Författare: Johan

I en modellering som Folkhälsomyndigheten släppte tidigare denna vecka beräknades det gå 1000 fall per bekräftat fall i Covid-19. Denna siffra visade sig vara inkorrekt och den korrekta siffran var 75. ”Sådant händer” kan man tänka, särskilt om man som jag ofta har fel om detaljer. Bara det att det när rapporten släpptes fanns ungefär 6000 bekräftade fall i Stockholm. Så om det gick 1000 fall per bekräftat fall skulle matematiken se ut så här:

1000 x 6000 = 6 000 000

Det skulle alltså finnas cirka tre gånger så många smittade som det finns invånare i Stockholm. Anders Tegnells kommentar dagen efter: ”vilket vi borde sett, många av oss,” är lätt att hålla med om. Modellen må vara komplicerad, och när jag hör matematikern prata om den blir det mindre tydligt var felet uppstod, men att kunna räkna ut ovanstående siffra på stående fot och inse att den är felaktig känns som något en biträdande statsepidemiolog borde kunna göra.

Det här med vad man ”borde ha insett” är lite lurigt. Här i veckan strök jag en del av min genomgång för att spara tid, men detta var en del som studenterna hade använt för sin förberedelseuppgift. Det blev förstås lite förvirrat när jag inte nämner något som de uppfattat som viktigt, och det borde jag ha insett. Vad betyder det här, ”borde ha insett”?

Det här uttrycket har jag tänkt ganska länge på. Den tankegången är till exempel den drivande tanken bakom de studier som jag diskuterar i min magisteruppsats. I dessa studier ställer man frågor till slumpvis utvalda personer, i några av studierna om deras preferenser när det gäller utseende eller smak, i andra om deras åsikter inom politik och moral. Deltagarna markerar sina svar på ett papper och när allt är klart får deltagaren förklara sina tankegångar för den som gör experimentet.

Tricket är att den som gör experimentet har i hemlighet ändrat på svarspappret så att det nu står exakt motsatt vad det gjorde tidigare. Om man egentligen hade svarat att prostitution var moraliskt förkastligt står det nu på pappret att man tycker att det var moraliskt acceptabelt. Det förvånande med det här är att deltagarna i åtminstone två tredjedelar av fallen inte märker förändringen. De argumenterar för den position som står på pappret, som om den vore den som de faktiskt hade utan att inse detta, och blir överraskade när de får reda på att de blivit lurade. Forskarna låter andra personer lyssna på inspelningar från deras diskussioner utan att veta om den de hör på är lurad eller inte, och det går inte heller att avgöra utifrån kvaliteten på resonemangen om det är deras verkliga åsikt eller inte. Det ska också sägas att dessa två tredjedelar inkluderar alla som var lite tveksamma, eller som efteråt sa ”ja, jo jag tyckte det var något konstigt med alltihopa” (vilket man kanske säger för att det är skämmigt att upptäcka att man blivit lurad).

Det kan så klart vara att dessa personer egentligen inte hade någon stark åsikt, även om de trodde att de hade det. Men det verkar konstigt om det skulle vara fallet för alla som man lyckades lura. I så fall har nästan ingen koll på vilka åsikter de faktiskt har. Det känns ju inte så rimligt.

Något som jag funderar över i min uppsats, och har tänkt vidare på efteråt, är antagandet att man ”borde” upptäcka felet om man får resonera kring det. Det är inte helt orimligt att tänka sig det: genom att lägga tid och uppmärksamhet på något som är konstigt så kommer man upptäcka att det är konstigt. Det är så vi gör när vi letar efter fel: vi tittar noga. En stor skillnad är förstås att vi då går in med just den inställningen att vi tittar efter fel. Ta exemplet att läsa en text, då finns det fyra olika varianter:

1. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel och utan att lägga märke till några fel.
2. Vi läser texten utan att ha för avsikt att hitta fel men hittar ändå några fel.
3. Vi läser texten med avsikten att hitta fel och hittar några fel.
4. Vi läser texten med avsikten att hitta fel men hittar inte några fel.

(Här kan ”några fel” läsas som ”minst ett fel av minst ett förekommande fel”.)

Det är så klart lättast att hitta fel om man letar efter fel, men eftersom vi ibland hittar fel även när vi inte letar efter fel så kanske det är rimligt att tänka att detta är en del av vårt varseblivande av texten. Typ: genom att ta in texten i huvudet och pressa den genom läsförståelsecentrum så kommer fel ”stå ut”, fastna i mekanismens olika delar och därmed uppmärksammas. Vi har svårt att förstå ogrammatiska meningar och felstavade ord och därför kommer vi upptäcka dem. Kanske kan vi acceptera att detta inte sker när när vi är stressade, trötta eller tänker på annat, men om vi faktiskt läser en text noggrant, får frågor på den och resonerar kring den så borde detta ske. Ju större felet är desto lättare borde vi upptäcka det.

En reaktion är förstås: ”vad då, borde? Borde i vilken bemärkelse?”. Det kanske känns som något som borde hända, men om den här känslan inte faktiskt har någon koppling till verkligheten så är det väl bara att strunta i den här känslan.

Ja, visst. Men hur kommer det sig att vi ibland upptäcker det och ibland inte? Det är väl en empirisk fråga, men en idé jag har är att det beror på vilken relation man har till processen. Det är ju inte alls orimligt att tänka sig att man är mer benägen att (omedvetet) överse med fel om man i (i någon mån) uppmanas försvara sig. Det blir viktigare att man lyckas försvara sig (eller förklara sig) än vilken position man lyckas försvara (eller förklara). Om man läser en text som man verkligen vill ska vara bra läser man den kanske med ögonen hos någon som försöker försvara den.

En anledning till varför det är så pinsamt att upptäcka att man inte upptäckte ett misstag man gjorde är att det får en att verka lite högfärdig. Som att man trodde att man var så ofelbar att man därmed blev blind för sina egna misstag. Särskilt om man tänker att anledningen till att man har de åsikter man har är att det finns goda argument för dem, och att det inte finns tillräckligt goda argument för de motsatta åsikterna. Då har man avslöjat att inte nog med att man faktiskt kunde komma på bra argument för motsatta åsikten, man kunde dessutom proklamera dem som ens egna.

När Anders Wallensten får frågan om matematiken kan stämma, och han svarar ”önskar du särskilda förtydliganden hänvisar kan du fråga matematikern efteråt” så är det pinsamt eftersom han då i praktiken säger att anledningen att han inte kan svara rakt på frågan är att matematiken är så komplicerad. Eftersom den bevisligen inte är komplicerad kan detta inte vara det verkliga skälet. Samtidigt kan det knappast heller vara så att Wallensten försökte ljuga eller vilseleda eftersom det var så uppenbart orimligt.

En annan möjligt svar på hur det är möjligt att göra sådana misstag är att säga att man ”bara pratar”. Vi har en idé om att vi är sammanhållna subjekt, att vi agerar rationellt och konsekvent utifrån våra tankar och åsikter och att det vi säger är en konsekvens av dessa. Med den synen måste sådana här misstag vara ovanliga och ha särskilda förklaringar. Jag lutar, som jag skrivit tidigare, ofta åt en annan syn på människor, där olika delar av hjärnan har ganska olika uppgifter och att varje del bara till viss del, och vid vissa tidpunkter, inkluderas i vår medvetna upplevelse. Kanske är det som händer att vi har en del som ”bara pratar”, en del som ”ifrågasätter” och en del som ”argumenterar” och att dessa delar kan arbeta lite oberoende av varandra. Så att inte inte uppstår någon konflikt när man står och argumenterar för att det finns sex miljoner smittade i Stockholm.

Häromdagen när jag sökte efter något annat på min hårddisk hittade jag en anteckning jag skrivit någon gång. Jag minns inte sammanhanget, jag tror det bara var en spontan tanke nångång som jag skrev ned. Jag kom ihåg exakt vad jag tänkte då och har gått och rullat den i huvudet i några dagar.

”Att inte vara på väg är att vara både fångad och fri, för det som är är allt som är, och det som kommer är allt som är – du behöver aldrig någonsin vänta, men dagen blir en dom utan hopp eller tro.”

Låt mig försöka förklara lite vad jag tänkte.

[1] Att inte vara på väg

Att vara på väg handlar inte bara om att faktiskt färdas någonstans, utan också om att tänka på det som kommer, att se slutet på det som är, tänka på nästa sak. Just nu ska man vara stilla, man ska vara inne. Det finns inget tydligt slut. Vi rör oss i små cirklar mellan sängen, datorn, köket och toaletten, med enstaka utsvävning till en affär eller på en promenad. Detta är cirklar: vi börjar där vi slutar. Alla planer är inställda, alla plan är inställda. Dop, skolavslutningar, examensfester, bröllop och begravningar. Alla delar av livet är inställda. Ingen är på väg någonstans.

[2] är att vara både fångad och fri

Friheten i detta består i att ingenting mer krävs: allt är komplett. Det finns ingen press eller strävan. Du har nått livets maximala utveckling. Du har tillåtelse att bara vara. Fångenskapen består i att du inte längre har något val: detta är livets maximala utveckling. Det blir inte mer än såhär.

[3] för det som är är allt som är

Vi lever inte enbart i det som är utan lika mycket i det som händer imorgon och det som händer om en månad. Normalt sett är det som kommer också en del av det som är. När vi hör början på en melodi förväntar vi oss slutet av melodin, och melodins slut finns inneboende i början på melodin. På samma sätt finns slutet på ett jobbprojekt inuti början på ett jobbprojekt, sommarlovet inuti vårterminen, festen inuti vardagen. Varje dag är kanske viktig i sin egen rätt, men inte minst är den ett sätt att komma till dagen bortom denna dag. Vi varseblir dagen i ljuset från dagen som kommer.

[4] det som kommer är det som är

Nu sker ingen förändring, så vi kan inte leva i det som kommer, utan bara i det som är, eftersom det som kommer är det samma som det som är. Vi tror visserligen på slutet på denna situation, men ingen vet när eller hur det blir då. Vår dagliga uppgift så långt vi kan överblicka är att leva exakt likadant varje dag. Det som är är inte längre det som kommer, tvärt om är det som kommer det som är.

[5] du behöver aldrig någonsin vänta

Eftersom dagen imorgon är samma dag som idag är det inte lönt att vänta på den. Det finns ingen anledning att skjuta upp något eller att längta. Det bästa är att finna dig i det som finns runt dig. Det finns en stillhet, en frihet i detta.

[6] men dagen blir en dom utan hopp eller tro

I ett evigt nu är vårt enda val att finna oss, men i detta förlorar vi möjligheten att hoppas eller att tro. Vi blir realister. Vi är dömda till den här dagen, och vi kan välja att se vårt livstidsstraff som en utmaning som vi kan klara av, men det spelar egentligen ingen roll. Även om vi skrattar när vi rullar stenen upp för kullen så är det ändå det vi gör tills vi dör.

