där tror (hoppas!) jag att vi är klara nu, utan om själva boken.

Jag tyckte om den här boken. Den var mysig. Lite lång kanske. 689 sidor. Det hade nog räckt med 550 sidor. Inte så att det är ett fel i sig att en bok är lång och det är också en bra grej för en debutant, tänker jag, eftersom det står ut i mängden, men längden på en bok måste höra ihop med den sorts historia som berättas.

Att läsa böcker är jobbigt. Jo, det är det, håll inte på nu. Saker man gillar kan ändå vara jobbiga. Kanske inte lika jobbigt om man lyssnar på den som ljudbok, men även då: 28 timmar! Lyssnar du en halvtimme till och från jobbet och så lite när du städar tar det ändå en månad. Det är ändå ganska länge. Vad för sorts historier klarar att hålla ens uppmärksamhet så länge?

Ett första svar är spänningshistorier. Man vill veta hur det går och måste därför läsa vidare. Kanske ges några pusselbitar i taget så att man får känslan av att man kan ”lösa” berättelsen bara man hänger med ordentligt. Eller så händer det spännande saker. Krig! Mord! Sex! Och sådant. Ett stegrande berättande upp mot ett crescendo av Avgörande Händelser.

En annan sorts böcker som kan vara väldigt långa är böcker där den egentliga handlingen inte är så viktig, utan poängen är istället karaktärerna och deras inbördes relationer och personliga utveckling. Man tycker om dem, eller åtminstone bryr sig om dem, och får följa dem under lång tid och veta vad som händer dem. De blir lite som ens vänner. Eftersom sådana böcker kan vara lite hur långa som helst är det inte ovanligt att man istället delar upp dem på flera böcker. Vilhelm Mobergs utvandrarserie och Kristina Sandbergs böcker om Maj, Att föda ett barn och så vidare, hade nog kunnat vara en bok om det inte hade blivit så förfärligt svårt att hålla i den.

Det här är det första problemet med boken. Från och med nu kommer jag förresten avslöja saker om handlingen, så vill du inte veta vad som händer kanske du ska sluta nu. Fast grejen är det inte är så mycket av ett avslöjande. Det är det som är problemet: det framställs i början som att det är en bok i den första kategorin, där det finns saker att avslöja, medan det egentligen är mer en bok i den andra kategorin, där det oftast inte finns det. Eller inte lika stora avslöjanden i alla fall, eftersom boken inte kretsar kring en stor frågeställning som ska besvaras: ”Vem mördade domprosten?”.

Samlade Verk har tre parallella historier (eller fyra, beroende om man räknar vinjetterna till vissa av kapitlen som en separat historia) där en utspelar sig i nutid, där huvudpersonen Martin Berg är en femtio år gammal förlagsredaktör, och en utspelar sig i Martins ungdom. Martin i nutiden går runt och puttrar på, kokar kaffe, kanske tränar lite, går till kontoret. Plockar bland papper. Sånt där som män som typ jobbar på företag gör. Nutiden uppfattas som huvudberättelsen i boken eftersom den kommer först och dessutom för att det bara är möjligt att minnas vad som har hänt men inte möjligt att minnas sådant som ska hända. Premissen, som vi läsare upplever det, är alltså att vi får reda på något som har hänt och får sedan följa historien som förklarar hur det blev så. Det här är standardberättande inom kriminalgenren.

”Brottet” i detta fall, eller rättare sagt frågan som ska besvaras, är att Martins fru Cecilia är försvunnen. Vad hände egentligen? Varför försvann hon? Men försvinnandet har inte precis skett i Martins nutid, när boken utspelar sig, utan sedan femton år tidigare. På sätt och vis kommer vi in lite sent i berättelsen eftersom det var så länge sedan bokens huvudfråga var aktuell. Och det är inte något brott det handlar om. Varken han eller hans nu mer eller mindre vuxna barn tror att något har hänt Cecilia. Nej, hon bara försvann. Det är allt man får veta i typ första halvan av boken. Det är lite väl lite kan man tycka, om det som är bokens stora fråga, men vi trogna läsare kämpar på. Vi får lite spridda ledtrådar till att detta har påverkat familjen negativt, fast bara lite grand egentligen, på det hela taget verkar detta inte har orsakat några stora sår. Vilket i sig är lite konstigt, både i verkligheten och för någon som väljer det som utgångspunkten för en bok. Lite trauma skapar ju dramatik. Som det är nu verkar det ju inte jätteviktigt att hitta svar. Både han och hans barn är vettiga, trevliga människor som det går rätt bra för. Dottern verkar mest tycka det var lite märkligt, nu så här i efterhand. Mamma bara plockade ihop sina grejer och drog. Lite konstigt gjort, liksom. Men sånt är livet, tänker hon: en bra inställning som man kan inspireras av.

Allteftersom boken fortsätter (och det är vad den gör: den bara fortsätter, oavsett om det händer något eller inte) så börjar dottern, Rakel, få lite mer att göra. Detta är bokens tredje parallella historia. Rakel går på lite fester och pluggar ibland. Hon vill inte gå på fest, det är författaren tydlig med, men hon gör det ändå. Det händer egentligen ingenting på festerna. Efter ett tag börjar hon leta lite efter mamman när hon läser en tysk bok som hon tror handlar om Cecilia. Nu är vi nästan av slutet av boken. Man skulle ju kunna tänka att det skulle väcka en massa känslor att hitta en sådan bok. Att Rakel skulle känna sig sviken och kanske till och med att hon föraktar sin mamma för att ha övergett familjen och leva vidare på andra sidan Östersjön utan ett knyst. Om Rakel känner så framkommer det så pass mycket i undertexten att i alla fall jag inte fattade det. Jag tycker hon verkar rätt OK med det hela ändå, mest att det är lite spännande. Mamma gick utan hejdå för femton år sedan. Kul att se vad hon har haft för sig!

Så det är vad som händer just nu. Lite mer hände det förr, det får man ändå säga, när Martin var ung. Det börjar med gymnasiet där han hänger mycket med en ny kompis, Gustav. De går på fest, lyssnar på musik och pratar lite om kultur ibland. Inte så mycket om kultur, och det verkar mer som att de vill verka duktiga än att de faktiskt är det. Poserande pratar om Wittgenstein. Där har man ju varit. Lite skämskudde ibland när man läser kanske. Ja håhå jaja, se ungdomen. Sen blir det mer fest och Gustav börjar på konstskola.

Det här är Martin Bergs liv i korthet: Han blir kompis med Gustav på gymnasiet, läser filosofi och vill skriva en bok. Han dejtar lite under sina tonår och tidiga tjugoår. Han träffar Cecilia, en hyperbegåvad tjej, och de blir ihop. Han och Gustav, som är en lovande konstnär, drar till Paris ett år med en gemensam kompis. Han och kompisen som han var med i Paris startar förlag medan Gustav målar tavlor som säljer jättebra. Martin och Cecilia får barn, och sedan barn igen. Cecilia får en förlossningsdepression (tror jag) och det yngsta barnet har kolik så Martin får fixa mycket. Nio år efter första barnet föddes blir Cecilia äntligen klar med sin doktorsavhandling. Någon vecka efter det sticker hon iväg utan att göra så mycket väsen av det. Martin puttrar på i sitt liv tills dåtid blir nutid i boken.

Som ni märker händer det inte så mycket, eller ungefär så mycket som det brukar göra i ett liv. Det är småtrevligt mest helat tiden och egentligen ganska trevlig läsning. Men så var det detta med den Stora Frågan. VARFÖR? Varför försvann hon?

Strukturen hos berättelsen jobbar mot innehållet i berättelsen. Bokens struktur är skriven som om det var den stora frågan som boken byggde på. Men boken handlar inte om det. Även om karaktärerna närmast säger till oss att inte tänka så mycket på det här med Cecilia och hennes försvinnande, eftersom de ju klarar sig bra ändå och inte själva är så påverkade av det hela, tvingar den berättande ramen in oss i en sådan förväntan.

Medan premissen för boken och strukturen inom boken, med hopp mellan dåtid och nutid, ger intrycket av att vi ständigt borde få ledtrådar till varför nuet är som det är genom att titta på det förflutna, så visar berättandet istället att ett helt vanligt liv är helt okej. Det är som romanen Stoner, av John Edward Williams, som handlar om en ganska medelmåttig persons liv men som blir fängslande på grund av sin futtiga mänsklighet. Det är bara ett liv. Hade Samlade Verk bara varit Martin Bergs livshistoria hade den varit betydligt mer njutbar, och klarat av sina 689 sidor. Men när den är strukturerad som en spänningsroman behöver den helt enkelt vara mycket mer spännande för att kunna vara så lång.

Därtill kommer den oundvikliga upplösningen. Sakta inser vi att det inte rimligtvis kan komma en förklaring på varför Cecilia försvann. Ju mer vi läser utan ledtrådar att vi får några ju mer inser vi att det är för lite kvar av boken för att kunna förklara det på riktigt.

Det finns kanske några möjliga förklaringar. Kanske ska vi läsa in att hon drar för att Martin var otrogen några gånger. Det skrivs om detta några gånger, men otroheten får som allt annat i boken inga konsekvenser. Inte heller verkar Martin känna någon ånger. Det framgår inte heller att hon vet om otroheten, men det är ju rätt rimligt att lämna honom om så vore fallet. Kanske lite taskigt att överge barnen i och för sig.

Eller kanske ska vi läsa in att det är begränsningen av familjelivet som är orsaken, att hon vill bli fri och kunna arbeta. Hon är enormt begåvad, det tröttnar Sandgren aldrig på att berätta för oss. Hon kan mängder av språk. Imponerar på alla. Oerhört vacker också. Det är mer berättande än gestaltande av denna intelligens, det får man ändå säga, men det är också ett av problemet med att välja att ha en enormt intelligent person med i boken. Ens läsare kommer inte fatta om man visar hur intelligent hon är, så då kommer de bara känna sig dumma. Och det är också svårt att visa att nån är intelligent, eftersom det ställer stora krav på en själv att vara ännu mer intelligent. Lättare att berätta det istället. Men hur som helst, hon kan en massa språk, skriver och forskar som ingen annan, är jättevacker och alla vill ha henne och är en musa för konstnären Gustav. Sa jag att hon också kan måla? Jättebra, till och med. Kanske bättre än Gustav som är Sveriges största konstnär. Kanske drar hon på grund av detta, att hon inte fick vara allt detta?

