En viktig del av att skapa ett bra filosofisamtal beror på relationen mellan det som sägs och hur detta tolkas. Att kommunicera med andra människor är en ständig process av tolkning: först en tolkning av en själv för att hitta det man vill säga, sedan en tolkning (eller översättning) av detta till ord som man tror de andra kommer förstå och sedan försöker den andra parten tolka dessa ord för att förstå vad den andra personen ville säga. Det är lätt att tänka när någon inte verkar förstå en att detta är ett problem hos den andre. Det är ju den personen som inte förstår det jag säger. Men det kan lika gärna vara problem i något annat av dessa steg: kanske man uttrycker sig otydligt, eller kanske ens idé inte var så tydlig som man tänkte sig (eller allt på en gång).
I våra filosofisamtal arbetar vi med att försöka uppmärksamma den här kedjan av tolkning, och skapa en medvetenhet hos deltagarna om att förståelse är ett gemensamt arbete som bygger på samarbete. Vi förstår ofta varandra på lite olika sätt – ibland (kanske oftast) är det vi förstår tillräckligt nära det som avsågs för att det inte ska märkas, men ibland skapar det missförstånd.
Ett samtalsverktyg vi använder är att då och då stanna upp samtalet, ta en tankepaus (då man tänker för sig själv) och be deltagarna fundera ut vad det var någon annan menade med det som hen sa. Sedan får flera deltagare (eller alla) berätta vad de tänkte att personen menar, de får diskutera likheter och skillnader och så försöker vi skilja ut olika betydelser av påståendet.
Ibland upplevs det som frustrerande eftersom samtalet ”stannar av” och man måste vänta med att säga det man hade tänkt. Vi bryter ju också av samtalskedjan, och det kan bli svårare för deltagarna att hänga med. Men om man gör det över tid så blir det tydligt att det behövs: när samtalet stannar upp kommer olika betydelser fram i ljuset och det blir tydligt varför man känt att det har ”skavt” lite i samtalet: man menade lite olika saker med samma ord.
Ett annat sätt man kan arbeta med tolkning är att göra en övning. Det finns många olika sätt, och här nedan tänkte jag beskriva en övning som jag gjorde under vårens samtal med deltagare i åldern 10-13. Det är egentligen en utvecklad variant av 20-frågor: en nackdel med 20 frågor är att spelarna ofta bara ”slänger iväg” sina frågor, utan att fundera ut vad som man vet och behöver veta. Min avsikt med den här förändringen var att skapa ett sammanhang där det blir tydligare att man vill hushålla med sina frågor. Samt göra det lite roligare.
Tolkning över fiendelinjerna
Material, per grupp:
- Avlånga lappar för att skriva frågor: 7 st vita, 2 st gröna, 1 st röd
- Fyrkantiga lappar för att skriva svar: 7 st vita, 2 st gröna, 1 st röd – läggs i ett kuvert som det står ”svar” på.
- Gul lapp med strategisk information på.
- Gul lapp som man skriver tolkningen av budskapet på.
Det är krig! Mellan två allierade bataljoner finns fienden. Uppdraget är att ta reda på vilken strategisk information den andra bataljonen har, och besvara de frågor som den andra bataljonen har om ens egen strategiska information.
Varje grupp drar en lapp med strategisk information. Här är exempel på vad som kan stå på lapparna:
- Attackera inte Rom! Det finns dolda kanoner runt om staden.
- Folket i Rom hatar fienden, de kommer hjälpa oss när vi attackerar staden.
- Det finns nästan ingen mat kvar i Rom, både befolkning och soldater svälter.
- Attackera Rom från bergen, från det hållet är försvaret svagast.
Eftersom fienden finns emellan bataljonerna så vill man inte avslöja för mycket. Därför gäller vissa regler för meddelanden, för att minska säkerhetsrisken. Vita frågelappar besvaras med ja/nej, gröna frågelappar besvaras med ett ord, och röda frågelappar besvaras med en bild.
Första rundan läser varje grupp sin lapp och tar reda på vilket budskap man har. Sedan väljer man en lapp av någon färg och skriver en fråga. Denna första fråga blir ett skott i mörkret, men man kan naturligtvis anta att den information man själv har kan hänga ihop med den information den andra bataljonen har.