Jämför med något helt annat: filmen Måndag hela veckan, med Bill Murray och Andie MacDowell från 1993. Phil (Murray) drabbas av en kosmisk förbannelse och återupplever samma dag igen och igen. Phil, som alltid har levt i morgondagen, drabbas nu av att denna enda dag är allt som är. Han försöker först lösa problemet, genom att till exempel ”rätta till fel” (såsom hemlöshet och olyckor) eller genom att ta livet av sig (eller försöka åtminstone, han vakar ju igen och det är fortfarande måndag, och det är väl en diskussionsfråga huruvida han faktiskt lyckades).

Han kommer ur förbannelsen först – spoiler alert – när han bestämmer sig för att leva i nuet, ägna sig åt kärleken (MacDowell) och finna lyckan i att samma dag kommer återupprepas igen och igen. Att acceptera att allt kommer vara samma låter världen förändras. Samtidigt – filmens ironi – så bestämmer sig Phil för att fortsätta leva i det lilla samhälle han strandades i, tillsammans med samma kvinna: när allt förändrar sig väljer Phil att leva samma dag om och om igen av fri vilja (för att hårdra det lite).

Phils inställning i slutet liknar lite den som ofta förespråkas inom Mindfullness: det är det som är här och nu som är det centrala. Saker händer runtomkring en, saker är jobbiga och roliga, men det finns ett nu som är gemensamt i alla dessa tillfällen, en blå himmel ovanför. Huruvida man ”är på väg” eller inte är egentligen inte relevant för hur man man mår. Vi behöver så klart inte tycka om hur det är nu – att inte få träffa nära och kära och så vidare – men det skakar oss inte i grunden, inte som människor.

Ett annat perspektiv är att se förändringen som central för oss människor. Att få utvecklas, se nya saker och så vidare, är inte något ”extra” som en person gör när hen har tid, utan något nödvändigt för fortlevnad. Lärdomen från ”Måndag hela veckan” är då att även om vi kan nöja oss med hur livet är, så vill vi göra valet att nöja oss. Man kan också notera att även små förändringar, som att få dra en ny lapp på kalendern, också är förändringar. Allt är ju – i verkligheten – bara nästan samma. Barn blir faktiskt större, och så vidare.

Kanske är detta sanningen, kanske rent av den obehagliga sanningen, som den nuvarande situationen sätter fingret på: att se fram emot en konsert, en weekendresa, ett bröllop – det var tillräckligt för att vi skulle kunna tänka att vi ”var på väg”. Alla dessa små markeringar i kalendern, tillsammans med livets sedimentära förändringar, var tillräckligt för att få livet att ”vara på väg någonstans”. Vi lever från jobbdeadline till jobbdeadline som om livet kommer vara annorlunda efter just den här deadlinen, trots att vi (nog) egentligen vet att så inte är fallet.

Poängen med min anteckning var varken att säga att ”livets enformighet gör det meningslöst” eller att säga att ”vi bör hitta mening i det som är och se glaset som halvfullt”, utan att visa att båda perspektiven finns samtidigt. Att inse att man inte är på väg är just att vara både fångad och fri: friheten i att inte leva med blicken på imorgon och fångenskapen i att inte blir mer än såhär.

Mina föräldrar bor bara några kvarter bort från mig, men att träffa dem är nu att vinka på ett par meters avstånd när jag lämnar kassar med mat. Att gå till jobbet är att vandra ett par meter till skrivbordet för morgonmöte. Där finns också bokklubb och AW. Vänner på andra sidan jordklotet är plötsligt exakt lika nära som vänner på andra sidan stan.

På en filosofisamtalsworkshop på distans häromdagen ställde jag med anledning av det här frågan: vad är närhet? Jag visste inte att jag hade den frågan förrän i ögonblicket jag uttalade den, den hade växt och tagit plats i mig under de senaste veckorna. Min relativa ensamhet hade gjort närheten annorlunda, och en misstanke hade börjat smyga sig på: är detta verkligen närhet?

Det finns många olika betydelser av närhet. Den mest grundläggande är nog det fysiska avståndet mellan två föremål. En annan fundamental betydelse är likhet: två fenomen som är lika varandra.

En annan vanlig betydelse är den metaforiska: emotionell närhet. Den fysiska aspekten av metaforen återkommer hela tiden: ”jag står nära mina föräldrar” eller ”hon kom närmre mig än någon annan”. Metaforen står för det förtroende man känner för den andra, erfarenheterna man delar, likheten i tankar och känslor.

Det som händer i det fysiska mötet med en annan människa är att ett informationsutbyte sker: vi prövar löften, delar erfarenheter, tankar och känslor, och ser hur den andra mottar dessa. Får vi motsvarande information tillbaka så skapas närhet.

Eftersom den funktionella aspekten av ett möte är informationsutbyte, och vi nu har enorma möjligheter för informationsutbyte på distans, finns det ingen anledning att närheten skulle minskas med avståndet. Detta är övertygelsen älskande människor bär i hjärtat när de ger sig in på distansförhållande: vår fysiska kärlek är en konsekvens av vår emotionella. Vår emotionella kärlek är informationsutbyte, och informationsutbyte är med Internet oberoende av avstånd. Alltså finns det ingen anledning att tro att vår kärlek inte kommer hålla.

Samma löfte sker nu på miljoner arbetsplatser världen över: vår arbetsplats är en metod för informationsöverföring, samma informationsöverföring sker nu via internet, alltså kommer vårt arbete bli oförändrat. Skillnaden är enbart praktisk (dålig hållning när man sitter vid matbordet) och social (det är tråkigt). Den första går att underlätta med en stol, den andra är underordnad och är mest en fånig, nästan underhållande, uppvisning i personlig svaghet. Behöver du någon som håller dig i handen? Är du tio år gammal?

Frågan som uppkommer är om distansarbetesillusionen kommer gå samma väg som de långväga älskande. I denna övertygelse om att närhet är informationsutbyte så anar jag en skräck för det verkliga och en flykt in i reduktionismen och funktionalismen. Idén att verkligheten går att förstå i termer av molekyler och krafterna som råder mellan dem, går över i fascinationen av de symboliska representationerna av dessa i termer av matematiska lagar och strukturella formler, och landar i en föreställning att dessa symboler är allt som verkligheten är. När våra kroppar ligger hopslingrade i sängen är de enda som sker en frisättning av molekyler såsom oxytocin, endorfin och dopamin, utsöndrade av min hjärna när dina celler trycker på mina celler. Om jag injicerar dessa ämnen i min kropp, och du viskar samma ord i min hörlur, finns det ingen skillnad mellan om du var här med mig, eller om du var någon annanstans.

Vi kan se denna föreställning som tydligast i filmen ”Her” där Joaquin Phoenix spelar en man som har en relation med en artificiell intelligens, som han kommunicerar med genom en hörselsnäcka i örat. Kärleken är abstraherad till sin renaste essens, den mentala, rentav andliga, och all fysisk kärlek är sekundär och (som så ofta) smutsig, obehaglig eller komisk. (Detta ska inte ses som en kritik av filmen: jag rekommenderar den.)

Om man, som jag, köper den vetenskapliga världsbilden fullt ut och tankarna även slinker med på idén att om representationen av världen är funktionellt identisk med världen, så är det den världen, så blir det oundvikliga långdistansuppbrottet obegripligt. Man tänker: Jag hade representerat den enda relevanta aspekten av vår kärlek, nämligen informationsutbytet, genom mina digitala verktyg – hur kunde vår relation inte hålla? En lösning är förstås att säga att kärleken hade dött ändå: många relationer tar slut. Distansen var ingen faktor. En annan lösning är förstås att säga att de digitala verktygen är otillräckliga när det handlar om att överföra information. Hade vi kunnat träffas i en virtuell verklighet, där vi hade varsitt VR-headset, hade det gått.

Istället börjar jag luta åt att förneka idén att representationen är identisk med det som det representerar bara för att det är funktionellt identiskt. Närhet handlar inte om informationsutbyte: en del av det mänskliga mötet är den fysiska aspekten och om den fysiska aspekten saknas är inte det digitala mötet ekvivalent. När jag ser dig, är det inte först och främst ett informationsutbyte som sker, utan ett skapande av mig själv: genom att du är ett fysiskt föremål så är jag ett fysiskt föremål. Ett subjekt är inlåst i sin abstrakta hjärna och blir förlöst av insikten av att vara ett fysiskt objekt. Detta går inte att göra med en representation av ett fysiskt föremål: jag kan inte känna att jag finns genom att titta på något som kanske inte finns. (Kontinentalfilosofer får förlåta en analytisk filosof för vad som säkerligen är en A-kursnivå av analys.)

Slavoj Žižek(ja, så klart han skulle komma in här någonstans) skriver i boken ”Välkommen till verklighetens öken” om passionen för det reala, och att fantasin är kännetecknet för vår moderna tid. Han nämner skadliga varor som inte längre är skadliga: kaffe utan koffein, öl utan alkohol, grädde utan fett, och menar att detta har gått vidare till själva verkligheten: verklighet utan verklighet. Ett exempel på detta hittar han i filmen Matrix, där vår värld visar sig vara en simulerad värld men ändå verkligare än den yttre värld som ingen på riktigt erfar. (Boken skrevs innan uppföljarna kom.) Det är från den filmen som titeln på Žižeks bok är hämtad: det är vad karaktären Morpheus säger till Neo när han visar honom hur världen ser ut – men det han egentligen visar är bara en simulation av verkligheten som den faktiskt ser ut. Detta abstraherande av egenskaper, kaffe utan koffein och verklighet utan verklighet, får människan att sukta efter den oförnekbara verkligheten: i förfallet, i sexet och i våldet.

Jag är inte säker på om jag delar Žižeks analys fullt ut (eller om jag ens fullt ut förstår den), men det finns något i detta som kommer igen när jag tänker på idén om närhet i isoleringens tid. Det är inte bara smaken i ölen jag är ute efter: det är också alkoholen. Hur kan jag känna mig otillfredsställd av att träffa mina vänner via Zoom? Jo, eftersom att träffa mina vänner inte enbart är ett informationsutbyte. Tvärtom skulle jag nog kunna ta bort all information från vårt möte och jag skulle ändå njuta av mötet.

Den mycket banala insikt jag drabbades av för några månader sedan kommer tillbaka: jag bor i Stockholm eftersom min familj och de flesta av mina vänner bor här, och att träffa min familj och mina vänner är vad som gör livet värt att leva.

