Månad: september 2019

Ibland tror jag att min spis inte riktigt vill värma mat. Visst, när man slår på den piper den glatt, och sätter igång med stor glädje att koka vatten och hetta upp olja. Men det räcker med att jag råkar snudda det allra minsta på strömbrytaren för att den ska kasta in handduken och ge upp. Ibland räcker det nästan med att jag råkar titta lite menande på avknappen för att den ska säga hejdå och stänga av sig. Den är också ganska grinig när det gäller att komma åt någon av kontrollerna när den är avstängd. Råkar man ställa något så att det kommer åt ”öka värme”-knappen tjuter den högljutt tills man tar bort det som hamnat där. Och försöker man använda alla fyra plattor samtidigt blir den märkbart trött, det är mer än den orkar och man kan höra den pusta medan den frenetiskt växlar mellan alla fyra plattor, med bara två på i taget så att alla åtminstone är ganska varma.

Det här är ju naturligtvis inte bokstavligt talat sant. Min spis ”vill” ingenting. Den är inte heller ”grinig” eller ”trött”. Det är inte egenskaper som en spis kan ha. Att uttrycka sig så här är antropomorfism, det vill säga att låtsas som att saker som inte är människor beter sig som människor. Det är också ett exempel på den ”intentionala strategin” funkar, som den beskrivs av Daniel Dennett i hans text ”True Believers – the intentional strategy and why it works”. Jag försöker förstå varför min spis gör som den gör genom att låtsas som att den är en rationell aktör och har sådana tankar och åsikter (engelska: beliefs) som man kunde förvänta sig att någon skulle ha givet dess plats i världen och dess syfte. Sen tänker jag vilka behov och önskemål en sådan rationell aktör borde ha, och så förutsäger jag hur den kommer bete sig. Vad borde en spis tro? Ja, att jag vill att den ska värma upp mat när jag trycker på knappen. Och en rationell spis borde vilja göra sitt jobb och värma upp maten, så när den plötsligt stänger av sig måste jag tänka att spisen trodde något annat än vad jag tänkte att den trodde, eller att spisen ville något annat än vad jag tänkte att den ville.

Medan det finns strategier som kanske är smidigare att använda för spisar, till exempel design-strategin där man förutsäger dess beteende på antagandet att den beter sig så som den är designad att bete sig, så är den internationala strategin en av de smidigaste strategier vi har när vi förutsäger människors beteenden. När vi försöker förstå vad andra människor ska göra så utgår vi från att de är rationella, tänker över vad det vore rimligt för en människa att tro är sant utifrån den personens plats i världen och liv, och slår ihop det med vad vi tror att den personen vill. Personen tror nog att jordnöten är en nöt, och den vill inte äta nötter, så då kommer den att pilla bort jordnötterna från chokladkakan. Lätt som en plätt – det här är något vi är väldigt duktiga på. Vi kan använda ”välvillighetsprincipen” för att ta reda på vilka övertygelser personen har, vilket innebär att anta att det system vi försöker tolka är maximalt likt oss själva som det bara går och fortfarande ta hänsyn till de fakta som föreligger.

Att säga att en person faktiskt tror något eller har en tanke är, så som jag förstår Daniel Dennett, bokstavligt talat sant när ett system är så komplext att den intentionala strategin är den enda strategin som fungerar. Anledningen till att min spis inte verkligen har tankar eller en vilja är att den inte är tillräckligt komplicerad, och vi kan lika gärna förstå den utifrån en annan strategi. Antagligen förstår vi den bättre genom att tänka utifrån hur den är designad. Men om vi skulle sätta dit en kamera, ett minne och så vidare skulle det till slut vara så att min spis verkligen trodde saker.

En radikalt annorlunda position tar David Chalmers i ”Consciousness and its place in nature”. Han argumenterar för att det är tänkbart att inte ens människor har tankar. Vi kan tänka oss en varelse som är in i minsta detalj lik en människa – ned till varje liten neuron – men som inte är medveten: en zombie. Och om detta är tänkbart, då är det metafysiskt möjligt att det kan finnas sådana zombies, och då kan inte medvetandet vara en fysisk komponent. Antagligen skulle Chalmers säga att min spis inte tänker, men framförallt säger han att det inte spelar roll hur många avancerade uppgraderingar jag ger den – om den är medveten så är det inte på grund av dess fysiska egenskaper, utan på grund av icke-fysiska egenskaper. Vad detta skulle vara för egenskaper är för mig fortfarande oklart.

