Månad: januari 2020

”Det mesta som görs av de flesta är som mest okej enligt de flesta.”

Det här påståendet säger att en majoritet av saker som görs av en majoritet av personerna på jorden görs på ett medelmåttigt sätt, om du frågar en majoritet av personerna på jorden. En tanke är att det här påståendet är en förklaring till varför det är så mycket som inte fungerar bra i samhället. Kommunpolitiker som skriver motioner skriver oftast motioner som håller en medelmåttig kvalitet eller sämre, som uttrycker en ide som oftast är medelmåttig eller sämre. Därför blir också samhället omkring oss just medelmåttigt, med mängder av ”dumma” lösningar, och saker som inte fungerar som det ska. Man kan ju förstås fråga sig vad som gör en motion eller en idé till medelmåttig, men citatet kommer undan detta genom att säga att det är medelmåttigt eller sämre enligt andra.

Det här är ett empiriskt påstående, det vill säga man skulle kunna gå ut och göra en undersökning och se om det stämmer, genom att fråga en massa människor. Man kan notera att det är ett väldigt generellt påstående. En människa gör så många saker under en dag: promenerar, borstar tänderna, viker ihop tidningen och så vidare. Om vi filmade dig, klippte ihop små videosnuttar där du gör alla dessa saker och visar för (låt säga) 100 personer, och gav dem en skala mellan 0-10 där 0 var uselt, 5 neutralt, 6 var okej och 10 perfekt, så skulle mer än 50 av dem sätta betyg på 6 eller mindre – detta borde vara resultatet om påståendet är sant och vårt test är tillräckligt bra.

Hur skulle andra då ställa sig till din tandborstning? Mycket möjligt är att de skulle ha förslag på förbättringar, även om de själva inte är bättre tandborstare än vad du är. Du kanske är en sådan som går runt och gör annat med andra handen medan du borstar, och det är ju dumt. Dina tänder förtjänar din uppmärksamhet. Eller så kanske du börjar på samma ställe varje gång, och att den sidan får mycket hårdare borstning eftersom du är mest noggrann i början. Eller så skulle du kunna vara bättre på att se till att alla tänder blir borstade, särskilt tänderna längst bak.

Men många andra saker skulle vara svårare att ha en åsikt om. Vad är egentligen ett bra sätt att vika ihop tidningen? Det finns kanske dåliga sätt, typ knyckla ihop den eftersom det blir svårt att läsa nästa gång, och tar större plats. Men finns det verkligen perfekta sätt? Man kan förstås argumentera för att om det bara finns ”dåliga sätt” och ”okej sätt” så är alla ”okej sätt” egentligen ”perfekta sätt”, eftersom perfekt betyder bästa möjliga. Men då kan vi inte använda skalan vi hittade på, mellan 0-10, för var hamnar alla våra ”okej” tidningsvikningar? Vi kan ju sätta dem som 6, vilket ju betydde okej, men eftersom vi inte kan skilja ut något av sätten som bättre skulle vi också lika gärna kunna sätta alla som 10, vilket ju skulle se bättre ut.

Det finns ett ytterligare problem med det här. Om det är många av se saker som vi gör som vi gör som är på det här sättet, några dåliga sätt och en massa ”okej” sätt, och vi rankar alla dessa okej sätt som just okej så är det risk att påståendet blir trivialt sant – att det blir banalt. Om det är lätt att göra något ”okej” för en massa saker (och då kanske omöjligt att göra det mer än just ”okej” eftersom det inte finns ett ”jättebra” sätt), så kommer ju det mesta som man gör att vara okej, eller sämre. Det är ju dessutom 7/11 steg på skalan som innefattas av påståendet: 6, 5, 4, 3, 2, 1 och 0. Rent numeriskt sett är det mer sannolikt med 6 och nedåt.

Det här med banalitet oroar mig ibland. Å ena sidan är det viktigt att säga självklarheter, för även om något är självklart är det inte säkert att man därför har det tillgängligt i medvetandet. Man kan behöva påminnas om det som är självklart. Att det är självklart betyder ju bara att det inte krävs en massa tankemöda för att ta reda på om det är sant eller inte, inte att man alltid går runt och tänker på det. Å andra sidan så är det självklara ofta lite tråkigt, och man kan känna att sådana som gör en stor grej av något banalt lurar andra som tror att det är djupgående och nyskapande. Eller att det finns något pretentiöst över det. Som att man tror att man är så viktig och intelligent, när man i själva verket säger vad alla redan vet. Är den här reflektionen angående perfektion banal?

