Johan G:son Berg

Tänk dig en förskoleklass där ett av barnen biter i en blå sköldpadda av plast. Den är hård och det går inte att få ned tänderna i den. Barnet biter i en häftapparat, en kloss och en legobit och finner att alla av dem är hårda, medan gula bananer, en gul kudde och en gul målarsvamp visar sig vara mjuka. Baserat på det drar barnet slutsatsen att blåa saker är hårdare än gula saker, och berättar det för sina kamrater. Dessa prövar hypotesen själva och upptäcker samma sak – blåa saker verkar onekligen vara hårda medan gula saker verkar vara mjuka.

Har barnet – eller barnen tillsammans – ägnat sig åt vetenskap? Att de har fel spelar förstås ingen roll, vetenskap kan vara felaktig. Det verkar inte vara ett nödvändigt kriterium för att göra vetenskap att vara vuxen, eller ha en viss utbildningsnivå. Den utbildningsnivån kommer sig av vetenskap som har inhämtats innan någon hade den utbildningsnivån. Kanske invänder någon att barn inte kan dra slutsatser, formulera hypoteser eller ibland ens kommunicera sina upptäckter. Det är sant att barn inte vet om att det är det som dom gör – dom förstår inte ordet hypotes, till exempel – men det verkar inte heller nödvändigt att man vet att det är det man gör när man gör det, så länge som man gör det. Vi skulle inte säga att en artikel är ovetenskaplig bara för att ordet hypotes inte förekommer, eller för att författaren bara säger hur det är och inte har reflekterat över att det finns en logisk kedja där resultaten av experimentet leder till en slutsats.

Jag har använt det här exemplet i undervisning och fick då ibland svaret att det inte var vetenskap eftersom metoden som barnet använde, nämligen att bita i saken, inte var tillräckligt säker eller kvantifierbar. De tyckte att det krävdes ett mätinstrument som genererade ett värde, helst med en viss noggrannhet. Det vore bra, förstås, men jag tror inte att det är där skon klämmer. Även om man inte får ut ett numeriskt värde så får de ut en nominell skala där föremålen rankas internt, hårdare än, och vi kan förstås tänka oss att barnet tar pauser mellan proven så att käken inte tröttas ut. Eller att barnet gör som Mohs geologiska hårdhetsskala och försöker repa ett föremål med ett annat. Mätmetoden är nog inte problemet.

Vad är vetenskap? Det finns flera olika användningar av ordet. Ibland menar man resultatet av en process – de påståenden, artiklar eller böcker som innehåller kunskap: ”Vetenskapen säger att…”.  Ibland använder man ordet för att mena användandet av den vetenskapliga metoden, med hypoteser, förutsägelser, evidens och slutsatser. Kanske vill man lägga till att det också måste finnas en undersökande avsikt (det kan inte enbart göras av en dator) och att resultaten måste delas öppet och bekräftas av andra, oberoende av varandra. 

Man behöver inte heller välja mellan dessa användningar – man kan mena att vetenskap är resultat som måste komma av den vetenskapliga metoden, eller att den exakta vetenskapliga metoden inte är så viktig, så länge som det sker med en undersökande avsikt som slutar i en artikel vars resultat kan bekräftas av andra. Eller naturligtvis: att alla är nödvändiga.

Enligt dessa, verkar det som åtminstone, så uppfyller scenariot ovan kraven för att vara vetenskap. Samtidigt tror jag att många intuitivt tycker att det är fel att säga att barnet, eller barnen tillsammans, ”gör vetenskap”, men inte nödvändigtvis för att de är unga. Om jag lagar mat hemma så gör jag inte vetenskap, även om jag funderar ut kryddor som borde passa ihop, provar och meddelar mina resultat på en matlagningsblogg. Det verkliga skälet är kanske att vi tycker att vetenskap ska handla om vissa ämnen och följa traditionen – bygga på tidigare kunskap inom vetenskapliga fält. Blåa-objekts-forskningen är inte ett etablerat forskningsfällt bygger inte vidare på tidigare insamlad kunskap (åtminstone inte om man inkluderar alla människor på jorden). Man kanske måste veta att man gör vetenskap för att göra vetenskap – men det räcker inte som argument i sig själv.

