Tre gånger i veckan åtminstone, skulle jag uppskatta, försöker jag komma in på mitt kontor genom att blippa SL-kortet i kortläsaren vid ytterdörren. Naturligtvis vet jag att reskassa inte går att använda på jobbet, det är bara att jag har båda korten i min plånbok och slumpmässigt väljer endera sidan att försöka blippa. Men varje gång blir jag lite överraskad och irriterad över att det inte går. Efter mer än ett år i de nya lokalerna tycker man kanske att jag skulle ha lärt mig vilken sida som kortet sitter på, alternativt att jag skulle vara mer uppmärksam innan jag drar kortet. Kanske avslöjar jag något fundamentalt om min personlighet nu: att jag hellre slarvar än anstränger mig lite extra?
Hur som helst, varje gång det händer tänker jag samma tanke efteråt: man blir inte bättre på allt. ”Repetition är kunskapens moder” brukade min till åren komna mellanstadielärare säga. Första gången man gör något så är det svårt, men ju fler gånger man gör något ju bättre blir man – eller så brukar jag ofta tänka. Att jag ser många olika saker som träning, och inbillar mig att jag till exempel blir bättre på att läsa ju mer jag läser, blir bättre på att cykla ju mer jag cyklar, kan mer ju mer jag surfar på Wikipedia och så vidare. Och på ett plan är det naturligtvis fallet. Man kan vara ”otränad” på att läsa, även om man vet hur det går till, och läser man några böcker går det fortare eftersom man kommer in i det. Samtidigt är jag inte så extremt jätteduktig på att borsta tänderna som man skulle förvänta sig av någon som har övat två gånger om dagen hela sitt liv.
Till viss del förklaras det av avtagande värde av ytterligare träning: har man bara borstat tänderna en gång, är en extra tandborstning hundra procent ytterligare träning, men en gång till är bara 50 procent, 33 procent och så vidare. Det man lär sig av ett ytterligare träningstillfälle planar ut. Det handlar nog också till viss del om att träning inte bara är att göra något, utan också om hur man gör något. Jag tänker ju inte så mycket på min tandborstning. En tandläkare kanske skulle komma på speciella övningar för att få mig bli bättre på att borsta specifika områden jag oftast missar. En del i att bli bättre är ju att faktiskt försöka bli bättre.
Det handlar om prioritering, skulle man kunna tänka. Visst skulle man kunna bli bättre på att borsta tänderna eller på att blippa rätt kort, men vinsten med detta är nästan obefintlig. Det finns en kostnad med att lära in ny kunskap. Man tycker det borde gå automatiskt när man bara gör något, men faktum är att min hjärna inte sparar minnet av hur kortet ligger i plånboken, och vill jag minnas det måste jag anstränga mig. Det är bättre att välja det man vill bli bra på. Man kan bli bättre på allt, men inte allt samtidigt. Det är inte värt att lära sig bre den perfekta mackan, den tiden det sparar hjälper en inte. Istället borde man identifiera ett antal saker som är viktiga och bli bra på dem. Kanske bli bra på att lyssna och vara en stödjande medmänniska – läsa en bok om hur man kan bemöta folk på ett mer inkluderande sätt. Det vore ju värt det, kan man tänka.
Å andra sidan kan man fundera över om hela det här ”bli bättre på saker” ens är värt att hålla på med. Visst ska man försöka hitta lösningar på problem, men det är något helt annat än att försöka optimera sig själv. Som människa så är man inget projekt, ingen maskin som ska fungera, utan en upplevande varelse och detta faktum är mål i sig själv. Man kan förstås bli bättre på saker ändå, men inte på grund av att förbättringen i sig är något eftersträvansvärt, utan för att man är en kännande människa som dras till nya upplevelser, och blir tillfredsställd av att utvecklas.
Samtidigt, när jag än en gång blippar fel kort är det svårt att inte ställa sig själv frågan: men lite bättre kan du väl ändå bli?