Inte sällan upptäcker jag att andra ser möjlighet till perfektion där jag inte tycker att det finns, och även tvärt om ibland, att jag ser perfektion där andra inte ser det. Jag har vänner som kan skriva om en mening, om och om igen för att få den helt perfekt, där jag hade slutat långt innan (se även inlägget om slarv). Man fattar väl vad det står? Den meningen som blir är ju precis lika bra som den var för fem minuter sedan, kan jag tycka. Kanske är det att de ser något som jag inte ser, kanske är det att de tror sig se något som inte finns.

Eller kanske någon tycker att överkastet ligger perfekt när det ligger exakt i hörnen och lika mycket överhäng på båda sidor. Detta fall är lite annorlunda, för här kanske jag är med på att det faktiskt är ”perfekt”, men att jag istället inte håller med om att det är särskilt viktigt. Även om något kan vara perfekt betyder det inte att det är viktigt att det är perfekt.

I många fall kanske man bestämmer vad som är perfekt genom att hitta på en lista med kriterier och att när något uppfyller alla dessa kriterier, då är det perfekt. Men vad gör att dessa kriterier gör något till bättre? Ett svar är att det blir mer effektivt (tidningen håller längst, blir lättast att vika upp, går fortast att vika ihop) eller kanske mer estetiskt tilltalande (tidningen blir helt symmetrisk, eller rubriken på framsidan hamnar uppåt). Men om man förnekar att det är mer effektivt så, eller vackrare så, eller åtminstone förnekar att det är viktigt att det är så, då kan man plötsligt inte mötas. Hur avgör vi då vem som har rätt?

Jag vet inte om dessa funderingar när det gäller perfektion är banala eller inte; jag oroar mig för att de är banala. Kanske borde jag skriva om hela det här inlägget, så att det blir helt perfekt? Eller åtminstone 6/10.

Åttio-tjugo-regeln, eller paretoprincipen, är en regel som säger att åttio procent av arbetet bara kräver tjugo procent av ansträngningen, och att resterande tjugo procent av arbetet kräver åttio procent av ansträngningen. Man kanske kan tolka det som att det är lätt att få mycket gjort, men det är svårt att få det färdigt. Den här regeln kanske strängt taget inte är en regel utan mer en generalisering som ibland verkar stämma på saker man gör – empiriska påståenden från t ex Microsoft säger att åttio och tjugo hänger ihop på en mängd olika sätt, som att åttio procent av felen på en programvara om löstes om man fixade de tjugo procent mest rapporterade buggarna, att tjugo procent av koden hade åttio procent av buggarna, och att åttio procent av koden tog tjugo procent av tiden att skriva (detta enligt Wikipedia länkat ovan). Huruvida detta stämmer eller inte kan jag inte svara på, men det är åtminstone en intressant tankenyckel. Ta fotografen och konstnären Erik Johanssons foto ”Cut & Fold” som är digitalt manipulerat så det ser ut som en väg som klipps itu.

Man kan se hur det är gjort här ovan. När jag ser videon tänker jag (precis som den som skrivit kommentaren som ligger högst upp under videon om man går in på Youtube) att jag nog hade varit nöjd med hur det såg ut redan efter en minut. Men videon fortsätter i ytterligare tre minuter och femtio åtta sekunder (alltså nästan 20% av videon – vilket inte betyder nånting alls egentligen, eftersom den är ihopklippt). Och visst blir det mycket, mycket bättre. När man ser slutresultatet inser man att bilden inte var färdig vid enminutsmärket i videon.

Det spelar förstås roll vad 100% är avsett att vara. Det går ju bara att göra 80% av något om det också finns något som är 100%. Om jag hade gjort Erik Johanssons bild så hade jag kanske stannat vid 80% och tänkt att jag var klar, eftersom jag inte skulle veta hur bra den skulle bli. Kanske är det tydligare när man bygger ett program, eftersom man då nog har en lista med saker man tänker att programmet ska klara av och en lista med egenskaper som programmet borde ha (användarvänlighet och så vidare). Men då blir det viktigt att se till att alla punkterna på listan är lika stora. Om man tar ett annat exempel, att skriva en bok, och listan för saker man behöver göra är