Det är nog därför jag blev så arg när jag såg SLs nya reklamkampanj, där de hävdar att jag inte längre ”är välkommen” på lokaltrafiken, och att de ”inte kör för mig”. Jag tänkte till en början att det handlade om att påståendena var oklara: får jag åka, även om jag ”inte är välkommen”? Kommer bussen att lämna hållplatsen om chauffören ”inte kör för mig”? Nu tänker jag istället att det kommer sig av att de säger att jag inte får träffa mina friska vänner som bor i Stockholm. Att använda Zoom är inte detsamma som att ”träffa mina vänner”, och eftersom det är det som gör livet värt att leva är livet (i längden) inte längre värt att leva. Det är rädslan för döden som gör mig arg.

Detta är en överdrift, naturligtvis, eller en långt dragen konsekvens: digitala verktyg kompenserar i någon grad för det uteblivna mötet, och håller mig flytande tills detta är över. Jag kan också träffa vänner utan att åka kollektivt (även om det är besvärligt) och jag kan också ignorera SLs kampanj och istället följa Folkhälsomyndigheternas rekommendation: det är tydligt att de med ”undvika resor i påsk” inte menar att ta sig till, till exempel, Fridhemsplan.

Min slutsats av denna fundering är att det egentligen inte finns någon skillnad mellan den metaforiska innebörden av närhet och den fysikaliska. Den närhet som är meningsfull är inte enbart den metaforiska, utan även den fysiska. Den känslomässiga närheten är oftast en konsekvens av den fysiska, men det innebär inte att vi kan ignorera den fysiska om vi kan uppnå den känslomässiga på annat sätt. För att vara nära behöver vi vara nära.

En viktig del av att skapa ett bra filosofisamtal beror på relationen mellan det som sägs och hur detta tolkas. Att kommunicera med andra människor är en ständig process av tolkning: först en tolkning av en själv för att hitta det man vill säga, sedan en tolkning (eller översättning) av detta till ord som man tror de andra kommer förstå och sedan försöker den andra parten tolka dessa ord för att förstå vad den andra personen ville säga. Det är lätt att tänka när någon inte verkar förstå en att detta är ett problem hos den andre. Det är ju den personen som inte förstår det jag säger. Men det kan lika gärna vara problem i något annat av dessa steg: kanske man uttrycker sig otydligt, eller kanske ens idé inte var så tydlig som man tänkte sig (eller allt på en gång).

I våra filosofisamtal arbetar vi med att försöka uppmärksamma den här kedjan av tolkning, och skapa en medvetenhet hos deltagarna om att förståelse är ett gemensamt arbete som bygger på samarbete. Vi förstår ofta varandra på lite olika sätt – ibland (kanske oftast) är det vi förstår tillräckligt nära det som avsågs för att det inte ska märkas, men ibland skapar det missförstånd.

Ett samtalsverktyg vi använder är att då och då stanna upp samtalet, ta en tankepaus (då man tänker för sig själv) och be deltagarna fundera ut vad det var någon annan menade med det som hen sa. Sedan får flera deltagare (eller alla) berätta vad de tänkte att personen menar, de får diskutera likheter och skillnader och så försöker vi skilja ut olika betydelser av påståendet.

Ibland upplevs det som frustrerande eftersom samtalet ”stannar av” och man måste vänta med att säga det man hade tänkt. Vi bryter ju också av samtalskedjan, och det kan bli svårare för deltagarna att hänga med. Men om man gör det över tid så blir det tydligt att det behövs: när samtalet stannar upp kommer olika betydelser fram i ljuset och det blir tydligt varför man känt att det har ”skavt” lite i samtalet: man menade lite olika saker med samma ord.

Ett annat sätt man kan arbeta med tolkning är att göra en övning. Det finns många olika sätt, och här nedan tänkte jag beskriva en övning som jag gjorde under vårens samtal med deltagare i åldern 10-13. Det är egentligen en utvecklad variant av 20-frågor: en nackdel med 20 frågor är att spelarna ofta bara ”slänger iväg” sina frågor, utan att fundera ut vad som man vet och behöver veta. Min avsikt med den här förändringen var att skapa ett sammanhang där det blir tydligare att man vill hushålla med sina frågor. Samt göra det lite roligare.

Tolkning över fiendelinjerna

Material, per grupp:

• Avlånga lappar för att skriva frågor: 7 st vita, 2 st gröna, 1 st röd
• Fyrkantiga lappar för att skriva svar: 7 st vita, 2 st gröna, 1 st röd – läggs i ett kuvert som det står ”svar” på.
• Gul lapp med strategisk information på.
• Gul lapp som man skriver tolkningen av budskapet på.

Det är krig! Mellan två allierade bataljoner finns fienden. Uppdraget är att ta reda på vilken strategisk information den andra bataljonen har, och besvara de frågor som den andra bataljonen har om ens egen strategiska information.

Varje grupp drar en lapp med strategisk information. Här är exempel på vad som kan stå på lapparna:

• Attackera inte Rom! Det finns dolda kanoner runt om staden.
• Folket i Rom hatar fienden, de kommer hjälpa oss när vi attackerar staden.
• Det finns nästan ingen mat kvar i Rom, både befolkning och soldater svälter.
• Attackera Rom från bergen, från det hållet är försvaret svagast.

Eftersom fienden finns emellan bataljonerna så vill man inte avslöja för mycket. Därför gäller vissa regler för meddelanden, för att minska säkerhetsrisken. Vita frågelappar besvaras med ja/nej, gröna frågelappar besvaras med ett ord, och röda frågelappar besvaras med en bild.

Första rundan läser varje grupp sin lapp och tar reda på vilket budskap man har. Sedan väljer man en lapp av någon färg och skriver en fråga. Denna första fråga blir ett skott i mörkret, men man kan naturligtvis anta att den information man själv har kan hänga ihop med den information den andra bataljonen har.

När tiden för frågeskrivande (3 minuter) är ute, viker man ihop lappen och grupperna möts på neutral mark. Spionerna utväxlar lapparna under tystnad, övervakad av fienden (ledaren). Fienden får läsa frågorna, men får inte läsa svaren. Detta är framförallt för att förhindra att en grupp skriver sin strategiska information som en del av sin fråga: ”På vår lapp står det att man inte ska attackera Rom från söder, har ni någon annan information?”. Tror man inte att det är en risk kan man ta bort denna aspekt. Man kan också helt enkelt säga att det inte är tillåtet, och att alla frågor kommer granskas i slutet, och har man gjort det så förlorar man.

Tillbaka hos gruppen besvarar de frågan på en lapp av samma färg som frågan är skriven på (Ja/Nej, ett ord, eller en bild). Sedan ställer de en ny fråga – även denna fråga blir ett skott i mörkret, men nu kan de använda informationen de fått i frågan från den andra gruppen som ledning.

Ny utväxling, denna gång lämnas både den nya frågan, och svaret på frågan över till den andra gruppen. Processen återupprepas tills frågelapparna är slut. Gruppen skriver vad de tror den strategiska informationen var på den gula lappen. När kriget nu är slut jämför man vad man hade fått fram, med vad som verkligen stod på lappen. Om fienden kan gissa vilken information som en bataljon hade så förlorar man (om man kör med detta tillägg).

Precis som den vanliga versionen 20-frågor blir denna övning bättre om man gör den några gånger, eftersom man lär sig hur man ska ställa frågor, och hur man ska ge svar. Den pedagogiska poängen (utöver att det är roligt) är att övningen kräver att man ser relationen mellan frågor och svar som ett samspel, och att man genom utbytet av frågor och svar kan samarbeta, utöver den bokstavliga meningen hos orden. Genom att ställa en fråga, snarare än en annan, eller att formulera den på ett visst sätt, kan man få den andra gruppen att förstå mer än vad som faktiskt är skrivet i frågan. Ofta hamnar fokus i ett filosofiskt samtal mycket mer på svaren på frågorna än på själva frågorna. Frågorna ses som neutrala och svaren som subjektiva. Frågor ses ofta som informationsfattiga och svar som informationsrika. här är det tvärtom. Poängen med övningen är att visa att frågor och svar är intimt förknippade, och att frågor också har med sig föreställningar och förförståelser.

En annan, mindre, poäng är att det blir viktigt att skilja mellan vad som är ens egen information, ens egna frågor och ens egna svar. När man har skickat iväg sin fråga har man den ju inte kvar, så då måste man minnas den, eller skriva ned den någon annanstans. Det är också viktigt att anteckna vad som var svaret på vilken fråga. Detta är en insikt som deltagarna gärna kan få upptäcka själva.

Om man vill öka komplexiteten kan man låta en grupp vara fienden, mitt emellan. Dessa får då läsa svaren på frågorna. De får också läsa tre frågor från varje grupp: ”bagaget blir genomsökt”. Målet blir då att förmedla vad som står på lapparna, utan att man kan gissa vad det är utifrån svaren. Det bästa, och rimligaste, sättet att göra det på är att ha en större mängd strategisk information (kanske 10 st) och att fienden vet vilka dessa påståenden är. Alternativt att fienden får en text som beskriver läget, men som inte är uppdelad i påståenden. Det är rimligt eftersom att det är ju information om fienden som bataljonerna försöker förmedla, och det är ju information som fienden har. Det som fienden inte vet är vilken information som vilken bataljon har. Målet är då att ta reda på exakt vilken information som vilken bataljon har.

Det som deltagarna nog borde inse är att den röda bild-lappen, som i den första versionen var den lättaste att använda för att förmedla komplex information, nu är den farligaste lappen. De vita lapparna är praktiskt taget ofarliga.

Leken kan naturligtvis också skalas upp så att man försöker hämta in flera gruppers information samtidigt. Slutprodukten kan därför vara att varje lag ger en order, baserat på hur de tolkat informationen: ”Vi attackerar från söder!”. Då ser man om de tolkat frågorna och svaren rätt.

Jag har nyligen återupptagit mindfulness, en sorts meditation. Jag höll på med det en hel del för några år sedan, via en app som har guidade mindfulnessövningar. Det kändes som att jag hade så så mycket i huvudet just nu, så det kändes bra att ha som vana att ta en paus och rensa huvudet.

Man börjar varje övning med att först bli varse sin omgivning – hur man sitter, de ljud man hör – och sedan genomför man en kroppsskanning. Det innebär att man fokuserar sin uppmärksamhet på en del av kroppen i taget, uppifrån och ned. Det är en sådan övning som är helt naturlig när man faktiskt gör den, men som låter svårgenomförbar när man beskriver den. Vad då ”fokusera sin uppmärksamhet”? Det går väl inte att göra när man blundar?

