Near, far, wherever you are

Varför känns det mer intimt att träffa någon än att skriva ett mejl till personen? En rimlig utgångspunkt skulle kunna vara att det handlar om information: när man träffar någon så får man också höra den personens röst, tonfall, stakningar, halvt uttalade meningar, korrigeringar, tvekanden och så vidare. Man får också se personens kroppsspråk, ansiktsuttryck, hållning och hur man positionerar sig i rummet, och hur man rör sig i rummet. Tesen blir då ungefär: ju mer information man delar med sig av sig själv till en annan person, ju mer intim är man med den personen. En del av denna tes skulle kunna förklaras med “tillit”: genom att man är beredd att dela med sig av sådan information som är svårt att styra över i någon större utsträckning, som tonfall eller ansiktsuttryck, så litar man på att denna information inte kommer skada relationen. Det är inte bara viktigt hur mycket information man delar, utan ens förhållande till informationen.

Men det här kan inte vara svaret. Dels kan man argumentera att det krävs tillit för att skriva ett mejl, eftersom man inte kan kontrollera hur personen uppfattar det och korrigera missförstånd. Men framförallt har jag börjat fundera över det här nu när jag har så mycket videomöten. Här i veckan hade jag ett videomöte inom jobbet med en person jag inte känner, och vi skulle komma överens och fatta beslut så vi behövde kommunicera effektivt och mejl räckte inte. Givet tesen att desto mer information som ges, ju intimare är relationen, så hade ett telefonsamtal varit det riktiga nu när mejl var omöjligt, eftersom det innebär mindre information. Men för mig hade detta varit otänkbart och det hade känts extremt intimt. Trots all ofrivillig information vi delade med oss av i form av kroppsspråk och tonfall och trots att den här personen nu fick se ut min lägenhet ser ut och jag fick se hans – vilket normalt sker ganska långt in i en bekantskap – var videosamtalet helt uppenbart mindre intimt än ett telefonsamtal hade varit. Varför då?

Det här bygger så klart på att man håller med om min känsla här, om man inte känner samma sak är det kanske svårt att hålla med om att det ens finns något att förklara. Det kan också vara så att man tycker att det inte finns något att förklara eftersom hur intim en kommunikationsväg är beror på så många olika saker. Just det här mötet hade kanske varit mer intimt via telefon, men det är inte så att det i allmänhet är mer intimt via telefon än via video kanske man tycker. Det finns så klart många situationer där det känns med personligt med video än med telefon: om jag ska prata med någon på Skatteverket ringer jag hellre än hör av mig via Zoom. Men om vi tar det här fallet och försöker förstå det, kanske det kan finnas några insikter som kan föras över till andra sammanhang. Det ger inte en fullständig insikt eller en total bild, utan är ett exempel som kanske kan vara intressant både i sig och för vad det kan leda till. Här är hur som helst några skillnader jag tänkt på.

(1) Konvention och vanor – så klart. Videomöten liknar de möten vi har i verkligheten. Det är därför inte så svårt att föra över möteskonventionen till onlineformatet och ändå behålla känslan för hur intimt ett sådant möte är. Telefonsamtal har jag enbart med familj, nära vänner och min lokala pizzabagare, annat än i undantagsfall som om jag ringer skatteverket eller kanske om jag behöver brådskande få tag på en kollega. Att ringa en annan person blir att föra in den personen i en sfär där jag normalt sett bara har vänner och min lokala pizzabagare.

(2) En video är “där”. Den är där borta i datorn, på skärmen. Jag kan gå ifrån den och den är lika mycket där som den var när jag satt framför den. Videon är inte beroende av mig för sin existens i mitt rum och därför är den mindre knuten till mig. Så är det naturligtvis med människor som man träffar i verkligheten också. Men det går inte att uppfatta en människa som en helhet i en verklig situation, utan vi fokuserar på små olika delar av deras uppenbarelse. Utseende, rörelsemönster, färg på tröjan, gäspning och mitt i allt detta ska man också interagera och göra och säga saker själv. Det sociala mötet är beroende av mig och mitt arbete med att ta in den andra. En video är så pass liten att jag kan se hela personen och mitt agerande påverkar inte den sociala situationen alls i samma utsträckning.