• Bestäm var den ska utspela sig
• Hitta på namn till fem karaktärer
• Bestäm vilka karaktärsegenskaper de ska ha
• Bestäm vilka relationer de ska ha till varandra
• Skriva berättelsen

så är det nog troligt att det tar 20 % av tiden att göra 80 % av punkterna, eftersom handlingen tar längre tid att få ihop än att till exempel hitta på ett namn. Hur bestämmer man då vad som är ”en grej”, om de nu ska vara lika stora? Ett sätt är förstås att se till att sakerna tar lika lång tid att göra, men då kommer paretoprincipen inte att gälla, om vi har beräknat tiden korrekt. Kanske går det att prata om ”moment” istället, alltså delar av en process baserat på byte av arbetssätt. Att filéa en fisk är ett moment, att hacka lök är ett moment och tärna tomater är ett moment i tillagningen av en fiskrätt, och blir då olika punkter. Eller är det ”hacka grönsaker” som är momentet? Eller är det alla saker man gör med kniven som är momentet?

Om jag lämnar detta, och tänker att paretoprincipen är riktig, så kan man notera att den är en källa till frustration. Eftersom man får det mesta gjort jättesnabbt så verkar det som att arbetsprocessen stannar upp och att man knappast får några resultat längre. Detta blir i sin tur en källa till slarv. Exempel: även om löken är hackad, alltså delad på längden och tvären i mindre bitar, är bitarna olika stora och flera av bitarna är ganska stora – löken är slarvigt hackad. För att rätta till detta hade man behövt gå över löken med kniven många gånger till, fastän det mesta av jobbet är redan gjort. Löken är i en funktionell mening hackad – den går att steka – men det kommer inte bli lika behagligt att äta rätten eftersom man kommer få stora lökbitar i munnen och några bitar kanske inte kommer bli helt genomstekta. Det kommer heller inte att se enhetligt ut.

Det finns (åtminstone) tre orsaker till slarv: tanklöshet, ointresse och oförmåga. Tanklöshet är när man inte kommer på att det skulle kunna bli mycket bättre än var det är, liknande hur det hade varit om jag försökt göra Erik Johanssons bild ovan. Ointresse är när man vet att det skulle kunna bli bättre, men man inte tycker att det är värt ansträngningen eller att man inte vill göra ansträngningen. Oförmåga är när man helt enkelt inte kan göra det bättre, trots att man vet hur bra det skulle kunna bli och att man faktiskt vill få det så bra. Den sista kan man fundera över, även om vi kanske ibland använder ordet slarv om sådant som är orsakat av oförmåga. Om man inte kan göra det bättre då kanske man snarare är dålig än slarvig?

Det finns så klart andra betydelser av slarv. Man kan slarva bort sina glasögon, till exempel, och man kan läsa en text slarvigt eller prata slarvigt. Men, även om det blir lite konstlat, så går det att förstå även dessa fall som att man av något av dessa skäl (eller kanske ett annat skäl jag inte kommer på) inte uppfyller hela kvalitetsnivån, även om den primära funktionella nivån är uppfylld. 100% hade varit att säga exakt det man tänkte, och att prata lite slarvigt är att säga något lite annat än detta, till exempel för att man inte kunde hitta de rätta orden när det krävdes. 100% av att läsa en text kanske är att läsa varje ord, och att man på grund av ointresse hoppar mellan raderna. Och – här skorrar det mest, det medger jag – om 100% är att alltid lägga glasögonen på samma ställe, så kanske man har förlagt dem av tanklöshet, eftersom man inte tänkte att detta hade det varit det allra bästa.

Det finns ett enkelt försvar mot de som säger att man är slarvig: förneka deras beskrivning av 100%. Att något skulle kunna vara på ett annat sätt betyder inte att detta är bättre. Visst kan man slipa smörkniven ännu mer, så att den blir ännu lenare. Men en lenare smörkniv behöver inte vara bättre. Den var färdig tidigare, och sedan fortsatte man att arbeta ändå. Det kanske är att argumentera i motvind. Jag tror det är naturligt att tänka att ju mer tid och energi man lägger på något, ju mer exakt och detaljerat det är, ju bättre är det. När det är en bra bit från den maximala detaljnivån tycker vi det är slarvigt.