När tiden för frågeskrivande (3 minuter) är ute, viker man ihop lappen och grupperna möts på neutral mark. Spionerna utväxlar lapparna under tystnad, övervakad av fienden (ledaren). Fienden får läsa frågorna, men får inte läsa svaren. Detta är framförallt för att förhindra att en grupp skriver sin strategiska information som en del av sin fråga: ”På vår lapp står det att man inte ska attackera Rom från söder, har ni någon annan information?”. Tror man inte att det är en risk kan man ta bort denna aspekt. Man kan också helt enkelt säga att det inte är tillåtet, och att alla frågor kommer granskas i slutet, och har man gjort det så förlorar man.
Tillbaka hos gruppen besvarar de frågan på en lapp av samma färg som frågan är skriven på (Ja/Nej, ett ord, eller en bild). Sedan ställer de en ny fråga – även denna fråga blir ett skott i mörkret, men nu kan de använda informationen de fått i frågan från den andra gruppen som ledning.
Ny utväxling, denna gång lämnas både den nya frågan, och svaret på frågan över till den andra gruppen. Processen återupprepas tills frågelapparna är slut. Gruppen skriver vad de tror den strategiska informationen var på den gula lappen. När kriget nu är slut jämför man vad man hade fått fram, med vad som verkligen stod på lappen. Om fienden kan gissa vilken information som en bataljon hade så förlorar man (om man kör med detta tillägg).
Precis som den vanliga versionen 20-frågor blir denna övning bättre om man gör den några gånger, eftersom man lär sig hur man ska ställa frågor, och hur man ska ge svar. Den pedagogiska poängen (utöver att det är roligt) är att övningen kräver att man ser relationen mellan frågor och svar som ett samspel, och att man genom utbytet av frågor och svar kan samarbeta, utöver den bokstavliga meningen hos orden. Genom att ställa en fråga, snarare än en annan, eller att formulera den på ett visst sätt, kan man få den andra gruppen att förstå mer än vad som faktiskt är skrivet i frågan. Ofta hamnar fokus i ett filosofiskt samtal mycket mer på svaren på frågorna än på själva frågorna. Frågorna ses som neutrala och svaren som subjektiva. Frågor ses ofta som informationsfattiga och svar som informationsrika. här är det tvärtom. Poängen med övningen är att visa att frågor och svar är intimt förknippade, och att frågor också har med sig föreställningar och förförståelser.
En annan, mindre, poäng är att det blir viktigt att skilja mellan vad som är ens egen information, ens egna frågor och ens egna svar. När man har skickat iväg sin fråga har man den ju inte kvar, så då måste man minnas den, eller skriva ned den någon annanstans. Det är också viktigt att anteckna vad som var svaret på vilken fråga. Detta är en insikt som deltagarna gärna kan få upptäcka själva.
Om man vill öka komplexiteten kan man låta en grupp vara fienden, mitt emellan. Dessa får då läsa svaren på frågorna. De får också läsa tre frågor från varje grupp: ”bagaget blir genomsökt”. Målet blir då att förmedla vad som står på lapparna, utan att man kan gissa vad det är utifrån svaren. Det bästa, och rimligaste, sättet att göra det på är att ha en större mängd strategisk information (kanske 10 st) och att fienden vet vilka dessa påståenden är. Alternativt att fienden får en text som beskriver läget, men som inte är uppdelad i påståenden. Det är rimligt eftersom att det är ju information om fienden som bataljonerna försöker förmedla, och det är ju information som fienden har. Det som fienden inte vet är vilken information som vilken bataljon har. Målet är då att ta reda på exakt vilken information som vilken bataljon har.
Det som deltagarna nog borde inse är att den röda bild-lappen, som i den första versionen var den lättaste att använda för att förmedla komplex information, nu är den farligaste lappen. De vita lapparna är praktiskt taget ofarliga.
Leken kan naturligtvis också skalas upp så att man försöker hämta in flera gruppers information samtidigt. Slutprodukten kan därför vara att varje lag ger en order, baserat på hur de tolkat informationen: ”Vi attackerar från söder!”. Då ser man om de tolkat frågorna och svaren rätt.