Hur mycket är 30?

Du är ute och ska köpa en bil. Efter mycket om och men hittar du en fin, ny bil för 200 000 som du bestämmer dig för att köpa. Men i samma stund som du får nycklarna i handen ångrar du dig. Du lämnar tillbaka nyckeln och vill inte längre ha bilen, och vill ha tillbaka dina pengar. Problemet är att du inte kan få tillbaka dina pengar – inte lika mycket åtminstone. Tekniskt sett är det nu en begagnad bil, och begagnade bilar är inte värda lika mycket pengar. Du kommer kanske få tillbaka maximalt 170 000. 30 000 kr är nu bara borta. I praktiken kanske du lyckas övertyga din bilhandlare att strunta i detta och ge dig tillbaka alltihop, men faktum är att det inte är självklart.

Det verkar naturligtvis jättedumt, bilen är precis lika bra som förut absolut ingenting har hänt med den i de fem sekunder du ägde den. Men värde är något som vi har hittat på tillsammans. Att bilar, och pengar också för den delen, är värda något alls beror bara på våra gemensamma åsikter om dessa saker. En av dessa åsikter är att begagnade bilar är värda mindre än nya bilar. Huruvida det finns en faktisk grund till att detta värde minskar, alltså om något verkligen har blivit sämre med bilen, är av underordnad betydelse när det handlar om värde. Tänk bara på samlarobjekt, som gamla starwarsleksaker eller för den delen frimärken. Det går inte att säga vad ”deras verkliga värde” är, eftersom värde bara finns i relation till något annat, och någon annan.

Sådant som bara är sant för att vi tänker på ett visst sätt brukar man kalla sociala fakta, och sådana är speciella eftersom de bara finns i kraft av våra inställningar till det och våra tankar om det, det filosofer brukar kalla intentionalitet. Men när dessa faktum väl finns, så är de objektiva och oberoende av vad var och en tänker. Jag kan inte skriva ut egna pengar och betala med i affären. Den amerikanske filosofen John Searle, som har skrivit mycket om detta, sade att sociala fakta var ontologiskt subjektiva men epistemiskt objektiva – alltså att deras existens beror på vår subjektivitet, men vi får kunskap om sociala fakta genom objektiva metoder.

Att det är något speciellt att fylla jämnt, alltså delbart med tio, är ett socialt faktum, och att det är något speciellt med trettio är definitivt ett socialt faktum. Det är kanske inte taget ur luften – sociala fakta är sällan helt slumpartade. Vi behöver för det första sätt att markera tid på: veckor, månader, årstider och år för att kunna hålla koll på våra liv, och några av dessa sätt hänger dessutom ihop med egenskaper hos verkligheten. Ett år är ett varv runt solen till exempel. Vi behöver överenskommelser om när man räknas som mogen nog för att gå i skolan, när man räknas som vuxen och när man har arbetat färdigt. Alla dessa saker ändras förstås med tiden – dessa faktum beror ju trots allt på vår intentionalitet, alltså vad vi tycker och tänker, och det ändras ju med tiden – men inte över en dag.

Att det betyder något särskilt att fylla delbart med tio verkar inte hänga ihop med något icke-socialt faktum, och inte heller med någon tydligt formulerad regel. Det medför inte så många formella konsekvenser för andra delar av livet att fylla delbart med 10: det är enbart när man fyller 20 som något speciellt händer, nämligen att man får handla alkohol på Systembolaget. Alla andra viktiga ögonblick, som straffmyndig, myndig och pensionsfärdig är inte delbara med tio. Samtidigt verkar det som att många tycker att det är något särskilt: vi kan på ett empiriskt objektivt sätt studera detta genom att notera att man ofta har större fester vid dessa tillfällen, vilket medför att vi lägger mera pengar på festen, och pengar är en markör för att vi värdesätter något.