Ett annat försvar är att säga att i långa loppet lönar det sig ofta att slarva. Istället för att lägga tiden på att göra allting exakt, går man vidare och gör en ny vad det nu kan vara, hackad lök eller photoshopad bild. Allt eftersom man blir bättre på det kommer man att bli mindre slarvig eftersom det kräver mindre av ens ansträngning att uppnå samma resultat, och om man då anstränger sig lika mycket varje gång kommer man automatiskt bli mer detaljerad. Men det förutsätter förstås att man blir bättre varje gång man gör något. Och det är i och för sig inte säkert.

Själv tycker jag ofta att jag är slarvig, både i dessa texter och med andra saker. Det handlar nog både om tanklöshet, ointresse och oförmåga, men också för att jag tycker att det att det finns något är viktigare än att det är perfekt. Jag skapar hellre mer än bra, eftersom det oftast är rätt bra även om det inte är så bra som det skulle kunna vara. ”Så bra det skulle kunna vara” beror också på vem det är som kritiserar, eftersom olika människor ofta har olika åsikter om vad som är bra. Dessutom kanske kritik är överskattat.

De senaste åren har jag gått och blivit en ökänd film-tittare bland mina vänner. Till den grad att de inte vill se filmer med mig, åtminstone inga filmer de själva tror de kommer tycka om. Detta är inte helt oförtjänt, tvärtom kanske ganska välförtjänt. Jag har sagt sådant som ”jag tycker egentligen inte om film”. Det är både sant och inte sant – det är sällan jag ser en film jag bara tycker om, utan vidare kommentar. Samtidigt är jag oerhört intresserad av film, och ser ofta på youtube-videos där filmer analyseras och kommenteras. Och, kanske framför allt, kritiseras. Det började kanske på riktigt med Red Letter Medias analys av Star Wars-filmerna 1-3 (som har en något speciell artistisk stil, kan man väl förvarna). Jag minns också ett gräl med en av mina närmaste vänner som handlade om Interstellar, som han tyckte om och som jag… ja var tveksam inför. Jag kan inte hålla mig från att ha en ständigt skeptisk inställning, där jag inte verkar kunna bara tycka om en film, utan har ett kommentarspår i huvudet där jag kommenterar på det som jag inte tycker stämmer eller passar in, eller för den delen vad som var bra gjort.

Interstellar, för att ta ett exempel, tycker jag misslyckas i första halvan med att etablera den värld som de vill skildra. Världen är drabbad av ”blight”, alltså mjöldagg, och det gör att världen inte är beboelig längre. Redan där har mina skeptiska klockor börjat ringa. Varför skulle mjöldagg vara det som gör att vi måste byta planet? Kan man inte bygga ett växthus eller något, som man sedan steriliserar? I mitt tycke hade det varit bättre med en sämre ursäkt, som radioaktivt nedfall från kärnvapenkrig eller pestliknande smitta. Det hade varit sämre, mindre originellt, men bättre eftersom det hade varit ett sätt för filmen att säga till oss tittare ”bry dig inte om det här”.

Sedan måste filmen hitta en anledning för huvudpersonen att hamna i rymden, så därför är han visserligen en lantbrukare men även en före detta rymdpilot, och dessutom en väldigt duktig sådan, och genom tillfälligheter upptäcker han att NASA har en hemlig rymdbas under hans åker. NASAs topphemliga kommando sitter runt ett snyggt ovalt träbord någonstans under Matthew McConaugheys åker i denna postapokalyptiska värld och försöker övertyga honom att åka, vilket måste varit tursamt för dem eftersom de faktiskt inte bjudit in honom. Varför var inte filmen så att de åkte till hans gård och sa ”nu får du faktiskt hänga med här, för du är så himla duktig”? På vilket sätt var denna märkliga upptäckt bättre, i en film som spelar ganska mycket på att vara just trovärdig? Ja ni ser, så där håller jag på. Jag ska inte fortsätta och förstöra Interstellar för er, eller Marriage Story eller A Star Is Born eller någon av de andra som jag sett på sistone.

Jag kan naturligtvis hålla tyst. Men mina vänner vet hur man läser av de små fnysanden som jag inte kan hålla inom mig. Det är dessutom inte poängen, poängen är att jag inte kan hjälpa det. Det har blivit på det sättet jag upplever filmer. Jag upplever dem som om jag satt i en jury och skulle bedöma deras kvalitet för att bestämma vem som ska få pris, eller som om jag var lärare på en filmskola. Men vad spelar det för roll? Jag sitter ju inte i en jury och jag är inte filmlärare. Filmskapare kommer inte få reda på vad jag säger om filmerna, och har ingen möjlighet att bättra sig, så min kritik har ingen påverkan, annat än på mina vänner. Det enda som hade varit annorlunda är att mina vänner hade njutit av en film, som de nu är skeptiska till.