Ja, kanske. Jag vet inte. Boken bryr sig inte. Kanske finns det en undertext man ska fatta, och skulle fatta om man läste om den noggrant och tänkte efter ordentligt. Men den är så himla lång! Det orkar man ju inte.

Det måste ju så klart inte komma ett svar. Det kan ju vara ett svar i sig. Att Rakels femtonåriga undran, oro, sorg och sökande efter svar slutar med ett icke-svar. Det är ett ganska bra sätt att ordna det på, att vända på steken – både på idén med ”En Stor Fråga” som struktur hos en bok och på tanken att sanningen om trauman är nödvändig för att bli fri. Toppen! Saknas bara det här med Rakels undran, oro, sorg och sökande. För detta finns som sagt inte egentligen i boken. Och så hade hon ju behövt träffa sin mamma i slutet också, för nu slutar boken (spoiler!) innan hon gör det. Alltså typ precis när Rakel har knackat på dörren. Som om det ska komma en uppföljare sen.

Det finns ju lite andra problem också med boken, som att språket är av lite varierande kvalitet. Det är lite ungdomligt och inte så litterärt eller hur man ska säga. Inte så välvalt. Ofta får man veta lite för mycket om vad folk gör, hur de hänger sina jackor på stolen, sätter ned ölglaset med en ostadig hand eller springer efter sista spårvagnen hem. Vid varje enskilt tillfälle är det inget fel med det, men det blir lite mycket. Särskilt när det inte leder någonstans – ingen av dessa saker betyder något. Det är en sak att berätta om hur man hänger jackan om det ger läsaren en omedveten ledtråd om att personen inte tänker stanna länge. Eller den ostadiga handen signalerar att personen blev mer upprörd av något som hände än vad vi läsare tror, på grund av något vi ännu inte vet om. Och ibland behöver man ha lite lokalfärg, med exotiska fenomen som spårvagnar, för att sätta stämningen. Men handlingen är ändå det viktiga. Jag bryr mig egentligen inte om hur jackan var. Faktum är att jag inte bryr mig om att de är ute och dricker öl. Kul för dem förstås, men 1) de är inte jag, och 2) de finns inte på riktigt.

En slumpmässigt vald sida, sida 379. Rakel är ute och går och vi får reda på att hon vill gå hem men inte gör det eftersom hennes pappa kommer tjata på henne och berätta om sina tankar, vilket tråkar ut henne. Hon tänker på att hennes pappa inte jobbar så mycket med sin egen bok, och jämför det med hur början på en Bruce Springsteen-låt är öppen som en väg. Ja, det är en metafor som först låter bra men som blir mer oklar ju mer man tänker på den. Rakels kompis hör av sig och säger att hon är ensam, vilket Rakel betvivlar, men Rakel accepterar motvilligt att ta en öl med denna kompis. Rakel har just börjat fundera över sin mammas försvinnande, men bestämmer sig för att inte säga något till kompisen om detta. Varför vet inte Rakel, och inte vi heller. Plot twist! Kompisen är ensam! Kompisen sitter vid ett rangligt bord och har enorma solglasögon. Det är ett av de mindre borden, det får plats ungefär två eller tre personer, så det kan inte sitta fler glada människor där. Detta gör Rakel glad, hon vill vara själv. Kompisen har nyblonderat hår, och får snälla ord från Rakel angående detta. Kompisen tycker Rakel ska köpa en öl.

Det är inget fel med den sidan, strängt taget. Den oklara metaforen med Bruce-låten och mängden tid som läggs på hur bordet står och hur många som får plats är kanske inte hundra procent, men det är inte jätteproblem. Problemet är att alla sidor är så här, och att det är så många av dem. Jag behöver inte veta allt det här. Ta bort! Det hade kunnat vara några meningar för att sätta omständigheterna och sedan hade man kunnat hoppa till det viktiga.

Men boken vet inte vad som är det viktiga. Det är inte samspelet mellan människor, deras samtal och personlighetsdynamik och så vidare, för det finns få längre dialoger om något som känns… substantiellt. För en så lång bok så är alla avsnitt korta. Vi landar aldrig i någon enskild scen, där saker får utspela sig, saker som är viktiga för personernas relationer och handlingen. Det hoppas fram och tillbaka i tiden, mellan olika platser och händelser, hit och dit. Allt är mysigt, som sagt. Men… inte så intressant? Om då inte samspelet mellan människorna är det viktiga då måste handlingen, storyn, frågan, vara det viktiga. En sån bok har ofta korta avsnitt med en liten pusselbit i varje. Men då måste det finnas en pusselbit där också. Och det finns inga. Det finns inte ett pussel att lägga.

Så varför är den så himla lång då? Svaret ges faktiskt i en intervju med Lydia Sandgren i Expressen. Det var viktigt att den var lång, för då skulle det vara mindre jobbigt att misslyckas. Ger man sig in på något som är nästan omöjligt och det inte går då är det ju inte så konstigt, det behöver man inte skämmas för. Att ett förlag inte vill ge ut en 689 sidor lång debutroman är ju inte konstigt, det kunde man ju förstå, och hon har äran i behåll.

I mina öron är det här lite märkligt resonemang av någon som är legitimerad psykolog. För det är hon, Lydia Sandgren. Alltså det känns som en typ av dum strategi folk ägnar sig åt och som psykologer ägnar tid åt att få en att sluta med. För det är ju bara dumt. Bättre att göra något som faktiskt går att göra och leva med ett eventuellt misslyckande som en fungerande vuxen, kanske psykologen skulle säga. Och ha chans att faktiskt lyckas om det nu blir så. För det händer ju oftare med sådant som inte är omöjligt, och det är strängt taget roligare att ibland lyckas än att alltid misslyckas men med hedern i behåll.

Men nu är ju inte jag Lydia Sandgrens psykolog, jag är inte psykolog alls faktiskt, så gör hon det och berättar villigt om det i media kanske det är en bra grej ändå. Hur som helst, trevlig bok. För all del, läs den, det är en mysig upplevelse. Men lite lång, kanske.

Hur tar man semester?

Under andra halvan av vårterminen har jag och många andra haft min arbetsplats ett fåtal meter från min säng, platsen där jag tillbringar en stor del av min lediga tid. Min arbetsplats är praktiskt taget bredvid min soffa, där jag också är många timmar när jag är ledig. Dessutom är det som nu blivit min arbetsplats också samma plats där jag normalt sitter på kvällarna: den digitala delen av mitt liv. Självklart har det inneburit att skillnaden mellan arbete och vila har blivit mindre tydlig. På många sätt har det varit njutbart: den trötthet jag kunde drabbas av när jag kom hem från jobbet är nu borta och jag är piggare på kvällarna. Jag hade inte insett innan hur arbetsamt det var att vara på jobbet.

Å andra sidan har den lediga tidens skimmer bleknat. Att få vara hemma var något att se fram emot. Även om ledig tid även nu är annorlunda än arbetstid eftersom man då inte behöver jobba så är det svårare att mentalt dela av arbetstiden från fritiden. Att komma hem hjälpte till att göra den avdelningen.

Nu börjar en sommar börjar där de flesta tidigare planer blivit inställda och man bara så sakteliga börjat göra nya, mindre, planer. Jag inser att jag sitter på ”jobbet” även på helgen och försöker komma på hur det är att vara ledig. Snart kommer semestern. Hur är det man gör egentligen? Hur tar man semester?

Alla som har drabbats av sömnlöshet kan känna igen sig i problematiken när man medvetet ska göra något man brukar göra automatiskt. Man ligger där och vrider sig, lägger av täcket, fluffar upp kudden, dricker vatten, räknar får, mediterar och så vidare: allt för att somna. Samtidigt är sömn att inte göra något, så varje sak man gör motverkar syftet.

Man kan tänka sig att semester funkar på samma sätt: att ta semester är att sluta göra saker. Sluta gå upp tidigt på morgonen, sluta åka till jobbet, sluta använda Excel. Kvar blir fritidsaktiviteterna ”Netflix på soffan”, samt någon måltid då och då. Nu har redan flera av dessa saker fallit bort av sig själva redan innan semestern kom, som att gå upp tidigt och åka in till jobbet. Det finns inte så mycket kvar att sluta med. Efter ett tag känner man nog att det borde finnas mer än det att göra ingenting: semester är inte ett intet utan ett något. Semester är inte frånvaron av aktivitet utan annan aktivitet.

Det är också ett sätt att tänka på semester som nog känns igen: arbetet som ett nödvändigt ont. Man har mängder av intressen, saker som man vill ägna sin tid åt. Men samtidigt behöver man få in pengar för att kunna äta, bo och betala bredbandet så man säljer sin tid till någon som vill köpa den. Även om det arbete man gör är roligt och intressant så skulle man ändå inte komma till jobbet om man inte fick betalt, det är mer något på pluskontot för just det jobbet jämfört med ett annat som är mindre intressant. Att ha semester är att ägna sig åt alla dessa andra saker, att göra allt det som man egentligen vill göra.

Ett tredje sätt att tänka är att säga att den viktiga aspekten är förändring. Att slippa krav och förpliktelser och kunna göra som man själv vill är förstås viktiga delar av att vara ledig, men den gemensamma faktorn är förändring. Det gäller nog särskilt de som faktiskt gillar sitt jobb så mycket att de nog skulle kunna tänka sig att göra det utan lön, om det nu vore möjligt. Vad är semester för en sådan person? Jo, förändring, och det är grunden i all semester, enligt detta sätt att tänka. Anledningen till att jag känner att det det är svårt att känna mig ledig på helgen är att det är så lite förändring: samma miljö, samma antal personer, samma dator, samma promenadstråk. Uppmaningen ”håll i och håll ut” har tills helt nyligen inneburit att man inte ska ge sig av och byta miljö, utan stanna där man är och träffa så få andra människor som möjligt. Inte ändra på något.