Det har skrivits hyllmeter om dessa tankar, inte minst om Chalmers argument, och jag kan inte på något sätt göra diskussionen rättvisa – faktum är att jag tvivlar på om ens det jag har skrivit gör dem någon rättvisa. Istället återvänder jag till min spis och frågar mig: hur användbart är det är använda den intentionala strategin på min spis? Nog inte särskilt. Jag kan inte göra några nya intressanta förutsägelse om hur den kommer bete sig. Vad kommer hända om jag torkar av med en trasa runt plattorna? Ja antagligen kommer den tro att jag vill stänga av den, så då kommer den stänga av sig. Fast det visste jag ju redan från början. Snarare är det ett bra pedagogiskt sätt för mig att inte bli lika irriterad på den när jag måste torka av lite efter att pastavattnet kokat över och den plötsligt stänger av alla andra plattor. Det är lättare att orka med att den är trött än att den är illa designad – alla blir trötta ibland. Å andra sidan är det nog lite det vi använder den intentionala strategin till för att orka med våra hundar, barn och kollegor när de inte gör som vi tycker att de borde. Vi utgår från att de är rationella för att kunna leva med dem. Vi behöver behandla dem som personer med åsikter och tankar för att orka, men visst är det tänkbart skulle vi kunna ha fel? Att de bara är zombies allihop, och det bara verkar som att de tror och vill saker? Eller, för den delen, tvärtom – att saker som jag inte tror är medvetna faktiskt är medvetna. Som min spis – zombiespisen.

En vanlig kritik av historieundervisningen i skolan är att den fokuserar för mycket på kungarnas och drottningarnas göranden och låtanden. Visst, de bestämde när Sverige skulle gå i krig, hur stor skatten skulle vara, och utgjorde ett intellektuellt centrum i landet men för vanliga människor – det stora flertalet – spelade de en underordnad roll. En annan anledning att kritisera ett sådant fokus för undervisningen är att det inte är så historien fortskrider. Man kan (åtminstone om man ritar med breda penseldrag) säga att den typen av undervisning utgör en så kallad ”Great Man Theory”, alltså Framstående Personer-teorin om historisk utveckling. Den säger (förenklat) att det finns vissa personer som har styrt historiens gång genom sina handlingar. Utan dessa personer hade världen sett helt annorlunda ut. Ett typiskt exempel är Napoleon Bonaparte. Hade inte han, just han, funnits hade den moderna västvärlden sett helt annorlunda ut, och det var han som person som formade världen. Det är så man tänker om man fantiserar om att resa i tiden för att ha ihjäl onda människor innan de gjort skada.

En annan syn på historien är att den fortskrider genom idéernas kamp. Det var inte Napoleon som person som spelade roll, utan de idéer och ideal han stod för och uttryckte genom sina handlingar. Det som styr historieutvecklingen är vilka idéer som är allmänt spridda bland folket, och ett välstånd kan alltså förklaras med till exempel liberalismens idé om friheter och rättigheter eller feodalismens idé om att släktskap med högborna människor ger en särskilda rättigheter att hålla människor i träldom – det senare exemplet nog en mindre vanligt förekommande förklaring.

Den tredje varianten brukar kallas historisk materialism. Enligt den är det de materiella förutsättningarna som avgör historiens gång: mängden mat, hur bra redskap och teknologi det finns, hur stor arbetskraften är, naturresurser och så vidare. Det var inte Napoleon i sig som spelade roll, inte heller de ideal som han förkroppsligade utan förutsättningarna när det gäller teknologi och arbetskraft och så vidare som avgjorde kejsarens framgång. Han var en produkt av din omgivning, och hade inte han funnits hade någon annan likvärdig tagit hans plats.