Det slog mig häromdagen att jag har den här typen av kritiskt förhållningssätt till många andra saker också. När jag hör musik utvärderar jag det jag hör efter vad som är bra och dåligt – ljud, text, melodi, arrangemang. När jag äter så försöker jag plocka isär smakerna och se vad det är som smakar, och vad som passar ihop och inte passar ihop. Till och med inredningen på restaurangen som jag äter maten på blir analyserad: det blåa ljuset som de valt bakom bardisken ger ett kliniskt intryck som inte passar in mot de i övrigt varma träfärgerna, och är det egentligen någon poäng att ha en bar, nu när den mest verkar vara en avställningsyta för personalen? Men det gör ju detsamma, egentligen, och jag kommer aldrig någonsin säga det till personalen, kanske inte ens till någon annan.

Det har blivit en vana och det har blivit ett sätt att prata. Om man kan plocka isär det man upplever har man alltid något att säga. Låt mig sätta ihop några argument för och några argument mot kritik. Först mot.

1.Man blir distanserad från det man upplever. Genom att reflektera och analysera på ett kritiskt sätt så upplever man inte det man upplever på ett genuint, jaglöst, sätt utan alltid genom ett intellektuellt filter. Man missar något centralt i sin upplevelse.

Det här argumentet handlar alltså om min upplevelse, hur det är för mig. Det måste alltså konstrueras som omsorg om den som är kritisk, att den personen skulle kunna ha ännu bättre upplevelser, om den inte var kritisk. Argumentet innehåller också ett påstående, nämligen att analyserandet gör en distanserad och att det är mindre genuint. Det behöver man inte hålla med om. Det är däremot svårt att förneka att det är mindre jaglöst eller icke-intellektuellt att analysera sin upplevelse, men man behöver inte hålla med om att detta försämrar upplevelsen eller är icke-genuint.

2.Man försämrar upplevelsen för de runt omkring en, som antingen får höra ens analys eller tvingas bli självmedvetna i vetskap om att det finns en analys som inte uttrycks.

Argumentet hänger på antagandet att upplevelsen blir sämre av att ta del av analysen, eller av att bli självmedveten. Förnekar man detta är argumentet inte starkt. Man kan dock tänka att så länge som de som är med upplever detta som negativt så är det negativt, även om upplevelsen i sig i själva verket blir djupare.

Låt oss istället titta på argument för.

1. ”But your brain did”. Jag har döpt det här argumentet efter en sägning i videoserien som youtubekanalen Red Letter Media gjorde om Star Warsfilmerna som jag länkade ovan. Tanken är att även om man inte är medveten om vad som är bra och dåligt i en film, så lägger man märke till det omedvetet. Att göra detta omedvetna medvetet förbättrar upplevelsen.

I youtubefilmerna är ett återkommande exempel att många av de scener som inte är actionscener är tråkigt filmade: det är väldigt vanliga kameravinklar, alla samtal sker antingen gåendes, sittandes och ståendes framför en ”green screen”, utan att det sker något visuellt historieberättande. Den som ser filmen tänker nog inte på att det är därför det är tråkigt att se filmen, men det är därför det är tråkigt att se filmen, och att inse detta kan ge en tillfredsställelse. Jämför med det som youtubern Nerdwriter1 analyserar i hur placeringen av kameran och personerna i en scen i Hitchcocks Vertigo speglar vad som händer i dialogen (varning för spoiler).

2.Man bör framförallt njuta av det goda. Det är kanske lite väl tillspetsat, men tanken är att inställningen att intellektualiserandet gör upplevelsen sämre är falsk, och bygger på föreställningen att det naturliga är det goda och att det icke-intellektuella är det naturliga. Precis som man kan dölja att en maträtt är billig genom att ha i socker och få den att verka välgjord för den som inte känner efter så noga så kan man få filmskapande som inte är bra att verka bra genom tips och tricks. Man kanske blir kräsnare, men också en bättre konsument och slutar äta skräpmat, det vill säga slutar se dåligt gjorda filmer.