Vad ska man göra då, för att faktiskt lyckas vara ledig, om semesterkänslan inte infinner sig av sig själv? När det handlar om sömnlöshet så kan det faktiskt finnas tricks som lurar en att somna. Jag brukar oftast lyckas besegra sömnlösheten genom att gå upp och äta något. Det blir lite av en nystart. I det här fallet kanske det handlar om att tvinga fram ett miljöombyte, nu när man faktiskt får ge sig av. Att göra det, även om det inte känns som att man kommer kunna känna sig ledig på den andra platsen heller. Lite av ”fake it ’til you make it”. Skriva ned en lista på saker man gör på semestern men inte annars och bara sätta igång och göra dem, oavsett hur det känns. Jag har en arbetsvecka kvar innan jag blir ledig, och det är lika bra att börja med listan redan nu. Skriva upp sådant som “ligga i solen”, “vända på dygnet”, “göra så att blommorna blommar” och “myggor som svalorna tar”, och allt det där andra som gör det lite somrigt så att det blir en sommar. Vad står på din lista?

Stå ut

Var tredje marshmallow är ett virus

Ett återkommande budskap från myndigheterna just nu är ”håll i och håll ut”, alltså att man ska fortsätta med “social distansering” fastän det börjar bli tråkigt.

En av de viktigaste sakerna man kan försöka bli bra på är att att avgöra när man ska agera på något som är dåligt och när man inte ska göra det. Ta en ordentlig förkylning till exempel. Det finns halstabletter, huvudvärkstabletter, nässpray och halsspray som minskar symptomen, men det finns egentligen inget att göra åt själva sjukdomen. Det handlar bara om att vänta till det blir bra av sig själv. Att vänta på det här sättet är något vi lär oss som barn, till exempel när vi är förkylda och lider: vi kommunicerar vårt lidande med skrik och gråt och våra föräldrar ser på oss med medlidsamma ögon men gör ingenting, mer än att trösta oss. ”Hur kan det få vara på det här sättet?” skriker vi, och de säger bara ”jag vet, jag vet”, som om det vore ett svar på frågan.

Ett barns liv handlar mycket om att stå ut. Att stå ut är något vi lär oss och vi sedan som vuxna hjälper oss själva med att klara av. Barn vill inte vänta på middagen, de vill redan vara framme på landet, de vill inte hålla sig vakna längre, de vill inte sitta still, de vill göra något annat. Barn ägnar sig mycket mer åt att stå ut under en dag än de flesta vuxna. Dels eftersom vi vuxna mest gör sådant vi själva vill och för att vi lärt oss att vilja det som ändå är omständigheterna, men också för att vi har lärt oss att tänka bort från det som är det jobbiga.

Det finns ett berömt exempel på detta, kallat Marshmallowtestet och som finns beskrivet i en bok med samma namn av Walter Mischel. Det är ett experiment som går ut på att ett ungt barn presenteras för en situation där det finns en marshmallow (eller en kaka eller liknande) på bordet. Experimentpersonen förklarar att hen nu kommer lämna barnet ensamt i rummet och komma tillbaka alldeles strax, och om barnet inte äter upp marshmallowen så kommer den få två marshmallows senare. En del barn klarar av att vänta, och får därmed mer gott, andra klarar det inte utan vill ha belöningen på en gång. Mischel menar att huruvida personen klarar detta eller inte kan (på en statistisk nivå) förutsäga mycket om personens framtida liv, som framgång i skola och arbete. Denna slutsats har på sistone kritiserats, men den generella tendensen är tydlig: de barn som klarar av att se ”kallt” på marshmallowen klarar av att låta den ligga, medan den som ser ”varmt” på den äter upp den. Att se ”kallt” på den är att tänka sig den som en del av en tavla, eller som ett moln eller något annat som inte kan ätas, medan att se ”varmt” på den är att tänka in sig i hur den sega texturen kommer kännas mot tänderna och hur underbart det kommer smaka när man väl får äta den. Att stå ut handlar mycket om att distrahera sig själv från det man står ut med. Andra sätt som barnen använder sig av är att hitta på sånger för att sysselsätta sig, rabbla ramsor om att de inte ska äta den eller rent fysiskt med den ena handen hindra den andra från att ta den. Att ägna sig åt något annat så att man inte blir så medveten om det som är det jobbiga.

När det gäller en förkylning så har man i och för sig inte så mycket val om att stå ut med eller inte, kan man tycka. Oavsett vad man gör kommer man bli frisk från den, om man inte har ett extremt svagt immunförsvar. Men precis som för barnet i marshmallowtestet ställs vuxna inför situationer där de faktiskt kan välja. Det kanske handlar om precis samma sak: säga nej till den där efterrätten som kommer göra en tjock eller säga nej till glaset med vin, eller så handlar det om något större. Att stå ut med sitt jobb, fast man skulle kunna sluta. Stå ut med en partner man känner sig begränsad av.

Den gamla grekiska och romerska filosofiska traditionen stoicism högaktade denna förmåga att koppla bort känslolivet från agerandet och istället handla enligt dygden. För dem handlade det inte bara om att det skulle leda till något gott i slutändan, utan att den dygdige personen också är den lycklige personen. ”För ett lyckligt liv är det aldrig avgörande, huruvida man känner smärta eller inte. Ty ett sådant liv beror endast på dygd” säger t ex Zenon. Självkontrollen som sådan gav lycka och välbefinnande, den högsta dygden.

Idag tänker vi kanske på lite liknande sätt, även om vi inte skulle hänvisa till just dygden. För oss nu så handlar att härda ut mycket mer om att tro på löftet om en bättre morgondag eller instrumentella värdet i något. Man står ut med sin relation för att man tror den kommer bli bra senare eller med sitt jobb för att man behöver pengarna. Risken är att man blivit så bra på att stå ut att man ”gör det av bara farten”, fastän man nog egentligen inte tror på löftet (det kommer inte bli bättre) eller på att instrumentet behövs för att få värdet (man kan tjäna pengar på andra jobb). Vi är bättre på att reagera på förändringar än på situationer: är det dåligt och fortsätter att vara dåligt, men precis lika dåligt, finns det en risk att man inte gör något just därför. Om jag stod ut idag så är det enda rimliga att också stå ut imorgon.

Oavsett om det handlar om relationer, jobb eller desserter är den viktigaste insikten man kan göra är att inse att det finns ett beslut att fatta. Det finns ofta något att göra: göra slut, säga upp sig eller tacka ja. Jag är inte heller här först på bollen, stoikern Epikuros skriver några hundra år före Kristus att: ”Dryckeslag och upptåg, sexuella utsvävningar eller festande på god mat ger ingen grund för ett gott liv. Det når man däremot genom nykter eftertanke, genom att noga överväga skälen för att välja eller undvika något och genom att göra sig av med de gängse åsikter som vållar den största ängslan”. Det handlar inte om att säga nej till allt, utan att överväga skälen till varför man gör det man gör. Det är ett aktivt beslut att stå ut.

Jag tänker att detta även är något man gör med en förkylning eller något annat man inte kan undvika. Även om det handlar om något man inte kan undvika så har man faktiskt ett alternativ: lidande. Poängen med ”att stå ut” är att minska sitt lidande genom olika psykologiska tekniker. Risken med att inte aktivt stå ut är att man istället gör något annat som är mer skadligt.

Så även om myndigheternas påminnelse att ”hålla i och hålla ut” ekar tom och känns som något ens förälder säger åt en så är det viktigt att komma ihåg att det här är något vi gör medvetet. Vi hittar på alternativ till det vi egentligen vill göra, precis som föräldrar hittar på en lek i bilen för att få tiden att ”gå fortare” och hjälpa en att stå ut. Vi behöver, nu i vår situation, hitta på egna lekar, alternativ och möjligheter för att orka. Om vi bara låter det vara är risken stor att vi av misstag gör något dumt, äter upp vår marshmallow och får en andra våg av smittspridning. Och dessutom, lyckas vi kontrollera våra känslor finns alltid möjligheten av att nå den sanna stoiska lyckan.  

Citat hämtade från Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden och renässansen, i urval av Konrad Marc-Wogau, 1970 Bonniers. Bild baserat på foto av carolyn christine på Unsplash.

Så, vad jobbar du med?

Du är på en fest och står och småpratar med någon du inte känner. Nästan alla sådana samtal börjar med att man berättar om sig själv och frågar om den andre. Det går att komma runt det om det finns ett tydligt gemensamt samtalsämne, som varför ni är på festen eller om ni är utklädda på något sätt, men till slut behöver man gå igenom vem det är man pratar med egentligen. Det är nästan oartigt att inte göra det. Så vad säger du? Hur förklarar du för den andre vem du är?

Arbete, utbildning, bostadsort, födelseort och hur du fick din nuvarande lägenhet är standardfrågorna i Stockholm i min ålderskategori. Sedan kommer man kanske in på vad man har för hobbies och vad man tycker om Tiger King, eller vad som råkar vara den allmänt sedda TV-serien just då. När detta är avhandlat har man genomfört det sociala handslaget och kan prata om vad man egentligen vill prata om.

Det här kan kännas ganska begränsande. Man vill kanske inte bli definierad utefter sin utbildning eller sitt arbete. Vi har olika kategorier i våra huvuden som vi använder för att hålla reda på saker, men sådana kategorier kan också vara missvisande. Om du säger “advokat” som svar på frågan vad du jobbar med så vet du att personen du pratar med, åtminstone ganska sannolikt, kommer få en mängd förutfattade meningar om dig. Vad du tjänar, var du bor, hur du ser på människor, kläder, sanning, rättvisa, och så vidare. Samtidigt kan du inte direkt bemöta dessa på ett naturligt sätt, eftersom du ju faktiskt inte vet om personen tror det här om dig. Att säga “Jag är advokat, men jag tjänar inte så bra och jag tror på en absolut sanning” skulle nog ge ett ännu mer felaktigt intryck av dig som person, om du nu inte råkar vara lite ängsligt lagd. Så hur gör man då för att ge en korrekt bild av sig själv?

I kommunikation är sådant som är mindre sant ibland mer sant. Tänk dig att du håller på med charader och ska visa att någon åker bil. Antagligen håller du fram händerna som om du greppade en ratt och låtsas svänga fram och tillbaka på den, ungefär som bilförare i gamla filmer. Men i verkligheten svänger man förstås inte fram och tillbaka så mycket, då skulle man ju pendla fram och tillbaka på vägen, utan oftast håller man ratten stilla. Problemet är att man om man gör så i charaderna är det lite oklart vad man håller i, och svängandet visar tydligt att det just är en ratt. Så genom att göra något som man inte gör med bilar, visar man att man är i bilen. Den felaktiga representationen av handlingen är en mer korrekt representation för att kommunicera handlingen.