Men – kanske det vi intuitivt kallar vetenskap kanske inte är samma sak som det som faktiskt är vetenskap. Kravet att följa traditionen säger också att ny vetenskap måste växa organiskt ur tidigare vetenskap, alltså att man inte kan göra helt ny vetenskap. Det verkar också säga att det handlar om att bygga på den kunskap som finns i hela världen och inte bara just där och då. Annars verkar det ju som att barnen på förskolan har en egen gemenskap med ett eget forskningsläge. Och i den är det kanske en brinnande fråga, som bygger på vad som tidigare efterforskat: Är blåa saker hårda? Är det vetenskap, eller inte?

En god vän berättade att han var lite extra trött, eftersom han hade arbetat så mycket på sistone. Minst tio timmar över heltid i flera veckor, någon dag hade han haft tio timmar av möten, en annan dag hade han arbetat mer än tolv timmar i streck. Min vän arbetar med marknadsföring för ganska stora företag. Jag sade att det lät jobbigt, men att det måste vara skönt att få extra pengar. Nej, de fick ingen övertidsersättning, så det blev inga extra pengar. Istället fick han extra semester. Eller skulle få, det gällde inte än. Fem dagar extra efter nyår skulle han få.

Men skulle allt detta arbete kunna ge högre lön, då kanske? Nja, det var redan färdigförhandlat – det var där de fem extra dagarna skulle komma in. Så varför arbetade han tio timmar extra varje vecka? ”Jag bryr mig och jag tycker att det är kul”, svarade han. Utan att veta exakt vad min vän tjänar så tror jag det är åtminstone 40 000 kronor i månaden, alltså 250 kronor i timmen. Om vi tänker att detta håller i sig, så kan vi säga att min vän i praktiken skänken 10 000 kronor varje månad till sin arbetsgivare, och i förlängningen sina uppdragsgivare, utan något uppenbart skäl att tro att det kommer löna sig, åtminstone det närmsta året. Annat än att är kul, förstås.

Hade han istället arbetat den tiden på en annan arbetsplats och köpt trisslotter för pengarna hade han åtminstone kunnat förvänta sig att få ut 5000 kronor varje månad. Kanske haft tur och vunnit tjugo tusen i månaden i tjugofem år. Inte heller kan man föreställa sig att den extra tiden gör någon enorm skillnad för företagens välmående, om man nu bryr sig om det. Man kan också jämföra det med om han hade erbjudit sina marknadsföringstjänster till en välgörenhetsorganisation. En sund fri marknad kräver att de ingående parterna gör rationella val, och det är svårt att se att allt det extra arbetet maximerar någon nytta, annat än från företagets synvinkel. Min vän, som tror på den fria marknaden, verkar alltså motarbeta densamma genom sina val. 

Min vän försvarar detta med att det kommer löna sig i längden. När det kommer pratas om vem som ska få intressanta eller rika företag att marknadsföra, eller om det pratas om befordran, så tror han att det kommer se bra ut att han ansträngt sig så mycket. Han utnyttjar den resurs han som barnlös frisk person har – tid – och satsar 120 000 kronor om året på att det kommer löna sig, antingen i pengar eller i livskvalitet. Även om problemet nog kommer upprepa sig – det kommer aldrig sluta ”se bra ut” att donera pengar till sin arbetsgivare i form av obetald arbetstid – så kommer nog marginalnyttan minska. Det kommer bli mindre värt att hoppas på den där extra befordran, och han kommer sluta arbeta gratis vid en viss inkomstnivå. Kanske kommer han då själv vara i en position att befordra andra som arbetar gratis.

Man kan förstås ändå fundera på om den ekonomiska kalkylen hamnar på plus – han kanske hade blivit befordrad ändå bara i kraft av att vara en kompetent person – och man  kan ännu mer undra om den utilitaristiska kalkylen hamnar på plus. Även om han känner glädje  och stolthet över sitt arbete, så finns det ju andra aktiviteter som också ger detta. Att umgås med nära och kära, eller ha en hobby, eller lära sig ett nytt språk. Kanske blir han dessutom befordrad fortare om han också förstår kinesiska?

Det är kanske inte rimligt att tänka på livet på det här sättet, som något som ska löna sig. Även om jag bryr mig om min vän, och att jag vill att han får ett så lyckligt liv som möjligt, så medger jag att det är hans beslut att fatta och att jag egentligen inte har med den saken att göra. Man kan dessutom säkert göra motsvarande analys av mitt liv, och se att jag agerar irrationellt utifrån mina övertygelser. Poängen med det här inlägget är att fundera över det som gör vårt liv meningsfullt, vad som är mål och medel för detta, och om vi gör medvetna val för att nå dit.