En mellanmjölksposition är förstås att säga att ”alla har rätt”. Frankrikes framgång (?) under Napoleon är en produkt av de idéer som fanns i samhället på den tiden, samtidigt som det spelade roll att Napoleon var en storartad person (i någon bemärkelse åtminstone) och att det inte hade varit möjligt om det inte hade funnits materiella förutsättningar för att göra det. Att göra reda för dessa synsätt och om de verkligen går att kombinera eller inte skulle bli ett mycket längre inlägg än vad jag hinner med (närmare ett par forskarkarriärer, troligen). Till exempel behöver man göra reda för vad som räknas som en historisk förklaring och inte. Istället tänkte jag gå ner mig i sjävhjälpsträsket och sparka in några öppna dörrar (det är ju ändå därför de fortsätter vara öppna, som komikern Jonathan Unge brukar säga). För precis som dessa teorier kan användas för att förklara stora historiska skeenden, tycker jag att de kan användas för att förklara ens eget lilla liv. Och vad består historien av om inte våra små liv? Hur som helst, jag skulle lämna historiefilosoferandet.

För visst finns det människor som gärna beskriver sina liv som en produkt av deras personligheter och handlingar? Till exempel sommarpratare förklarar oftast sin framgång utifrån de beslut de fattat och den karaktärsstyrka de uppvisat. Ibland kanske man också hör sådana som förklarar sitt liv med hjälp av idéer som finns i samhället eller ens uppväxt präglats av. Mindre vanligt, tycker jag det verkar vara, att förklara sitt liv med hänvisning till de materiella förutsättningarna.

Låt mig förklara med ett exempel. Vad gör att en person söker ett visst jobb, säg som IT-tekniker? ”Det beror på min personlighet: jag är en person som söker nya utmaningar och har förmåga att lösa svåra problem.” Så kanske någon tänker. Andra kanske svarar: ”IT är framtiden för samhället och det är viktigt att sådana system fungerar bra”. Ett lite krassare synsätt skulle vara det materiella: ”Det är ett jobb jag har tillräcklig kompetens för, arbetsplatsen ligger lagom långt bort från där jag bor och lönen är tillräcklig.”

Återigen, så klart kan man tänka att alla tre är viktiga. Men är de lika viktiga? Varje person upplever så klart att det som händer i ens liv är en konsekvens av ens personlighet, det är den berättelsen vi oftast berättar för oss själva. Men vi är väldigt bra på att konfabulera, alltså hitta på, utifrån små ledtrådar i omgivningen.

Ett exempel är när testpersoner skulle koppla ihop sladdar som hängde från taket. Två av sladdarna var särdeles svåra att få ihop eftersom de hängde så långt ifrån varandra. En av testledarna låtsades då råka stöta in i en av kablarna så den började gunga. Vips kom testpersonerna på hur det skulle göras. Men när man sedan intervjuade dem om hur de kom på den idén så var det ingen som tänkte att det var försöksledaren som hade gett dem tanken, utan de hittade istället på komplicerade historier om hur de hade sett en film om apor som svingade sig i lianer, och så vidare. De ljög inte, för de trodde verkligen att de sade sanningen. Däremot hade de fel om var den verkliga orsaken till deras idé.

På samma sätt tror jag vi gärna hittar på historier där vi själva spelar huvudrollen i våra liv, när det snarare är till exempel materiella faktorer som avgör hur det blir. Det handlar så klart inte bara om vilket jobb man väljer, utan det finns flera faktorer i det mesta som händer. Vi tänker säkert att vi väljer en partner som passar den vi är, till exempel, och att vårt val därmed är en konsekvens av vår personlighet. Ofta spelar nog våra idéer om vad en relation ska vara – hur en sådan ska börja, på vilka sätt den ska gestaltas och så vidare – större roll än vad vi vill erkänna. Och säkert även det materiella: hur man bor och om man kan flytta ihop, hur långt det är att åka för att ses, om man har det lika gott ställt, och hur framtiden ser ut. Ett jobb, en relation, en vänskap eller vad det nu är man tänker på, där det inte finns materiella förutsättningar kommer nog inte bli av, eller så kommer det ta slut snabbare än det annars skulle ha gjort.

