Nyss så var jag frisk, men nu så är jag krank, och inte är det pollen och heller inte damm, oj oj oj
Oj oj oj – Laser och Bas
I boken Bergtagen av Thomas Mann åker den unge Hans Castorp till ett sanatorium i de Schweiziska alperna för att hålla sin kusin sällskap några veckor, i början av nittonhundratalet. Men väl efter dessa tre veckor så visar det sig att Hans Castorp själv har blivit sjuk, och han blir rekommenderad att stanna kvar några månader tills han har blivit bättre. Men är han egentligen sjuk? Några på sanatoriet är sjuka, det är tydligt, eftersom det förekommer dödsfall. Men om och om igen låter berättaren en förstå att det inte kanske enbart handlar om sjukdom för alla patienter. Hans Castorp blir till exempel närmast stolt över att hans termometer äntligen visar feber och besviken när den sedan går ned.
En startpunkt till hans sjukdom verkar vara då han hamnar bakom patienten Madame Chauchat på ett föredrag som hålls på sanatoriet för de intagna. Han har redan märkt av henne i matsalen och nu skärskådar han hennes hållning, hull och stil med inte särskilt vänliga tankar. Samtidigt är han frestad av hennes och de andra kvinnornas lättkläddhet och det värmer honom, nästan som att det sätter igång febern i honom. Profetiskt handlar också föredraget om just detta, doktor Krokowski pratar om striden inom en människa mellan begär och kyskhet:
Denna strid mellan kyskheten och kärlekens makter […] vad fick den för utgång? Den slutade skenbart med kyskhetens seger. […] Men denna seger var endast en sken- och en pyrrhusseger […] den undertryckta kärleken var inte död, den levde, den fortsatte att i mörkkret och det djupast hemliga trakta efter uppfyllelse, den bröt kyskhetens bann och visade sig igen, om också i förvandlad, oigenkännlig gestalt… Och vilken var då den gestalt och mask som den icke tillåtna, den undertryckta kärleken åter visade sig i? […] Då sade doktor Krokowski: I sjukdomens gestalt! Sjukdomssymtomet var maskerad kärleksmanifestation och all sjukdom förvandlad kärlek.
sida 168-169
Visst så blir också Hans Castorp senare varse sina känslor for Madame Chauchat, men han funderar inte närmare på huruvida hans sjukdom kom sig av undertryckt begär, eller kanske rationell nödvändighet: han stannar för att få vara i samma rum som henne, men för att kunna förklara för sig själv varför han stannar behövde han vara sjuk, och han blir därför sjuk. Samtidigt är mätvärdena objektiva: han har feber, visserligen varierande mellan måttlig till obefintlig, men dock feber. Han får också en lungröntgen där läkarna hittar ytterligare tecken på sjukdom. Läkarna, antyds det av både berättare och andra karaktärer i boken, har visserligen givna ekonomiska intressen av att behålla sina patienter. Så är han sjuk eller inte?
Jag har läst hälften av boken, och har medvetet valt att inte läsa något om boken för att få ha min upplevelse i fred. När man läser en så gammal och berömd bok finns det redan en så stor mängd analyser att det är lätt att ens egna tankar försvinner om man börjar läsa om innan man läst färdigt. Samtidigt som jag läser Bergtagen läser jag Nostalgia av Karin Johannisson. Johannisson skriver nostalgins idéhistoria och berättar om hur man har sett på den känslan genom epokerna.
Sjukdomen ”nostalgi” beskrevs av en 1600-talsläkare, skriver Johannisson. Den drabbar främst soldater som tvingas bort från sin hembyggd, men även till exempel barnhemsbarn, och har ett oerhört snabbt förlopp – en vecka. Denna sjukliga hemlängtan orsakar likgiltighet och gör de drabbade till enstöringar, och de slutar äta. I slutskedet berättas det, skriver Johannisson, att patienten ibland saknar känsel och man kan utföra kirurgiska ingrepp utan bedövning. Inte sällan slutar sjukdomen med döden. Självmord är ofta dödsorsaken, där det är enda möjligheten att få komma ”hem”, men vid obduktion kunde läkare inte sällan se förändringar på många organ hos de som dött i nostalgi. Efter att ett tag ha varit en vanligt förekommande sjukdom försvinner den mot nittonhundratalets början, i samband med psykologins moderna utveckling.