Härom veckan gick ”Tillbaka Till Framtiden”-filmerna på TV. Jag hade bara sett bitar av dem, men den här gången tog jag mig tid att se i alla fall större delen av de två första. Filmerna handlar om tidsresor – i första filmen åker Marty McFly tillbaka till 1950-talet, där han råkar orsaka att den händelse som gör att hans föräldrar träffas och blir kära inte händer. Det gör att han och hans syskon inte heller kommer födas – vilket i filmen visas som att hans syskon sakta men säkert bleknar på ett fotografi han har med sig. Fortsätter det så kommer inte heller han att finnas till.

Marty måste alltså se till att hans föräldrar blir ihop, så att de blir kära och han fortfarande kommer att existera i framtiden, och därmed även där han är nu, i 1950-talet. Det finns naturligtvis flera olika saker att diskutera om en sådan film – tidsresor i sig ger uppslag till en mängd olika frågor – men den som slog mig var att Marty i praktiken kämpar för sitt liv. Vi brukar normalt tänka att man har rätt att göra lite andra saker om man kämpar för sitt liv än vad som vanligtvis är accepterat. Kanske man har rätt att slå någon annan, kanske är det rätt att stjäla – om alternativet är döden.

Marty kämpar för sitt liv – men han kämpar för något han redan vet har hänt. Han vet att han borde existera. I vanliga fall när man kämpar för sitt liv vet man ju inte hur det ska gå, kanske kommer man överleva eller så gör man det inte. Frågan är om vetskapen om att han kommer existera ger honom några andra rättigheter i kampen för sitt liv än vad han normalt har? Det handlar ju om att ställa något till rätta, och då brukar andra saker vara okej än om man gör något bara för att man vill det. Det är inte bara det att han vill överleva, det verkar också riktigt att säga att i någon mening av termen så borde han överleva.

Det finns en diskussion inom filosofin huruvida vi har moraliskt ansvar gentemot framtida generationer. Är vi skyldiga att inte förstöra miljön, till exempel, för att det kommer bli jobbigt med torka och stormar eller tråkigt utan isbjörnar och pandor? Normalt sett brukar vi tänka att bara personer som faktiskt finns kan ha ett moraliskt värde, och vara relevanta för sådana här exempel, men när det gäller miljön så pratar man om att just sådana framtida generationer har rättigheter. Men framtida generationer är människor som skulle kunna finnas, men som vi inte vet om de kommer göra. Marty McFly vet ju om att han kommer finnas, han är inte en hypotetisk människa. Gör det någon skillnad?

Det första man kan fråga sig är om det i allmänhet gäller att det som finns  (eller då kommer att finnas) är på något sätt att föredra för det som inte finns (men som skulle kunna finnas), bara i kraft av det finns (eller skulle finnas om inte någonting annat hade hänt). Alltså: bör vi vara konservativa?

Sedan kan man fråga sig om tidresandet i sig ger upphov till några speciella moraliska möjligheter. Kanske det ska betraktas som något ”onaturligt”, och att det som sker på grund av en tidsresa är mindre naturligt än det som inte är en konsekvens av tidsresandet. Alltså: är det naturliga bra i sig?

Slutligen (eller åtminstone sist i detta inlägg) kan man fråga sig om det är en bättre värld där Marty McFly lever än en där han inte gör det. Det är ju bättre för honom, förstås, men sämre för det eller de barn hans föräldrar skulle haft istället, så det går kanske på ett ut. Men i övrigt? Hur lever Marty? Har hans handlingar goda konsekvenser? Är hans föräldrar lyckliga? Alltså: har man mer rätt att få finnas till om ens liv har goda konsekvenser än om det inte har det?

Be yourself is all that you can do

Säger Audioslaves Chris Cornell något intressant med det här påståendet? Det är ett man hört otaliga gånger, inte sällan som upplösningen på en tonårsfilm. Det som menas är förstås inte att jag som person inte har möjlighet att vara en annan person än jag själv, utan att man inte ska krångla till det, man ska vara autentisk, sann mot kärnan i sin personlighet. Men är det alltid bra?