3.Man blir en bättre filmtittare. Genom att träna sig i att analysera filmer (och musik, mat eller inredning restauranger för den delen) lär man sig förstå filmen (och så vidare) på djupet, inte bara den historien som berättas på ytan, utan också vad den betyder. Youtubern Dan Olsen har t ex gjort en video där han analyserar filmen Anihilation, och argumenterar för att många andra som analyserat filmen saknar en förståelse för det metaforiska språket i filmen. De andra försöker ”lösa gåtan” snarare än förstå att det inte är meningen att man ska lösa den, utan förstå vad gåtan avser att berätta om. En sådan förståelse kan man inte få om man inte tränar sig i att analysera och tolka det man ser.

Det för mig till ett tredje argument mot att hålla på med kritik på det sättet jag gör:

3.Det finns andra, bättre, sätt att ta till sig upplevelser. Man kan t ex fokusera ägna sig åt tolkning och förståelse av det man upplever utan att värdera eller ifrågasätta. Det är inte centralt – inte centralt för någon inblandad – att avgöra om ljussättning, skripta eller manus är bra eller inte. Det är fel sorts fråga, givet vad det är som händer.

Det som händer är ju att jag sitter och ser en berättelse, som någon velat förmedla till mig. Det bästa som kan hända i det mötet är att jag får ut något av den berättelsen, att jag hör den, tar in den, förstår den och låter mig påverkas av den. Att jag relaterar till annat jag tänkt, sätt och hört. Att jag delar med mig av den till andra som jag pratar med. Om den var bra eller dålig är sekundärt, och är bara relevant för att avgöra hur mötet med filmen blir, alltså om den påverkar mig eller inte. På sikt vill man se bra filmer, eftersom de påverkar en själv mer, men om man redan har sett filmen är det viktigare hur den påverkar en.

Argument 3 mot kritik hänger alltså ihop med argument 2 och 1, om man formulerar om dem lite. Problemet med kritik är inte att man blir distanserad från ens upplevelse, eller att andra blir det, utan att omdömet ”bra” eller ”dåligt” riskerar att bli sista ordet i analysen av filmen. Att fälla ett omdöme blir viktigare än att förstå vad som händer i filmen och vad det är avsett att betyda. Det blir viktigare än att förstå vad filmen betyder för en själv.

Detta är viktigt också i filosofiska sammanhang, som filosofiska samtal. Det finns situationer där det centrala är att hitta ett möjligt motexempel, att försöka bräcka den andras påståenden. Till exempel om man har formulerat ett starkt påstående som ska gälla i alla fall, som man menar saknar undantag. Då spelar ett enstaka motexempel roll. Men inte sällan är filosofi ett undersökande av en fråga, där man letar efter provisoriska svar, möjliga strategier som man arbeta vidare på. Att det finns ett möjligt motexempel är kanske inte det mest relevanta att peka ut, utan snarare att se vart tankarna kan leda, vilka nya frågor som väcks, hur det hela skulle kunna förbättras eller kanske alternativa lösningar på samma problem. Man behöver så klart inte hålla med eller vara ovillkorligt positiv, men det finns en småaktig tendens inom akademisk filosofi att fokusera på det obetydliga, vinna billiga poänger och söndra för att verka ofelbar i jämförelse. När man tycker och tänker olika behöver båda verka för förståelse för att samtalet ska gå framåt, genom att förklara det man menar så bra man kan och försöka reda ut på vilket sätt man tycker olika och vad det kommer sig av. Det är möjligt att det inte går att publicera några artiklar med ett sådant innehåll, utan att publikationsvärlden bygger på en sådan närsynthet, men alla sammanhang är inte artiklar. Vi ska inte ta det som ett ideal för hur vi bedriver annan filosofisk verksamhet.

Lösningen verkar alltså vara mellanmjölk: lite av allt, i goda doser och med mycket eftertanke. Ett lite väl svävande inlägg, skulle jag säga, där slarvigt formulerade argument landar i en otillfredsställande slutsats. Om man nu ska vara kritisk.

Det finns ett gammalt skämt där en bilförare, låt säga att det är en norrman för att ge det lite lokal fägring, lyssnar på radion och hör att trafikradion varnar för en tokig bilförare som åker mot körriktningen. ”Vad då en ensam tok”, skrockar norrmannen, ”hela vägen är ju full av folk som åker åt fel håll!”