Jo, eftersom ens kroppsdelar sitter ihop med en, och att nerverna är ihopkopplade med ens hjärna. Nerverna skickar ständigt information till vår hjärna om hur de är vinklade eller vad som händer med dem, men oftast blir vi inte varse detta. Denna förmåga att avgöra kroppsdelarnas läge kallas proprioception, och är en sådan förmåga man inte uppskattar förrän man saknar den. När man ”fokuserar” på en kroppsdel låter man signalerna från den kroppsdelen bli medvetna. Man känner efter hur det egentligen känns i sin fot.

När jag nu började hålla på med mindfulness igen blev jag på nytt varse en märklig och svårbeskrivbar upplevelse. När jag skannar igenom kroppen är det som att ena halvan av mig är större än den andra. Närmare bestämt den vänstra halvan. Men det är inte egentligen så att jag tror eller upplever att den faktiskt var större, utan att jag upplever det som att mitt inre sökarljus tittar mycket mer på den sidan. Eller som att jag ser på den högra sidan med ett kikarglas som vänts bakochfram, så att allt är litet istället. Jag minns att det var så här förut också, så jag känner ingen större oro, men däremot är jag förbryllad. Genom att med viljekraft försöka få min högra sida att ta större plats har jag kanske lyckats tillfälligt få delarna att bli lika stora. Jag säger kanske, för resultatet är snarare så att det blir svårt att avgöra hur stora delarna är.

Frågan jag ställer mig är: är det så här jag alltid upplever det, att ena halvan av min kropp är större eller viktigare, bara det att jag inte märker det eftersom jag inte känner efter? Eller blir det bara så för att jag känner efter?

Oftast tänker vi nog att våra introspektiva verktyg, alltså de mentala redskap vi använder för att ta reda på saker om oss själva, fungerar, nämligen just som verktyg – som ett förstoringsglas kanske. Alla kroppens tillstånd står skrivna i en bok med jätteliten skrift, men om vi bara tar fram förstoringsglaset så kan vi se vad som står.

Vi tänker nog också ofta att det är så här också med våra åsikter. Jag har en åsikt om vilket politiskt parti som jag gillar mest som står skriven i boken, bredvid min åsikt om miljöns värde och kapitalismens funktionalitet, och någonstans en bit ifrån står också sådant som min åsikt om Daniel Craig i rollen som James Bond och min åsikt om osten Camembert. När du ställer frågan om vad jag tycker om Daniel Craig så tar jag fram mitt inre förstoringsglas, tittar efter och säger: ”Ja han är väl okej”, eftersom det var det som det stod i boken.

Studier som forskare i Lund gjort har visat att detta kanske inte stämmer. De lät människor fylla i en kort enkät om sina åsikter, och gick sedan igenom resultaten med deltagarna individuellt. De fick förklara varför de tänkte som de tänkte och motivera sina ställningstaganden. Det luriga var bara att forskarna hade ändrat på enkäten i det korta ögonblicket mellan att deltagarna fyllde i den och att de gick igenom svaren. Några av påståendena sa tvärt emot vad de sa innan – men folk upptäckte inte detta. De argumenterade precis lika bra för den motsatta åsikten som för den åsikt de sade först att de hade, även när det var en stark och viktig åsikt.

I min magisteruppsats diskuterade jag dessa resultat och implikationerna av dessa för den filosofiska teori om ”self-knowledge” (d.v.s hur man når kunskap om sina egna mentala tillstånd) som kallas just ”the inner-sense theory” (d.vs. inre-sinnesorgan-teorin, IST). Min position var att det går att försvara IST i ljuset av dessa angrepp, men att mycket beror på hur teorin ser ut på detaljnivå. För att upptäcka att det står fel, och att man argumenterar för en position som man inte har, så måste man ju jämföra sin åsikt i ”boken” med den som man nu står och argumenterar för. En som tror på IST kan ju bara säga att så helt enkelt inte sker. Men det är ju dock lite konstigt. Är det verkligen möjligt att tycka att prostitution är fel, och ändå stå och säga att det är rätt? Det var inte heller bara några stycken som blev lurade, utan två tredjedelar, och nästan alla var mycket överraskade över resultatet, så det var ingen som märkte något konstigt.

En annan teori om self-knowledge, kallad teori-teorin, säger istället att det inte finns någon bok, inga fasta åsikter. Vi återskapar vad vi tycker och tänker varje gång, genom att använda yttre tecken. Vi har en teori om oss själva som vi tillämpar genom någon sorts slutledningen den bästa förklaringen. Så om du frågar mig om jag tror att det kommer regna så noterar jag att jag har ett paraply med mig och drar (omedvetet naturligtvis) slutsatsen att jag tror att kommer regna. Det blir dock lite mer långsökt att förklara hur jag vet vad jag tycker om Camembert, om en sådan inte finns till hands. Hur går det till då? Problemet är egentligen samma här: inte heller teori-teorin är är särskilt väl utarbetad.

På något sätt måste det ju funka, för vi hittar ju inte på allt hela tiden. Om teori-teorin är sann, och det är genom återupprepade slutsatser vi tar reda på vad vi tycker, så måste slutsatserna baseras på relativt stabilt material, eftersom vi tycker ungefär samma från dag till dag. Minnen måste spela roll här på något sätt, annars kan jag inte ha någon åsikt om något som inte finns framför mig. Men vad exakt är det som finns i mitt huvud?

Låt mig förklara. Om jag har fått en spik i foten, men inte känner det eftersom jag jagas av en galen mördare, så går så klart smärtsignalerna som vanligt upp genom benet (jag bara utgår från att detta måste vara sant) men eftersom de inte kopplas in till min dynamiska kärna så jag ”upptäcker” jag inte detta. Men när jag har kommit undan och är i säkerhet och känner efter så kommer smärtan. Fanns smärtan innan jag kände efter? Här säger de flesta filosofer nog nej, eftersom smärta till sin natur är ett upplevt tillstånd. Jag skulle nog, något kontroversiellt kanske, säga ja. Eller så klart att upplevelsen inte fanns innan upplevelsen fanns, men smärta för mig som individ finns även om smärta inte finns för mig som upplevande subjekt. Bara för att något inte är medvetande betyder inte det att det inte finns.

Även om jag då accepterar teori-teorin och är med på att jag drar en slutsats om min åsikt om Daniel Craig eller Camembert utifrån evidens, vad är det för evidens? Gör jag det då baserat på mitt minne av min senaste upplevelse av att se en Bondfilm eller äta en ost? Att åkalla minnet ger mig glädje, alltså gillar jag Camembert. Är inte det dessutom onödigt krångligt? Varför kan jag inte helt enkelt ha ett minne av min åsikt om dessa (eller rättare: två minnen om mina två åsikter om dessa – Daniel Craig: helt OK, Camembert: rätt gott), snarare än att på nytt dra en slutsats utifrån ett känslominne? Jo, för då är vi tillbaka till idén med åsiktsboken som jag då letar i för att hitta vad jag tycker. Och då hänger det på tolkningen av tidigare nämna experiment om den idén är rimlig.

Till viss del fungerar det nog likadant när vi känner efter hur vi mår och hur vi känner oss som det gör när vi tar fram våra åsikter. Vissa saker är jättetydliga för oss, som en spik i foten. Det krävs just en galen mördare för att vi ska missa det. Det står skrivet med stor skrift i boken och kräver ingen vidare tolkning. Men när det gäller mindre tydliga saker så behöver vi dra en slutsats när vi känner efter (även om vi kanske inte tänker på det som en slutsats). Liten krämpa i ena foten, lite allmän trötthet, ringande i ena örat tidigare idag. Är det något? Hur ska jag svara på frågan: ”hur är läget”?

Att då och då känna efter är bra, och jag tror att det är lätt att av misstag glömma bort att känna efter. Man är så upptagen att man inte hinner med att känna efter och därmed missar viktig information om hur man mår. Men en risk med att plötsligt känna efter jättemycket är att man inte vet hur det brukar vara, vad som är normalläget. En annan risk är att om man drar en osäker slutsats flera gånger så tenderar man att tro på den mer, trots att man baserar den på exakt samma underlag båda gångerna.

Jag är inte så orolig för min förstorade inre vänstra halva och jag det verkar inte vara något som påverkar min yttre kroppsuppfattning, så det är nog inte så allvarligt. Jag har inget emot att återupptäcka det en gång per dag i mina meditationer. Men däremot är blir jag väldigt nyfiken. Hur kan det komma sig? Är det vanligt? Någon som vet?

Ibland kan man höra en person som är ointresserad av sport säga något i stil med: ”det är ju bara 22 personer som springer som dårar efter en boll”. Om man bortser från vad nu uttrycket ”ju bara” skulle betyda, så är det ju i stort sett sant. Men det personen menar med sin kommentar är att peka på bristen på meningsfullhet i aktiviteten. Vad gör sport och spel meningsfulla?

När jag var något yngre så såg jag mycket på TV-serien How I Met Your Mother. Idag har jag till viss del omvärderat den. Den har, som man säger, åldrats dåligt, eller så har jag kanske åldrats bra. Inte minst är det den obehagliga synen på sex och kvinnor som nu står ut framför allt annat. Men nu har jag hur som helst ett bibliotek av referenser i huvudet som hoppar fram emellanåt, eftersom serien ofta fångade intressanta aspekter av vardagen. Till exempel den här scenen. (Beskrivning nedan för den som inte har hörlurar.)

I scenen berättar Barney, seriens kvinnokarl (detta uttryck!), att han har använt en lista över USA:s främsta partycolleges (alltså de skolor för högre utbildning som är kända för att studenterna festar mest), tagit topp-25 och ordnat dem i ett rutnät om fem gånger fem rutor för att spela Bingo. När han ligger med en kvinna som går på ett av dessa colleges, markerar han skolan på bingobrickan. Hans kompis Ted sitter mitt emot och blir lite konfunderad av Barneys beskrivning.

Ted: Hur många är med på det här?
Barney: Nej, det är bara jag.
Ted: Så vad är poängen?
Barney: Poängen… är att få… fem i rad?
Ted: Men vad får man om du får fem i rad?
Barney: ….
Barney: ….
Barney: Man får Bingo?

Poängen med skämtet, om det nu inte framgår i skrift, är att Barney missförstår Ted (möjligtvis med avsikt). Barney verkar tro att Ted inte förstår poängen med Bingo, medan Ted egentligen refererar till att man ofta spelar med andra och att det finns någon sorts pris inblandat. Teds replik ”men vad får man om man får fem i rad?” handlar inte om att han inte förstår att man då får Bingo, utan att han undrar om det finns något pris i slutändan. Vad är poängen med att vinna om man inte vinner något?