Så här är det ofta med kommunikation, tycker jag. Vi väljer att inte säga saker som är sanna för att vi inser att det för den andra personen skulle ge en felaktig uppfattning av det vi försöker säga. Det kan till och med vara så att vi säger sådant som inte är sant för att det blir mer sant än det missförstånd som sanningen skulle orsaka. I kommunikation tar vi hänsyn till mottagarens förståelse.

Ett sätt att säkerställa förståelse är genom att undvika detaljer. Generella beskrivningar är förenklande och därmed i någon mening felaktiga, men det finns en outtalad överenskommelse mellan talare och lyssnare att man inte berättar alla detaljer först. Istället börjar man med den stora bilden och går in på detaljer senare. Förklarar man hur en bensinbil fungerar kanske man börjar med att säga något i stil med: “bensin pumpas in i motorn där den antänds och exploderar och den kraften trycker på stavar som är kopplade till hjulen som får dom att snurra”. Därefter går man in på lite mer detaljer, kanske: “en sådan stav kallas en kolv, och explosionen sker i en cylinder, och det som händer när du gasar är att det kommer in mer bensin i motorn. Men det räcker inte med bara bensin utan det behövs också luft…”. Och så vidare.

De här inzoomande beskrivningarna finns också i historieberättande. Klassiska sagor börjar ofta med generella beskrivningar – “det var en prinsessa som bodde i ett land långt borta” – och går sedan in på mer och med detaljerade beskrivningar – “och prinsessan styrde landet med järnhand, för hon var mycket olycklig”. Modernt historieberättande använder istället ofta andra tricks för att förmedla vem karaktären är. Vi kanske får reda på någon liten detalj ur personens liv, ett ögonblick som säger mycket om vem den personen är. Personen köper en fin läderväska och lurar försäljaren att tro att den är skadad och lyckas därmed få ned priset. Nu vet vi att personen är en sådan som använder fina läderväskor, är tillräckligt självsäker för att försöka pruta och oärlig nog att lura andra för sin egen vinning. Den här händelsen måste vara konsistent med andra beskrivningar av personen, men vi är samtidigt medvetna om att en sådan här liten episod inte är hela sanningen om en person. Vi kanske sedan få se personen ta hand om sin gamla mamma på ett ömsint sätt, och får då en mer komplex bild av en person mer både goda sidor och sidor som är mindre hedervärda.

Att möta en person på en fest är att berätta historien om sig själv. Det går inte att komma runt det. Även om du säger “jag tycker det är så tråkigt att alla ska prata om sig själva” så är det också något som berättar vem du är. Dessutom, i brist på information så finns risken att den du pratar med skapar sig en helt egen bild av dig, baserat på saker som du inte har någon aning om att du förmedlar. Kanske blir det en rättvis bild av dig, men risken är stor att det blir ett oavsiktligt dåligt urval av fakta som den baseras på.

Det är bättre att äga situationen, inse att det är vad man håller på med och göra vad man kan för att ge en korrekt bild av en själv, alltså det man själv tänker är en korrekt bild. Det första steget är att inse vem som sitter i publiken: vem man pratar med. Mötet är mellan två personer, du som talar och den som lyssnar, och du har också förutfattade meningar om den du pratar med. Det är bra att inse dessa. Det andra steget är att föreställa dig hur du framstår för personen, redan innan du säger något. Det är så klart väldigt osäkert vad den andra tänker, och du har säkert fel om en massa saker, men tack och lov finns det många möjligheter att förändra och komplettera under ett samtal. Det tredje steget är att fundera ut i vilken grundkategori som du bör hamna i lyssnarens huvud för att bli så korrekt representerad som möjligt, och det fjärde steget är att fundera ut vilken berättarteknisk strategi som förmedlar detta på det bästa sättet.

Det kanske verkar lite manipulativt och det är så klart att man inte gör det här så väldigt medvetet. Men jag tror att det egentligen är ett ganska schysst sätt att möta någon: att vara medveten om den man pratar med och försöka möta denna person utifrån den personens förutsättningar och världssyn. Det gör att man kan fokusera på det man har gemensamt och minskar risken att man råkar få den andra att känna sig till exempel oviktig, omogen eller dum. Pratar man med någon som är mycket yngre kanske man framställer sin fina utbildning eller sitt fina jobb som något som en del människor har, men som man absolut inte måste ha för att vara en fullvärdig deltagare i samtalet, för att inte stänga ute den personen. Utgångspunkten i samtalet är att den andra personen vill ha både en korrekt men också en positiv bild av dig (och vice versa) och genom att tänka över den andre personens synvinkel gör du din del av detta. Den andra personen vill tycka om dig, och du hjälper till. Varför pratar ni annars med varandra?

När någon frågar vad du jobbar med så har du möjlighet att besvara den frågan på olika sätt. Du kan berätta om din yrkestitel och lämna det där, eller så besvarar istället du en annorlunda, men närliggande, fråga och berättar om vad du har jobbat med just den dagen. Eller berätta om vad du drömmer om att få jobba med, eller hur det kommer sig att du jobbade där – alltihopa sådant som är viktigt när man skriver en berättelse om någon.

När jag själv får frågan kan jag antingen börja med att berätta att jag jobbar på KTH och därefter med en kurs i vetenskapsteori eller så börjar jag med att berätta att jag jobbar på filosofiska avdelningen på KTH och därefter att jag har hand om en kurs som handlar om den filosofiska bakgrunden till vetenskap och forskning. Båda sakerna är sanna, men ger (tror jag) ganska olika bilder av mig. Jag kan också så klart börja med att berätta om att jag jobbar med filosofiska samtal med barn, och bara komma in på KTH-jobbet om någon frågar om det är tillräckligt för att försörja sig på (vilket det ju i dagsläget inte är). Om någon frågar mig om mina hobbies kan jag välja att berätta om att jag brygger öl, eller håller på med musik, eller odlar, eller är med i ett par bokklubbar. Alla sakerna är sanna men ger olika bilder av mig. Vad tror jag att jag har gemensamt med den jag pratar med?

Målet, som jag ser det åtminstone, är inte egentligen att framställa mig själv i god dager. Istället är det att personen ska få en så korrekt bild av mig som möjligt givet det sammanhang vi befinner oss i och den tid vi har pratat, så att mötet blir så bra som möjligt. Om jag bara ska möta någon ett kort ögonblick och sedan antagligen aldrig mer, kanske en kompis kompis man har stött på när man är ute och går, är det okej med en väldigt förenklande bild, så förenklande att den kanske till och med är närmast felaktig. Men för det här mötets skull är den det bästa: personen får en känsla av att ha mött en riktig person som den i någon mån lyckades förstå. Jag tar min del av ansvaret för mötet och bekräftar den outtalade ömsesidiga förståelsen att det finns mer att veta om mig och mer att veta om den andra personen. Jag visar, genom att förenkla bilden av mig själv, att jag inte själv tänker att jag å min sida har fått reda på den fullständiga sanningen om den andra personen. Att det finns mer att upptäcka om oss båda, tillsammans. Kanske en annan gång?

Maj är halv fem en lördag

Mitt på dagen är det lätt att bli lurad och tro att maj är en sommarmånad. Det är först på kvällen, när den råa kyligheten blir uppenbar, som man inser att det är ännu ett tag kvar och att värmen bara ligger ovanpå och inte finns inuti. Man vet att promenaden måste ta slut och att man hela tiden är på väg hemåt. En sommarnatt finns en outtalad möjlighet att bara lägga sig i gräset och somna in till nattens ljud. I maj är dofterna är ännu något dämpade och har inte den där hjärtslitande inverkan på mig som sommarens allra kraftigaste uttryck har. När sommaren är som störst kan jag drabbas av en känsla av otillräcklighet: allt är så underbart och jag är oförmögen att uppleva allt så fullständigt som jag skulle vilja. Sommaren förpliktigar, den kräver något av mig. Maj, däremot, är enbart möjligheter och löften om det som skall komma.  

En vän liknade detta med känslan man kan ha när man är i väntan på något. Det är lördag, och man ska iväg och träffa vänner på kvällen. Det kommer bli fest med människor man tycker om och man ser fram emot det. Men det är ännu ett tag kvar, klockan är halv fem och man håller på att göra sig i ordning: man tar en dusch, spelar musik, väljer ut kläder. Kanske smuttar på ett glas och äter lite chips och känner lite att man fuskar som börjar festen innan festen, men man känner ingen skuld över detta. Det känns som att man lite busigt unnar sig något.

Själva festen förpliktigar. Den är väl egentligen roligare än förberedelsetiden innan, men då är man också medveten om att det är nu det gäller. Det var detta man såg fram emot. Det är nu man ska ha roligt. Man behöver fatta beslut för att göra det ”så bra som möjligt” och därmed om och om igen fundera över hur roligt man egentligen har det och vad man kan göra för att ha det ännu roligare.

Naturligtvis är detta ”måste” inget riktigt ”måste”. Man väljer väl själv om man försöker ”maximera roligheten” eller inte, och kanske att man lyckas maximera mer om man inte försöker maximera. Men eftersom söndagen ovillkorligen kommer efter lördagen, och att jag vet hur denna söndagskväll kommer kännas i väntan på måndagen, tycker jag det är svårt att komma undan denna tanke.

Jag såg en dokumentär förra veckan där de filmade hemma hos en familj och i bakgrunden såg man en lampskärm med skyddsplasten kvar. Det kan naturligtvis bara vara så att den är ny och de inte hade hunnit ta av den än, men min gissning är att den satt kvar där för att lampskärmen skulle fortsätta vara ”fin”. Samtidigt så är den så klart inte ”fin” eftersom den ju är bakom plast. Den är ”fin i sig” men inte ”fin för oss”. Givet att man inte tänker sälja vidare lampan, och givet att det inte finns särskilda skäl att tänka att den kommer bli smutsig snart – man har inget skumparty planerat – så verkar detta lite ”dumsnålt”. Vad är poängen med att köpa fina saker om man inte njuter av att de är fina?

