Genom åren har jag vid flera tillfällen fastnat i TV-serien House. Seriens huvudperson är Greg House, en sardonisk cyniker som leder ett team i diagnostik på ett sjukhus. Varje avsnitt går till så här. Det börjar med att vi får se någon som blir dramatiskt sjuk. Efter titelsekvensen ser vi House som gör något konstigt eller elakt som lägger grunden för avsnittets sidohistoria, till exempel att han försöker lista ut om hans chef är gravid. Sedan följer tre scener: (1) hans team presenterar fallet, House driver med dem och kommer med en förenklande liknelse (”matsmältningssystemet är som en motorväg”) säger åt dem att göra någon behandling, (2) teamet träffar patienten och gör behandlingen, (3) behandlingen fungerar inte och patienten blir sämre. Dessa tre scener återupprepas sedan under resten av avsnittet, med avbrott för att hans chef ska bli irriterad på honom (”inte nog med att du snokar i min papperskorg efter graviditetstest, du låter just nu ditt team utsätta patienten för en livsfarlig behandling!”) och att hans bästa kompis, onkologen James Wilson, säger åt honom att skärpa sig. Mot slutet av avsnittet har de prövat allt och patienten kommer dö, då House råkar få syn på något helt orelaterat – en person som äter en sallad kanske – och stormar in i patientens rum och injicerar honom med medicin, eftersom han insett att den enda lösningen var att patienten blivit biten av den livsfarliga sallatsspindeln utan att märka det. Allt blir bra igen och alla erkänner motvilligt att House är ett geni.
Varje avsnitt är så här. Eller: det finns kanske typ 10 av 177 avsnitt som inte följer den här strukturen till punkt och pricka. Varför fastnar jag då? Den utger sig för att handla om medicinska mysterier – Greg House och James Wilson är anspelningar på Sherlock Holmes och James Watson – men precis som i TV-serien Sherlock har vi som tittar ingen som helst möjlighet att lösa gåtan innan, åtminstone om man inte är läkare. Den är välskriven och rolig, absolut, men inte så välskriven att det är rimligt att ägna fyra timmar på raken åt den. Så varför ser jag avsnitt efter avsnitt?
Min förklaring brukar vara att det handlar om verklighetsflykt. De perioder när det ”blir så” är också perioder då jag inte orkar med och vill fly bort. Även om jag inte är medveten om att det är därför jag gör det så tror jag att det är förklaringen. Den här viljan, det här behovet, att fly är också anledningen till att jag lyckas försjunka i TV-serien till den grad att jag helt slutar uppleva att jag tittar på något. Jaget som sådant försvinner. Det här är egenskaper hos verklighetsflykt, eller eskapism som det också kallas: en tidlös försjunkenhet i ett flow.
Verklighetsflykt kan vara både negativt och positivt. En positiv sak med verklighetsflykt är att man får en mer balanserad syn på sig själv, eftersom verklighetsflykten tystar ens självkritiska drag, menar tre de danska psykologerna Stenseng, Rise och Kraft [1]. Man blir mindre självmedveten och mindre självutvärderande genom att för ett ögonblick dissociera och dela upp mentala tillstånd som normalt sett är del av en hel jagupplevelse: tankar, känslor och beteenden.
En annan anledning till varför eskapism kan vara positivt finns i deras distinktion mellan förespråkande motiv och förebyggande motiv (min översättning, på engelska: promotion motives och prevention motives). Verklighetsflykt innebär en möjlighet att i tanken ägna sig åt ett önskat möjligt utfall, och att det kan leda till att självutveckling. Man lever sig in i hur bra det skulle kunna vara. Sådan verklighetsflykt kallar de förespråkande.
Å andra sidan, verklighetsflykt som man ägnar sig åt istället för att till exempel göra något man skulle kunna misslyckas med, och därigenom skämmas inför andra, är förhindrande. Man förhindrar lidande, men då också möjligheten att utvecklas. Stenseng, Rise och Kraft menar att man ägnar sig åt verklighetsflykt med förespråkande motiv bara för att nå positiva resultat och inte för att försöka fly undan en stressig livssituation.
Filosofen John L Longeway har en mer begränsad syn på verklighetsflykt, och tar inte hänsyn till denna utvecklande aspekt [2]. Han menar att eskapism är en aktivitet som handlar om att undvika att bli medveten eller påmind om ett faktum som man tycker är jobbigt. Om detta faktum skapar stress och ångest och det ändå inte är något man kan göra åt det är verklighetsflykten positiv. Till exempel om man är ordentligt förkyld, och det enda man ska göra är att vänta, då är det lika bra att ”bingea” Netflix. För att kalla någon eskapist, menar Longeway, krävs dock att man gör detta i hög grad, och att det då finns något av självbedrägeri i det hela. Det handlar inte bara om att man inte vill tänka på faktumet, utan att man försöker förändra på detta faktum genom att föreställa sig en alternativ verklighet. Sådan eskapism är irrationell, menar Longeway.
