Sex miljoner smittade i Stockholm

Foto: Kjell-Olof Hedlund, Folkhälsomyndigheten

I en modellering som Folkhälsomyndigheten släppte tidigare denna vecka beräknades det gå 1000 fall per bekräftat fall i Covid-19. Denna siffra visade sig vara inkorrekt och den korrekta siffran var 75. “Sådant händer” kan man tänka, särskilt om man som jag ofta har fel om detaljer. Bara det att det när rapporten släpptes fanns ungefär 6000 bekräftade fall i Stockholm. Så om det gick 1000 fall per bekräftat fall skulle matematiken se ut så här:

1000 x 6000 = 6 000 000

Det skulle alltså finnas cirka tre gånger så många smittade som det finns invånare i Stockholm. Anders Tegnells kommentar dagen efter: “vilket vi borde sett, många av oss,” är lätt att hålla med om. Modellen må vara komplicerad, och när jag hör matematikern prata om den blir det mindre tydligt var felet uppstod, men att kunna räkna ut ovanstående siffra på stående fot och inse att den är felaktig känns som något en biträdande statsepidemiolog borde kunna göra.

Det här med vad man “borde ha insett” är lite lurigt. Här i veckan strök jag en del av min genomgång för att spara tid, men detta var en del som studenterna hade använt för sin förberedelseuppgift. Det blev förstås lite förvirrat när jag inte nämner något som de uppfattat som viktigt, och det borde jag ha insett. Vad betyder det här, “borde ha insett”?

Det här uttrycket har jag tänkt ganska länge på. Den tankegången är till exempel den drivande tanken bakom de studier som jag diskuterar i min magisteruppsats. I dessa studier ställer man frågor till slumpvis utvalda personer, i några av studierna om deras preferenser när det gäller utseende eller smak, i andra om deras åsikter inom politik och moral. Deltagarna markerar sina svar på ett papper och när allt är klart får deltagaren förklara sina tankegångar för den som gör experimentet.

Tricket är att den som gör experimentet har i hemlighet ändrat på svarspappret så att det nu står exakt motsatt vad det gjorde tidigare. Om man egentligen hade svarat att prostitution var moraliskt förkastligt står det nu på pappret att man tycker att det var moraliskt acceptabelt. Det förvånande med det här är att deltagarna i åtminstone två tredjedelar av fallen inte märker förändringen. De argumenterar för den position som står på pappret, som om den vore den som de faktiskt hade utan att inse detta, och blir överraskade när de får reda på att de blivit lurade. Forskarna låter andra personer lyssna på inspelningar från deras diskussioner utan att veta om den de hör på är lurad eller inte, och det går inte heller att avgöra utifrån kvaliteten på resonemangen om det är deras verkliga åsikt eller inte. Det ska också sägas att dessa två tredjedelar inkluderar alla som var lite tveksamma, eller som efteråt sa “ja, jo jag tyckte det var något konstigt med alltihopa” (vilket man kanske säger för att det är skämmigt att upptäcka att man blivit lurad).

Det kan så klart vara att dessa personer egentligen inte hade någon stark åsikt, även om de trodde att de hade det. Men det verkar konstigt om det skulle vara fallet för alla som man lyckades lura. I så fall har nästan ingen koll på vilka åsikter de faktiskt har. Det känns ju inte så rimligt.

Något som jag funderar över i min uppsats, och har tänkt vidare på efteråt, är antagandet att man “borde” upptäcka felet om man får resonera kring det. Det är inte helt orimligt att tänka sig det: genom att lägga tid och uppmärksamhet på något som är konstigt så kommer man upptäcka att det är konstigt. Det är så vi gör när vi letar efter fel: vi tittar noga. En stor skillnad är förstås att vi då går in med just den inställningen att vi tittar efter fel. Ta exemplet att läsa en text, då finns det fyra olika varianter:

  1. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel och utan att lägga märke till några fel.
  2. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel men hittar ändå några fel.
  3. Vi läser texten med avsikten att hitta fel och hittar några fel.
  4. Vi läser texten med avsikten att hitta fel men hittar inte några fel.