Både maj månad och lördagar halv fem är potential. I denna potential finns alla möjliga utfall samlade, men vi behöver inte ta ställning till något av dem. Vi kan njuta av alla goda utfall samtidigt, trots att en del av dem är ömsesidigt uteslutande och därför inte kan bli verklighet samtidigt.

Å ena sidan är denna njutning som ”att ha plasten på” sommaren, eftersom ens njutande bygger på att det inte är på riktigt. Alla dessa möjligheter är mer eller mindre uttalade fantasier. Att njuta av dem är inautentisk njutning, skulle man kunna hävda. Å andra sidan är dessa fantasier bara njutbara om en av dem blir verklighet: vi skulle inte njuta om vi bara stannade hemma och förberedde oss hela kvällen. Vi skulle inte vilja att det var maj hela sommaren. På det sättet är denna njutning ren: vi hänger oss åt den och vi vet att den är övergående. En annan liknelse: du är och badar i havet och du lyfts upp av en våg från en motorbåt. Du drabbas av en barnslig oförfalskad glädje när du stiger i vattnet för att hålla huvudet över ytan. Men denna glädje beror på att vågen går över: går det ens att föreställa sig en våg om den inte försvinner?

Faktum är, ironiskt nog, att jag är mer grundad i nuet i väntan på festen än festen. Trots att väntan bär med fantasier om hur det kan komma att bli sedan finns det ingen annan stans jag just där och då ska vara, ingenting annat jag skulle kunna göra. I väntan kan jag kan bara vara.

Jag njuter av alla dessa löften som maj ger just eftersom bara ett av dessa kommer infrias. Kanske njuter jag mer av löftena än av verkligheten, det kanske beror på hur sommaren blir, men det säger inte att min njutning är falsk eller att jag skulle vilja ha det på något annat sätt. Det är vågrörelsen mellan det som är och det som kommer som gör livet värt att leva.

Verklighetsflykt

Genom åren har jag vid flera tillfällen fastnat i TV-serien House. Seriens huvudperson är Greg House, en sardonisk cyniker som leder ett team i diagnostik på ett sjukhus. Varje avsnitt går till så här. Det börjar med att vi får se någon som blir dramatiskt sjuk. Efter titelsekvensen ser vi House som gör något konstigt eller elakt som lägger grunden för avsnittets sidohistoria, till exempel att han försöker lista ut om hans chef är gravid. Sedan följer tre scener: (1) hans team presenterar fallet, House driver med dem och kommer med en förenklande liknelse (“matsmältningssystemet är som en motorväg”) säger åt dem att göra någon behandling, (2) teamet träffar patienten och gör behandlingen, (3) behandlingen fungerar inte och patienten blir sämre. Dessa tre scener återupprepas sedan under resten av avsnittet, med avbrott för att hans chef ska bli irriterad på honom (“inte nog med att du snokar i min papperskorg efter graviditetstest, du låter just nu ditt team utsätta patienten för en livsfarlig behandling!”) och att hans bästa kompis, onkologen James Wilson, säger åt honom att skärpa sig. Mot slutet av avsnittet har de prövat allt och patienten kommer dö, då House råkar få syn på något helt orelaterat – en person som äter en sallad kanske – och stormar in i patientens rum och injicerar honom med medicin, eftersom han insett att den enda lösningen var att patienten blivit biten av den livsfarliga sallatsspindeln utan att märka det. Allt blir bra igen och alla erkänner motvilligt att House är ett geni.

Varje avsnitt är så här. Eller: det finns kanske typ 10 av 177 avsnitt som inte följer den här strukturen till punkt och pricka. Varför fastnar jag då? Den utger sig för att handla om medicinska mysterier – Greg House och James Wilson är anspelningar på Sherlock Holmes och James Watson – men precis som i TV-serien Sherlock har vi som tittar ingen som helst möjlighet att lösa gåtan innan, åtminstone om man inte är läkare. Den är välskriven och rolig, absolut, men inte så välskriven att det är rimligt att ägna fyra timmar på raken åt den. Så varför ser jag avsnitt efter avsnitt?

Min förklaring brukar vara att det handlar om verklighetsflykt. De perioder när det “blir så” är också perioder då jag inte orkar med och vill fly bort. Även om jag inte är medveten om att det är därför jag gör det så tror jag att det är förklaringen. Den här viljan, det här behovet, att fly är också anledningen till att jag lyckas försjunka i TV-serien till den grad att jag helt slutar uppleva att jag tittar på något. Jaget som sådant försvinner. Det här är egenskaper hos verklighetsflykt, eller eskapism som det också kallas: en tidlös försjunkenhet i ett flow.

Verklighetsflykt kan vara både negativt och positivt. En positiv sak med verklighetsflykt är att man får en mer balanserad syn på sig själv, eftersom verklighetsflykten tystar ens självkritiska drag, menar tre de danska psykologerna Stenseng, Rise och Kraft [1]. Man blir mindre självmedveten och mindre självutvärderande genom att för ett ögonblick dissociera och dela upp mentala tillstånd som normalt sett är del av en hel jagupplevelse: tankar, känslor och beteenden.

En annan anledning till varför eskapism kan vara positivt finns i deras distinktion mellan förespråkande motiv och förebyggande motiv (min översättning, på engelska: promotion motives och prevention motives). Verklighetsflykt innebär en möjlighet att i tanken ägna sig åt ett önskat möjligt utfall, och att det kan leda till att självutveckling. Man lever sig in i hur bra det skulle kunna vara. Sådan verklighetsflykt kallar de förespråkande.

Å andra sidan, verklighetsflykt som man ägnar sig åt istället för att till exempel göra något man skulle kunna misslyckas med, och därigenom skämmas inför andra, är förhindrande. Man förhindrar lidande, men då också möjligheten att utvecklas. Stenseng, Rise och Kraft menar att man ägnar sig åt verklighetsflykt med förespråkande motiv bara för att nå positiva resultat och inte för att försöka fly undan en stressig livssituation.

Filosofen John L Longeway har en mer begränsad syn på verklighetsflykt, och tar inte hänsyn till denna utvecklande aspekt [2]. Han menar att eskapism är en aktivitet som handlar om att undvika att bli medveten eller påmind om ett faktum som man tycker är jobbigt. Om detta faktum skapar stress och ångest och det ändå inte är något man kan göra åt det är verklighetsflykten positiv. Till exempel om man är ordentligt förkyld, och det enda man ska göra är att vänta, då är det lika bra att “bingea” Netflix. För att kalla någon eskapist, menar Longeway, krävs dock att man gör detta i hög grad, och att det då finns något av självbedrägeri i det hela. Det handlar inte bara om att man inte vill tänka på faktumet, utan att man försöker förändra på detta faktum genom att föreställa sig en alternativ verklighet. Sådan eskapism är irrationell, menar Longeway.

Verklighetsflykt har de senaste åren diskuterats flitigt med hänvisning till dataspel, och om sådan verklighetsflykt är positiv eller negativ. Å andra sidan är verklighetsflykt på inget sätt ett modernt fenomen. Tvärtom är en av de mest klassiska exemplen på verklighetsflykt Don Quijote från boken med samma namn. Den är skriven av Miguel Cervantes på tidiga 1600-talet och handlar om en äldre man som läser så många riddarromaner att han tror att han själv är en riddare. Han beger sig ut på vägarna tillsammans med grannen Sancho Panza som väpnare, och misstar gång på gång den moderna verklighet han befinner sig i för den medeltida verkligheten han läst om i sina böcker. Till exempel ger han sig i kast med väderkvarnar, i tron att de är jättar att besegra, med negativt utfall (se bilden ovan).

Samtidigt går det att tänka sig att det finns något positivt i detta. Den verklighet han flyr in i är en där han kan ställa saker till rätta, rädda människor i nöd, kämpa i oändlig trohet till ett ideal, ha en odödlig kärlek till någon han nästan aldrig träffat. Alla dessa ideal ställs mot den råa verklighet han befinner sig i. I denna aspekt finns det något av ett förespråkande motiv. Det kanske är lite väl mycket av det goda, förstås, men i grund och botten innebär verklighetsflykten en möjlighet av att se samhället som det skulle kunna vara. Kulturen visar andra möjliga verkligheter och genom att vi flyr in i dessa blir dessa verkligheter en faktisk del av oss och därmed av den aktuella verkligheten.

Samtidigt innebär detta en lite väl positiv beskrivning av mitt strecktittande på House. Det handlar inte om att utforska möjliga världar, utan det finns något undvikande i detta beteende. Det handlar mer om att jag vill komma undan något, än att jag vill få nya perspektiv. Däremot tror jag inte att sådan verklighetsflykt alltid är negativ. Ett perspektiv som inte nämns så ofta, verkar det som, är att det spelar roll på vilken verklighet man flyr in i. Det är möjligt att det är exempel på samma beteende oavsett om man flyr in i House, riddarromaner eller dataspel, men när man väl är i den verkligheten spelar det faktiska innehållet roll. Ett problem med TV-serien House är att den förmedlar en oerhört cynisk livssyn. Inte bara från House själv, utan när man tänker efter är alla karaktärer i slutändan lika cyniska. En vanlig handling i avsnitten är att någon säger att House har fel och att de vägrar vara cyniker för att i slutet av avsnittet inse att House hade rätt, och underförstått också att hans cynism är motiverad. Han räddar liv, men det är tydligt att han måste må dåligt och få andra att må dåligt för att kunna göra det. När jag strecktittar på House får jag denna ideologi förmedlad till mig. Det är i den verkligheten jag lever.

Att kolla mängder av romantiska komedier efter varandra kan också vara verklighetsflykt och säkert också problematiskt på många sätt, men den ideologi som förmedlas (vågar jag, kanske något kontroversiellt, säga) är en god ideologi i jämförelse med “House”. Människor som har goda avsikter går det bra för, det löser sig i slutändan, vänskap är viktigt, och så vidare. Två lika våldsamma dataspel kan vara helt olika i termer av hur de påverkar den som spelar beroende på vilken ideologi som våldet skildrar och hur spelets skapare ser på denna ideologi. Detta trots att de erbjuder samma nivå av verklighetsflykt. Om man upptäcker att man fastnat i verklighetsflykt som förmedlar negativa ideal borde man säga ifrån på skarpen till sig själv. Stänga av efter ett avsnitt. Titta på något annat som skildrar världen som man vill att den är. Men kanske låta väderkvarnar och vindkraftverk stå i fred.

