Filosofi är inte kul

Å andra sidan är inte tyngdlyftning heller kul

Jag har varit iblandad i flera olika filosofiprojekt i skolor. Det är inte sällan lite av en utmaning: ofta är några stycken engagerade, några gör ”som man ska” och tar del i samtalet, några är skeptiska men står ut, och så några som tycker att det är värdelöst. Det är ofta påfrestande med just de som är negativt inställda: filosofiska samtal blir inte av om inte de som är med ger sig hän: tänker och deltar. Därutöver känns det som ett misslyckande – om det finns närvarande som inte tycker om det man gör så känns det som att man borde försöka vinna över dem.

Egentligen är det inte ett så stort problem, har jag brukat tänka (som tröst): alla tycker inte om filosofi, på samma sätt som inte alla tycker om historia, matte eller gymnastik. Målet är inte att få kritikerna att tycka om det, målet är att få dem att vara med oavsett. Precis som det är bra att kunna matte oavsett om man tycker om det, är det bra att kunna argumentera filosofiskt oavsett vad man tycker om det.

Nu skulle jag gå ännu längre. Filosofi är inte kul. Att förvänta sig att det ska vara kul med filosofi innebär att man blir besviken. Det finns saker som är kul: sällskapsspel, stand-up, komedier, till exempel. De är skapade för att det ska vara roligt. Filosofi har inte ett sådant syfte. Det är inte meningen att det ska vara kul.

MEN: naturligtvis kan man ju ändå tycka att det är roligt att hålla på med filosofi, på samma sätt som det kan vara roligt att göra precis vad som helst. Organisera papper, matlagning, matematik, styrketräning. Man gör det inte för att det är roligt, men det kan vara roligt. Och det kan vara skönt. När alla papper är i ordning, eller man har klarat av ett jobbigt träningspass känner man sig stolt. Man har åstadkommit något. Organisation, matlagning, matematik, träning fyller alla ett syfte. Behöver man veta hur mycket vatten ens behållare kommer rymma måste man hålla på med matematik, för då får man reda på det man behövde veta, annars får man inte det.

Det är därför jag intresserar mig för filosofi. Genom att hålla på med filosofi kommer jag närmare svar på frågor som jag har, frågor som jag vill besvara. Det enda alternativet till filosofi är att försöka förtränga mina frågor, och det vill jag inte. Jag tycker de är intressanta, och ibland till och med viktiga. Ibland är det roligt att brottas med dem, ibland är det helt förfärligt.

När jag håller i filosofiska samtal försöker jag förstås göra så att deltagarna har roligt, men (framförallt) genom att göra det intressant och relevant. Det mest effektiva sättet är att låta deltagarna föreslå och välja sina egna frågor. När man diskuterar sådant man undrar över blir det viktigt. Och gör man det med trevliga människor kan det till och med bli roligt.