Känslan som sådan försvann förstås inte, inte heller begreppet. Johannisson resonerar om orsakerna till att det blev till en sjukdom under 1700-talet. En förklaring är vetenskapens och medicinens utveckling och en allmän medikaliseringsvåg, där det normala och det onormala definieras i termer av sjukdomar och hälsa. Ett annat svar hon presenterar är att ”längtan” gick från att vara en religiös känsla till att bli en sekulär känsla, och att den då behövde bli en sjukdom.
Det är svårt att skriva om sjukdomar, känslor och historia utan att prata om filosofen Michel Foucault, som har varit mycket inflytelserik på precis just det området, och Johannisson nämner honom. Men jag har själv inte läst det han har skrivit om det, och vågar mig inte på att ge mig in på vad han menade är orsaken till att vissa beteenden blev kallade sjukdomar i en viss kontext och andra inte. Så jag undviker honom och säger istället: när jag läser Bergtagen slås jag av den förefallande enorma finansiella rikedom de lever i. Hans Castorp bestämmer sig för att leva på sanatoriet på räntan av ett arv, en plats med rum och sjukvård och sexrätters måltider två-tre gånger om dagen. En sådan vistelse skulle idag säkert kosta flera tusen kronor om dagen. Även om Hans Castorp är borgare och tillhör samhällets övre skikt är han inte enormt rik eller den högsta överklass.
Det finns många sätt att vara på, men det är samtidigt inte ett gränslöst kontinuum i alla personlighetsegenskaper – vi kategoriserar omedvetet och medvetet. Eller det är min känsla i alla fall. Det finns grupper av personligheter som de allra flesta känner igen och är överens om som särskild grupp, men som är en grupp man inte har något särskilt ord för. Till exempel: jag hörde ett föredrag av en framgångsrik man som skröt om sina olika bedrifter, men som hela tiden markerade hur utsatt och ensam han hade varit och hur han hade blivit sviken av alltifrån rektorer till handledare till chefer. Samtidigt som vi alla i publiken nog var överens om att han faktiskt var duktig på det han pratade om – för det framgick – så tyckte vi nog alla att han var en speciell sorts person, och att livets alla motgångar nog delvis berodde på hans personlighet, till exempel hans bristande förmåga till klädsam ödmjukhet. Jag tror att de flesta av oss har träffat liknande personer förut, vi kände igen honom i andra. Samtidigt har vi inget ord för vad det är, för vår kunskap är inte tillräcklig, och t ex en fyrfärgslära för personligheter skulle vilseleda mer än leda rätt.
Denna tanke kom tillbaka till mig i annan form när jag tänkte över Hans Castorp och de andra sjuklingarna – för vi känner inte bara igen kategorier bland människor utan även bland det som drabbar människor. Det finns många människor som har jobbiga liv, som är jobbiga på ett särskilt sätt. Vi hör om det och förstår det, känner igen det som en kategori som har gällt för andra vi har träffat. ”Vi” i detta fall är vanliga människor och kan inte diagnosticera eller säga vad som är sjukt och vad som är normalt, men vi kan kategorisera och genom det och vår empati känna av att det finns något där, något som är… en grej. Det finns ett system bakom, något som funkar på ett speciellt sätt, som är oberoende av just den personen. Ett enkelt exempel är att något är helt uppenbart fel med en som har blivit olyckligt kär, och den personens beteenden kan verka både för en själv och för andra som att det är sjukt. Olyckligt kära människor beter sig på vissa sätt, som vi kan relatera till och förstå. Men eftersom vi vet orsaken, och tycker den är normal eller naturlig, ska det mycket till innan vi kallar det sjukt. Vi ser det som en normal, mänsklig känsla. Och så ska det vara, men det beror också på i vilket sammanhang det visar sig och vad vi kräver av människor. Nostalgi, hemlängtan, undertryckt begär. Gränsen mellan det friska och det sjuka är otydlig, precis som gränsen mellan det kroppsliga och det mentala. Hade vi alla möjligheten att flytta upp i bergen ett tag kanske den gränsen inte skulle vara så viktig, och vi skulle inte tvinga den distinktionen att verka tydligare än vad den faktiskt är. Å andra sidan kanske vi skulle bli bergtagna.