Referenslista:

[1] Stenseng, Frode, Jostein Rise, and Pål Kraft. 2012. ‘Activity Engagement as Escape from Self: The Role of Self-Suppression and Self-Expansion’. Leisure Sciences 34 (1): 19–38. https://doi.org/10.1080/01490400.2012.633849.

[2] Longeway, John L. 1990. ‘The Rationality of Escapism and Self-Deception’. Behavior and Philosophy 18 (2): 1–20.

Near, far, wherever you are

Varför känns det mer intimt att träffa någon än att skriva ett mejl till personen? En rimlig utgångspunkt skulle kunna vara att det handlar om information: när man träffar någon så får man också höra den personens röst, tonfall, stakningar, halvt uttalade meningar, korrigeringar, tvekanden och så vidare. Man får också se personens kroppsspråk, ansiktsuttryck, hållning och hur man positionerar sig i rummet, och hur man rör sig i rummet. Tesen blir då ungefär: ju mer information man delar med sig av sig själv till en annan person, ju mer intim är man med den personen. En del av denna tes skulle kunna förklaras med “tillit”: genom att man är beredd att dela med sig av sådan information som är svårt att styra över i någon större utsträckning, som tonfall eller ansiktsuttryck, så litar man på att denna information inte kommer skada relationen. Det är inte bara viktigt hur mycket information man delar, utan ens förhållande till informationen.

Men det här kan inte vara svaret. Dels kan man argumentera att det krävs tillit för att skriva ett mejl, eftersom man inte kan kontrollera hur personen uppfattar det och korrigera missförstånd. Men framförallt har jag börjat fundera över det här nu när jag har så mycket videomöten. Här i veckan hade jag ett videomöte inom jobbet med en person jag inte känner, och vi skulle komma överens och fatta beslut så vi behövde kommunicera effektivt och mejl räckte inte. Givet tesen att desto mer information som ges, ju intimare är relationen, så hade ett telefonsamtal varit det riktiga nu när mejl var omöjligt, eftersom det innebär mindre information. Men för mig hade detta varit otänkbart och det hade känts extremt intimt. Trots all ofrivillig information vi delade med oss av i form av kroppsspråk och tonfall och trots att den här personen nu fick se ut min lägenhet ser ut och jag fick se hans – vilket normalt sker ganska långt in i en bekantskap – var videosamtalet helt uppenbart mindre intimt än ett telefonsamtal hade varit. Varför då?

Det här bygger så klart på att man håller med om min känsla här, om man inte känner samma sak är det kanske svårt att hålla med om att det ens finns något att förklara. Det kan också vara så att man tycker att det inte finns något att förklara eftersom hur intim en kommunikationsväg är beror på så många olika saker. Just det här mötet hade kanske varit mer intimt via telefon, men det är inte så att det i allmänhet är mer intimt via telefon än via video kanske man tycker. Det finns så klart många situationer där det känns med personligt med video än med telefon: om jag ska prata med någon på Skatteverket ringer jag hellre än hör av mig via Zoom. Men om vi tar det här fallet och försöker förstå det, kanske det kan finnas några insikter som kan föras över till andra sammanhang. Det ger inte en fullständig insikt eller en total bild, utan är ett exempel som kanske kan vara intressant både i sig och för vad det kan leda till. Här är hur som helst några skillnader jag tänkt på.

(1) Konvention och vanor – så klart. Videomöten liknar de möten vi har i verkligheten. Det är därför inte så svårt att föra över möteskonventionen till onlineformatet och ändå behålla känslan för hur intimt ett sådant möte är. Telefonsamtal har jag enbart med familj, nära vänner och min lokala pizzabagare, annat än i undantagsfall som om jag ringer skatteverket eller kanske om jag behöver brådskande få tag på en kollega. Att ringa en annan person blir att föra in den personen i en sfär där jag normalt sett bara har vänner och min lokala pizzabagare.

(2) En video är “där”. Den är där borta i datorn, på skärmen. Jag kan gå ifrån den och den är lika mycket där som den var när jag satt framför den. Videon är inte beroende av mig för sin existens i mitt rum och därför är den mindre knuten till mig. Så är det naturligtvis med människor som man träffar i verkligheten också. Men det går inte att uppfatta en människa som en helhet i en verklig situation, utan vi fokuserar på små olika delar av deras uppenbarelse. Utseende, rörelsemönster, färg på tröjan, gäspning och mitt i allt detta ska man också interagera och göra och säga saker själv. Det sociala mötet är beroende av mig och mitt arbete med att ta in den andra. En video är så pass liten att jag kan se hela personen och mitt agerande påverkar inte den sociala situationen alls i samma utsträckning.

Det att videon är “där”, att det finns ett medium mellan oss, påverkar hur vi beter oss. När man träffar människor i verkligheten så finns det extremt många regler för hur man kan bete sig när någon sitter på andra sidan borde. Om man tänker på det är det ganska lätt att vara “konstig” under ett riktigt möte. Sitta skräddare på stolen till exempel, eller luta huvudet i handen. Dessa saker kanske är konstiga även i ett videosamtal, men mycket mindre konstiga. Under ett möte med många personer kan en person gå och hämta kaffe samtidigt som någon annan pratar. Samma person skulle aldrig göra detta i verkligheten. Det faktum att det finns ett medium mellan alla mötesdeltagarna förändrar synen på mötet. Tänk ett möte i ett mötesrum där alla deltagarna en efter en går därifrån. När det bara är en personen kvar har mötet i praktiken upphört. Om samma möte hålls digitalt verkar det för mig som att samtliga personer skulle kunna lämna sina datorer och i någon mån skulle mötet fortsätta, eftersom “mötet” som sådant har skiftat från att vara en beskrivning av något som händer mellan oss till att bli något som händer mellan våra datorer. Mötet är “där”, i min dator och därför mindre nära mig.

(3) Ett telefonsamtal är “här” – inne i mitt huvud. Jag kan så klart lägga ifrån mig telefonen, men då är samtalet avbrutet. Den andra personen vet inte om jag är en decimeter ifrån eller i andra rummet och när jag slutar svara kommer den personen sluta prata. Men utöver detta så behöver jag under samtalet konstruera en bild av personen jag pratar med i mitt huvud. För att jag ska kunna interagera på ett kompetent sätt med den personen jag pratar med behöver jag ha en föreställning om den personen jag pratar med. Utifrån den information jag har skapar jag en bild av personen och i ljuset av denna bild tolkar jag det som sägs. Detta tror jag sker på samma sätt som när vi läser en bok. I någon mån finns rollkaraktärerna bara i huvudet och de är därför beroende av mig. Genom att vi kan se den andra i videomötet behövs inte detta arbete i samma utsträckning. Gränsen mellan jaget och den andre blir tydligare och det blir därför mindre intimt.

Den rådande situationen har fått mig att tänka en hel del på att överföra våra liv till digitala plattformar och föreställningen att våra liv kan kodas genom att se det som olika former av information och informationsöverföring. Mer och mer tror jag “information” bara kan vara en del av beskrivningen. Jämför man med en bok blir det tydligt att mer information inte alltid betyder en rikare upplevelse: ibland är ett sparsmakat språk långt mycket mer målande än ett fullödigt, eftersom det är en person i andra ändan som ska ta emot texten och omvandla den. Att välja vad man beskriver och ignorera alla andra delar kan göra att helheten upplevs starkare, trots att det mesta av helheten inte är beskrivet. Detta urval är en grundbult i romankonsten. Romanen utspelas inom oss, och att hitta rätt ord för att skapa denna inre scen är författarens uppdrag.

På samma sätt utspelas våra sociala relationer också inom oss. Vänskapen till mina vänner finns i mig, och i min föreställningsvärld, även när mina vänner är frånvarande. När de är fysiskt närvarande kan jag uppleva dem som subjekt, men i videosamtalet tvingas jag uppleva dem som objekt, som exakt lika verkliga som alla andra på Youtube eller för den delen på film. När vi rings vid kan jag fortsätta min inre vänskap utan att behöva försöka jämka min inre bild av min vän med den tvådimensionella yttre som presenteras i ett videosamtal.

När jag stänger ned ett Zoom-möte kan jag drabbas av en stark känsla av ensamhet, och jag tror att det beror på att jag inte gjort det inre arbetet som jag skulle gjort om jag träffat personerna på riktigt. De har varit “där borta” i datorn men inte inom mig. Det inte har behövts. Det har inte krävts av mig att skapa dem inom mig eftersom de fanns där i skärmen. I slutändan leder detta till något fattigare eftersom jag inte har påmint mig själv om deras plats inuti mitt sinne. Vi bär våra vänner inom oss, och de kommer till oss i tanken där vi ser dem, känner dem, och vet hur de lever sina liv. De är här i våra hjärtan, och våra hjärtan går vidare med oss. Så att säga.

Att låtsas på riktigt

Just nu är det mycket prat om att övergå till det digitala. Vi digitaliserar underskrifter, utbildning, sociala relationer och samhällsfenomen.

En kul grej med människor är att vi kan hitta på att något är någonting och sedan komma överens om det och bete oss som att den saken är det där någonting. Barn gör det spontant: någon säger att pinnen är ett svärd, och alla är sedan med på att det är ett svärd. De klarar av att hålla båda faktumen i huvudet samtidigt: det är en pinne och det är också ett svärd. De klarar också av att hålla isär vilka saker som gäller för vilken existens: som pinne betraktad finns det ingen risk att skära sig på den, som svärd betraktad behöver man akta sig för den.

Vuxna gör det till exempel med pengar: det är en rad siffror, och det är samtidigt min lön. Det som gör det till pengar är vår kollektiva intentionalitet: vi har tillsammans skapat ett socialt faktum att detta är pengar. Exakt vad det är vi kallar pengar är inte jätteviktigt. Vi har gått från värdet av själva myntet, till att myntet representerar ett värde till att vi nu nöjer oss med siffrorna: en ren representation av representationen. Samtidigt är det inte helt godtyckligt vad vi väljer: precis som att inte vilken sak som helst passar för att vara ett svärd (den måste nog vara lite formad som ett svärd åtminstone) kan inte vad som helst vara pengar, åtminstone inte i praktiken.