Barney, å sin sida från sin synvinkel, tycker att frågan är obegriplig dels eftersom han ser sex som ett mål i sig och dels eftersom poängen med de flesta spel är vinnandet som sådant. Att Barney tycker att sex är värt i sig kan man ju fundera över. Det verkar till exempel egentligen inte vara njutningen som han är ute efter, utan som det framställs i serien är det sexet som sådant som han vill ha. Han ser dejtingmarknaden som ett spel, och i det spelet är ett ligg en monopol-peng. Han är bäst om han har legat med flest. Man kan förstås också kritisera skaparnas beslut av att inkludera en sådan karaktär, och man kan vidare kritisera seriens interna hantering av Barneys personlighet. Till exempel så förekommer det många (för att inte säga mängder) av repliker från de andra i serien som handlar om hur obehaglig Barney är och några avsnitt har det till och med som huvudtema – men man kan ifrågasätta om det verkligen fungerar som kritik. Avsikten med det här inlägget är dock egentligen inte kulturkritik.

Det finns två innebörder av ”poängen med ett spel”, (1) målet inom spelet, och (2) målet med att spela spelet. (1) handlar om slutmålet i spelet, vilket styr deltagarnas handlingar, medan (2) handlar om varför man spelar över huvud taget. Poängen med de flesta spel är (1) att vinna, och (2) att det är kul att spela. I spel om pengar är dessa ibland en och samma: uppnår man målet inom spelet så får man pengar, och målet med att spela spelet är att få pengar. Personer som gör denna sammanblandning när man spelar spel i sociala sammanhang (särskilt om pengar inte är inblandat) är nog inte så härliga att umgås med.

Barney, och den grupp människor som Barney representerar, har (i andras ögon åtminstone) tagit en normal del av livet och berövat den dess normala kontext och sociala sammanhang. Sex är för dessa människor, fortfarande i andras ögon, ett mål i sig och inte ett medel för att uppnå till exempel njutning eller lycka. (Notera, återigen, att Barney inte vill ha mycket sex för att han tycker att sex är skönt.) Att betrakta sex som ett mål i sig är att fetishisera det, i den ekonomiska bemärkelsen.

Däremot så gör inte Barney misstaget att blanda samman mål (1) och mål (2): när Ted frågar vad poänget med spelet är så blir han ställd, precis som jag skulle bli om jag efter att ha förklarat reglerna för Alfapet fick frågan varför man skulle vilja få högst poäng. Poängen med Barneys bingospel är att få fem i rad, men det finns inget annat syfte med att få fem i rad än att man då vinner. Därmed, vilket kanske verkar lite paradoxalt, skulle en person som spelar Barneys bingospel utan att fetishisera sex vara en mindre ”soft” spelare, eftersom den inte skulle betrakta spelandet (och försöken att vinna) som målet med att spela spelet utan istället se det spelandet leder till, som njutning eller lycka, som målet med spelet. ”Hallå, det är bara ett spel!”

Detta blir alltså bakvänt: i ett spel där vi tycker att ”monopolpengarna” är värdefulla i kraft av vad de kan innebära för oss (i detta fall njutning och lycka) blir vi de osofta spelarna, eftersom vi då inte kan skilja på pengar-som-representation-av-värde från pengar-som-värde. Barney, som ger sken av att vara hedonist och sätta njutning högst i sitt liv, är i själva verket inte alls en hedonist. Kanske är det ett skäl till varför han är obehaglig: något som vi anser ha värde i sig tycker han är värdelöst.

En dålig förlorare är inte en person som blir ledsen när hen förlorar, utan en person som tycker att det var meningslöst att spela spelet eftersom hen förlorade. Personen som säger att sport är meningslöst eftersom det är bara en massa runtspringande tomtar på en gräsplätt, förstår säkert (1)-poängen med spelet, men förstår inte vad (2)-poängen med spelet skulle vara. Antagligen skulle en sådan person nog bli en dålig förlorare om hen försökte sig på att spela, eftersom den lättaste slutsatsen att dra är att (1)-poängen med spelet också är (2)-poängen med spelet, och se det som meningslöst om hen förlorade. Och man kan ju bara föreställa sig vad en sådan person skulle säga om att spela Bingo.

Svaret på frågan skulle alltså kunna vara att jag blev filosof eftersom jag bestämde mig att ta min magisterexamen. Å andra sidan kunde jag ta en master eftersom jag hade börjat plugga filosofi från första början. I och för sig kom sig det av att jag började på filosofin på Södra Teatern. Så kanske jag är filosof eftersom min mamma såg den där annonsen? Fast varför tänkte hon på mig när hon såg den där annonsen? Det kom sig antagligen av att jag redan var filosofiskt lagd. Jag blev filosof för att jag alltid har varit filosof. Så kanske hade jag aldrig kunnat bli något annat?

Nej, det är uppenbarligen inte sant. En kedja av beslut (samt ibland brist på beslut) gjorde att jag hamnade där jag hamnade. Jag valde att fortsätta med filosofin på Södra Teatern, jag valde att läsa grundkursen efter gymnasiet och jag valde att ta min magisterexamen. Alla dessa beslut har jag fattat själv, genom fritt val. Jag blev filosof eftersom jag valde att bli filosof, eller åtminstone fattade beslut som innebar att jag blev filosof.

När jag säger att jag valde att bli filosof så innebär det att det fanns andra saker jag skulle kunna ha valt att bli. Att välja något innebär att det finns olika alternativ som man kan välja mellan, annars är det inte ett val. Jag tänkte länge att jag skulle bli ingenjör, till exempel. Jag hade kunnat välja att bli ingenjör eftersom det inte fanns några hinder som gjorde det omöjligt för mig. Till exempel hade jag råd att plugga till ingenjör (utbildning är ju gratis), jag hade de betyg som krävdes och det fanns en ingenjörsskola i min stad. Om jag hade velat så hade jag kunnat välja det. Men eftersom jag inte ville bli ingenjör, hade jag verkligen kunnat välja det? Jag svarar ja. Ibland handlar vi ju tvärtemot vad vi själva vill. Vi vill en sak, men gör något annat. I det här fallet hade det kanske till och med varit smart ur en ekonomisk synvinkel att inte välja det jag ville.

Kanske vill du här invända och säga att om jag faktiskt väljer något, så måste det innebära att jag vill det. Så om jag hade valt att bli ingenjör hade det varit för att jag ville det. Jag kanske ville bli rik mer än jag ville bli filosof, och då hade jag egentligen inte velat bli filosof. Inte velat det på riktigt åtminstone, annars hade jag ju valt det, kanske du säger. I så fall vill jag säga att jag inte tycker det är rätt sätt att tänka på. Det stämmer ju inte med hur vi upplever det. Då blir det ju begreppsmässigt omöjligt att handla mot sin egen vilja, och det verkar dumt. Det verkar ju som att vi ibland handlar tvärtemot vad vi vill, för att vi känner att vi måste eller att det får dåliga konsekvenser om vi gör som vi vill. Om jag väljer att inte äta en semla fastän jag verkligen vill ha en så betyder det ju inte att jag inte ville ha den. Då hade jag ju aldrig insett att jag gjorde valet att inte äta semlan. Bara för att det finns en högre vilja som trumfar en betyder det inte att den lägre inte finns.

Det här för mig in på en annan aspekt av det här med val: ska vi bara räkna medvetna val, eller ska vi också räkna omedvetna val? Vi gör många, för att inte säga de flesta, av våra handlingar utan att fatta beslut, bestämma oss eller välja i den vanliga meningen. Om jag får frågan om jag valde att till exempel ställa mig upp och gå mot tunnelbanedörrarna skulle jag nog bli lite förvirrad, fundera ett ögonblick och dra slutsatsen att svaret är ja. Ingen tvingade mig till det, och jag hade lika gärna kunnat sitta kvar, så i den bemärkelsen valde jag det. Men det vore fel att säga att jag överlade med mig själv och sedan fattade ett medvetet beslut: nu ska jag gå till dörren. Jag bara gjorde det.

Jag tror att det här är rätt sätt att se på beslut. Jag fattade det beslutet, även om jag inte var medveten om det. Jag tycker att vi ska dra lärdom av detta och avgränsa det beslutsfattande jaget vid kroppen, gentemot omvärlden, och inte dra gränsen snävare, runt den medvetna upplevelsen. Det finns till exempel studier som visar att ”hjärnan” bestämmer sig för vilket den ska välja upp till tio sekunder innan personer upplever att man fattar ett beslut. En del tolkar detta som att fri vilja därmed är omöjligt.

Som jag ser det är det feltänk att göra skillnad mellan ”hjärnan” och ”medvetandet”. Det allra mesta som händer i hjärnan är utanför vår medvetna upplevelse, min bild är att den medvetna upplevelsen tvärt om är mycket liten i relation till hjärnans totala processer. Men att något inte är medvetet för mig, betyder inte att detta något inte är mitt. Jag lämnar ofta över processer åt det omedvetna, alltifrån andning, benrörelser, till tankar och tal. Det är fortfarande min andning, mina benrörelser, mitt tal och mina tankar. Huruvida något är del av min medvetna upplevelse eller inte påverkar så klart min känslomässiga relation till det som händer: jag känner mig mer ansvarig för det som jag gör medvetet, och det känns mer som ”mitt”. Men det var ju ingen annan som gjorde det.

Det finns förstås problematiska aspekter av det här sättet att se på saken. När vi agerar reflexmässigt skulle vi inte säga att vi väljer, och flera neurologiska sjukdomar gör så att man gör saker man inte vill eller planerade. Tänk på Tourettes syndrom där man till exempel ropar rakt ut (till exempel svordomar) utan att kunna hindra sig själv. Om vi drar gränsen vid kroppen och inte vid medvetandet har vi inget sätt att säga att det inte är våra handlingar. Någon med Tourettes väljer ju inte att ropa ut något, utan kan tvärt emot inte hindra sig själv. Eller när man rycker undan handen från en varm platta. Det väljer man ju inte.

I dessa fall stämmer det inte att man hade kunnat göra annorlunda. Vi har starka argument från medicinsk vetenskap som säger detta. Men detta är ett empiriskt problem – vi vet inte vad vi hade kunnat göra och inte. Vet jag egentligen att jag hade kunnat välja att inte ställa mig upp och gå till tunnelbanedörrarna? Det finns två aspekter av det här empiriska problemet: förutsägbarhet och föreställbarhet. Förutsägbarhet innebär att man kan förutsäga vad en person kommer göra, med stor säkerhet. Det är det som medicinen och psykologin sysslar med. Det innebär inte i sig att man handlar ofrivilligt, men kan vara ett argument för att en person inte hade kunnat göra annorlunda.

