För några dagar sedan gick en märklig tillställning av stapeln. Det var slutsålt. Biljetterna var dessutom dyra. De såldes till och med på svarta börsen. Den var inte minst märklig eftersom den ena av dem är filosof och den andra nog gärna ser sig själv som filosof. Det hör inte till vanligheterna inom filosofin.
Debattörerna var också något speciella: den ena var Jordan B Peterson, professor i psykologi och sedan några år tillbaka mest känd som självhjälpsguru, inte minst inriktad på unga män. Den andra var Slavoj Žižek, doktor i filosofi och psykoanalys och känd för att med långa, invecklade haranger göra analyser av populärkulturella fenomen. Jag tror att det är rättvisande att säga att även om båda är välkända inom sina fält så är deras kollegor betydligt mer delade om kvaliteten på deras arbete. Det är nog också rättvisande att säga att deras bidrag är mycket större utanför akademin än inom den.
Titeln på debatten var ”Happiness: Capitalism vs Marxism”. Peterson har ofta kritiserat marxism, medan Žižek brukar använda sig av marxistiska ramverk (åtminstone) och kritiserar kapitalism. Det finns mycket att säga både om det ämnet och om det som sades i debatten, men det gör andra bättre än jag. Till exempel de skolade i politisk filosofi, eller praktisk filosofi. Istället tänkte jag bara nämna fyra saker som slog mig.
1: Ingen av dem presenterade teser, och försökte underbygga dessa med argument – åtminstone inte på ett tillräckligt tydligt sätt för att det skulle gå att utröna i tal. För Žižeks del är det lite en del av hans stil, men det är inte en ursäkt. Ge en bakgrund till det du ska säga, presentera din tes, ta upp ett antal argument för, redogör för några argument mot och visa hur du besvarar dessa. Detta är något som alla filosofer lär sig på den första grundkursen, och dessa två borde definitivt veta detta.
2: Moderatorn gjorde praktiskt taget ingenting. Både i sina anföranden och sedan under själva diskussionen – för det var ingen debatt, vilket var lika bra det – så sade moderatorn knappast mer än deras namn när det var deras tur att tala. Eftersom de ständigt talade förbi varandra, och talade om olika saker och dessutom gemensamt gled från ämnet, hade det behövts någon som styrde upp det.
3: Det fanns ingen tydlig frågeställning för tillställningen. Det fanns ett tema, men temat var så enormt brett att man kan säga lite vad som helst. Resultatet blev att de ägnade trettio minuter åt att prata om helt olika saker. När de dessutom har väldigt olika sätt att prata och framföra saker på hade det blivit så mycket mer intressant om de åtminstone börjat på samma ställe. Då hade deras olika tankesätt gjorts tydliga.
4: Just dessa två är ett dåligt par för just detta tema. Peterson må uttala sig om marxism ofta, men (och detta sade han själv) han kan inte så mycket om marxism och antagligen inte kapitalism heller. Han är ingen ekonom eller statsvetare – han är en psykolog med en karriär inom självhjälpsfacket. De har båda bakgrund inom psykologi – så mycket bättre att välja något om detta, till exempel som handlar om människors ansvar för sitt eget liv. De berörde detta kort i sin diskussion, och det var det mer intressanta i samtalet.
Det var spännande att se dem, men kanske mest på grund av spektaklet, och den kittlande tanken: tänk om filosofi alltid fick sådan här uppmärksamhet?