Rimligtvis kan man tycka att det borde bero på vem man är. Om man är en förfärlig person innerst inne så borde det väl vara bättre om man försökte vara någon annan, till exempel en trevlig person. Det vore väl alltid bättre att vara en bättre person än en sämre person.

Men, utan att anta för mycket om den som läser det här, så skulle du gissningsvis kunna vara lite bättre. Det är väl inget större fel på oss, antar jag, men visst är vi inte de bästa tänkbara människorna. Så då borde alla människor försöka vara någon annan. Men kan vi det? Eller har Chris rätt?

Det beror förstås lite med vad man menar med ”vara”. Om man är en person genom att bete sig på ett visst sätt, då verkar det möjligt att åtminstone vara lite bättre varje dag, oavsett vad man tänker är ”bättre”. Det är nog möjligt att vara lite mer rättvis, till exempel, lite mer empatisk, lite mer öppensinnad, eller skänka lite mer pengar till välgörenhet.

Men man måste inte tänka att en person är sina handlingar. Tvärt om kanske många upplever att de är en person som utför handlingar, inte handlingar som utgör en person. Jag skulle inte automatiskt bli någon annan person bara för att jag började göra andra saker, även om någon som tittade på skulle tro det. Vem man är handlar om känsloliv och tankevärld, minnen och förhoppningar. Ingenting som går att ändra på, åtminstone inte i första taget (prova gärna!).

Men varför säger man då att man ska vara sig själv? Det borde väl inte vara något att behöva säga till någon, om man nu inte har ett val? Uppmaningen kanske inte egentligen är ”var dig själv” utan ”känn dig själv”. Var medveten om vem du är – om ditt känsloliv och tankevärld och allt det andra – och försök inte tränga undan det eller förneka det.

Men, skulle jag lägga till, att känna sig själv och veta vem man är, behöver inte betyda att man är bunden av det. Det är viktigt att veta att man är en snål och otrevlig typ, men det betyder inte att man måste göra snåla och otrevliga handlingar. Var dig själv, för därtill har du inget val, men agera så bra du kan. Eller:

Know yourself and act the best you can

Det händer ibland när jag undrar över något att jag hellre håller det för mig själv och inte säger något. Lite handlar det förstås om att jag inte vill visa att det finns något jag inte vet. Men det handlar inte sällan om att jag är rädd för att jag  faktiskt ska få ett svar. Det beror inte på att jag inte vill ha svaret, för det vill jag. Det beror istället antingen på att jag inte har tänkt färdigt själv, så att jag inte kommer att vara säker på om jag förstår svaret. Så är det ibland när man börjat tänka, att man inte riktigt hittat frågan.

Men inte sällan beror min tveksamhet på att jag tror att den som ger mig svaret kanske inte har det rätta svaret, men att jag kommer behöva låtsas som det för att inte vara otrevlig. Man kan tycka att om jag har en fråga så säger jag att jag inte vet, och om någon då ger mig ett svar så borde jag acceptera det svaret. Det verkar lite märkligt att både säga att jag inte vet vad svaret är och att svaret jag fick är fel.

Samtidigt är det ofta så. Om man har tänkt på något komplicerat ett tag så har man kanske själv tänkt ut ett antal svar som man sedan själv har förkastat, så då vet man ju att de svaren är felaktiga. Det bästa är förstås då att leda personen som ger det förkastade svaret längs den tanketråd som fick en att avgöra att svaret var fel, och låta personen upptäcka att svaret var fel  – eller alternativt så upptäcker man själv att tråden inte håller och att svaret fortfarande kan vara det rätta svaret.

Det svåra med den metoden, i min erfarenhet, är att många har en helt annan inställning till andras frågor än till sina egna. Det verkar som att man uppfattar det som att jag med min fråga har satt oss i en speciell relation, en där jag delges deras kunskap. De har fått i uppdrag att lösa mitt problem, och gör detta. När jag sedan inte tycker lösningen är den rätta blir de frustrerade – ”duger inte mina svar?” – och försöker kanske raskt hitta ett annat svar, eller helt enkelt bara upprepar svaret en gång till, som om det skulle göra det mer rätt.

Ledordet är ”undersökning”. Mitt mål med frågan som jag tvekade över att ställa var att kunna undersöka den tillsammans. På många sätt är det samma process som att besvara frågan, men i undersökningen finns det en känslighet för att det kommer att ta tid att hitta svaret, att man kommer pröva många olika svar som kommer visa sig vara felaktiga, och acceptans över att man kommer avsluta samtalet utan något svar – vilket för mottagaren innebär ytterligare en viktig obesvarad fråga att leva med. Och det kan jag förstå att inte alla vill ha i sitt liv.