Detta låtsande beror på vår föreställningsförmåga. Anledningen till att det inte är helt godtyckligt vad som är ett svärd när vi leker är för att vi har svårt att föreställa oss en bok, till exempel, vara ett svärd. De ser för olika ut. Men detta är naturligtvis inte statiskt: om den vi leker med förklarar på vilket sätt boken är ett svärd, eller om vi leker en massa gånger, så kommer man vänja sig vid det och det kommer kännas mer rimligt. Men i slutändan kommer man nog ändå välja en bra pinne framför en bok om man ska leka. Det kräver mindre av vår föreställningsförmåga och det är svårare att glömma bort vad det är.

Idag är det första maj. De vanliga demonstrationstågen är inställda. De politiska talen som brukar hållas på stora torg framför massor av människor hålls nu framför en liten grupp tekniker och kablas ut till människornas hem. Det finns något i detta som är oproblematiskt för vår föreställningsförmåga: att höra Stefan Löfven tala gör man lika bra på i sitt hem som på ett torg, i betydelsen “ta del av den information han vill förmedla och den retorik han gör det genom”. Det är också något inte alla gör, så att lyssna på talet är ett sätt att skilja ut sig från andra, vilket man också gör genom att gå till torget. Men det finns något utöver denna informationsöverföring: handlingen “att gå och lyssna på statsministern”. Vi går inte till torget för att få reda på vad han har att säga (det kan man läsa i en tidning efteråt) utan vi går till torget för att vara där som fysiska personer.

Hur ska man då göra med första-maj-tågen? Vänstern har annonserat att de ska hålla sitt tåg i World Of Warcraft. Det är, som säkert de flesta vet, ett dataspel där man har en karaktär som man kontrollerar och spelandet sker tillsammans med andra, online samtidigt. Karaktären kan hoppa, springa, byta kläder, plocka upp saker och så vidare, utöver att slåss (vilket väl är det huvudsakliga i spelet). Ens karaktär delar en digital verklighet tillsammans med andra människors karaktärer, i likhet med att personer delar en verklig verklighet med andra personer. Frågan som uppstår är om detta verkligen är ett första-maj-tåg? Flera vänner jag pratat med känner sig tveksamma till detta, de har svårt att ta det på allvar. De kan se likheterna med ett verkligt första-maj-tåg, men tycker inte att de är tillräckliga för att denna handling ska få samma betydelse som handlingen att hålla i ett verkligt första-maj-tåg. En likhet är att eftersom varje person (möjligen med något enstaka undantag) har enbart en karaktär visar mängden karaktärer på mängden personer som bryr sig om frågan. Genom att gå i tåget visar man att man följer de gemensamma reglerna för aktiviteten, och därmed att gruppen som enhet har handlingskraft.

Ett problem kanske är att det är mycket mindre jobbigt att gå i ett digitalt tåg en ett verkligt tåg. Att gå i ett digitalt tåg är relativt bekvämt. Uppoffringar, i till exempel bekvämlighet, är något som gör våra handlingar betydelsefulla. Det är också relativt anonymt att låta sin karaktär gå i tåget. Om jag går i ett verkligt tåg kan någon känna igen mig och hålla mig ansvarig för att ha varit med i tåget. Om jag inte använder mitt riktiga namn (vilket i WoW nog får sägas vara mycket ovanligt) finns det ingenting som gör att jag går att identifiera. Jag tar inte heller någon större risk: om någon skulle hugga ned min karaktär så skulle jag som person inte påverkas. Det är inte heller möjligt att hugga ned varandra överallt i spelet, så det går att reglera risken.

Det kanske är sådana skillnader som är anledningen till varför ett digitalt tåg känns som ett tomt surrogat (det ska väl kanske sägas att det började som ett aprilskämt, och nog genomförs med glimten i ögat). Men jag undrar om det inte också beror på att representationer inte är helt ekvivalent med det verkliga. Detta är en tanke jag haft ett tag nu, men fortfarande inte lyckats formulera så tydligt, så det blir lite “handviftande” av det. Det är ju också ganska självklart: även om jag skriver ett sms med texten “jag smeker din kind”, jag skickar en bild på mig där jag smeker din kind, du vet att jag vill smeka din kind, du vill också att jag smeker din kind, du blundar och föreställer dig detta hända, luktar på något med min parfym… och så vidare så kommer det ändå inte vara så att jag faktiskt smeker din kind. Symboliken i handlingen, innebörden, känslan av kärlek, kan jag så klart förmedla på detta sätt men det är trots det inte sant att jag faktiskt smeker din kind. Det är något men inte lika bra.

Min… – känsla? Oargumenterade övertygelse? – är att denna fysiska aspekt är både oreducerbar och viktig. Jag associerar till filosofen John Searles argument mot en viss syn på AI. Grundidén är att även om simulationer av medvetandet hjälper oss förstå medvetandet så betyder inte det att simulationen faktiskt är medvetande. Simulerar du en skogsbrand är det inga träd som faktiskt brinner i datorn. Det spelar ingen roll hur verklighetstrogen simulationen är, så länge den inte består av träd som faktiskt bränns upp är det inte en skogsbrand utan bara en simulation av en skogsbrand. På samma sätt är en simulation av ett medvetande inte ett medvetande utan bara just en simulation av medvetande. Eller i detta fall: vi kan representera första-maj-tåget, men det kommer inte vara samma sak som ett första-maj-tåg, utan just en representation av ett sådant tåg.

Sedan så finns det något flytande i just ett sådant tåg, eftersom det är till stor del symbolik. Hur viktig är den fysiska närvaron? När det gäller pengar så visade det sig att vi kunde plocka bort den materiella aspekten och behålla den symboliska. Det räcker med att vi har en vag känsla av ett samband med fysiskt värde, någonstans i bakhuvudet. Värdet hos siffrorna som är min lön blir också verkliga för mig i kraft av vad det innebär för mitt liv: jag kan köpa mat och betala hyra, till exempel. Så är det med underskrifter: själva skrivandet med bläck var inte det centrala, utan det som skrivandet stod för, överenskommelsen och vad det innebär för ens liv. Kanske det räcker med att det blir lite jobbigare att gå i ett digitalt första-maj-tåg, att det kräver lite större uppoffringar så att det får större konsekvenser för mitt liv. Eller att det blir fler som är med på att tåget faktiskt är betydelsefullt, till exempel att tåget görs på en arena där många andra är och att de inte kan undvika att se oss om de är där av andra skäl. Eller så kommer det aldrig att bli samma sak: det digitala tåget kanske kommer bli som att försöka låtsas att en bok är ett svärd – det duger i brist på annat.

(Foto: Photo by Markus Spiske on Unsplash)

Sex miljoner smittade i Stockholm

Foto: Kjell-Olof Hedlund, Folkhälsomyndigheten

I en modellering som Folkhälsomyndigheten släppte tidigare denna vecka beräknades det gå 1000 fall per bekräftat fall i Covid-19. Denna siffra visade sig vara inkorrekt och den korrekta siffran var 75. “Sådant händer” kan man tänka, särskilt om man som jag ofta har fel om detaljer. Bara det att det när rapporten släpptes fanns ungefär 6000 bekräftade fall i Stockholm. Så om det gick 1000 fall per bekräftat fall skulle matematiken se ut så här:

1000 x 6000 = 6 000 000

Det skulle alltså finnas cirka tre gånger så många smittade som det finns invånare i Stockholm. Anders Tegnells kommentar dagen efter: “vilket vi borde sett, många av oss,” är lätt att hålla med om. Modellen må vara komplicerad, och när jag hör matematikern prata om den blir det mindre tydligt var felet uppstod, men att kunna räkna ut ovanstående siffra på stående fot och inse att den är felaktig känns som något en biträdande statsepidemiolog borde kunna göra.

Det här med vad man “borde ha insett” är lite lurigt. Här i veckan strök jag en del av min genomgång för att spara tid, men detta var en del som studenterna hade använt för sin förberedelseuppgift. Det blev förstås lite förvirrat när jag inte nämner något som de uppfattat som viktigt, och det borde jag ha insett. Vad betyder det här, “borde ha insett”?

Det här uttrycket har jag tänkt ganska länge på. Den tankegången är till exempel den drivande tanken bakom de studier som jag diskuterar i min magisteruppsats. I dessa studier ställer man frågor till slumpvis utvalda personer, i några av studierna om deras preferenser när det gäller utseende eller smak, i andra om deras åsikter inom politik och moral. Deltagarna markerar sina svar på ett papper och när allt är klart får deltagaren förklara sina tankegångar för den som gör experimentet.

Tricket är att den som gör experimentet har i hemlighet ändrat på svarspappret så att det nu står exakt motsatt vad det gjorde tidigare. Om man egentligen hade svarat att prostitution var moraliskt förkastligt står det nu på pappret att man tycker att det var moraliskt acceptabelt. Det förvånande med det här är att deltagarna i åtminstone två tredjedelar av fallen inte märker förändringen. De argumenterar för den position som står på pappret, som om den vore den som de faktiskt hade utan att inse detta, och blir överraskade när de får reda på att de blivit lurade. Forskarna låter andra personer lyssna på inspelningar från deras diskussioner utan att veta om den de hör på är lurad eller inte, och det går inte heller att avgöra utifrån kvaliteten på resonemangen om det är deras verkliga åsikt eller inte. Det ska också sägas att dessa två tredjedelar inkluderar alla som var lite tveksamma, eller som efteråt sa “ja, jo jag tyckte det var något konstigt med alltihopa” (vilket man kanske säger för att det är skämmigt att upptäcka att man blivit lurad).

Det kan så klart vara att dessa personer egentligen inte hade någon stark åsikt, även om de trodde att de hade det. Men det verkar konstigt om det skulle vara fallet för alla som man lyckades lura. I så fall har nästan ingen koll på vilka åsikter de faktiskt har. Det känns ju inte så rimligt.

Något som jag funderar över i min uppsats, och har tänkt vidare på efteråt, är antagandet att man “borde” upptäcka felet om man får resonera kring det. Det är inte helt orimligt att tänka sig det: genom att lägga tid och uppmärksamhet på något som är konstigt så kommer man upptäcka att det är konstigt. Det är så vi gör när vi letar efter fel: vi tittar noga. En stor skillnad är förstås att vi då går in med just den inställningen att vi tittar efter fel. Ta exemplet att läsa en text, då finns det fyra olika varianter:

  1. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel och utan att lägga märke till några fel.
  2. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel men hittar ändå några fel.
  3. Vi läser texten med avsikten att hitta fel och hittar några fel.
  4. Vi läser texten med avsikten att hitta fel men hittar inte några fel.

