Låt mig inleda med att återberätta en saga jag har läst någonstans men inte minns var.
Det var en gång en fattig familj som bodde i ett litet torp på landet – mamma, pappa och åtta barn. De hade några djur som de använde i lantbruket och allt som allt fick de knappt pengarna att räcka. Varje dag var det ett bekymmer att få allt att fungera, för huset var egentligen alldeles för litet för åtta barn. Till slut stod de inte ut längre och fadern gick till den vise gubben i byn och frågade om råd. Han lyssnade på faderns berättelse om deras nöd och trångboddhet och sade sedan: Ta in geten i huset. Fadern frågade förvirrat vad det betydde. Den vise gubben sade att det betydde precis vad det betydde: ta in geten i huset. Fadern ville inte verka respektlös genom att fråga ytterligare en gång, så han gick hem och knöt loss geten från pålen på gården och ledde in den i stugan. Familjen protesterade först, men hade den vise gubben sagt så, så fick det bli så.
Men detta löste inte problemen: det var kaos varje morgon när geten gick runt och tuggade på bordsduken, strumporna och grytlocken. Det låg getspillning överallt och till råga på allt ville geten alltid lägga sig mitt i sängen strax innan alla skulle gå och lägga sig. Efter tre dagar gick frun till den vise gubben och sade att nej, nu går det verkligen inte längre. Gubben kliade sig på hakan, funderade ett ögonblick och sade sedan: ta in hönsen i huset. Nej, det är omöjligt, svarade frun, det går bara inte! ”Nej gör nu som jag säger och ta in hönsen.” Modfälld gick frun tillbaka och berättade vad gubben hade sagt. Efter att ha diskuterat ett tag så bestämde sig fadern och modern att ändå göra som gubben hade sagt. De där gamla gubbarna vet så mycket som andra inte gör.
Fem höns flyttade nu in i huset. Om det hade varit trångt förut så var det inget mot hur trångt det var nu. Det gick inte att sätta sig ned utan att råka sätta sig på en höna, och de flaxade omkring och var precis överallt. Efter fem dagar grät barnen och sade att nu fick det vara nog, det gick inte längre! Barnen stormade iväg till den vise gubben. Gubben kliade sig på hakan och såg på de åtta barnen och sade att ja, nu fick det vara nog. De skulle ta ut hönsen och geten ur huset. Barnen sprang hela vägen hem och tillsammans hjälpte hela familjen till att få ut alla fem hönsen och geten. De städade och gjorde fint och dagen efter kom gubben gående och frågade hur de hade det, och alla utropade med stor glädje att de hade så mycket plats och så rent och sov så gott om natten!
Det som händer i berättelsen är alltså att de har det dåligt och gör det sämre, för att sedan gå tillbaka till ursprungsläget. Detta verkar nu bättre än det var från början eftersom det jämförs med en ännu sämre tillvaro. Hela poängen med historien försvinner om man inte kan tänka sig in i familjens upplevelse av lycka när de slapp bo med geten, och att denna lycka är större än den lycka de hade innan de släppte in geten. Kan du inte känna detta kommer nog inte det som följer verka särskilt övertygande.
Det finns tillfällen då vi gör våra liv sämre – vi renoverar badrummet, till exempel, och lever med betongpulver och kakelplattor i några månader. Vi upplever kanske liknande när vi ger oss ut och tältar och vaknar i sexgradigt väder i en blöt sovsäck – så skönt när man kommer hem! Kanske finns detta även med när vi orsakar träningsvärk genom träning eller bakfylla genom alkohol. Men Geten handlar inte om dessa exempel: för i alla dessa fall finns det något med aktiviteten eller slutprodukten som faktiskt är bättre än det var innan. Vi får ett nytt badrum, vi får uppleva vildmark och frihet, vi blir starkare och vi har roligt under tiden vi är berusade. Geten handlar bara om en ökad värdering av tillvaron i kontrast mot en annan lägre värderad tillvaro.
En första analys av sagan kan vara att vi inte uppskattar det vi har tillräckligt. Det geten gör är att den får familjen att värdesätta det som är snarare än det som inte är. Det handlar således om positivt tänkande. Det påminner om det gamla skämtet om optimisten och pessimisten: pessimisten säger ”Nu är det så dåligt att det kan omöjligt bli sämre!” och optimisten svarar ”oroa dig inte, det det säkert!”. Skämtet är naturligtvis att detta är felaktiga beteckningar på dem, optimisten är den som tror att det bara kan bli bättre, medan pessimisten är den som tror att det kommer bli sämre, men såsom skämtet är uppställt verkar det som att det är tvärt om. Lärdomen som familjen drar är att de uppskattar sitt liv eftersom det skulle kunna vara sämre. En slutsats som är lite väl klämkäck och självhjälpsdoftande för min smak.
Min andra analys har mer omfattande konsekvenser för hur vi ska leva våra liv. Låt mig börja med att redogöra för ett krav: den lycka som familjen känner är större efter geten än före geten. Det är alltså inte så att familjen tror att de är lyckligare (vad det nu ens betyder) utan de är faktiskt lyckligare. Man kan förstås förneka detta, vilket är detsamma som att säga att berättelsen är orealistisk (hur vågar du?!). Det kan man göra antingen genom att säga att man inte har den intuitionen efter att ha hört den, eller genom att säga att man visserligen har den intuitionen efter att ha hört sagan, men att man inte tror att man faktiskt skulle känna så om man hamnade i den situationen. Detta är en empirisk fråga, och jag har åtminstone inga problem med att tänka mig familjen lyckligare post-get.
Kanske behöver jag säga något ändå om det här med att tro att man är lycklig utan att vara det. Det är så klart tänkbart, och man kan nog komma på fall där man ser tillbaka på sitt liv och tänker: jag trodde att jag var lycklig då, men det var jag inte. Detta är ett problem som handlar om att ta reda på hur lycklig man är. Precis som att du nu tänker att du hade fel om hur lycklig du var då, så kan det ju vara så att du nu har fel om hur olycklig du var då. Vilket av dessa som stämmer går inte att avgöra bara baserat på din egen uppskattning. Du kan förstås tillämpa objektiva kriterier: om du, till exempel, vid den tidpunkten var i en destruktiv relation men förnekade detta kanske du har tillräckligt goda skäl att för att avgöra att du faktiskt inte var lycklig då. Men många andra faktorer, som exempelvis hur mycket pengar man har, är bara löst kopplade till hur lyckliga vi är. (Källa: Anders och Måns humorföreställning om lycka. Jag kan säkert leta upp en riktig källa om så önskas, men vet vi inte alla redan att det är sant?) Så om det inte finns några tydliga skäl att misstro vår subjektiva bedömning av vår lycka i ett visst ögonblick bör vi betrakta den som korrekt.
Så: familjen är verkligen lyckligare efteråt. Om detta stämmer så har detta normativa implikationer, alltså det säger något om hur vi bör leva våra liv. Vi bör alltså avsiktligt, och helt utan andra syften, periodvis göra våra liv sämre eftersom detta ökar vår lycka på sikt. Vidare finns det alltså en brytpunkt där perioden blir så lång eller så dålig att den totalt sett skapar mer olycka än lycka, och vi bör befinna oss innanför den punkten. Det kan till och med finnas en optimal kombination av längd på perioden, hur dålig den är och hur frekvent den är för att generera maximal lycka. Denna implikation är alltså stark: stämmer denna lärdom från sagan, agerar vi irrationellt om vi inte regelbundet avsiktligt gör våra liv sämre. Kan det verkligen stämma? Om inte, vad är felet?