Hur vet man när man ska sluta?

Nyligen skaffade Försvarets Radioanstalt, FRA, ett konto på sociala medieplattformen Twitter, och inledde med en tweet som lät:”Pwzqemuözrözvykvvgt”. Det var ett kodat meddelande, i linje med anstaltens generella arbetsprofil, och kunde utläsas som ”Nu också på Twitter”, om man gick bakåt två steg i alfabetet för varje bokstav. Om man satt och klurade på vad meddelandet betydde och råkade pröva med lite olika krypton – detta är en av de mer klassiska varianterna – så skulle man nog vara ganska säker på att man hittat rätt när man fick up just det meddelandet. Ingen kände nog ett behov att prova med något annat efter det.

Men hur vet man annars när man ska sluta? Jag har ibland skojat med små barn som nyss har lärt sig räkna och pekat på saker och räknat ”En, två, tre, fyra, fem” men där den femte saken var samma föremål som den första saken. Barnet skrattar och tycker jag är tramsig, och jag börjar om och det blir ändå fem. Det är självklart för barnet att det är fel, men när jag frågar varför blir det helt plötsligt svårt och verkar roligare att leka med någon annan, mindre störig, kompis. Det är ju förstås en ganska svår fråga egentligen, om man ska försöka förklara svaret och inte bara visa svaret genom att ta bort de saker man redan räknat. Man får bara räkna en sak en gång, man får inte räkna samma sak flera gånger. Men vad betyder det att räkna samma sak flera gånger? 

Det är förstås på intet sätt omöjligt att förklara, varken talspråkligt eller matematiskt, så länge man har en välvillig lyssnare (och inte en som jag, som bara är jobbig). Men tänk istället om FRAs tweet hade varit på ett okänt språk. Om det var ett språk du inte kunde. Hade du vetat när du hade hittat rätt lösning? Kanske det ändå, för visst har man lite koll på hur andra språk som till exempel turkiska eller kinesiska brukar se ut med västerländska bokstäver. Man har en känsla för hur långt ett ord brukar vara, eller blandningen av långa och korta ord, till exempel. Men om språket var artificiellt konstruerat, eller utomjordiskt? Mindre uppenbart om det skulle gå. Man behöver något att börja jobba med, som man vet är rätt för att kunna avgöra vad som är fel.

Det grundläggande problemet är alltså: hur vet man när man hittat svaret? Jag undrar om det inte är därför filosofi finns över huvud taget, kanske många andra akademiska discipliner också. Vissa saker går att testa – flyger inte flygplanet så hade man felaktiga uträkningar – men mycket som är viktigt för oss att få svar på verkar inte ge alls lika tydliga indikationer om våra lösningar är rätt ute. Ibland når vi förståelse, och kan säga ”aha, nu fattar jag!”. Det här stämmer, det verkar rimligt, lite som ett pussel som går ut i vårt huvud långt bortom vårt medvetande. Men jag är tveksam till den förståelsen, om den leder oss rätt. Den verkar ganska mycket vara en känsla: det känns som att vi förstår. Vi får en upplevelse av förståelse. Problemet är att den känslan verkar folk kunna få lite när som helst. Folk kan få den av sådant som är fel, eller till och med helt upp åt väggarna tokigt. Konspirationsteorier till exempel. Och folk kan förstå saker, och leva bra om de bara kör på, utan att få den känslan – och ständigt känna att de inte har koll.

Jag har ibland varit lite dragen till träningsmetaforer när det handlar om filosofi, trots att jag egentligen ogillar både träning och träningsmetaforer. Men som ”Wax on wax off” från Karate-Kid. I filmen från åttiotalet tvingas den unge karateintresserade av herr Miyagi i evighet göra för honom helt meningslösa, snurrande rörelser åt höger och åt vänster i luften. Men sedan när han hamnar i en fajt så visar det sig att de visst var meningsfulla – han slog med händerna i en cirkel jättesnabbt, vilket var jättebra. Jag kanske kommer återkomma till just den här metaforen någon annan gång – vad jag egentligen tänkte på nu var filosofi som en verksamhet. Precis som träning. Ingen som går på ett spinningpass frågar ”Blev det rätt nu?”. Eller ”Har jag åstadkommit något varaktigt?”. Ens uppgift var att man skulle sitta där och producera en god bit av döda havet under cykeln. Sedan går man därifrån. Inget konstigt med det. Ingen som styrketränar kan rimligtvis tänka att man måste hålla på tills man har ballongmuskler. Man håller på en timme och sen går man hem, känner sig kanske lite överlägsen, har träningsvärk, och tänker att i slutändan kommer de nog löna sig.

Kanske ska man tänka lite så med filosofi, funderar jag. Man ska inte sluta när man är färdig, man ska sluta när tiden tar slut. Sen kommer man tillbaka och gör samma sak igen. Om och om igen. Och så är tanken att det nog blir bra till slut. Och det är den verkliga herr Miyagi-läxan: det man lär sig när man håller på med filosofi är förmågan att vara helt okej med att inte ha blivit klar, att inte ha nått förståelse eller kommit till något svar. Att allt är kaos och katastrof. Att ägna timmar åt att diskutera om livet är värt att leva och bli mer och mer övertygad om att allt är meningslöst eller att kommunikation är omöjligt och ingen vet någonting alls, och sedan gå hem och laga pasta och titta på tv och vara som vanligt. Som om att det inte var något konstigt med det alls. För att sedan gå tillbaka och göra exakt samma sak igen. Så får man nog större muskler till slut. Åtminstone bildligt talat.