Det känns så klart cyniskt att tänka så, eftersom man berövas sin agens i sitt eget liv. Man vill tro att man kan bli kompis med vem som helst, bara man är tillräckligt lika, att ens personlighet övervinner allt bara den är tillräckligt stark. Att säga att allt som händer beror på vissa specifika omständigheter kan verka sorgligt. Å andra sidan kan man tänka att det befriar en från skuld: om man sedan säger upp sig från jobbet som IT-tekniker behöver det inte betyda att man har en svag karaktär, utan att det tog en och en halv timme till jobbet varje dag – att sådana faktorer är legitima förklaringar, och är inte bortförklaringar. Man kan övervinna faktorerna, åtminstone ett tag, genom sin viljestyrka, men oftast slutar det med att man anpassar sig – byter jobb eller flyttar.

Att det måste finnas rätt förutsättningar för saker kanske inte räknas som en stor upptäckt (jag skrev också att det var en öppen dörr). Det är i alla fall en ganska smidig övning att företa sig när man reflekterar över sitt liv: vem är jag, hur ser kulturen och idévärlden ut runtom mig, och vad finns det för materiella förutsättningar? Det kan hjälpa en att avgöra när något händer på grund av omständigheterna och när det beror på att du är Napoleon.

För övrigt kan man läsa mer om personer som konfabulerar i min magisteruppsats:

”Vetenskapsfilosofi är lika användbart för vetenskapspersoner som ornitologi är för fåglar.”

Okänd

Citatet ovan sägs ofta härröra från den kvicke fysikern Richard Feynman, men när jag nu skulle hitta källan visar det sig att det nog inte finns någon riktig källa. Det som citatet ska betyda är att precis som fåglar inte behöver kunna något om det vetenskapliga studiet av fåglar för att vara framgångsrika som fåglar – till exempel att hitta mat och fortplanta sig – behöver inte heller vetenskapspersoner kunna något om det vetenskapliga studiet av vetenskap för att bli framgångsrika som vetenskapspersoner (vilket strängt taget också kräver åtminstone att hitta mat och säkert gärna också fortplanta sig).

Jag är inte den förste att ifrågasätta den här slutsatsen. Tvärt om är det ganska uppenbart att folk som håller på med vetenskap behöver fundera över vad som är bra vetenskap, och i synnerhet varför det är bra vetenskap. Kanske fundera över om de här sakerna som teorierna postulerar – atomer, krafter, politiska partier, och vad det nu kan vara – finns och vad det egentligen betyder. Och det vore väl smidigt om man kunde lära sig om vad som är bra vetenskap och varför, inte bara genom att kontorsäldsten inviger en i de mystiska ritualerna och lärorna, utan istället att det fanns en bok man kunde läsa eller en kurs man kunde ta. Kanske baserad på ett systematiskt studium av hur vetenskap fungerar. Och då landar man i vetenskapsfilosofi, eller vetenskapsteori om det ordet känns mindre smittat av humaniora.

Sedan undrar jag om citatet ens är sant för fåglar. Det finns ju vissa språkliga och (gissar jag) kognitiva problem som man stöter på när man försöker förklara ornitologi för fåglar. Men det är ju inte poängen, och om vi kunde förklara ornitologi för fåglar, skulle de inte tycka det var intressant? Och användbart? Varje enskild fågel lär sig visserligen mycket under en livstid, och nog förmedlas erfarenheter mellan fåglar ibland (källa: feeling) men nog måste deras kunskaper om andra fåglar vara bristfälliga i vissa avseenden. Saker om rovfåglar eller bytesfåglar, till exempel.