I brist på medicinsk evidens och erfarenhet, hur vet vi vad vi skulle kunna ha gjort annorlunda? Föreställbarhet är det som vi vanliga människor sysslar med. Vi försöker föreställa oss en situation där vi hade agerat annorlunda. Jag kan föreställa mig att jag hade suttit kvar, och därför tänker jag att jag kunde ha gjort det. Detta är en ganska tveksam metod för att avgöra vad man faktiskt kunde och inte kunde ha gjort annorlunda. För att återkomma till ett exempel jag använder ofta så tror den som lyfter tyngder för första gången att det var för tungt för musklerna och att den inte hade kunnat välja att lyfta en gång till. Men så räcker med att en tränare skriker på en att lyfta en gång till så lyckas man välja.

Jag försöker ofta att ta ett steg tillbaka och titta på mig själv utifrån: se vilken kroppsställning jag har när jag sitter med en kompis. Jag lyssnar på de ord som kommer ut genom munnen. Reflekterar över vilket bakverk jag köpte. Utifrån dessa saker drar jag sedan slutsatser om vad jag tycker om min vän (”mina korsade ben och korsade armar indikerar kanske att jag inte tycker så bra om min vän som jag tänkt”), vad jag tycker (”jag argumenterar övertygande för ståndpunkten, så jag tycker nog det”) och mina preferenser (”jag tycker nog ganska bra om semlor”). Denna process är ett sätt för mig att lära känna mig själv. Det faktum att jag måste ta till denna metod för att förstå detta, betyder inte att dessa känslor, åsikter eller preferenser inte är mina egna. Medveten upplevelse är bara ett av flera möjliga sätt att information om sig själv.

Mitt förslag är därför att alla gånger då det saknas externa skäl till att tro att någon agerar oavsiktligt, så ska vi utgå från att personen valde att agera. Det är inte nödvändigt att personen upplevde sig göra ett val. Istället kan vi säga att vissa situationer kräver medvetna val, vilket är en särskild sorts val, för att kunna kräva till exempel moraliskt eller juridiskt ansvar.

Ett annat sätt som man ofta kritiserar möjligheten till fri vilja är genom att hävda att världen är deterministisk. Det betyder att varje händelse är kausalt förutbestämd av en obruten kedja av tidigare händelser. När man tänker på fysik är detta kanske lättare att ta till sig: en biljardkula studsar mot en annan, som skickar iväg en tredje. Anledningen till att den tredje åkte iväg var att den andra biljardkulan hade en viss rörelsemängd, och eftersom den hade det (och underlaget var som det var) hade ingenting annat kunna hända än att den åkte iväg med den riktning och den hastighet som den hade. Tanken är att eftersom fysikens lagar fungerar på det sättet innebär det att varje atoms rörelse är orsakad av en tidigare atoms rörelse, som i sin tur är orsakad av en annan atoms rörelse och så vidare, ända bak till universums begynnelse. Eftersom våra hjärnor är uppbyggda av atomer, så gäller detta även för våra hjärnor som ju orsakar de tankar och känslor vi upplever som ”vilja” och ”jag”.

Att vi vill något är alltså egentligen bara en ren konsekvens av tidigare händelser, och eftersom fysikens lagar avgör exakt vad som kommer hända hade vi inte kunnat göra annorlunda. Det kan vara värt att notera att inte heller indeterminism, alltså att allt inte är förutbestämt av tidigare händelser, ger någon räddning från detta. För om det inte orsakas av tidigare händelser så orsakas det av slumpen, och om något sker slumpmässigt så är det ju på grund av slumpen, och inte på grund av vår fria vilja. Om man utifrån determinism drar slutsatsen att fri vilja är omöjligt är man vad som kallas ”inkompatibilist”, alltså att de är inkompatibla med varandra. En som hävdar att determinism och fri vilja går ihop kallas ”kompatibilist” och brukar avkrävas en förklaring hur det hela ska gå ihop. Hur är det möjligt att ha en fri vilja, om varje händelse i ens hjärna är orsakad av en tidigare händelse?

Jag kan omöjligt här göra reda för de svar som kompatiblister brukar ge, men en vanlig strategi är att att definiera om ”frihet”, så att det innebär något i stil med att frivilliga handlingar är sådana som går ihop med individens övriga psykologiska tillstånd. Man behöver inte ha förmågan att stoppa och gå emot kausaliteten (vilket ju många är med på är omöjligt), utan bara att ens handlingar stämmer med den man är. Detta har vissa drag av mina exempel ovan: man försöker flytta om målstolparna så att debatten handlar om något annat. Det finns ju något ganska rimligt i det: vi människor har ju uppenbarligen ett begrepp om ”fri vilja” som vi tycker är meningsfullt och som vi tilldelar moralisk betydelse. Det begreppet betyder ju något, och har en funktion, oavsett om det motsvarar något substantiellt, rent fysiskt. Å andra sidan kanske detta uppfattas som otillfredsställande. Men filosofi är ofta otillfredsställande. Det är nog en anledning till att jag valde det, och fortsatte välja det.

Nedan är en serie av tecknaren Zach Weinersmith, som uppenbarligen inte är så imponerad av kompatibilism:

Tidsresor är ett populärt tema i film, TV. Jag har dock alltid haft svårt att gå med på hur tidsresor verkar fungera. Den vanliga idén verkar bygga på en syn på tid som ett långt snöre som sakta rullas upp ur sitt nystan. När man åker tillbaka i tiden så innebär det att man hoppar av från snöret, snöret rullas ihop en liten bit och sedan hoppar man på snöret igen och det rullas upp på nytt. Beroende på de handlingar man gör blir saker därefter annorlunda. En annan version kanske kan beskrivas som att vid en tidsresa så fortsätter det första snöret att rullas ut, men att det nu skapas ett nytt nystan vid den tidpunkt man tidsreser till, som rullas ut parallellt så att det finns två parallella spår. En vanlig idé är att det kan uppstå paradoxer, till exempel om man reser tillbaka i tiden och dödar sig själv innan man har uppfunnit tidsmaskinen. Eftersom man då inte finns till för att kunna skapa tidsmaskinen kan man inte heller ha åkt tillbaka för att döda sig själv, och då borde man ju vara vid liv och kunna bygga tidsmaskinen.

Jag tror dessa sätt att se på tidsresor är felaktiga, och att tidsresor i den mening vi pratar om dem är bara är begreppsligt möjliga i vår fantasi och inte begreppsligt möjliga i verkligheten (och definitivt inte faktiskt möjliga i verkligheten). Låt oss börja med att fundera över vad det innebär att nu är nu. Jag påstår är att det betyder att alla universums partiklar (med vilket jag menar valfri beståndsdel som atomer eller kvarkar) är på en viss plats och har vissa egenskaper. Nu är nu eftersom det finns partiklar i min hjärna som ser den dator som står framför mig som består av andra partiklar och så vidare. Vad dessa partiklar och dessa egenskaper de har är exakt kan jag inte göra reda för exakt, eftersom mina kunskaper om fysik är otillräckliga, men energi skulle kunna vara en sådan egenskap. Denna bild stämmer ju åtminstone praktiskt: vi sluter oss till att tiden går genom att observera hur saker förändras, hur klockans visare rör sig, hur vyn ändras när vi rör oss längs en gata, hur vi blir hungriga. En sak orsakar en annan, som orsakar en tredje. Tiden driver detta framåt, men vi observerar inte tiden.

Vad en tidsresa tillbaka till, säg, 27:e augusti 1921 innebär är alltså att alla universums partiklar plötsligt, magiskt, hamnar på samma plats och får samma egenskaper som de hade på den 27 augusti 1921. Hela världen som den är idag slutar vara och i nästa tidsenhet tar den gamla vid. Se det som ett klipp i en film: du ser en familj som sitter i sitt kök i stan och äter middag i en scen och det klipper till en scen på ett skepp till havs. Det är pixlarnas konfiguration på skärmen som gör det ena till en familj och det andra till en båt, eller i vårt fall: det är partiklarna runt om oss som gör detta till idag. Att vi har sett exakt samma scen som den med båten tidigare, att man bara har klippt in den scenen igen i videobandet, betyder inte att man har spelat tillbaka filmen. Filmen, precis som tiden, fortsätter framåt. Skulle vi göra en tidsresa är det så här den skulle gå till. Vår fantasi om tidsresor är inte alls tidsresor, utan världsresor. För oss, när vi tänker oss det hela, spelar tiden ingen som helst roll. Om vi reste i tiden, men inte i världen, skulle vi inte märka det. Vad spelar det för roll vilket år det är om allt är likadant som tidigare (inklusive kalendrarna)?

Kanske tänker någon: ”men världens läge är en produkt av tidens gång, att förändra världen på det sätt du tänker utan att resa i tiden är omöjligt”. Okej, svarar jag då, men att resa i tiden är ju också omöjligt. Varför skulle din tidsmaskin vara mer rimlig än min magiska världsförändring? Min misstanke är att det handlar om en stark bild denna någon har i huvudet, en metafor man försöker utnyttja för att avgöra vad som är möjligt och inte. Det håller den inte för.

Hur blir det då med paradoxerna? Om världen är deterministisk (det vill säga förutbestämd, eftersom varje sak som händer orsakas med absolut säkerhet av någon som hänt tidigare) så kommer världen utvecklas precis som den gjorde förra gången efter 27:e augusti 1921. Jag kommer födas igen, precis som sist. Det enda som händer är att allt har hänt två gånger, en gång 1921 och en gång 2119 (fast som alla kallade 1921). Är den indeterministisk så blir det (nog) annorlunda. Svårare att säga.

Vad vi tänker oss när vi tänker att vi reser i tiden är alltså att hela världen är exakt som den var 27:e augusti 1921, men med det undantaget att mina partiklar och deras egenskaper placeras i denna 1921-värld, alltså att de luftpartiklar (låt säga) som fanns på en plats på Djurgården i Stockholm nu istället är exakt likadana som mina partiklar är innan tidsresan. Det finns alltså partiklar som är arrangerade på precis samma sätt som de var i mig innan resan, så att jag upplever psykologisk kontinuitet mellan ögonblicken.Vi markerar, så att säga, helt enkelt mina kanter, tycker ctrl-c och sedan ctrl-v i 1921-världen.

Vad händer om jag dödar min morfar innan min mor blivit till? Ja, den som skulle ha blivit identisk med mig, om vi nu fortsättningsvis utgår från determinism, kommer inte födas, förstås. Men det påverkar ju inte mina partiklar. Det finns inget kausalt samband mellan mina partiklar och min framtida existens. Jag kommer inte sluta existera eller så. Om jag inte dödar min morfar och jag istället håller mig undan så kommer det till slut (om jag lever länge nog) finnas två av mig, i betydelsen två personer med samma uppväxthistoria och upplevelser och väldigt lika hjärnor. Men förstås, detta är två olika personer, den ena betydligt äldre än den andra.

