Föreställ dig att din bästa vän har ordnat ett hemligt födelsedagskalas för dig. Hen har bjudit in alla dina vänner och till och med letat reda på vänner som du tappat kontakten med men som du gärna skulle ha haft kvar i ditt liv, och de ville jättegärna komma. Lokalen är en elegant takvåning med utsikt över hela staden och det kommer serveras din favoritmat och dryck, och dina vänner har förberett tal, där de berättar om hur mycket de tycker om dig och vad du betyder för dem. Det är egentligen hemligt men du har förstått att det är på väg att hända. De kommer använda något svepskäl för att lura med dig och så kommer de egentligen ta dig till festen.
Så kommer dagen för din födelsedag, och du går och väntar på att det hela ska hända. Du får höra några lama ”grattis” och skrattar lite för dig själv eftersom du förstår att de inte vill verka överdrivet entusiastiska och göra dig misstänksam. Men dagen och kvällen går och ingenting händer. Visst, du får gratulationer, till och med presenter och någon ringer och sjunger ja må hen leva i telefonen. Men ingen takvåning, inga förlorade vänner, inga uttänkta tal. Det fanns ingen fest planerad.
Du går och lägger dig och känner dig besviken – till och med arg på dina vänner och din bästa vän i synnerhet. De kunde ha gjort dig så där himla glad, men de valde att inte göra det för dig. Som att du inte var viktig för dem alls.
Jag hoppas att du efter att ha läst det här kan leva dig in i situationen och tror att du nog skulle känna likadant. Kanske säger du att du nog skulle känna så, men att du inte skulle ha rätt att känna så.
Det verkar ju rimligt, för ingen har ju egentligen gjort dig besviken – festen fanns ju bara i ditt huvud. Det verkar konstigt att klandra dina vänner för att de inte lajvade en sådan där Hollywoodfilm där personerna har all tid i världen trots familjer och heltidsjobb och lägger veckor på att göra det bra för dig. Du tycker sämre om dina vänner, men du borde inte göra det.
Samtidigt finns det mindre extrema situationer där det verkar rimligt att förvänta sig saker av andra och bli besviken när det inte sker. Om du har bjudit din bästa vän på en dyr middag på hens födelsedag kanske det är mer rimligt att bli besviken över att du får plocka fram plånboken och betala själv på din egen (givet att ni har lika mycket pengar och så vidare). Ibland finns det outtalade kontrakt mellan människor att man ska göra den här typen av saker för varandra, kanske särskilt i personliga relationer. I grund och botten är det nästan alltid en viktig del av en relation – en vän som inte tar hand om en när man är ledsen, men som man själv alltid tar hand om kommer nog ofta sluta vara ens vän till slut. Inte alltid, förstås, för det beror ju på vem man är och vad man behöver av en vän, men oftast finns det nog någon typ av utbyte man förväntar sig av personen. Vilka sådana kontrakt har du i dina relationer?
Det finns en annan tanke att dra ur exemplet ovan. Kanske är det så man bör leva sitt liv, fast man försöker istället vara den där ihopfantiserade bästa vännen. Man försöker tänka ut vad som skulle göra alla i ens närhet sådär himla glad som du var vid tanken på din födelsedagsfest, och så ordnar du det för dom. Att man är en bra människa om man ägnar sitt liv åt att göra andra så glada som det bara är möjligt och att man gör mycket mer för dem än vad de begär av en. Antagligen skulle man bli mycket omtyckt, men det skulle nog också vara ganska krävande. Och kanske skulle de bli besvärade av att känna att de behövde göra samma sak för dig. Hur borde man egentligen behandla sina nära och kära?