Författare: Johan

Du är ute och åker med en båt på havet, men är inte riktigt säker på var du är. Du har en karta – alltså ett sjökort, som det heter på sjön – och försöker bestämma var du är. Långt framför dig skymtar du en ö, och du tror att du vet vilken det är. Det är en ganska stor ö, tänker du, och du är en bra bit ifrån den. Men ju mer du tittar på den, ju mer börjar du undra. Tänk om det är en liten ö som istället är ganska nära? Ju mer du funderar på det, ju mer osäker blir du. För en stor ö långt bort, ser likadan ut som en mindre ö som är nära.

Så här är det med flera saker – om du hör ett svagt ljud så skulle det kunna vara ett starkt ljud långt bort, eller ett lite svagare ljud nära. Båda förklaringarna passar in på vad du vet, alltså hur ön ser ut just nu, eller hur högt något låter. Utan att skaffa mer information kommer du inte kunna välja. I fallet med ön kan du förstås styra mot ön och se om den verkar bli större snabbt – då är den nära, men om den fortsätter vara liten är den långt bort. Kanske du kan fundera över hur ljudet ekar för att se om det verkar ha studsat mot något innan det kom till ditt öra.

Det här kallas inom filosofin underdeterminering, vilket betyder helt enkelt att den information man har inte är tillräcklig för att bestämma hur det är. Du kanske kan gissa, men du har inga starka skäl för att tro det ena eller det andra. Så är det ganska ofta i vardagen. Du kommer hem och det står ett par nya fina skor i hallen – det skulle kunna vara så att en familjemedlem har köpt nya skor, men det skulle också kunna vara så att någon är på besök.

Så här är det förstås ofta när man diskuterar inom filosofin. Det skulle kunna vara så att vi har en fri vilja, men det skulle också kunna vara så att vi bara tror att vi har en fri vilja – till exempel. Utmaningen i ett samtal är att fundera ut:

1. Vet vi tillräckligt för att besvara frågan?
2. Om inte, vad behöver vi ta reda på för att kunna besvara frågan?
3. Hur tar vi reda på det?

Hur gör vi då det? Det finns ingen bästa metod för att göra det. Vi måste tänka, pröva och prata med varandra.

Föreställ dig att din bästa vän har ordnat ett hemligt födelsedagskalas för dig. Hen har bjudit in alla dina vänner och till och med letat reda på vänner som du tappat kontakten med men som du gärna skulle ha haft kvar i ditt liv, och de ville jättegärna komma. Lokalen är en elegant takvåning med utsikt över hela staden och det kommer serveras din favoritmat och dryck, och dina vänner har förberett tal, där de berättar om hur mycket de tycker om dig och vad du betyder för dem. Det är egentligen hemligt men du har förstått att det är på väg att hända. De kommer använda något svepskäl för att lura med dig och så kommer de egentligen ta dig till festen.

Så kommer dagen för din födelsedag, och du går och väntar på att det hela ska hända. Du får höra några lama ”grattis” och skrattar lite för dig själv eftersom du förstår att de inte vill verka överdrivet entusiastiska och göra dig misstänksam. Men dagen och kvällen går och ingenting händer. Visst, du får gratulationer, till och med presenter och någon ringer och sjunger ja må hen leva i telefonen. Men ingen takvåning, inga förlorade vänner, inga uttänkta tal. Det fanns ingen fest planerad.

Du går och lägger dig och känner dig besviken – till och med arg på dina vänner och din bästa vän i synnerhet. De kunde ha gjort dig så där himla glad, men de valde att inte göra det för dig. Som att du inte var viktig för dem alls.

Jag hoppas att du efter att ha läst det här kan leva dig in i situationen och tror att du nog skulle känna likadant. Kanske säger du att du nog skulle känna så, men att du inte skulle ha rätt att känna så.

Det verkar ju rimligt, för ingen har ju egentligen gjort dig besviken – festen fanns ju bara i ditt huvud. Det verkar konstigt att klandra dina vänner för att de inte lajvade en sådan där Hollywoodfilm där personerna har all tid i världen trots familjer och heltidsjobb och lägger veckor på att göra det bra för dig. Du tycker sämre om dina vänner, men du borde inte göra det.

Samtidigt finns det mindre extrema situationer där det verkar rimligt att förvänta sig saker av andra och bli besviken när det inte sker. Om du har bjudit din bästa vän på en dyr middag på hens födelsedag kanske det är mer rimligt att bli besviken över att du får plocka fram plånboken och betala själv på din egen (givet att ni har lika mycket pengar och så vidare). Ibland finns det outtalade kontrakt mellan människor att man ska göra den här typen av saker för varandra, kanske särskilt i personliga relationer. I grund och botten är det nästan alltid en viktig del av en relation – en vän som inte tar hand om en när man är ledsen, men som man själv alltid tar hand om kommer nog ofta sluta vara ens vän till slut. Inte alltid, förstås, för det beror ju på vem man är och vad man behöver av en vän, men oftast finns det nog någon typ av utbyte man förväntar sig av personen. Vilka sådana kontrakt har du i dina relationer?

