Det händer ibland när jag undrar över något att jag hellre håller det för mig själv och inte säger något. Lite handlar det förstås om att jag inte vill visa att det finns något jag inte vet. Men det handlar inte sällan om att jag är rädd för att jag faktiskt ska få ett svar. Det beror inte på att jag inte vill ha svaret, för det vill jag. Det beror istället antingen på att jag inte har tänkt färdigt själv, så att jag inte kommer att vara säker på om jag förstår svaret. Så är det ibland när man börjat tänka, att man inte riktigt hittat frågan.
Men inte sällan beror min tveksamhet på att jag tror att den som ger mig svaret kanske inte har det rätta svaret, men att jag kommer behöva låtsas som det för att inte vara otrevlig. Man kan tycka att om jag har en fråga så säger jag att jag inte vet, och om någon då ger mig ett svar så borde jag acceptera det svaret. Det verkar lite märkligt att både säga att jag inte vet vad svaret är och att svaret jag fick är fel.
Samtidigt är det ofta så. Om man har tänkt på något komplicerat ett tag så har man kanske själv tänkt ut ett antal svar som man sedan själv har förkastat, så då vet man ju att de svaren är felaktiga. Det bästa är förstås då att leda personen som ger det förkastade svaret längs den tanketråd som fick en att avgöra att svaret var fel, och låta personen upptäcka att svaret var fel – eller alternativt så upptäcker man själv att tråden inte håller och att svaret fortfarande kan vara det rätta svaret.
Det svåra med den metoden, i min erfarenhet, är att många har en helt annan inställning till andras frågor än till sina egna. Det verkar som att man uppfattar det som att jag med min fråga har satt oss i en speciell relation, en där jag delges deras kunskap. De har fått i uppdrag att lösa mitt problem, och gör detta. När jag sedan inte tycker lösningen är den rätta blir de frustrerade – ”duger inte mina svar?” – och försöker kanske raskt hitta ett annat svar, eller helt enkelt bara upprepar svaret en gång till, som om det skulle göra det mer rätt.
Ledordet är ”undersökning”. Mitt mål med frågan som jag tvekade över att ställa var att kunna undersöka den tillsammans. På många sätt är det samma process som att besvara frågan, men i undersökningen finns det en känslighet för att det kommer att ta tid att hitta svaret, att man kommer pröva många olika svar som kommer visa sig vara felaktiga, och acceptans över att man kommer avsluta samtalet utan något svar – vilket för mottagaren innebär ytterligare en viktig obesvarad fråga att leva med. Och det kan jag förstå att inte alla vill ha i sitt liv.