 

 

 

 

 

Tänk dig att du vill veta vilken mat din kompis Sune tycker bäst om. Du frågar honom på måndagen och då svarar han pizza. Men sedan frågar du igen på tisdagen och då säger han lasagne. På onsdagen frågar en annan kompis dig vilken som är Sunes favoritmat. Vad svarar du?

Alternativ 1. Du svarar att han gillar lasagne bäst. Det verkar som att han hade ändrat sig, och därför borde det han sa senast vara det rätta.

Alternativ 2. Du svarar att han gillar pizza bäst. Det var det han sa först och det spontana svaret är oftast rätt.

Alternativ 3. Du svarar att Sune tycker lika mycket om lasagne och pizza. De är på delad förstaplats och det finns ingen enskild rätt som han gillar allra mest.

Alternativ 4. Du svarar att Sune har ingen favoritmat så vitt du vet. Det finns olika maträtter som han gillar, till exempel pizza och lasagne, men vad du vet har han har ingen preferensordning mellan dem eller några andra rätter.

Fortsätt läsa Vad vill du egentligen?

I ett filosofiskt samtal är det viktigt att alla som deltar känner att de får vara med. Att varje deltagare förstår vad de andra säger, och att de andra tycker att det är viktigt och förklarar igen om man inte förstår. Eller att de lyssnar på det som man säger, och funderar över om de håller med eller inte, och kanske bygger vidare på det som man sa.

När man är många i ett samtal, kanske fler tio, är det självklart att man måste räcka upp handen för att få ordet – annars kommer deltagarna prata i munnen på varandra. Som samtalsledare vill jag fördela ordet så att det blir rättvist, och hjälpa till så att alla får komma till tals. Det innebär inte nödvändigtvis att alla får prata i ordningen de räckte upp handen. En som har pratat mycket kanske får vänta för att någon som inte har sagt något ska få komma fram.

Men när det är färre i ett samtal, kanske tre eller fyra deltagare, så går det ibland bra utan att räcka upp handen. Deltagarna hinner med att titta på varandra och signalera till varandra genom ögonkast och kroppsspråk vem som vill prata och när man är färdig med det man sagt.

Men när man är någonstans däremellan, sju-åtta deltagare kanske, kan det  vara svårt. För inte sällan känner några deltagare att de klarar av att uppmärksamma de som vill prata, och att man därför inte behöver fördela ordet genom handuppräckning. Det saktar ju ned samtalet. Samtidigt så tenderar det att göra så att några slutar prata under samtalet och bara lyssnar. Då kan det verka för de flesta deltagare, kanske till och med de som är tysta, som att alla som ville säga något fick säga något, men det i själva verket var så att de tysta kunde ha deltagit om det funnits en tydligare struktur.

Samtal – alla samtal – är mycket mer komplicerade än vad man först kan tro. Vi gör avvägningar när vi bedömer det vi har att säga, vilka som är där, vilka som pratar mest och om de kommer lyssna på oss. ”Kommer det jag har att säga bli hört? Om de  struntar i det jag har att säga och börjar prata i munnen på mig så kommer det kännas mycket sämre än om jag bara är tyst. Lika bra att vara tyst, alltså.”

Jag har tycker mycket illa om att bli avbruten i mina privata samtal, och har lika svårt att leda ett samtal där det förekommer. Om någon blir avbruten signalerar det för mig ett åsidosättande av reglerna, så att man kan aldrig räkna med att få tala till punkt om man inte är villig att stå upp för sin rätt att prata och säga till den andra att vara tyst. Ofta blir folk lite sårade om man trots allt säger till, så då måste man stå ut med deras sårade känslor också. När jag leder samtal tycker jag det är bättre att ha handuppräckning som en regel även i små samtal, för det visar tydligt att alla som följer den regeln kommer få prata. Man behöver inte stå på sig, och man kommer inte bli avbruten.

Dessutom tror jag det medvetandegör samtalsdeltagandet som sådant. Det blir en process av det, en liten ritual kring det. Det är inte bara saker man säger, det är inte bara lösa tankar och tyckande. Varje hand är en pusselbit i lösningen på den fråga man försöker besvara. En uppsträckt hand är ett sätt att hjälpas åt.