Att fylla trettio är att bli vuxen på riktigt. Sakta men säkert har åldern då man blir vuxen på riktigt skjutits upp, från konfirmation till myndighet och sedan till trettioårsstrecket. Någonstans måste man sätta en gräns, och trettio har nu blivit gränsen. Man är vuxen i någon mån när man fyller arton, men inte på riktigt, men efter trettio år fyllda kan man inte låtsas längre, man är inte en 20-någonting som försöker hitta sig själv och sin plats i livet. Eller om man är det finns det något sorgligt över det. Jag har upplevt åren som har lett upp till 30 som ett hot, och en press: hoppas du har roligt nu för snart tar det roliga slut! När du blir vuxen på riktigt, då kommer det inte vara kul. Då är du fast i en vuxenvardag med ansvar och plikter som du inte kan ta dig ur.

Men allt eftersom jag kom närmare 30 så insåg jag mer och mer att det inte behövde bli så: dels visade många av mina vänner som var över 30 att det var fullt möjligt att vara vilsen och omogen flera år efter att ha passerat strecket, dels så insåg jag att allt det som var att vara vuxen gjorde jag redan. Ingenting nytt skulle komma och tvinga mig till tristess. Till viss del var detta en lättnad: jag fick plötsligt mera tid på mig. Jag behövde inte ha allting utrett på en gång, bara för att jag gick över en socialt accepterad gräns. Och det var inte så bråttom med att ha roligt, för den tiden var egentligen ändå redan förbi – från perspektivet av vad samhället sa till mig alltså. Nu var det fritt fram att ha tråkigt om jag ville. Så att säga.

Samtidigt fanns det en besvikelse i det. Det var lite som när man får en deadline i skolan, ”uppgiften ska vara klar nästa fredag”, och man sliter allt vad man kan för att bli klart, sitter på natten till torsdagen och räknar timmarna och inser att om man sitter hela torsdagsnatten också kommer man lyckas. Men så kommer man till skolan och läraren säger ”eftersom flera av er hade det väldigt stressigt just nu och har svårt att hinna med att skicka in i tid har jag förlängt deadlinen en vecka”. Man borde rimligtvis bli glad, eftersom man nu inte måste sitta hela natten och kanske skicka in något som man inte var nöjd med. Men samtidigt så blir allt arbete man lade ned meningslöst, och man blir berövad den stolthet man kände över att lyckas med uppgiften trots de svåra kraven.

Jag insåg att den där idén att saker skulle bli på allvar när man blev 30 var helt påhittad och kunde förlängas så länge man ville. Och att besvikelsen över att gränsen inte fanns på riktigt kom sig av att jag längtat efter den. Därför att i hotet om att saker skulle bli på allvar fanns ett löfte om precis samma sak. Att det skulle bli på allvar nu. Precis som deadlinen i skolan skapade en meningsfullhet genom att det gick att misslyckas. Jag trodde att jag skulle genom yttre omständigheter, eller åtminstone genom omvärldens kritiska öga, ledas in på en mer vuxen, seriös och därmed meningsfull verklighet. Men ingen sådan yttre meningsfullhet kom.

Men meningsfullhet är något som kommer inifrån oss människor och beror på vad vi tänker och tycker om saker. Att det betyder något att fylla just 30 beror på vad vi människor tänker och tycker om detta: det är ett socialt faktum vi skapar genom att behandla det som något som spelar roll. Även om jag är praktiskt taget densamma som för fyra månader sedan så har mitt sociala värde (och allt värde är socialt) ändrats: på vissa sätt minskat (inom de områden där ungdom ses som något värdefullt) och på andra sätt ökat (inom de områden där erfarenhet ses som något värdefullt). Jag är både tacksam och besviken över att min egen deadline var på låtsas – och egentligen är det nu mer på riktigt. För nu måste jag bestämma själv vilken min deadline är. Vad som är meningsfullt, vad som är betydelsefullt, vad som är på riktigt. Vad det innebär att vara vuxen.