Citatet känns rimligt och kul när man först hör det, men ju mer jag tänker på det desto mer faller det samman. Just den upplevelsen är ganska vanlig i filosofi. När man kommer in på detaljerna blir allt som var tydligt och lätt komplicerat och svårt. Den här veckan beskrev jag det med en annan liknelse: Att hålla på med filosofi är att zooma in på en bild, ju närmare man kommer ju mindre tydligt är det var gränserna går. Vi har pratat om vaghet och mångtydighet förra veckan i kursen som jag undervisar på. Ett exempel var det engelska ordet bank, som ju är mångtydigt eftersom det både finns bank, som har hand om ens pengar mot betalning, och flodbank (på engelska då som i river bank) som finns vid bredvid en flod. Men, menade jag, det är inte vagt. En bank är en bank för den har tillstånd av en myndighet att bedriva bankverksamhet (en lånehaj är ingen bank), och antingen har man det tillståndet eller så har man inte det. Det finns ingen glidande skala mellan. En bank i den andra bemärkelsen är marken bredvid ett vatten, och antingen så är det mark bredvid ett vatten eller så är det inte det. En ”sandhög”, som kontrast, kräver ju ett visst antal sandkorn för att det ska vara en sandhög, men det är inte tydligt exakt hur många, och varför det slutar vara en hög om just det sandkornet försvinner.

Idag berättade en student att hen hade legat vaken och funderat över det där exemplet. Var ändå inte flodbank vagt? Fanns det inte något tillfälle där det var svårt att avgöra om något var en flodbank, och inte ett träsk eller någon annan lämplig geologisk term. Jag blev studenten svaret skyldig – jag vet inte. Det verkar ju inte vagt, men jag är ingen expert (och det var ju strängt taget ett exempel). Kanske om man kunde mer skulle det visa sig vara vagt. Studenten påminde mig då om det jag sagt att vad det än är man tittar på så faller det samman när man kommer tillräckligt nära.

Det beteendet att falla sönder är frustrerande, ibland mycket tydligt så även för studenterna. När man håller på med filosofi vänjer man sig. Man upptäcker en oklarhet, försöker göra reda, får lite klarhet, får tre starka motargument, tar en kaka, överger sin nya ordning, går hem och lagar middag. Med någon liten förhoppning (kanske till och med grundad i omedveten erfarenhet) att det kommer gå lite bättre nästa gång.

Det finns en annan poäng att dra ur en sådan oklarhet. Det är att få saker är tydliga på riktigt. Verkligheten, så som vi kan uppfatta den åtminstone, är oklar. När vi interagerar med den behöver vi vara medvetna om den oklarheten, studera den, och gör medvetna val. Det finns inga observationer som inte grundar sig i vad vi vet sedan tidigare eller i våra hjärnors organisation: världen är inte naken för oss att studera. Vi uttrycker våra undersökningar i ord som kan betyda många olika saker, och det är ofrånkomligt. Det ansvarsfulla att göra är att acceptera detta och se till att vi är rättfärdigade i de val vi gör när vi observerar och att vi väljer våra ord medvetet. Och allt annat som är en del av vetenskapsfilosofi.

Bild av: Maureen Barlin (CC BY-NC-ND 2.0)

Jag har varit iblandad i flera olika filosofiprojekt i skolor. Det är inte sällan lite av en utmaning: ofta är några stycken engagerade, några gör ”som man ska” och tar del i samtalet, några är skeptiska men står ut, och så några som tycker att det är värdelöst. Det är ofta påfrestande med just de som är negativt inställda: filosofiska samtal blir inte av om inte de som är med ger sig hän: tänker och deltar. Därutöver känns det som ett misslyckande – om det finns närvarande som inte tycker om det man gör så känns det som att man borde försöka vinna över dem.

Egentligen är det inte ett så stort problem, har jag brukat tänka (som tröst): alla tycker inte om filosofi, på samma sätt som inte alla tycker om historia, matte eller gymnastik. Målet är inte att få kritikerna att tycka om det, målet är att få dem att vara med oavsett. Precis som det är bra att kunna matte oavsett om man tycker om det, är det bra att kunna argumentera filosofiskt oavsett vad man tycker om det.

Nu skulle jag gå ännu längre. Filosofi är inte kul. Att förvänta sig att det ska vara kul med filosofi innebär att man blir besviken. Det finns saker som är kul: sällskapsspel, stand-up, komedier, till exempel. De är skapade för att det ska vara roligt. Filosofi har inte ett sådant syfte. Det är inte meningen att det ska vara kul.