Det är val i höst. Så klart borde alla rösta! Det är viktigt för demokratin att alla gör sin röst hörd. Men om man tänker på det så är det helt okej om alla utom just jag röstar. För det kommer aldrig hända att ett val avgörs av en enda röst. Om det bara skiljer en röst mellan två olika partier eller två grupper av partier så blir det omval. Så därför kan det inte spela roll med just min röst.

”Men tänk om alla andra gjorde så, då skulle ingen rösta?”
Nej, naturligtvis måste alla andra rösta. Men just jag, jag behöver inte rösta.
”Du borde rösta för att det inspirerar andra människor att rösta.”
Nja, så länge som jag säger till alla andra att jag röstar så räcker det. Jag kan till och med gå till vallokalen för att lura dem ordentligt, men bara rita teckningar på katter bakom röstskärmen och lägga i mitt valkuvert istället för valsedel.

Hur man än vänder och vrider på det så verkar det stämma. Just jag behöver inte rösta så länge andra gör det. Detta kanske verkar lite som en paradox, för om inte jag behöver rösta så gäller det för min kollega Jonathan också, och min kollega Lasse med. Det kommer aldrig skilja bara tre röster mellan två partier i ett land av Sveriges storlek. Det viktigaste är att alla andra gör det. Så här är det med flera andra saker. Återvinning, till exempel, för så länge alla andra sorterar så påverkar inte mina sopor så mycket att det faktiskt blir sämre med till exempel klimatet. Så länge ingen vet om det.

Det här liknar det problem som kallas ”allmänningens dilemma” eller på engelska ”tragedy of the commons”. Ett exempel på det är ett antal fiskare som fiskar för mycket i en sjö så att fisken fångas snabbare än den fortplantar sig. För alla fiskarna vore det bättre om man gemensamt slutade fiska ett tag så att fiskbeståndet kunde växa tillbaka. Men för var och en av fiskarna vore det bättre att smita ut på natten och fiska ändå, så hen tjänar lika mycket pengar som förut. Om bara en av fiskarna gör det så går det ändå. Problemet är att det gäller för var och en av dem och om alla agerar utifrån sitt eget intresse så kommer fiskbeståndet dö, så länge de inte kan hindra de andra från att fiska.

Lösningar på allmänningens dilemma är ofta att man inför lagar och straff så att det blir en del av ens egenintresse att göra det som är bäst för alla. Det finns länder som har lagar om att man måste rösta, men även de brukar inte kräva att man faktiskt väljer ett alternativ, så länge som röstsedeln är markerad på något sätt. Det kanske verkar deppigt att ens röst inte spelar roll, men man kan också tänka tvärt om. Det viktigaste när det gäller röstning är att man använder sin faktiska röst, alltså sin yttrandefrihet, och försöker övertyga andra så att de röstar som en själv tycker. För alla är ense om att många människors röster förändrar val.

---

Foto: Bengt Nyman – originally posted to Flickr as IMG_4433-1, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10777438

När man läser vad filosofer under historien har tänkt på är det lätt att märka hur ämne efter ämne slutat vara filosofi – frågan om världens beståndsdelar besvaras idag av fysiker, inte av filosofer. Frågan hur en stat styrs (och kanske även bör styras) besvaras idag av statsvetare och inte av filosofer. I några ämnen pågår dragkampen fortfarande, som frågan om hur medvetandet fungerar som både filosofer och hjärnforskare försöker besvara, men många ämnen har slutat räknas som filosofi. Kanske till och med ämnen som moralfilosofi och de frågor som existentialistiska filosofer skriver om kommer lösas med vetenskap, om kognitionsvetenskapen når sin fulländning.

Det finns också en risk att vi människor fortsätter med filosofi i tron att vi löser problem, men i själva verket är allt intressant redan löst av vetenskapen och vi lever i en vanföreställning att vi gör något viktigt. Forskare som Stephen Hawking (känd för att ha förutsagt svarta hål, bland annat) och Neil DeGrasse Tyson (känd bland annat från tv-serien Kosmos) har redan förklarat filosofin död [1]. Har de rätt? Nej, helt uppenbart inte, eftersom det bedrivs filosofisk forskning runt om i världen fortfarande. Men kommer det att vara sant, i framtiden? Är filosofins öde att avskaffa sig själv?