Vad händer då om min klon bestämmer sig för att göra samma sak som jag gjorde och ”resa i tiden”? Ja, på nytt kommer världen vara precis som den var 1921 – alltså det 1921 som min klon menar med 1921 (som skulle motsvara 2119 för mig enligt min tidräkning), men med undantaget att det finns partiklar som är arrangerade på precis samma sätt som de var i min klon innan resan, så att min klon upplever psykologisk kontinuitet mellan ögonblicken.

Finns jag med? Det beror på hur vi tänker oss att maskinen fungerar, men det rimligaste är att den ändrar alla partiklar oavsett om den som använder den vet om hur partiklarna var. Så eftersom jag fanns med i det min klon kallar 1921 så kommer jag också finnas där, precis som jag var då jag precis gjort resan. Till skillnad från min klon så kommer jag inte vara psykologiskt kontinuerlig med hur jag var i mitt år 2119, utan jag kommer tro att jag precis gjort min tidresa. Detta gäller förstås enbart om min klon inte bestämmer sig för att ”landa” på precis samma ställe som jag landade på, för då skulle maskinen byta mina partiklar mot min klons partiklar när han ”reser”. Men ingen av dessa resor ändrar tiden, lika lite som att klippa in en scen efter en annan ändrar den tidigare scenen.

Så här långt kommen kanske du har en mängd invändningar (och jag hör gärna om dessa). Kanske du vill säga något om fysik, och att teorier om teoretisk fysik visst säger att tidsresor är möjliga, och att parallella verkligheter enligt dessa visst kan finnas. Jag är ingen auktoritet och kan inte säga emot, men jag undrar samtidigt om du har auktoritet att säga mot mig? Jag kan ha fel (eftersom jag inte vet exakt vem som läser denna text) men min gissning är att det var inte efter intensiva studier i teoretisk fysik som du drog slutsatsen att tidsresor går till på det sättet som jag beskrev i början, eller på något annat sätt som inte innebär sådan deflation av begreppet som jag föreslår.

Nej, istället är det, vågar jag mig på att säga, på grund av att du sett tidsresor på just film och TV. Du har lärt dig tänka att dessa är möjliga, och du har fått en sådan bild av dem att paradoxer kan uppstå. Några av dessa serier och filmer kanske faktiskt är baserade på just sådan teoretisk fysik som förutsäger tidsresor (det är möjligt att de hade en särskilt ambitiös manusförfattare). Men din förmåga att resonera kring tidsresor, eller att säga vad som skulle hända vid en sådan, har inte därför blivit bättre. Visst, du kan tänka dig att de är möjliga som de är på TV, men utöver detta har du inget stöd, annat än i form av ”jättesmarta forskare säger att det kan fungera”.

Min slutsats är att tidsresor inte är ett filosofiskt område. Vi kan ägna oss åt sådana här tankeexperiment, men de säger ingenting om verkligheten hos tidsresor. Som bäst kanske vi kan utesluta några teorier om tidsresor som är logiskt omöjliga eller självmotsägande. Filosofer får så klart diskutera dem om de vill, men deras diskussioner är inte på något sätt annorlunda än mellanstadieelevers intensiva fantasier om tidsresor på rasterna. Inget fel med dessa fantasier förstås, tvärt om är de utvecklande och spännande. Men vi kan inte vänta oss sanna svar, och om det är syftet med filosofi bör vi prata om något annat.

”Försvinna” från 1969 av Georges Perec är en cirka tvåhundrafemtio sidor lång roman. Den inleds med hur Noam Vokaal först drabbas av sömnlöshet och sedan försvinner, och utvecklas till närmast en spänningsroman när hans vänner försöker leta rätt på honom. Det mest anmärkningsvärda med boken är att den är skriven helt utan ord som innehåller bokstaven ”e”. Låt mig ge ett exempel.

Han tog till alla trick för att somna, utan att lyckas. Låg först i småprickig pyjamas, nästa natt i trikåtröja, nästa i kofta, nästa i nån nordafrikansk släktings kaftan, nästa natt näck. Minst 20 olika bäddningar hann han pröva. För dyra slantar fick han hyra nån stor sovsal; han provlåg bäddsoffor, turistsängar, alkovsängar, stolpsängar, våningssängar, sovsäckar, fållbänkar, hängmattor

Än låg han och frös utan lakan, än flöt han nästan bort invirad i tjocka filtar. Han fick jämfört alfagräs och kapok. Än satt han upp, än låg han hopkurad, än på alla fyra; han gick till nån fakir och fick långa hans spikmatta, och till nån guru som gav tips på yoga: drag upp din högra fot bakom axlarna, grip tag i vänstra stortån…

Allt var lika hopplöst.

Utdrag från sida 19, Modernistas utgåva från 2000/2018

Det är svårbegripligt hur man lyckas med detta, att boken trots denna begränsning blir så vanlig. Kanske att man reagerar på att meningarna ibland är lite konstiga, kanske något ovanligt ord som används, men ofta upptäcker jag under min läsning att det hade gått att använda andra, mer vanliga ord som inte heller hade haft ”e” i sig.

Det är också en imponerande bok eftersom den i praktiken är skriven två gånger, då den är ursprungligen skriven på franska. Ord som inte innehåller bokstaven ”e” på franska kan ju mycket väl innehålla ”e” på svenska (något sådant samband finns inte, normalt sett, möjligen med lånord). Översättaren Sture Pyk har alltså behövt skriva boken på nytt, men utan de möjligheter som Perec hade att ändra på handling för att passa de ord som skulle användas. (Det kan han naturligtvis ha gjort, inser jag när jag tänker på det, eftersom jag inte kan franska har jag ingen möjlighet att kolla, men det är inte så översättare brukar arbeta i alla fall.) ”E” är franskans vanligaste bokstav, skrivs det i efterordet, och den måste väl ändå vara väldigt vanlig i svenskan också. Hur lyckas man genomföra ett sådant projekt?

Samtidigt: den enda anledningen till att det är svårt att skriva en bok utan att använda bokstaven ”e” är för att vi kan så många ord som innehåller bokstaven ”e”. Hade dessa ord aldrig funnits, eller om vi aldrig hade lärt oss dem, hade vi skrivit boken utan problem. Det är inga problem för en engelsktalande person att skriva en bok utan å-ä-ö, till exempel. De har andra ord, utan dessa bokstäver. På samma sätt kan man säga att det finns en enorm (oändlig?) mängd bokstäver som svenskan inte har, som vi klarar oss bra utan. Eller det tror vi i alla fall. Nu när vi har bokstaven e, verkar den vara essentiell, och att vårt språk blir nästan sjukligt begränsat när vi tvingas undvika den. Så hur begränsat är vårt språk för att vissa bokstäver ännu inte uppfunnits?

Så funkar naturligtvis inte språk egentligen. Det går inte att uppfinna en bokstav på samma sätt som det går att uppfinna ett verktyg. Bokstäver beskriver de ljud vi redan använder. Regeln för boken är att bokstaven ”e” inte ska finnas med, men ljudet ”e” kan så klart finnas med.

Men ord då, kanske finns det ord vi skulle behöva? Ett vanligt exempel är hur ”de gamla grekerna” hade sju olika ord för kärlek, inte bara för att, som vi gör, skilja ut förälskelse från kärlek, men utan även skilja ut till exempel vänskaplig kärlek från kärlek till en förälder. Dessa skilda former av kärlek tror jag att man ofta skulle behöva skilja ut, och bara det faktum att det fanns flera ord skulle kunna ändra vår begreppsvärld. Internet-memen ”I love you as a friend” – om hur män (pojkar, kanske främst) upplever att de blir satta i ”the friend-zone” av kvinnor de är vänliga mot eftersom de vill ha en relation med dem – kanske kommer sig av just detta. En möjlig orsak till att detta upplevs negativt, utöver att ens förhoppningar grusas naturligtvis, kan vara att man upplever det som en undanflykt, ett inautentiskt svar. Fanns det ett separat ord för denna form kärlek skulle denna åtminstone denna nesa minskas.

Det finns många andra begränsningar man kan åta sig. Dikter, till exempel skrivs ju ibland enligt vissa regler. Sonetten är en klassisk rimmad versform där stroferna ska bestå av två fyraradiga strofer och två treradiga, med fem takter i varje rad. Den ska också vara rimmad, gärna enligt A B B A / A B B A / C D C / D C D, alltså att första raden (indikerad med A) har ett slutrim på fjärde, femte och åttonde raden, och så vidare. En sådan begränsning kräver en hel del knepande och knåpande, men om man tänker på det beror det också på att man inte är van. Vi talar utan problem (får vi väl anta) på vårt eget språk, trots att det följer en mängd komplexa och inte sällan outtalade regler för hur meningar ska struktureras. Inte nog med att vi lyckas (oftast åtminstone) med att sätta adjektiv och verb på rätt plats eller stapla beskrivande ord på rätt sätt, vi kan nästan inte göra på något annat sätt. Är det inte möjligt att tänka sig någon som blivit uppfostrad med enbart sonetter, och därför talar i sonettform som ett rinnande vatten, utan att ens tänka på det? Som skulle behöva kämpa med att sätta ihop meningar på det sätt som vi gör, och som dessutom känna samma obehag som vi kan göra inför ogrammatiska meningar?

Här kanske en språkvetare kommer och vill förklara att det är en enorm skillnad mellan grammatik och versmått, att man har en medfödd struktur för det förra men inte för det senare, och i så fall lägger jag mig naturligtvis platt. Oavsett verkar det rimligt att tänka att Homeros skrev Odyssén med sin hexameter med betydligt större lätthet än vad jag skulle kunna, ens om jag övade mycket länge.

Jag kommer att tänka på ett filosofiskt samtal jag hade med en grupp vänner där L, som pluggade på en arkitekturskola, beskrev att skolans undervisningsstrategi utgick från studenternas eget sökande på svar. Redan från början av utbildningen fick studenterna en uppgift att göra, ett problem att lösa, och sedan fria tyglar att hitta lösningen: googla, läsa i böcker, fråga lärare, pröva själva med modeller. Det skedde ingen formell undervisning (åtminstone är det så jag minns det han sa, nu tio år senare), utan studenterna skulle hitta kunskapen själva. Poängen var att de skulle lära sig att bli arkitekter som tänkte utanför lådan, genom att aldrig ens lära sig lådan. Istället för att ägna tid åt att gå igenom hur hus brukade se ut, och brukade byggas, så skulle de som fria, oformade individer hitta sin egen verklighet, begränsade av erfarenheten och inte av läror.