(Här kan “några fel” läsas som “minst ett fel av minst ett förekommande fel”.)

Det är så klart lättast att hitta fel om man letar efter fel, men eftersom vi ibland hittar fel även när vi inte letar efter fel så kanske det är rimligt att tänka att detta är en del av vårt varseblivande av texten. Typ: genom att ta in texten i huvudet och pressa den genom läsförståelsecentrum så kommer fel “stå ut”, fastna i mekanismens olika delar och därmed uppmärksammas. Vi har svårt att förstå ogrammatiska meningar och felstavade ord och därför kommer vi upptäcka dem. Kanske kan vi acceptera att detta inte sker när när vi är stressade, trötta eller tänker på annat, men om vi faktiskt läser en text noggrant, får frågor på den och resonerar kring den så borde detta ske. Ju större felet är desto lättare borde vi upptäcka det.

En reaktion är förstås: “vad då, borde? Borde i vilken bemärkelse?”. Det kanske känns som något som borde hända, men om den här känslan inte faktiskt har någon koppling till verkligheten så är det väl bara att strunta i den här känslan.

Ja, visst. Men hur kommer det sig att vi ibland upptäcker det och ibland inte? Det är väl en empirisk fråga, men en idé jag har är att det beror på vilken relation man har till processen. Det är ju inte alls orimligt att tänka sig att man är mer benägen att (omedvetet) överse med fel om man i (i någon mån) uppmanas försvara sig. Det blir viktigare att man lyckas försvara sig (eller förklara sig) än vilken position man lyckas försvara (eller förklara). Om man läser en text som man verkligen vill ska vara bra läser man den kanske med ögonen hos någon som försöker försvara den.

En anledning till varför det är så pinsamt att upptäcka att man inte upptäckte ett misstag man gjorde är att det får en att verka lite högfärdig. Som att man trodde att man var så ofelbar att man därmed blev blind för sina egna misstag. Särskilt om man tänker att anledningen till att man har de åsikter man har är att det finns goda argument för dem, och att det inte finns tillräckligt goda argument för de motsatta åsikterna. Då har man avslöjat att inte nog med att man faktiskt kunde komma på bra argument för motsatta åsikten, man kunde dessutom proklamera dem som ens egna.

När Anders Wallensten får frågan om matematiken kan stämma, och han svarar “önskar du särskilda förtydliganden hänvisar kan du fråga matematikern efteråt” så är det pinsamt eftersom han då i praktiken säger att anledningen att han inte kan svara rakt på frågan är att matematiken är så komplicerad. Eftersom den bevisligen inte är komplicerad kan detta inte vara det verkliga skälet. Samtidigt kan det knappast heller vara så att Wallensten försökte ljuga eller vilseleda eftersom det var så uppenbart orimligt.

En annan möjligt svar på hur det är möjligt att göra sådana misstag är att säga att man “bara pratar”. Vi har en idé om att vi är sammanhållna subjekt, att vi agerar rationellt och konsekvent utifrån våra tankar och åsikter och att det vi säger är en konsekvens av dessa. Med den synen måste sådana här misstag vara ovanliga och ha särskilda förklaringar. Jag lutar, som jag skrivit tidigare, ofta åt en annan syn på människor, där olika delar av hjärnan har ganska olika uppgifter och att varje del bara till viss del, och vid vissa tidpunkter, inkluderas i vår medvetna upplevelse. Kanske är det som händer att vi har en del som “bara pratar”, en del som “ifrågasätter” och en del som “argumenterar” och att dessa delar kan arbeta lite oberoende av varandra. Så att inte inte uppstår någon konflikt när man står och argumenterar för att det finns sex miljoner smittade i Stockholm.

Att inte vara på väg

Afrika

Häromdagen när jag sökte efter något annat på min hårddisk hittade jag en anteckning jag skrivit någon gång. Jag minns inte sammanhanget, jag tror det bara var en spontan tanke nångång som jag skrev ned. Jag kom ihåg exakt vad jag tänkte då och har gått och rullat den i huvudet i några dagar.

“Att inte vara på väg är att vara både fångad och fri, för det som är är allt som är, och det som kommer är allt som är – du behöver aldrig någonsin vänta, men dagen blir en dom utan hopp eller tro.”

Låt mig försöka förklara lite vad jag tänkte.

[1] Att inte vara på väg

Att vara på väg handlar inte bara om att faktiskt färdas någonstans, utan också om att tänka på det som kommer, att se slutet på det som är, tänka på nästa sak. Just nu ska man vara stilla, man ska vara inne. Det finns inget tydligt slut. Vi rör oss i små cirklar mellan sängen, datorn, köket och toaletten, med enstaka utsvävning till en affär eller på en promenad. Detta är cirklar: vi börjar där vi slutar. Alla planer är inställda, alla plan är inställda. Dop, skolavslutningar, examensfester, bröllop och begravningar. Alla delar av livet är inställda. Ingen är på väg någonstans.

[2] är att vara både fångad och fri

Friheten i detta består i att ingenting mer krävs: allt är komplett. Det finns ingen press eller strävan. Du har nått livets maximala utveckling. Du har tillåtelse att bara vara. Fångenskapen består i att du inte längre har något val: detta är livets maximala utveckling. Det blir inte mer än såhär.

[3] för det som är är allt som är

Vi lever inte enbart i det som är utan lika mycket i det som händer imorgon och det som händer om en månad. Normalt sett är det som kommer också en del av det som är. När vi hör början på en melodi förväntar vi oss slutet av melodin, och melodins slut finns inneboende i början på melodin. På samma sätt finns slutet på ett jobbprojekt inuti början på ett jobbprojekt, sommarlovet inuti vårterminen, festen inuti vardagen. Varje dag är kanske viktig i sin egen rätt, men inte minst är den ett sätt att komma till dagen bortom denna dag. Vi varseblir dagen i ljuset från dagen som kommer.

[4] det som kommer är det som är

Nu sker ingen förändring, så vi kan inte leva i det som kommer, utan bara i det som är, eftersom det som kommer är det samma som det som är. Vi tror visserligen på slutet på denna situation, men ingen vet när eller hur det blir då. Vår dagliga uppgift så långt vi kan överblicka är att leva exakt likadant varje dag. Det som är är inte längre det som kommer, tvärt om är det som kommer det som är.

[5] du behöver aldrig någonsin vänta

Eftersom dagen imorgon är samma dag som idag är det inte lönt att vänta på den. Det finns ingen anledning att skjuta upp något eller att längta. Det bästa är att finna dig i det som finns runt dig. Det finns en stillhet, en frihet i detta.

[6] men dagen blir en dom utan hopp eller tro

I ett evigt nu är vårt enda val att finna oss, men i detta förlorar vi möjligheten att hoppas eller att tro. Vi blir realister. Vi är dömda till den här dagen, och vi kan välja att se vårt livstidsstraff som en utmaning som vi kan klara av, men det spelar egentligen ingen roll. Även om vi skrattar när vi rullar stenen upp för kullen så är det ändå det vi gör tills vi dör.

Jämför med något helt annat: filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray och Andie MacDowell från 1993. Phil (Murray) drabbas av en kosmisk förbannelse och återupplever samma dag igen och igen. Phil, som alltid har levt i morgondagen, drabbas nu av att denna enda dag är allt som är. Han försöker först lösa problemet, genom att till exempel “rätta till fel” (såsom hemlöshet och olyckor) eller genom att ta livet av sig (eller försöka åtminstone, han vakar ju igen och det är fortfarande måndag, och det är väl en diskussionsfråga huruvida han faktiskt lyckades).

Han kommer ur förbannelsen först – spoiler alert – när han bestämmer sig för att leva i nuet, ägna sig åt kärleken (MacDowell) och finna lyckan i att samma dag kommer återupprepas igen och igen. Att acceptera att allt kommer vara samma låter världen förändras. Samtidigt – filmens ironi – så bestämmer sig Phil för att fortsätta leva i det lilla samhälle han strandades i, tillsammans med samma kvinna: när allt förändrar sig väljer Phil att leva samma dag om och om igen av fri vilja (för att hårdra det lite).

Phils inställning i slutet liknar lite den som ofta förespråkas inom Mindfullness: det är det som är här och nu som är det centrala. Saker händer runtomkring en, saker är jobbiga och roliga, men det finns ett nu som är gemensamt i alla dessa tillfällen, en blå himmel ovanför. Huruvida man “är på väg” eller inte är egentligen inte relevant för hur man man mår. Vi behöver så klart inte tycka om hur det är nu – att inte få träffa nära och kära och så vidare – men det skakar oss inte i grunden, inte som människor.

Ett annat perspektiv är att se förändringen som central för oss människor. Att få utvecklas, se nya saker och så vidare, är inte något “extra” som en person gör när hen har tid, utan något nödvändigt för fortlevnad. Lärdomen från “Måndag hela veckan” är då att även om vi kan nöja oss med hur livet är, så vill vi göra valet att nöja oss. Man kan också notera att även små förändringar, som att få dra en ny lapp på kalendern, också är förändringar. Allt är ju – i verkligheten – bara nästan samma. Barn blir faktiskt större, och så vidare.

Kanske är detta sanningen, kanske rent av den obehagliga sanningen, som den nuvarande situationen sätter fingret på: att se fram emot en konsert, en weekendresa, ett bröllop – det var tillräckligt för att vi skulle kunna tänka att vi “var på väg”. Alla dessa små markeringar i kalendern, tillsammans med livets sedimentära förändringar, var tillräckligt för att få livet att “vara på väg någonstans”. Vi lever från jobbdeadline till jobbdeadline som om livet kommer vara annorlunda efter just den här deadlinen, trots att vi (nog) egentligen vet att så inte är fallet.

Poängen med min anteckning var varken att säga att “livets enformighet gör det meningslöst” eller att säga att “vi bör hitta mening i det som är och se glaset som halvfullt”, utan att visa att båda perspektiven finns samtidigt. Att inse att man inte är på väg är just att vara både fångad och fri: friheten i att inte leva med blicken på imorgon och fångenskapen i att inte blir mer än såhär.