Det att videon är “där”, att det finns ett medium mellan oss, påverkar hur vi beter oss. När man träffar människor i verkligheten så finns det extremt många regler för hur man kan bete sig när någon sitter på andra sidan borde. Om man tänker på det är det ganska lätt att vara “konstig” under ett riktigt möte. Sitta skräddare på stolen till exempel, eller luta huvudet i handen. Dessa saker kanske är konstiga även i ett videosamtal, men mycket mindre konstiga. Under ett möte med många personer kan en person gå och hämta kaffe samtidigt som någon annan pratar. Samma person skulle aldrig göra detta i verkligheten. Det faktum att det finns ett medium mellan alla mötesdeltagarna förändrar synen på mötet. Tänk ett möte i ett mötesrum där alla deltagarna en efter en går därifrån. När det bara är en personen kvar har mötet i praktiken upphört. Om samma möte hålls digitalt verkar det för mig som att samtliga personer skulle kunna lämna sina datorer och i någon mån skulle mötet fortsätta, eftersom “mötet” som sådant har skiftat från att vara en beskrivning av något som händer mellan oss till att bli något som händer mellan våra datorer. Mötet är “där”, i min dator och därför mindre nära mig.

(3) Ett telefonsamtal är “här” – inne i mitt huvud. Jag kan så klart lägga ifrån mig telefonen, men då är samtalet avbrutet. Den andra personen vet inte om jag är en decimeter ifrån eller i andra rummet och när jag slutar svara kommer den personen sluta prata. Men utöver detta så behöver jag under samtalet konstruera en bild av personen jag pratar med i mitt huvud. För att jag ska kunna interagera på ett kompetent sätt med den personen jag pratar med behöver jag ha en föreställning om den personen jag pratar med. Utifrån den information jag har skapar jag en bild av personen och i ljuset av denna bild tolkar jag det som sägs. Detta tror jag sker på samma sätt som när vi läser en bok. I någon mån finns rollkaraktärerna bara i huvudet och de är därför beroende av mig. Genom att vi kan se den andra i videomötet behövs inte detta arbete i samma utsträckning. Gränsen mellan jaget och den andre blir tydligare och det blir därför mindre intimt.

Den rådande situationen har fått mig att tänka en hel del på att överföra våra liv till digitala plattformar och föreställningen att våra liv kan kodas genom att se det som olika former av information och informationsöverföring. Mer och mer tror jag “information” bara kan vara en del av beskrivningen. Jämför man med en bok blir det tydligt att mer information inte alltid betyder en rikare upplevelse: ibland är ett sparsmakat språk långt mycket mer målande än ett fullödigt, eftersom det är en person i andra ändan som ska ta emot texten och omvandla den. Att välja vad man beskriver och ignorera alla andra delar kan göra att helheten upplevs starkare, trots att det mesta av helheten inte är beskrivet. Detta urval är en grundbult i romankonsten. Romanen utspelas inom oss, och att hitta rätt ord för att skapa denna inre scen är författarens uppdrag.

På samma sätt utspelas våra sociala relationer också inom oss. Vänskapen till mina vänner finns i mig, och i min föreställningsvärld, även när mina vänner är frånvarande. När de är fysiskt närvarande kan jag uppleva dem som subjekt, men i videosamtalet tvingas jag uppleva dem som objekt, som exakt lika verkliga som alla andra på Youtube eller för den delen på film. När vi rings vid kan jag fortsätta min inre vänskap utan att behöva försöka jämka min inre bild av min vän med den tvådimensionella yttre som presenteras i ett videosamtal.

När jag stänger ned ett Zoom-möte kan jag drabbas av en stark känsla av ensamhet, och jag tror att det beror på att jag inte gjort det inre arbetet som jag skulle gjort om jag träffat personerna på riktigt. De har varit “där borta” i datorn men inte inom mig. Det inte har behövts. Det har inte krävts av mig att skapa dem inom mig eftersom de fanns där i skärmen. I slutändan leder detta till något fattigare eftersom jag inte har påmint mig själv om deras plats inuti mitt sinne. Vi bär våra vänner inom oss, och de kommer till oss i tanken där vi ser dem, känner dem, och vet hur de lever sina liv. De är här i våra hjärtan, och våra hjärtan går vidare med oss. Så att säga.