MEN: naturligtvis kan man ju ändå tycka att det är roligt att hålla på med filosofi, på samma sätt som det kan vara roligt att göra precis vad som helst. Organisera papper, matlagning, matematik, styrketräning. Man gör det inte för att det är roligt, men det kan vara roligt. Och det kan vara skönt. När alla papper är i ordning, eller man har klarat av ett jobbigt träningspass känner man sig stolt. Man har åstadkommit något. Organisation, matlagning, matematik, träning fyller alla ett syfte. Behöver man veta hur mycket vatten ens behållare kommer rymma måste man hålla på med matematik, för då får man reda på det man behövde veta, annars får man inte det.

Det är därför jag intresserar mig för filosofi. Genom att hålla på med filosofi kommer jag närmare svar på frågor som jag har, frågor som jag vill besvara. Det enda alternativet till filosofi är att försöka förtränga mina frågor, och det vill jag inte. Jag tycker de är intressanta, och ibland till och med viktiga. Ibland är det roligt att brottas med dem, ibland är det helt förfärligt.

När jag håller i filosofiska samtal försöker jag förstås göra så att deltagarna har roligt, men (framförallt) genom att göra det intressant och relevant. Det mest effektiva sättet är att låta deltagarna föreslå och välja sina egna frågor. När man diskuterar sådant man undrar över blir det viktigt. Och gör man det med trevliga människor kan det till och med bli roligt.

Min far brukar citera min farmor: ”Uppskjut inte till morgondagen det din far kan göra idag.” Det är den stilen av humor som jag är uppvuxen med. Men detta ska inte handla om humor, utan om att skjuta upp saker. Jag har ett heltidsarbete, samt arbetar även med filosofiska samtal och administration kring min firma. Jag umgås med familj och vänner och behöver också laga mat, städa, tvätta och helst träna också. Allt detta tar en hel del tid – faktum är att det tar den mesta tid jag har. Eller det brukar jag tänka i alla fall.

För när jag verkligen tänker på det så inser jag att jag lägger massor med tid på att surfa på internet eller slötitta på TV-serier eller Youtube. Skulle jag lista saker jag tycker om att göra skulle jag inte nämna någon av dessa saker. Jag skulle nämna andra saker, som att se intressanta filmer eller läsa böcker. Så varför gör jag dem, istället för något som jag tycker om?

Ett enkelt svar är att säga att jag har fel om vad jag själv tycker om. Jag tror att jag inte tycker om att slösurfa på internet – kanske eftersom det inte anses som väl använd tid eller eftersom det inte stämmer överens med min självbild – men i själva verket gillar jag det. Det faktum att jag hela tiden gör det är bevis nummer ett för detta. Jag för mig själv bakom ljuset. Det går också att förklara varför jag gillar detta med hjälp av en enkel psykologisk förklaring: jag har ett behov av kravlös avslappning, eller behov av att känna frihet och fritt val, och att göra något så oproduktivt uppfyller dessa behov.

Man kan också förklara det utan att dra in mitt undermedvetnas baktankar: jag har inte mental ork att göra alla de nyttiga sakerna som jag ”borde”, och gör då istället något jag faktiskt orkar med.

En mindre smickrande version är att säga att det handlar om dålig karaktärsstyrka. Jag skulle mycket väl klara av att inte ägna all den tiden åt internet om jag försökte ordentligt, men jag är lite lat. Denna version kanske verkar lite hård, men fördelen är att den tillskriver mig agens: jag är inte utlämnad åt något undermedvetet, utan skulle utan tvekan kunna styra om mitt liv om jag ville. Det är mitt val, och jag väljer att göra det. Ett val man kan kritisera, men inte mindre mitt val för det.

Det som jag tycker är klurigt med det här är att det handlar om vad man vill: hur skiljer man mellan ”Jag skulle kunnat om jag hade velat” och ”Jag ville, men kunde inte”? Om man försöker och misslyckas kan det tolkas både som ett bevis för att man i själva verket inte ville, fastän man hade orkat, och som ett bevis för att man inte orkade fast man ville. Detta gäller säkert även när man försöker göra armhävningar, men det blir extra svårt att avgöra när det handlar om att utföra ett intellektuellt arbete. Viljan är orken. Kanske. Jag skulle vilja reda ut det här närmare, men jag orkar inte. Tror jag.