Att inte vara på väg

Afrika

Häromdagen när jag sökte efter något annat på min hårddisk hittade jag en anteckning jag skrivit någon gång. Jag minns inte sammanhanget, jag tror det bara var en spontan tanke nångång som jag skrev ned. Jag kom ihåg exakt vad jag tänkte då och har gått och rullat den i huvudet i några dagar.

“Att inte vara på väg är att vara både fångad och fri, för det som är är allt som är, och det som kommer är allt som är – du behöver aldrig någonsin vänta, men dagen blir en dom utan hopp eller tro.”

Låt mig försöka förklara lite vad jag tänkte.

[1] Att inte vara på väg

Att vara på väg handlar inte bara om att faktiskt färdas någonstans, utan också om att tänka på det som kommer, att se slutet på det som är, tänka på nästa sak. Just nu ska man vara stilla, man ska vara inne. Det finns inget tydligt slut. Vi rör oss i små cirklar mellan sängen, datorn, köket och toaletten, med enstaka utsvävning till en affär eller på en promenad. Detta är cirklar: vi börjar där vi slutar. Alla planer är inställda, alla plan är inställda. Dop, skolavslutningar, examensfester, bröllop och begravningar. Alla delar av livet är inställda. Ingen är på väg någonstans.

[2] är att vara både fångad och fri

Friheten i detta består i att ingenting mer krävs: allt är komplett. Det finns ingen press eller strävan. Du har nått livets maximala utveckling. Du har tillåtelse att bara vara. Fångenskapen består i att du inte längre har något val: detta är livets maximala utveckling. Det blir inte mer än såhär.

[3] för det som är är allt som är

Vi lever inte enbart i det som är utan lika mycket i det som händer imorgon och det som händer om en månad. Normalt sett är det som kommer också en del av det som är. När vi hör början på en melodi förväntar vi oss slutet av melodin, och melodins slut finns inneboende i början på melodin. På samma sätt finns slutet på ett jobbprojekt inuti början på ett jobbprojekt, sommarlovet inuti vårterminen, festen inuti vardagen. Varje dag är kanske viktig i sin egen rätt, men inte minst är den ett sätt att komma till dagen bortom denna dag. Vi varseblir dagen i ljuset från dagen som kommer.

[4] det som kommer är det som är

Nu sker ingen förändring, så vi kan inte leva i det som kommer, utan bara i det som är, eftersom det som kommer är det samma som det som är. Vi tror visserligen på slutet på denna situation, men ingen vet när eller hur det blir då. Vår dagliga uppgift så långt vi kan överblicka är att leva exakt likadant varje dag. Det som är är inte längre det som kommer, tvärt om är det som kommer det som är.

[5] du behöver aldrig någonsin vänta

Eftersom dagen imorgon är samma dag som idag är det inte lönt att vänta på den. Det finns ingen anledning att skjuta upp något eller att längta. Det bästa är att finna dig i det som finns runt dig. Det finns en stillhet, en frihet i detta.

[6] men dagen blir en dom utan hopp eller tro

I ett evigt nu är vårt enda val att finna oss, men i detta förlorar vi möjligheten att hoppas eller att tro. Vi blir realister. Vi är dömda till den här dagen, och vi kan välja att se vårt livstidsstraff som en utmaning som vi kan klara av, men det spelar egentligen ingen roll. Även om vi skrattar när vi rullar stenen upp för kullen så är det ändå det vi gör tills vi dör.

Jämför med något helt annat: filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray och Andie MacDowell från 1993. Phil (Murray) drabbas av en kosmisk förbannelse och återupplever samma dag igen och igen. Phil, som alltid har levt i morgondagen, drabbas nu av att denna enda dag är allt som är. Han försöker först lösa problemet, genom att till exempel “rätta till fel” (såsom hemlöshet och olyckor) eller genom att ta livet av sig (eller försöka åtminstone, han vakar ju igen och det är fortfarande måndag, och det är väl en diskussionsfråga huruvida han faktiskt lyckades).

Han kommer ur förbannelsen först – spoiler alert – när han bestämmer sig för att leva i nuet, ägna sig åt kärleken (MacDowell) och finna lyckan i att samma dag kommer återupprepas igen och igen. Att acceptera att allt kommer vara samma låter världen förändras. Samtidigt – filmens ironi – så bestämmer sig Phil för att fortsätta leva i det lilla samhälle han strandades i, tillsammans med samma kvinna: när allt förändrar sig väljer Phil att leva samma dag om och om igen av fri vilja (för att hårdra det lite).

Phils inställning i slutet liknar lite den som ofta förespråkas inom Mindfullness: det är det som är här och nu som är det centrala. Saker händer runtomkring en, saker är jobbiga och roliga, men det finns ett nu som är gemensamt i alla dessa tillfällen, en blå himmel ovanför. Huruvida man “är på väg” eller inte är egentligen inte relevant för hur man man mår. Vi behöver så klart inte tycka om hur det är nu – att inte få träffa nära och kära och så vidare – men det skakar oss inte i grunden, inte som människor.

Ett annat perspektiv är att se förändringen som central för oss människor. Att få utvecklas, se nya saker och så vidare, är inte något “extra” som en person gör när hen har tid, utan något nödvändigt för fortlevnad. Lärdomen från “Måndag hela veckan” är då att även om vi kan nöja oss med hur livet är, så vill vi göra valet att nöja oss. Man kan också notera att även små förändringar, som att få dra en ny lapp på kalendern, också är förändringar. Allt är ju – i verkligheten – bara nästan samma. Barn blir faktiskt större, och så vidare.

Kanske är detta sanningen, kanske rent av den obehagliga sanningen, som den nuvarande situationen sätter fingret på: att se fram emot en konsert, en weekendresa, ett bröllop – det var tillräckligt för att vi skulle kunna tänka att vi “var på väg”. Alla dessa små markeringar i kalendern, tillsammans med livets sedimentära förändringar, var tillräckligt för att få livet att “vara på väg någonstans”. Vi lever från jobbdeadline till jobbdeadline som om livet kommer vara annorlunda efter just den här deadlinen, trots att vi (nog) egentligen vet att så inte är fallet.

Poängen med min anteckning var varken att säga att “livets enformighet gör det meningslöst” eller att säga att “vi bör hitta mening i det som är och se glaset som halvfullt”, utan att visa att båda perspektiven finns samtidigt. Att inse att man inte är på väg är just att vara både fångad och fri: friheten i att inte leva med blicken på imorgon och fångenskapen i att inte blir mer än såhär.