En god vän berättade att han var lite extra trött, eftersom han hade arbetat så mycket på sistone. Minst tio timmar över heltid i flera veckor, någon dag hade han haft tio timmar av möten, en annan dag hade han arbetat mer än tolv timmar i streck. Min vän arbetar med marknadsföring för ganska stora företag. Jag sade att det lät jobbigt, men att det måste vara skönt att få extra pengar. Nej, de fick ingen övertidsersättning, så det blev inga extra pengar. Istället fick han extra semester. Eller skulle få, det gällde inte än. Fem dagar extra efter nyår skulle han få.
Men skulle allt detta arbete kunna ge högre lön, då kanske? Nja, det var redan färdigförhandlat – det var där de fem extra dagarna skulle komma in. Så varför arbetade han tio timmar extra varje vecka? ”Jag bryr mig och jag tycker att det är kul”, svarade han. Utan att veta exakt vad min vän tjänar så tror jag det är åtminstone 40 000 kronor i månaden, alltså 250 kronor i timmen. Om vi tänker att detta håller i sig, så kan vi säga att min vän i praktiken skänken 10 000 kronor varje månad till sin arbetsgivare, och i förlängningen sina uppdragsgivare, utan något uppenbart skäl att tro att det kommer löna sig, åtminstone det närmsta året. Annat än att är kul, förstås.
Hade han istället arbetat den tiden på en annan arbetsplats och köpt trisslotter för pengarna hade han åtminstone kunnat förvänta sig att få ut 5000 kronor varje månad. Kanske haft tur och vunnit tjugo tusen i månaden i tjugofem år. Inte heller kan man föreställa sig att den extra tiden gör någon enorm skillnad för företagens välmående, om man nu bryr sig om det. Man kan också jämföra det med om han hade erbjudit sina marknadsföringstjänster till en välgörenhetsorganisation. En sund fri marknad kräver att de ingående parterna gör rationella val, och det är svårt att se att allt det extra arbetet maximerar någon nytta, annat än från företagets synvinkel. Min vän, som tror på den fria marknaden, verkar alltså motarbeta densamma genom sina val.
Min vän försvarar detta med att det kommer löna sig i längden. När det kommer pratas om vem som ska få intressanta eller rika företag att marknadsföra, eller om det pratas om befordran, så tror han att det kommer se bra ut att han ansträngt sig så mycket. Han utnyttjar den resurs han som barnlös frisk person har – tid – och satsar 120 000 kronor om året på att det kommer löna sig, antingen i pengar eller i livskvalitet. Även om problemet nog kommer upprepa sig – det kommer aldrig sluta ”se bra ut” att donera pengar till sin arbetsgivare i form av obetald arbetstid – så kommer nog marginalnyttan minska. Det kommer bli mindre värt att hoppas på den där extra befordran, och han kommer sluta arbeta gratis vid en viss inkomstnivå. Kanske kommer han då själv vara i en position att befordra andra som arbetar gratis.
Man kan förstås ändå fundera på om den ekonomiska kalkylen hamnar på plus – han kanske hade blivit befordrad ändå bara i kraft av att vara en kompetent person – och man kan ännu mer undra om den utilitaristiska kalkylen hamnar på plus. Även om han känner glädje och stolthet över sitt arbete, så finns det ju andra aktiviteter som också ger detta. Att umgås med nära och kära, eller ha en hobby, eller lära sig ett nytt språk. Kanske blir han dessutom befordrad fortare om han också förstår kinesiska?
Det är kanske inte rimligt att tänka på livet på det här sättet, som något som ska löna sig. Även om jag bryr mig om min vän, och att jag vill att han får ett så lyckligt liv som möjligt, så medger jag att det är hans beslut att fatta och att jag egentligen inte har med den saken att göra. Man kan dessutom säkert göra motsvarande analys av mitt liv, och se att jag agerar irrationellt utifrån mina övertygelser. Poängen med det här inlägget är att fundera över det som gör vårt liv meningsfullt, vad som är mål och medel för detta, och om vi gör medvetna val för att nå dit.