Det vi diskuterade då, och den fundering jag burit med mig sedan dess, är om denna metod ger den lådlösa tillvaro som antogs. Man kan till exempel tänka sig att man ändå bär med sig föreställningar om hur hus ska se ut och byggas, och genom att aldrig formellt undervisas om detta internaliserar man traditionen eftersom det aldrig medvetandegörs att dessa föreställningar har sitt ursprung i historien och inte i ens egen estetik. Man kan också tänka sig att revolten är en viktig del av att hitta sin egen smak. Ens eget estetiska sinne utvecklas mest genom att man uttråkas av de regler och stilkrav som man fått pådyvlade av lärare under sin utbildning. Ett tredje skäl till att tvivla på denna metod har att göra med förankring. Det sägs ibland att kunskap som man hämtat in på eget initiativ sitter djupare, är mer förankrad, än kunskap man fått genom att någon berättat för en. Detta stämmer säkert, men det behöver inte alls vara positivt. Inom filosofin upplever jag inte sällan att filosofer försvarar den teori de själva har kommit på, långt efter att den visat sig vara orimlig, eftersom den är så djupt förankrad i dem eftersom de hittat den själv. Att få en teori framlagd för sig medvetandegör att det är en av många och skapar en intellektuell rörlighet som främjar utveckling.

Då tycker jag Georges Perecs sätt är långt mer intressant. Genom att ta den låda som redan finns – alltså det språk och de ord som nu existerar – och göra lådan ännu mindre blir vi varse både att lådan finns och att dess storlek är – åtminstone i någon mening – godtycklig. Det är omöjligt berätta om det som finns utanför lådan, för det är kunskap (ord, teorier, estetik) som ännu inte finns. Att låtsas som att lådan inte finns kan så klart göra att man råkar gå utanför dess begränsningar: om du inte vet hur många armhävningar en person normalt kan göra så kanske du gör dubbelt så många av bara farten. Men det kan lika gärna vara så att man gör hälften, eftersom man utan att ha tänkt på det, omedvetet, hade en föreställning om att tio armhävningar var mycket. Att vi inte har lärt oss om den låda vi befinner oss i innebär inte att vi står utanför den.

En kväll i förra veckan när jag skulle äta middag råkade ögonen fastna på min bordskniv, liggande bredvid tallriken. Jag hade lagat en ljummen sallad med blodgrape och rotfrukter och precis ställt fram och dukat då jag kom att titta på kniven. Det var inte min vanliga kniv. Så där ser inte mina knivar ut. Den lilla bucklan mellan handtaget och bladet kändes främmande, har inte mina knivar en mjuk övergång mellan handtaget och bladet? I övrigt såg den ut som mina riktiga knivar, men om man tänker på det liknar nästan alla bordsknivar varandra. Detta var inte mina knivar, jag kände det tydligt. I övrigt var mina bestick de riktiga: gaffeln var min vanliga, och skeden var min vanliga, men inte kniven. Jag kunde inte ta ögonen ifrån den, och min värld fylldes av denna kniv.

Jag försökte skaka bort upplevelsen, för naturligtvis var detta min kniv. Jag var hemma, hade tagit knivarna ur lådan och lagt dem på bordet. Ingen skulle spela mig ett sådant märkligt spratt. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att det inte var mina knivar. Jag har haft samma bestick i säkert fem år, kanske närmare tio. Och egentligen, långt bak i huvudet, så förstod jag att det var mina knivar – eller mer korrekt: jag visste att det var mina knivar. Men jag kunde inte känna det. Tvärtom kände jag främlingskap.

Jag tänkte på något annat, tvingade tanken vidare till något annat, tog för mig och började äta. Sakta slätades upplevelsen över, även om blicken ibland fastnade i vantro och handens fingrar obehagligt rörde över denna lilla klumpen, så tog inte känslan av främlingskap över min verklighet. Efter en stund var känslan borta, men minnet var kvar. Även nu några dagar senare känner jag mig lite tveksam. Så klart det är mina vanliga knivar. Men ändå?

Denna upplevelse kom mig att tänka på det som kallas Capgras syndrom, vilket är ett tillstånd när en person är övertygad om att en närstående är ersatt av en identisk kopia. Personen kan säga: ”Ja, jag vet att du ser exakt ut som Kalle, låter som Kalle och luktar som Kalle, men det är inte du som är Kalle. Du är bara en kopia.”. Detta allvarliga tillstånd kan förekomma vid schizofreni eller vid hjärnskador, och det är så klart inte vad jag upplevde. Jag är varken schizofren eller hjärnskadad. För övrigt finns det ju en skillnad mellan det jag upplevde och Capgras, eftersom jag inte upplevde att det var en exakt kopia av mina bestick utan helt enkelt att det var andra bestick. Jag kommer också att tänka på motsatsen till déjà vu, nämligen jamais vu. När man upplever déjà vu så tycks det som att det man upplever är något som redan hänt en gång förut, medan man vid jamais vu känner som att det är första gången man upplever något, fastän man har upplevt det tidigare.

Neurovetenskap och neuropsykiatri är gigantiska områden som jag är mycket intresserad av, men jag har ingen egentlig kunskap på området. Den här bloggen är en beskrivning av mina funderingar och mitt sökande inom alla områden (snarare än argumenterande för positioner jag avser att försvara till döden), men inom det här området i synnerhet brister min kunskap och mina kunskapsanspråk är därför blygsamma. Men med det sagt, så verkar det i alla fall, baserat på detta, som att ”igenkänningen” är en egenskap som så att säga kan klistras på en upplevelse. Upplevelsen kan vara korrekt, kanske till och med faktaminnet av hur knivarna ska se ut, men känslan av bekanthet verkar kunna plockas bort från upplevelsen.

Jag tänker väl, intuitivt, att hjärnan fungerar typ så här:

1. Vi ser ett föremål (eller en person),
2. Analyserar utseendet,
3. Jämför och matchar utseendet på föremålet mot databasen tidigare minnen av föremål,
4. Identifierar föremålet,
5. Vid matchning sluter den sig till att man sett föremålet förut,
6. Vilket orsakar känslan av att känna igen någon.

I den här modellen så skulle det vara antingen att steg 4 misslyckas (man hittar inget föremål) eller att steg 6 misslyckas (det kommer ingen känsla). Men nu börjar jag fundera om det verkligen är korrekt. Det finns säkerligen ett mått av slutledning när vi känner igen föremål och personer, men börjar nu tänka att det inte är hela historien. Vi har minnen av saker: boken ligger på nattygsbordet, den är svart på framsidan med vit text, den handlar om evolutionen, den är illa skriven, den är ganska tjock och det är min bok. Min helt ovetenskapligt grundade fundering är om inte en del av dessa faktaminnen också är känslominnen. Det är inte bara att jag vet att boken är min, eftersom jag har ett minne av att jag har fått den som en gåva efter ett filosofisamtal, den känns också som min. Och den känns också som illa skriven. Känslan är inte en reaktion på den slutledning jag gör från minnet av gåvotillfället, utan lika mycket ett minne i sig. När detta känslominne faller bort drabbas man av upplevelsen jag hade häromdagen med mina knivar. Detta är förstås bara mina tankar om hur hjärnan fungerar, grundade i stort sett ingenting, men det förefaller mig som att det i alla fall är lite vettigt att tänka så här. Jag ska läsa vidare om detta under veckorna som kommer, kanske kommer jag återkomma till det här senare.

En annan upplevelse som har fått mig att tänka i samma banor, nämligen att skilja mellan hjärntillstånd och känslan som hör till, är förståelse. När man är i en inlärningsprocess tänker man nog att man först tar in fakta, sedan provar dessa fakta själv och till slut kan något och vilket innebär att man förstår: det går upp ett ljus och man känner ”aha, nu förstår jag!” varpå man har nått verklig kunskap. Det är inte bara att man klarar av att lösa mattetalen, alltså få rätt resultat genom rätt metoder, man förstår också varför man ska använda metoderna och varför resultatet blir vad det blir. I denna bild av det är den faktiska förståelsen och känslan av förståelsen två sidor av samma mynt, odelbart förknippade med varandra. En utbildare kan därför sluta utbilda när elever eller studenter meddelar att de känner förståelsekänslan, eftersom den alltid betyder att man också har den faktiska förståelsen.

Förståelse och känslan av förståelse är dock inte två sidor av samma mynt, och det tror jag man inser om man funderar över det. För efter det glada utropet går man till nästa tal, räknar på nytt och får fel resultat, och drar deppat slutsatsen att man faktiskt inte förstod. På samma sätt kan elever eller studenter säga: ”jag förstår inte alls, men varje gång jag räknar blir det rätt”. Då finns förståelsen, men inte känslan av förståelse. Det går förstås att tänka att ”förståelse” bör förstås som ett högnivåsamband som går att beskriva i faktapåståenden: man har nått förståelse när man vet hur en matematisk sats hänger samman med en annan, eller följer från ett annat fakta man har, eller liknande. I denna beskrivning är ”förståelse” inte bara teoretisk eller praktisk kunskap, utan systemkunskap.

Jag tror det stämmer att vi ibland med ”förståelse” menar just denna högnivåkunskap, men jag tror att vi ofta menar något annat som mer handlar om färdighet. En person ”förstår svensk politik” om den kan genomföra en korrekt politisk analys (om det nu finns sådana) till exempel, och det kräver inte att man kan härleda den analysen till generella statsvetenskapliga teorier eller jämföra med andra politiska system. Detta, menar jag, är inte en sammanblandning av ”hur vi mäter förståelse” och ”vad förståelse betyder” utan att ”förståelse” faktiskt betyder förmåga. Däremot finns det en sammanblandning, eller en outredd relation, mellan ”förståelse” och ”känslan av förståelse”.

Ofta ger känslan av förståelse en indikation på att vi har förstått, men den kan komma utan att man faktiskt har förstått. De som tror på konspirationsteorier (falska sådana, låt oss anta) har nog en känsla av förståelse och hur allt hänger samman som inte är grundat i verkliga fakta och tillstånd. På samma sätt, fast tvärt om, kan man ha kunskap om komplexa skeenden och göra korrekta förutsägelser och ändå säga: ”nej, jag förstår inte hur svensk politik fungerar”, eftersom man inte har denna känsla av förståelse.

Det är märkligt med sådana känslor: känslan av identitet, känslan av ägandeskap, känslan av förståelse, för när de fungerar korrekt tror man inte att de är känslor, utan egenskaper hos faktum. Jag behöver ju inte känna att det är min kniv om jag vet att det är min kniv. Jag behöver inte känna att jag förstår om jag faktiskt förstår. Det är först när dessa upplevelser kommer isär som vi får reda på att de gick att dela på, och kanske till och med att de finns. Känslan av att något är min bordskniv, till exempel. Hur många andra känslor har vi som vi inte vet om, bara för att de hittills alltid dykt upp vid rätt tillfälle?