(Här kan “några fel” läsas som “minst ett fel av minst ett förekommande fel”.)

Det är så klart lättast att hitta fel om man letar efter fel, men eftersom vi ibland hittar fel även när vi inte letar efter fel så kanske det är rimligt att tänka att detta är en del av vårt varseblivande av texten. Typ: genom att ta in texten i huvudet och pressa den genom läsförståelsecentrum så kommer fel “stå ut”, fastna i mekanismens olika delar och därmed uppmärksammas. Vi har svårt att förstå ogrammatiska meningar och felstavade ord och därför kommer vi upptäcka dem. Kanske kan vi acceptera att detta inte sker när när vi är stressade, trötta eller tänker på annat, men om vi faktiskt läser en text noggrant, får frågor på den och resonerar kring den så borde detta ske. Ju större felet är desto lättare borde vi upptäcka det.

En reaktion är förstås: “vad då, borde? Borde i vilken bemärkelse?”. Det kanske känns som något som borde hända, men om den här känslan inte faktiskt har någon koppling till verkligheten så är det väl bara att strunta i den här känslan.

Ja, visst. Men hur kommer det sig att vi ibland upptäcker det och ibland inte? Det är väl en empirisk fråga, men en idé jag har är att det beror på vilken relation man har till processen. Det är ju inte alls orimligt att tänka sig att man är mer benägen att (omedvetet) överse med fel om man i (i någon mån) uppmanas försvara sig. Det blir viktigare att man lyckas försvara sig (eller förklara sig) än vilken position man lyckas försvara (eller förklara). Om man läser en text som man verkligen vill ska vara bra läser man den kanske med ögonen hos någon som försöker försvara den.

En anledning till varför det är så pinsamt att upptäcka att man inte upptäckte ett misstag man gjorde är att det får en att verka lite högfärdig. Som att man trodde att man var så ofelbar att man därmed blev blind för sina egna misstag. Särskilt om man tänker att anledningen till att man har de åsikter man har är att det finns goda argument för dem, och att det inte finns tillräckligt goda argument för de motsatta åsikterna. Då har man avslöjat att inte nog med att man faktiskt kunde komma på bra argument för motsatta åsikten, man kunde dessutom proklamera dem som ens egna.

När Anders Wallensten får frågan om matematiken kan stämma, och han svarar “önskar du särskilda förtydliganden hänvisar kan du fråga matematikern efteråt” så är det pinsamt eftersom han då i praktiken säger att anledningen att han inte kan svara rakt på frågan är att matematiken är så komplicerad. Eftersom den bevisligen inte är komplicerad kan detta inte vara det verkliga skälet. Samtidigt kan det knappast heller vara så att Wallensten försökte ljuga eller vilseleda eftersom det var så uppenbart orimligt.

En annan möjligt svar på hur det är möjligt att göra sådana misstag är att säga att man “bara pratar”. Vi har en idé om att vi är sammanhållna subjekt, att vi agerar rationellt och konsekvent utifrån våra tankar och åsikter och att det vi säger är en konsekvens av dessa. Med den synen måste sådana här misstag vara ovanliga och ha särskilda förklaringar. Jag lutar, som jag skrivit tidigare, ofta åt en annan syn på människor, där olika delar av hjärnan har ganska olika uppgifter och att varje del bara till viss del, och vid vissa tidpunkter, inkluderas i vår medvetna upplevelse. Kanske är det som händer att vi har en del som “bara pratar”, en del som “ifrågasätter” och en del som “argumenterar” och att dessa delar kan arbeta lite oberoende av varandra. Så att inte inte uppstår någon konflikt när man står och argumenterar för att det finns sex miljoner smittade i Stockholm.