Det finns en annan tanke att dra ur exemplet ovan. Kanske är det så man bör leva sitt liv, fast man försöker istället vara den där ihopfantiserade bästa vännen. Man försöker tänka ut vad som skulle göra alla i ens närhet sådär himla glad som du var vid tanken på din födelsedagsfest, och så ordnar du det för dom. Att man är en bra människa om man ägnar sitt liv åt att göra andra så glada som det bara är möjligt och att man gör mycket mer för dem än vad de begär av en. Antagligen skulle man bli mycket omtyckt, men det skulle nog också vara ganska krävande. Och kanske skulle de bli besvärade av att känna att de behövde göra samma sak för dig. Hur borde man egentligen behandla sina nära och kära?

Föreställ dig att du är general över armén och får reda på att ett av dina kompanier har mött på svårt motstånd och är nära att övermannas. De begär hjälp och du skickar dit nya kompanier – det verkar vara det enda rimliga. Problemet med detta är att din motståndare gör precis likadant – de platser där striden håller på att förloras får förstärkning. Om förstärkningen du skickar dit gör så att du håller på att vinna slaget kommer generalen på andra sidan skicka dit nya trupper. Resultatet blir att slagen blir mycket långa och det tar tid innan någon vinner.

Jag har fått det förklarat för mig (av vem minns jag inte längre) att detta var den generella strategin i det första världskriget, och är en av förklaringarna till att det blev så utdraget. Att man i andra världskriget tänkte precis tvärtom och skickade fler trupper till de strider som man var nära att vinna och tog bort trupper därifrån man höll på att förlora. Genom att striderna blev kortare och antingen vanns eller förlorades sparade man människoliv.

Jag vet inte om denna förklaring stämmer, men det är ett intressant tankesätt. Man applicera det på ett företag – man ger mer pengar till projekt som går bra och mindre till projekt som går dåligt, och det blir närmast ett naturligt urval av idéer. Kanske även i sitt eget liv – man investerar tid i de relationer som går bra och överger de som inte fungerar.

Det här tankesättet kan man naturligtvis kritisera för att vara hjärtlöst, inte minst i fallet med soldater som dör och inte får hjälp och understöd. En annan kritik är att genom att följa minsta motståndets lag på detta sätt så genomför man aldrig något som är svårt. Företaget värderar idéer utifrån hur bra de går, alltså hur lätta de är att förverkliga, men en del idéer är svåra att förverkliga och kräver arbete. Hur lätt det är att hålla liv i en vänskapsrelation är inte nödvändigtvis ett mått på hur viktig relationen är.

Man behöver naturligtvis inte göra antingen eller – olika situationer kräver olika tankesätt. Men det kräver i sin tur att man identifierar när vilket tankesätt är det rätta. Är det svårt för att det är dåligt? Eller är det svårt för att det är svårt?

Under ett filosofisamtal får deltagarna hitta på sina egna frågor. Vi skriver upp frågorna på ett blädderblock så alla kan se. Sedan ska deltagarna få bestämma vilken fråga som de vill diskutera. Det är viktigt så att det blir gruppens eget samtal, och att sökandet efter svaret blir gemensamt. De pratar om det för att det var den fråga som flest ville prata om, inte för att jag eller någon annan hade bestämt det.

Hur ska man då gå till väga för att hitta frågan? En enkel metod är att man numrerar frågorna och så skriver man ned siffran på den fråga man vill prata om på en lapp och så räknar man rösterna. Problemet är att man kan ju anta att man vill prata om sin egen fråga, annars skulle man inte tagit upp den. Ett annat problem är att det kan finnas flera frågor som man vill prata om och det tar tid att bestämma sig.

Man kan lösa det genom att ha två röster, och kanske ha krav på att man inte får rösta på sin egen fråga, eller att man inte får rösta två gånger på samma fråga. Ett problem är att det inte sällan blir lika mellan flera alternativ och man får rösta igen. Om nästan alla frågor upplevs som lika intressanta av gruppen som helhet så tenderar rösterna att vara jämnt utspridda och det får bli omröstning på omröstning. Det är lite kul, men tar också tid.

Ett sätt jag har använt ofta är ”melodifestivalen”. Det är att man får ge 1 poäng till en valfri fråga, 2 poäng till en annan valfri fråga och 3 poäng till en tredje valfri fråga. Det är ett enkelt sätt att skapa lite av en intern ranking, och det visar sig inte sällan att flera deltagare tycker att samma fråga är mest intressant, och då har den lättare att vinna. Räknar man trepoängarna sist blir det dessutom lite extra spännande. Det här systemet tar dock lite extra tid.

Hittills har jag pratat om vilket system som är mest praktiskt, men vilket system är det bästa, om vi kunde genomföra det? Kanske om man rankade alla frågor. Sedan skulle man kunna räkna allas förstahandsval, och om det inte fällde avgörande skulle man kunna se på näst högsta alternativet (liknande ”enkel överförbar röst”).  Kanske rösta mellan alla frågor i par, som man gör under en sportturnering?

Kanske det bästa vore att inte rösta alls? Om vi istället kom överens om vilken fråga som alla helt enkelt tyckte var bäst? Men hur vet man om ett sådant system är rättvist eller inte, att ingen bara har sagt okej på grund av socialt tryck? Tills vidare får röstningen vara kvar, men jag kommer fortsätta leta efter nya sätt att rösta på.