Det här inlägget innehåller information om handlingen i HBOs fantasyserie Game of Thrones, How I Met Your Mother och the Sopranos, inklusive slutet. Inte jättemycket viktiga saker, men ändå.
De senaste dagarna har besvikna fans delat med sig av sina känslor angående slutet på Game of Thrones. Strängt taget är fansen besvikna på hela åttonde säsongen. Framförallt är de besvikna över handlingen och dramaturgin (vilket betyder strukturen hos berättelsen), men även på illa skrivna repliker och karaktärer som inte beter sig som vore rimligt.
Det är förstås alltid tråkigt att se något som är dåligt gjort. För några veckor sedan skrev jag om filmen som ibland kallas världens sämsta film, nämligen ”The Room”. Men ingen blir upprörd eller besviken över att den är dålig: tvärt om är det vad man väntar sig när man ser den. Men Game of Thrones har sänts i nio år, och många har följt serien troget genom alla åren. Det finns också böcker som är förlaga till de första säsongerna av serien, och de som gillade dessa hade stora förväntningar på serien. Om någon tar ett omtyckt material och gör det till TV så känner fansen att skaparen har en skyldighet att producera något bra utifrån detta. Folk förväntar sig något bra
Game Of Thrones var också en mycket omtyckt serie i början, och ansågs vara nyskapande i genren, med komplexa karaktärer, djuplodande dialoger och överraskande handling – egenskaper som fantasyfans oftast fått se tvättas bort när text blev till TV. Den var vågad, och då tänker jag inte främst på att serien skildrade sex och våld utan omsvep – för det hade HBO-serier gjort tidigare, utan på att den vågade överraska och låta karaktärer som publiken fäst sig vid dö, eller fatta helt oväntade beslut.
Serien blev sämre, det är nog de flesta överens om, när serien hann ikapp bokförlagan, alltså att det inte fanns fler böcker att filma. Serien var inte färdigskriven när de började, och George RR Martin skrev inte böcker tillräckligt fort. Så de fortsatte på egen hand, med Martins tillåtelse och under hans översyn. Därefter sjönk kvaliteten: handlingen blev mer väntad, karaktärerna både mindre komplexa men också mindre trovärdiga. Detta kulminerade i den sista säsongen, där manusförfattarna försökte få ihop säcken och få till ett slut. Fansen blev inte nöjda över hur de gjorde det. Karaktärer vilkas utveckling och mognad man följt under flera år dör snöpligt, folk färdas över hela landet på ingen tid alls när det tog en hel säsong att göra motsvarande resa tidigare. Effekterna var undermåliga och den interna logiken – som vad som händer när man träffas av drakeld – varierar från avsnitt till avsnitt.
Men vad är ett bra slut? En sådan serie kan sluta lyckligt (de goda vinner) eller olyckligt (de onda vinner). En serie som varit så pass komplex och mångbottnad kan knappast sluta lyckligt: det skulle vara ett hån mot allt som hänt tidigare. Å andra sidan så känns ett olyckligt slut inte riktigt som ett slut. Slutar det med att de onda vinner väntar man sig snarast en uppföljare som ska ta hem den emotionella resan till en acceptabel slutpunkt. Om allt är bra med de vi bryr oss om kan vi slappna av – ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.
Snarare än att det är viktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt så tror jag det är viktigt att slutet är meningsfullt. Ett meningsfullt slut binder ihop olika trådar så att det som vi har upplevt tidigare spelar roll för hur det slutar, att vi som tittar förstår varför slutet blev som det blev, även om vi inte kunde förutsäga det. Mening är kopplat till förståelse. Samtidigt är meningsfullhet också svårt. ”How I Met Your Mother” heter en amerikansk sitcom som också hade ett omdiskuterat slut: i nio säsonger väntar vi på att huvudpersonen ska få träffa barnens mamma, och i samma sista avsnitt som det händer så får vi också veta att mamman är död, och att hela berättandet kommer sig av det. Det ”makes sense” – verkar vettigt – mot bakgrunden av serien som sådan. Men många fans var inte glada, särskilt inte som serien slutar med att huvudpersonen blir tillsammans med den kvinna som varit hans kärleksintresse serien igenom. När tittarna gått med på att de inte passar ihop ska vi nu tro på att de gör det. Det arbete vi lagt ned är bortkastat.
Det är inte lätt att göra fans glada, och det är inte lätt att avsluta något stort, som pågått i många år. Alla trådar kan nog inte knytas, och eftersom varje säsong måste vara mer spektakulär än den innan för att inte göra någon besviken kanske man drivit upp stämningen så att det är svårt att ta det ned till noll. Kanske lika bra att sluta som TV-serien Sopranos, med en svart ruta mitt i en scen?