Verklighetsflykt har de senaste åren diskuterats flitigt med hänvisning till dataspel, och om sådan verklighetsflykt är positiv eller negativ. Å andra sidan är verklighetsflykt på inget sätt ett modernt fenomen. Tvärtom är en av de mest klassiska exemplen på verklighetsflykt Don Quijote från boken med samma namn. Den är skriven av Miguel Cervantes på tidiga 1600-talet och handlar om en äldre man som läser så många riddarromaner att han tror att han själv är en riddare. Han beger sig ut på vägarna tillsammans med grannen Sancho Panza som väpnare, och misstar gång på gång den moderna verklighet han befinner sig i för den medeltida verkligheten han läst om i sina böcker. Till exempel ger han sig i kast med väderkvarnar, i tron att de är jättar att besegra, med negativt utfall (se bilden ovan).
Samtidigt går det att tänka sig att det finns något positivt i detta. Den verklighet han flyr in i är en där han kan ställa saker till rätta, rädda människor i nöd, kämpa i oändlig trohet till ett ideal, ha en odödlig kärlek till någon han nästan aldrig träffat. Alla dessa ideal ställs mot den råa verklighet han befinner sig i. I denna aspekt finns det något av ett förespråkande motiv. Det kanske är lite väl mycket av det goda, förstås, men i grund och botten innebär verklighetsflykten en möjlighet av att se samhället som det skulle kunna vara. Kulturen visar andra möjliga verkligheter och genom att vi flyr in i dessa blir dessa verkligheter en faktisk del av oss och därmed av den aktuella verkligheten.
Samtidigt innebär detta en lite väl positiv beskrivning av mitt strecktittande på House. Det handlar inte om att utforska möjliga världar, utan det finns något undvikande i detta beteende. Det handlar mer om att jag vill komma undan något, än att jag vill få nya perspektiv. Däremot tror jag inte att sådan verklighetsflykt alltid är negativ. Ett perspektiv som inte nämns så ofta, verkar det som, är att det spelar roll på vilken verklighet man flyr in i. Det är möjligt att det är exempel på samma beteende oavsett om man flyr in i House, riddarromaner eller dataspel, men när man väl är i den verkligheten spelar det faktiska innehållet roll. Ett problem med TV-serien House är att den förmedlar en oerhört cynisk livssyn. Inte bara från House själv, utan när man tänker efter är alla karaktärer i slutändan lika cyniska. En vanlig handling i avsnitten är att någon säger att House har fel och att de vägrar vara cyniker för att i slutet av avsnittet inse att House hade rätt, och underförstått också att hans cynism är motiverad. Han räddar liv, men det är tydligt att han måste må dåligt och få andra att må dåligt för att kunna göra det. När jag strecktittar på House får jag denna ideologi förmedlad till mig. Det är i den verkligheten jag lever.
Att kolla mängder av romantiska komedier efter varandra kan också vara verklighetsflykt och säkert också problematiskt på många sätt, men den ideologi som förmedlas (vågar jag, kanske något kontroversiellt, säga) är en god ideologi i jämförelse med ”House”. Människor som har goda avsikter går det bra för, det löser sig i slutändan, vänskap är viktigt, och så vidare. Två lika våldsamma dataspel kan vara helt olika i termer av hur de påverkar den som spelar beroende på vilken ideologi som våldet skildrar och hur spelets skapare ser på denna ideologi. Detta trots att de erbjuder samma nivå av verklighetsflykt. Om man upptäcker att man fastnat i verklighetsflykt som förmedlar negativa ideal borde man säga ifrån på skarpen till sig själv. Stänga av efter ett avsnitt. Titta på något annat som skildrar världen som man vill att den är. Men kanske låta väderkvarnar och vindkraftverk stå i fred.
Referenslista:
[1] Stenseng, Frode, Jostein Rise, and Pål Kraft. 2012. ‘Activity Engagement as Escape from Self: The Role of Self-Suppression and Self-Expansion’. Leisure Sciences 34 (1): 19–38. https://doi.org/10.1080/01490400.2012.633849.
[2] Longeway, John L. 1990. ‘The Rationality of Escapism and Self-Deception’. Behavior and Philosophy 18 (2): 1–20.