Det finns olika sätt att svara på det här, jag tänkte utforska några. Vilka tycker du är bäst? Tror du att några går att kombinera med varandra? Finns det fler svar? Skriv en kommentar!

Fortsätt läsa Kommer filosofin att ta slut?

Ta två minuter och titta på titelsekvensen från HBOs fantasydrama Westworld:

En bit in så ser du en skelettliknande varelse spela en vacker melodi på ett piano. Händerna trycker ned tangenterna och tonerna som hör till klingar. Vi utgår från att varelsen spelar melodin – men lite senare in i videon lyfter varelsen på händerna och pianot fortsätter spela. Det var ett självspelande piano, känt från vilda-västernfilmer, där ett maskineri i pianot tryckte ned tangenterna i rätt ordning så att det lät – ungefär som en speldosa.

Man kan göra två paralleller till filosofiska resonemang här. Den lite mindre uppenbara är den om kausal överdeterminering. Det är ett svårt uttryck för att säga att två eller fler saker orsakar något, men det skulle räcka med en. För att få pianot att låta kan man antingen trycka på knapparna eller låta maskinen göra det – de är var för sig tillräckliga för att få pianot att låta.

Den andra parallellen – som är lite mer uppenbar för någon som sett serien – är den om medvetande och fri vilja. Vi tror att vi bestämmer själva vad vi ska göra genom att fundera igenom och besluta oss för något, men vi skulle kunna ha fel. Tänk om vi bara slutade att bestämma oss för något och inte hade några medvetna upplevelser alls. Hur vet vi att vi inte skulle fortsätta precis likadant ändå, precis som en robot? Tänk om våra upplevelser av världen och att reagera på det bara är sådant som händer ändå, och som inte påverkar hur vi agerar?

Den tanken kan liknas vid den teorin om epifenomenalism. Här tänker man sig att människor har fysiska egenskaper, som att ha en viss massa (alltså vikt), en viss ålder och så vidare. Men man har också icke-fysiska egenskaper, som till exempel att tro att det är onsdag eller känna smärta eller rädsla och så vidare. Tanken är att våra fysiska egenskaper orsakar icke-fysiska egenskaper – vi ser en robot och blir rädda, till exempel. Åsynen av roboten orsakar fysiska händelser i vår hjärna som orsakar både icke-fysisk rädsla och det fysiska beteendet att springa därifrån. Enligt epifenomenalism så är de icke-fysiska egenskaperna helt överflödiga. De påverkar inte någonting, utan de bara händer. De fysiska händelserna i vår hjärna får oss att springa därifrån, men det är inte vår rädsla som gör det. Den skulle man kunna ta bort och vi skulle ändå springa därifrån.

Kanske verkar det långsökt, men tänk då på ett datorprogram som är skrivet så att det först visar en röd fyrkant, sedan en gul fyrkant och sedan en grön fyrkant. Färgerna följer ju på varandra, men det stämmer inte att den röda fyrkanten orsakade den gula fyrkanten. Orsaken var ju hur koden var skriven. Programmet hade fungerat lika bra även om man inte hade haft en skärm kopplad till datorn som körde programmet. På samma sätt skulle är våra icke-fysiska egenskaper, enligt epifenomenalismen, helt irrelevanta för det våra kroppar faktiskt gör.

Är det så här då? Stämmer det? Hur tar vi reda på hur det är? Ja, antagligen genom filosofi och genom naturvetenskap. Men det är inte självklart vilket som är sant eftersom den information vi har verkar vara tillräcklig för att ge stöd åt både förklaringen att våra medvetna tillstånd faktiskt påverkar våra andra medvetna tillstånd (att vår rädsla påverkar vår vilja att springa därifrån och fårr oss att bestämma oss för att springa därifrån) och förklaringen att vi tror att det är så, men att vi har fel och vår rädsla och våra tankar inte spelar någon roll. (Se också det föregående inlägget: ”Nära och liten eller avlägsen och stor?”.)

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om det här, och mycket att läsa i frågan – man kan t ex börja med wikipediaartikeln på engelska, sedan en grundbok i medvetandefilosofi eller artikeln på Stanford encyclopedia of philosophy. Man kan också titta på HBOs serie och tänka själv och tillsammans med andra kring de frågor som serien tar upp. Till exempel i ett filosofisamtal.