Behov och beroende

Häromveckan hade jag ett samtal med en vän om behov, närmare bestämt kontrollbehov. Det är ju så man säger, men man menar nästan alltid att den man pratar om har ett överdrivet kontrollbehov. Alla behöver ju kontroll i sin vardag, lite grand i alla fall, för att må bra. Det man menar är nog egentligen ”kontrollberoende”. Men vad är egentligen skillnaden mellan behov och beroende?

Om jag inte äter så dör jag. Mat är livsnödvändigt för mig. Jag är alltså beroende av mat. Men det finns också en annan innebörd av ordet ”beroende” som man reserverar för sådant som är beroendeframkallande. Alkohol, tobak och narkotika är kanske det vanligaste att prata om i det sammanhanget. Ingen har ett beroende av dessa saker när man föds, utan det är något som kommer först när man prövat. Det är ett framkallat behov. Alla behöver däremot äta: det är ett naturligt behov.

Men mat kan också bli ett beroende: det finns människor som äter mer än de behöver: ett onaturligt behov. Strängt taget behövs det till något mer: det räcker inte bara att man faktiskt äter mer än vad man behöver (alltså mer än vad man gör av med) utan att man inte kan avstå att äta så mycket. Det är ju problemet med beroende av tobak till exempel: man kan inte inte röka. Eller kan kan man kanske, men det får konsekvenser – man blir irriterad eller får huvudvärk till exempel. En som är beroende av mat och inte äter för mycket kanske känner ångest. Gemensamt för dessa saker är att de negativa konsekvenserna till stor del är mentala: man blir olycklig.

Men det är inte tillräckligt att säga att det kommer utifrån eller har negativa konsekvenser för att veta vad ett beroende är. De flesta människor behöver kultur: musik och berättelser. Det har blivit ett invant beteende och nu blir de olyckliga om de inte får lyssna på musik eller se filmer. Är det här ett beroende? Det går att svara nej med två olika argument: (3) kultur är inte negativt för vår hälsa, och (4) kultur är inte onaturligt. Sedan tidigare har jag sagt att för att något ska vara ett beroende så ska det (1) ha uppstått och inte vara medfött, (2) inte gå att avstå utan negativa konsekvenser. De nya argumenten är alltså (3) det man behöver ska vara negativt för hälsan, och (4) det ska vara onaturligt. Det är inte säkert att både (3) och (4) behövs.

För att kunna utvärdera om (3) är rimligt behöver man fundera över vad som är handlingen i sig. För handlingen ”att äta” är ju inte i sig negativ. Å andra sidan, handlingen ”att äta för mycket” är så klart negativ. I så fall kan man göra beroende av allting bara genom att lägga till ”för mycket” efter. Men allt som är ”för mycket” är ju negativt för vår hälsa på något sätt, det är ju vad ”för mycket” betyder, så då har man inte kommit så mycket längre. Kanske går detta att rädda genom att närmare specificera vad ”för mycket” är – att man lyssnar på så mycket musik att man inte hinner med det andra man måste göra, till exempel. ”Jag behöver äta så mycket för att inte få ångest att det påverkar min hälsa negativt.”

När man tittar närmare på argumentet att det behöver vara onaturligt blir det snabbt tydligt att det också behöver förtydligas. Vad är naturligt? Betyder det ”medfött” blir argumentet samma som (1). ”Medfött” är för övrigt också ett problematiskt argument, av empiriska skäl – hur tar vi reda på exakt vad som är medfött och inte? Vi tycker om musik och kultur och människan är tydligt ett socialt djur – betyder det att vårt behov av kultur är medfött? Eller exakt vad är det som är medfött? En annan betydelse av ”naturligt” är att det betyder i enlighet med vår biologi: det är till exempel naturligt att äta lika mycket som man gör av med, eller lite mer om man lägger på vikt inför svårare tider kanske. Det är vad människan skulle göra oavsett sammanhang. Även det här är problematiskt av empiriska skäl – hur vet man vad människan skulle gjort annars? Och gäller det vad som är naturligt för en människa eller naturligt för Människan, arten? För människan är det onaturligt att behöva injicera insulin, för en diabetiker är det naturligt.

Mycket debatt inom filosofin de senare åren verkar handla om huruvida beroende (engelska: addiction) ska ses som en sjukdom eller inte. Det är en viktig fråga, inte minst för hur sjukvården ska se på det, vilket i en amerikansk kontext spelar stor roll eftersom det avgör om behandling täcks av försäkringar. Det spelar också roll för hur var och en av oss ser på oss själva och eller andra som är beroende. Men för den här funderingen tror jag inte att det löser så mycket, för då måste man ju istället bestämma vad som är en sjukdom, och då trillar man ned i samma problematik. Vad är det som gör att något är en sjukdom? Är det för att det är ett onaturligt tillstånd kanske?

Man skulle förstås kunna tänka sig en rent empirisk metod: låt oss skanna hjärnorna på de som är beroende. De ser kanske speciella ut för beroende människor. Jag har ingen aning, men flera artiklar jag läst (skrivna antingen av filosofer eller filosofiskt intresserade läkare) verkar man mena att det inte verkar vara så. Det finns också saker vi ser som beroende, även om det verkar ännu mer tveksamt att det skulle finnas en gemensam hjärnmekanism bakom. ”Kontrollbehov” som nämnt tidigare, är ett begrepp som vi använder nästan enbart när det egentligen ter sig som ett beroende: personen behöver ha kontroll för att må bra, och det påverkar personen negativt , åtminstone socialt. Andra kanske har ett behov av närhet eller sällskap så till den grad att de inte klarar av att vara själva, och att det framstår som ett beroende. Skulle det finnas något gemensamt för dessa på en hjärnnivå som går att hitta skulle jag bli mycket överraskad. Däremot har de något gemensamt på ett socialt plan, och eftersom det är på det sociala planet vi människor rör oss är det intressant.

Om vi går med på att det är i första hand ett socialt fenomen, som nog inte har så mycket gemensamt på en underliggande – låt säga biologisk – nivå, så kan vi också släppa på kravet att vi ska hitta en slutgiltig, perfekt, definition. Många ord har kluster av associerade betydelser, snarare än strikta definitioner. Då kan vi nöja oss med att säga att beroende oftast kommer från något som inte är medfött. De negativa konsekvenserna är till ingen liten del mentala – eller i första hand mentala – eller något i den stilen. Tankar som uttrycks i argument (3) och (4) kanske kommer in ibland, men är oftast inte vad man menar. Det är kanske inte så tillfredsställande, eftersom det fortsätter att vara lite rörigt. Vilket är ju svårt om man gillar ordning och reda – eller om man har ett aldrig så litet kontrollberoende.