Skämtet, för den som inte fattat det, är alltså att det är norrmannen som åker åt fel håll men tror att det är alla andra som åker åt fel håll.

---

Ibland när jag är ute och springer rundan runt vattnet förundras jag över att det är så många som springer åt andra hållet, och slås av tanken att det kanske egentligen är bättre att springa åt andra hållet, eftersom nu så många verkar göra det.

Sedan inser jag att eftersom de flesta springer ungefär lika fort så blir jag aldrig varse alla de som springer åt samma håll som jag. Det är möjligt att det verkar för var och en av oss som är ute och springer, oavsett åt vilket håll vi springer åt, som att alla andra springer åt motsatt håll, eftersom vi helt enkelt aldrig träffar de som springer åt samma håll. Någon enstaka springer man om eller blir omsprungen av, men om vi börjar vår runda med några minuters mellanrum behöver man springa ganska mycket fortare eller långsammare än de andra för att upptäcka dem på den knappa milen som vi springer tillsammans.

---

Alla indirekta mätmetoder utgår från ett antagande att det man observerar på sitt mätinstrument, till exempel sin termometer, är kausalt kopplat till det man mäter, temperatur i exemplet (eller genomsnittlig molekylär rörelse). Hur vet man då att ens termometer mäter korrekt? Man jämför den förstås med en annan termometer. Men hur vet man att inte båda två termometrarna visar lika mycket fel?

Jo, om man använder flera olika sorters termometrar som bygger på helt olika kausala mekanismer. En alkoholtermometer, alltså till exempel en vanlig termometer man har på väggen för att visa rumstemperaturen, bygger på hur mycket alkoholen i mätröret utvidgar sig med temperaturen. En digital termometer bygger på förändrad ledningsförmåga hos en metall i termometern när temperaturen förändras, och en IR-termometer bygger på en koppling mellan den elektromagnetisk strålning som föremålet avger och temperaturen. Om alla dessa olika metoder ger samma resultat, fastän de kommer från helt olika håll, så har vi skäl att tro att värdet är korrekt.

---

Vi tolkar ofta likriktning som skäl för att tro något. I det första exemplet, skämtet, så är anledningen till att norrmannen åker åt fel håll att vad som är ”rätt håll” beror på vad alla andra betraktar som ”rätt håll”. Vänster eller högertrafik är lika rätt i sig, och så länge som alla gör likadant så är båda systemet (åtminstone ungefär) lika bra. Det andra exemplet ifrågasätter vår observation av att alla åker åt ena eller andra hållet, och går att applicera på det första exemplet också. Om alla håller samma hastighet på motorvägen, kan norrmannen i skämtet ha samma upplevelse som jag i joggarspåret, nämligen att ”en massa tokar åker åt fel håll” fastän det i själva verket är lika många tokar som åker åt samma håll som norrmannen (om man nu bortser från radiorapporten).

När det gäller våra mätningar av temperatur har vi nog rätt i att använda Slutledningen till den Bästa Förklaringen och säga att anledningen att alla dessa olika mätmetoder visar samma sak är att temperaturen nog är 241,8 grader Celsius, eller vad man nu fick fram. Men det är inte säkert att det gäller i de andra fallen, att högervarv är det bästa hållet att springa runt sjön, även om man har satt sig ned vid spåret och faktiskt räknat och sett att de flesta springer just högervarv. Den bästa förklaringen kan vara att de allra flesta börjar sin tur åt det håll som är nedförsbacke på det ställe där de flesta råkar börjar sin runda, och att det därför blir högervarv utan att de ens har en aning om att det är därför. Det bara blir så. Inte heller kan vi sluta oss till att högertrafik är bättre än vänstertrafik bara för att fler länder har det. Den bästa förklaringen kanske är att det gör transporter enklare om man har samma som andra länder, eller att det blir billigare att sälja bilar.

Den här funderingen är en blygsam liten tankenyckel jag försöker bära med mig. När alla får bra resultat på tentamen, betyder det att det var en bra tentamen? Är det bättre om resultaten är spridda? När opinionen rör sig åt ett visst håll, betyder det att politikerna bör följa med? Vad betyder det att alla är på väg åt samma håll, eller att alla andra verkar vara på väg åt motsatt håll? Är vi norrmannen i bilen, eller är man i joggingspåret? Eller är det olika tecken i tiden som konvergerar till ett sant värde?